Det har ju i alla tider
pågått ett kallt krig länder emellan. Hotet mot Sverige har alltid kommit från öster och då är det alltid Ryssen som ska attackera oss.
På 60-talet när jag låg i
flottan jagade vi ryska ubåtar på Hårsfjärden.
1981 var det den ryska U-173
som gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona.
Senast i raden har vi
kränkningen av ryska flygvapnet vid Gotland i påskas. Det hade kunnat bli en
rejäl påskasmäll om det hade skitit sej i böjen!
Så se upp… endera dan har
vi dom över oss!
LANDKRABBA PÅ
HELTID.
Trots att jag som gammal flottist försvarat fostervattnet i 18
månader fick jag med jämna mellanrum ny krigsplaceringsorder. Så när jag fick
ett brev från krigsmakten var det inget konstigt med det. Brevet fick ligga
några dagar innan jag öppnade det. Denna gång var det dock med ett annat
budskap. Det stod att jag nu var avförd ur flottans register.
Härligt härligt! Nu kunde
jag leva precis som det står i slutorden i Flottistens Fader Vår:
Fader vår som bor i kanslihuset.
Helgad varde
disciplinen och den noggranna marschen.
Ske din vilja såsom i
matsalen, så och på kaserngården.
Våra dagliga flingor
och den sura mjölken, giv oss idag.
Och förlåt oss våra
marketenteriskulder,
såsom och vi förlåta
dem oss i poker skyldiga äro.
Inled oss icke i
arestlokalen, utan led oss till krogen.
Korpralen välsigna oss,
furiren bevara oss,
och låt den
flintskallige flaggstyrmannens måne lysa över oss.
När muckardagen är
inne, skola sänghalmen utkastas
och inskrivningsboken
återfås.
Och låtom oss lägga till vid kaj och återgå
till ett evigt civilt liv.
Till fänrikens,
löjtnantens och den
nyutnämnde kaptenens
stora förtret.
Amen.
SÄG DEN GLÄDJE
SOM ÄR BESTÄNDIG.
Som ett brev på posten kom det en dag ett brev med posten. Det var
ett brunt kuvert med krigsmaktens stämpel. Va gulligt tänkte jag. Här gör dom
sig besvär med att skicka ut tackkort för lång och trogen tjänst. Dom kan nog
inte ha tid att göra det till var och en, bara dom som var speciellt förtjänta
av det. Men tji vad jag bedrog mig.
Tydligen hade ryktet om
min förträfflighet nått infanteriet. Det var Karolinen i Karlstad som meddelade
att jag numera tillhörde infanteriet med kommissaries befattning.
Vadå infanterist? Jag som
gjort mer än nog i flottan. Och utnämd till kommissarie! Hade jag hamnat vid
militärpolisen? Visserligen hade jag muckat som furir, men att stiga till
kommissarie var väl att ta i? Det måste vara graden näst under ÖB. Här måste
det ha begåtts ett stort misstag!
Jag ringde till Karolinen. Men han var tydligen inte hemma för det
var Karolina i växeln som svarade. Jag förklarade mitt ärende och sa att allt
var ett enda stort misstag. Jag blev kopplad till: ”Han sôm har hann ômmet.”
Han sa att allt var i sin
ordning. Jag protesterade och sa att allt måste vara ett enda stort skämt. Jag
spanade om jag skulle se nån dold kamera. Eller var det någon som ville hämnas
alla mina telefånlur? Hade min sommarstugegranne Elmer
listat ut att det var jag som hade ringt och lagt på? Han stod på sig och sa
att allt var i sin ordning. Jag var
fortfarande helt övertygad om att det var ett enda stort skämt.
– Jaha du Elmer, det här
gjorde du jävligt bra! sa jag. Det är så bra att man nästan skulle kunna gå på
det! sa jag och la på luren.
INFANTERISTEN.
