DET VAR EN GÅNG...

  Hejsan, jag heter Morgan Deile och alltid, redan sedan barnsben, kallats för ”Mojje”. Jag har varit korvgubbe på Deiles i Örebro i 40 år mellan åren 1960 och 2000. Sedan jag började i korvmojjen har jag av somliga kallats ”Korv-Mojje”.

När jag så här 53 år efter premiären sitter och går igenom gamla pärmar från mitt tidigare korvgubbeliv hittar jag detta gulnade papper. Det var ett tillståndsbevis som bekräftade att farsan var kvalificerad att starta om sitt liv som korvgubbe. Och kan du tänka, det kostade i princip bara sex kronor att börja ett helt nytt liv.

Jag började läsa och hamnar som i en dimma och drogs bakåt i tiden. Jag minns hur allting började, ja nästan som om det vore i går.

(Klicka på bilderna så förstorar du texten)

 

KORVKIOSK, KAN DET VA NÅTT?

   Pappa hade under många år haft problem med ryggen. Han hade haft många tunga jobb som han var tvungen att ge upp. Han köpte en bok om höns. Han funderade nämligen på att bli hönsfarmare, ett lagom slitigt arbete. Perfekt, anställa en tupp som gör jobbet och sen ta hem vinsten själv.

Medan han studerade, jobbade han extra i den korvkiosk som fanns i hörnet av Rudbecksgatan och Kungsgatan. Ju mer han läste om höns, desto krångligare verkade det vara. Korvgubbe verkade ju inte vara allt för slitigt. Kanske nått att satsa på, och dessutom hade han viss vana av korv. Han var ju en utmärkt falukorvskock.

   Korvkiosker ställer man inte upp hur som helst. Bara dom som på grund av viss arbetsoförmåga inte orkade med ett vanligt arbete, kunde få tillstånd att öppna korvstånd. Pappa med sin ryggskada var kvalificerad. Den 9 Maj 1960 utfärdades tillståndet. Nu var det bara att leta på en lämplig plats att ställa kiosken på.

Stadsbussarna hade vändplats vid korsningen Norrköpingsvägen och Hagmarksgatan. Det var då stans absoluta utkant. Tybble var i uppbyggnad, därför fick bussen en ny vändplats. Den gamla vändplatsen i omedelbar anslutning till riksvägen var i våra ögon en perfekt plats.

Pappa ansökte om byggnadslov att få ställa en korvkiosk där. Många skeptiker sa att det inte skulle funka. Även på byggnadsnämnden sa man att det var omöjligt att öppna en korvkiosk så långt utanför stan. Vi stod på oss och fick, med viss tvekan, byggnadslov där vi ville. Jag tror att det var mamma som var mest envis vad det gällde platsen. Kunde hon skåda in i framtiden också?

   Paul Larssons Snickeri i Stora Mellösa fick 1960 uppdrag att bygga kiosken. Den var c:a 2,5 x 2,5 meter. Den hade ett kylskåp, en liten diskbänk och en kokplatta. På den tiden var det höjden av moderniteter i en korvkiosk. Den var dessutom den första korvkiosk i landet som utrustades med vattentoalett. Det var till och med studiebesök från andra kommuner för att titta på underverket.

Toaletten upptog en fjärdedel av utrymmet. Man fick gå ut och in i en annan dörr för att komma in på toan. Toan var väldigt så trång så man fick backa in. Då får du ett litet hum om hur liten kiosken var. I kiosken skulle det även vara plats för en grill, grytor för kokkorv, mos och varmt bröd. Och inte att förglömma, en assistent att blanda mos i.

Vi var övertygade om vi skulle lyckas, var vi tvungna att erbjuda den allra bästa maten, plus något som skulle vända uppochner på begreppet korvkiosk. I väntan på att kiosken skulle bli färdigbyggd provade vi korvar från alla tänkbara fabriker. Sedan var det dags att prova olika mosrecept.

   Vad beträffar mos så hade det nyss, åter blivit tillåtet att servera mos i korvkiosk, men endast om det var gjort av mospulver. Och endast i kiosker som hade rinnande vatten. Anledningen till det var att det tidigare varit en korvgubbe som misskött sin rörelse, på det grövsta, när det gällde hygienen.

Var är brudarna?                                                          Här är brudarna!

   Mamma provade även egna gurkinläggningar. Den bästa gurkan fick hon fram, genom att göra nytt spad till en redan färdig gurksort. Efter mycket provande hit och dit, och fram och tillbaka, kom vi fram till att den absolut bästa korven var Sibylla-korven. Vi ingick ett långt och troget äktenskap med Sibylla, och det står sig än idag.

Det bästa moset var Amerikanskt och kom från Idaho. Moset fick vi till en början hämta i Köping, dit det kom med båt. Det moset var dubbelt så dyrt mot övriga sorter. Men vad gjorde väl det, det var ju dubbelt så gott. Vårt mos kommer fortfarande från Idaho.

Efter att ha gratisätit korv och mos i flera veckor, kanske du tror att jag inte vill se korv igen? Sanningen är den: Är jag utan korv för länge kan jag nästan få abstinensbesvär.

Vi resonerade hit och dit och av och an, om vad man skulle kunna hitta på som fick fart på affärerna? Det fanns inte så mycket att bolla med. Därför komponerade vi en tallriksportion som bestod av tre, något kortare grillkorvar, tre moskupor, bröd, lingon, bostongurka och som grädde på moset, våran egen skivgurka. En rejäl portion som bara kostade 1 krona och 95 öre.

Ett namn skulle vi ha på portionen, men vad skulle vi döpa den till? Portionen var väldigt speciell, så något speciellt skulle den heta. Specialbricka fick det bli.

Att marknadsföra sig var redan då väldigt viktigt. Vi lät trycka upp flygblad som brorsan och jag delade ut på kvällarna under en hel vecka. Det var i stort sett alla boende på öster som fick ett exemplar.

Jag har varken förr eller senare sprungit i så många trappor. Det var nog då jag lade grunden till mina starka ben, som har varit bra att ha till allt gåande och ståande som "korvgubbe” genom åren.

Direktreklam var inte så vanligt på den tiden, så flygbladet drunknade inte bland en massa annan reklam som fallet är idag.

Farsan i luckan.

   När öppningskvällen kom blev det panik, pappa hade glömt att köpa peppar. Han fick slänga sig på moppen och åka hem för att hämta peppar. Vi hade inte så mycket hemma, men han fick låna av grannfrun så att det räckte den kvällen.

Tur var det, annars hade kanske ryktet uppstått att Deiles mos var det mest smaklösa som serverats i denna stad. Ett rykte som hade varit väldigt svårt att tvätta bort. Undrar vad jag sysslat med idag, i så fall? Tack för lånet Signe, hoppas att inte pappa glömde att lämna igen pepparn.

Mamma var med i kiosken och gjorde mos. Vi ungar var dom första kunderna. Du skall inte tro att vi åt gratis, nej vi var måna om att betala för oss. Det skulle allt se ut om starten på korvkarriären skulle börja med gratisätare.

Efter en lyckad invigning, samlades vi på natten runt köksbordet och räknade kassan. Det visade sig att pappa och mamma sålt korv för ett par kronor över etthundra. Långt över vad vi hade hoppats på.

Ganska snart spreds ryktet om Specialbrickan till den s.k. bilburna ungdomen, ”Raggarna”. Deiles blev en naturlig mötesplats, inte bara för raggare. Det blev en sport att se vem som kunde samla ihop flest plastgafflar i handskfacket. Engångsbestick i plast var något nytt, och ett bevis på hur många Specialbrickor man ätit.

Raggarna var helt vanliga beskedliga grabbar och tjejer, som inte alls var otrevliga mot vanliga Svenssons.
Även "blöjknuttarna"  upptäckte att vid Deiles var det ett perfekt ställe att spana efter brudar.

 Den som väntar på nåt gott...

Det var dom som lade grunden till vår stora popularitet bland ungdomarna, som senare blev föräldrar som visade sina barn var deras föräldrars favoritkorvmoj låg, och som just vuxit upp och gift sig och fått barn, som också visat barnen var pappa och mamma åt sin favoritkorv.

Efter bion och dansen var det en regel att avsluta en trevlig kväll på Deiles. På den tiden fanns bara krogen och korvgubben att välja mellan när man ville äta ute. Hade man inte kostym och slips så kom man inte in på krogen. Då återstod ”bara” korvgubben.

På pristavlan stod det DEILES KORVBAR i stora bokstäver. Vi har alltid varit noga med att tala om vilka vi var. Dessutom sysslade vi ju inte med nått som man behöver skämmas för. Jag kan berätta att korven kostade 40 öre, brödet 5 öre, gurkan 5 öre och moskupan 10 öre.

Det såldes en del fattigmansportioner s.k. Luffare som bestod av ett bröd med en moskupa och senap. Priset för portionen var ynka 15 öre. Det fanns även en lyxvariant med två kupor och gurka för 30 öre.

Vi hade även en skylt med öppettiderna. Vi öppnade alltid på angivet klockslag, men det hände att det inte alltid gick att stänga på utsatt tid. Många gånger var det full kö, när det var stängningsdags. Då vart det övertid som gällde. Tillslut kunde man i alla fall hinna dra igen luckan. Men vad hjälpte det, det var mer regel än undantag att det knackade på bakdörren och folk frågade om det fanns nått kvar. Fanns det nått så sålde vi det med, inget svinn där inte. Det blev så att vi beslutade att ha öppet till klockan två på lördagarna. Även efter den senare stängningen kom det kunder bakvägen.

Det var oftast så att korvkioskerna öppnade efter korvgubbarnas godtycke. Det var till och med någon som skrev en insändare i NA-NT att han uppskattade att vi hade öppettider som vi följde. Då visste han vart han skulle åka när han blev hungrig och dessutom berömde han våran Specialbricka.

Jag var med i kiosken redan som femtonåring och hjälpte till, jag tyckte att det var roligt att se allt folk och få höra alla roliga historier. Det har blivit en hel del genom åren.

En gång fick jag frågan:

— Korv kan man väl inte leva på?

— Johodå… Det har jag gjort i 40 år!

”Korv-Mojje”