När jag så småningom fick en inkallelseorder, där det stod att jag
skulle infinna mig på I3, förstod jag att det var allvar. Det var bara att åka
dit och hämta ut sjösäc... Ähm... armesäcken. Efter viss genomgång blev vi
förflyttade till Dammen-lägret i Kilsbergen. Att tjänstgöra vid militärpolisen
mitt ute i ödemarken, långt borta från krogar och nattliv kunde inte bli annat
än behagligt.
Det var alls inget
vilohem, det var slit och släp från början till slut. Jag hade fått allt höger
och vänster om bakfoten.
Att vara kommissarie
innebar att jag hade hand om trossen med allt vad där tillhör. Utan mig skulle
inget funka. Eftersom jag alltid har varit servicemainded, gick jag in för min
uppgift med liv och lust. Jag var som en kung med ett litet kungadöme. Men du
skall inte tro att jag satt still på röven och regerade. Jag jobbade och slet
som alla andra.
NEJ!!! INTE NU
IGEN!!!
 |
| Korvmojen är planerad och ritad helt efter mina instruktioner. |
1983 när jag var mitt uppe i allt arbete med ritningen på den nya
korvmojjen, alla kontakter med byggnadsnämnd, hälso- och miljövårdsnämnden,
gatukontoret och yrkesinspektionen, tele, och elverket, facket och hans mormor,
kom det en inkallelseorder om att jag skulle infinna mig på ett repmöte på I3.
Var det IB som hade haft
koll på mig och ville jävlas för någonting jag missat när jag låg i lumpen och
meddelat Karolinen, han som bodde i Karlstad och hade hand om repmötena. Jag
ringde till honom för att få uppskov för att jag hade så mycket att göra med
bygget.
Karolinen var som vanligt
inte inne. Karolina meddelade att han var förmodligen ute med Karo så att han
skulle få pinka.
Efter flera samtal fick
jag tag i honom. Det var som att stånga sig blodig mot en vägg, det fanns ingen
möjlighet att ändra på ett fastställt beslut.
Har det beslutats att det
skall åkas skidor så skall det åkas skidor, även om det plötsligt har blivit
värmebölja och barmark. Så fungerar det i det militära!
RYSSEN KOMMER!!!
Denna gång skulle kriget utkämpas på I3s övningområde norr om
stan. Eftersom vi var ett värnkompani skulle vi försvara en fast plats. Den
hade tidigare använts till liknande övningar. Därför var alla nödvändiga
skyttegravar och värn redan färdiggrävda. Så vi fick bara låtsas att vi grävde.
Det var ungefär som att spela luftgitarr.
Eftersom det var min
uppgift att se till att allting fungerade ville jag göra det så bekvämt och
praktiskt som möjligt för oss. Ett av skyttevärnen inreddes till toalett, så att
man kunde skita ifred. Ett annat gjordes om till jordkällare så att vi skulle
kunna hålla pilsnern sval. Sova kunde vi göra i ett militärtält, men vi krigade
på kontorstid, så sov gjorde vi hos våra respektive.
Vårt befäl var en reko
kille. Han hade förståelse för att jag var tvungen att se till att allt funkade
med bygget. Att få dagpermis då och då var inget större problem. Att ryssen
skulle komma var vi helt på det klara med men inte vid vilket tillfälle. Men
jag skulle få reda på det i god tid så att jag skulle kunna planera mitt jobb.
Jag krigade på dan och jobbade i kiosken på kvällen.
När jag fick veta att
ryssen var på gång gillrade vi upp snubbeltrådar och knallskott i skogen så att
vi skulle höra när dom försökte smyga sig på oss. Vi låg väl inte direkt på
helspänn men vapnen var skjutklara. Plötsligt började det smälla mellan träden
när ett par knallskott brann av. Det hördes förskrämda kvinnoskrik från skogen.
Barnsoldater hade man ju
hört talas om tidigare men aldrig kärringsoldater. Trodde ryssen att det skulle
vara en sån lätt match att besegra oss så dom skickade fram fruntimren.
Falsklarm. Det var bara
ett par bärplockerskor som förirrat sig in bland knallskotten. Dom blev
skiträdda och skuttade som jagade ekorrar mellan träden. Blåbären låg som en
snitslad bana genom skogen.
Även ett par älgar hade
förirrat sig in i vårt försvarsområde. Synd att inte älgjakten hade börjat, för
jag hade en stor tjur mitt i siktet.
Vafan, en älg kan jag väl
skjuta. tänkte jag och satte ett skott mitt i skallen på den.
Hade det inte varit lösa
skott så hade jag fått med mig den hem. I och för sig så hade jag kunnat ta med
älgen hem ändå. Han hade kunnat få bo i källaren.
Det var en man som hade
hittat en apa. Han frågade en mötande polis vad han skulle göra med den?
– Du kan ju ta med den
till Skansen! sa polisen.
Nästa dag mötte polisen mannen med apan igen.
– Gick du inte iväg med
apan till skansen?
– Jodå! Och i kväll
skall vi gå på bio.
HUR JAG VANN
KRIGET.
Nu hade jag fått tydliga signaler om att fienden skulle anfalla
inom två dygn. Så nu var det slut på nattpermisen på ett tag.
Första natten blev det
inget av. Detta på grund av att telefonisten, som i vanliga fall var en väldigt
försynt och tillbakadragen person, hade blivit bjuden på ett par supar av
någon.
Han blev som förbytt.
Snacka om personlighetsförändring. Han blev verkligen en Dr Jäkel och Mr Hyde.
Han bara fnittrade och lallade runt. Han letade reda på flaskan och tömde den.
Sen satt han i tältet och sjöng och larvade sig i fälttelefonen så att kommunikationen
var omöjlig att upprätthålla. Det kom folk från militärpolisen och tog med
honom till buren.
Andra natten var vi helt säkra att fienden skulle komma. Men vi
tog det lugnt ändå. Vi förlitade oss på att dom skulle avslöja sig genom att
snubbla på våra fällor.
Det var jag som hade
vakten. Jag satt i tältet och skötte brasan i kaminen när jag kände ett
trängande behov. Jag gick ut i den becksvarta natten med den osäkrade kpisten
hängande i sin rem om halsen. Fingret hade jag på avtryckaren, beredd att
försvara konungen och fastlandet.
Jag ställde mig vid ett
träd och letade fram familjelyckan. Det var inte det lättaste. Att knäppa upp
arméns gamla stela fältuniform med bara en hand var inte lätt, speciellt inte
med vänstern. Tillslut kunde jag lättad lätta på trycket.
Röken från strålen
lade sig som en dimma över nejden. Allt var stilla och tyst. Jag stod en lång
stund och lyssnade på stillheten som bara avbröts av snarkningarna som låg som
en bullermatta över lägret.
Plötsligt hörde jag ett
svagt ljud som om det var någon som trampat på en kvist. Jag tassade försiktigt
tillbaka till tältet för att väcka grabbarna. Jag kröp in genom tältöppningen
för att jag så tyst som möjligt skulle kunna väcka soldaterna så att vi skulle
kunna ta fienden med överraskning.
Nog blev dom överraskade
allt. Både fienden och grabbarna i tältet. Jag fastnade nämligen med rockärmen
i tältöppningen när jag kröp in. Följden blev att jag brände av ett halvt
magasin i tältet innan jag hann trassla mig loss. Ett snabbare uppvaknande har
jag aldrig skådat.
När det började smälla
från min kpist trodde fienden att dom var upptäckta och började skjuta
tillbaka. Jag fattade galoppen direkt och sprang runt och sköt i blindo rakt ut
i mörkret. Jag hade tejpat ihop fyra magasin precis som jag sett att dom brukar
göra i amerikanska krigsfilmer, bara för att det skulle gå fort att byta. Jag
hade ”skjutit” hela fiendestyrkan långt innan resten av mina krigare hade tagit
sig ut ur tältet.
Stridsdomaren bedömde att
jag med mitt snabba ingripande hade avgjort hela striden. Det var så jag vann kriget över ryssen. Eftersom kriget var slut
och fienden tillintetgjord fick vi mucka som belöning.
 |
| Den ryska kapitulationen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar