DEN SOM SPAR HAN HAR.

DEN SOM SPAR HAN HAR.

Dagens sanning.

Hejsan, det var ett tag sedan.

Bloggen har inte varit stängd, varken för semester eller idétorka.

Visserligen är det sommar och sol och det har inte regnat så mycket dom senaste veckorna så en viss torka är det.

Nejdå, orsaken till stilleståndet är en helt annan, vilket jag antyder i rubriken.

Det är nämligen så att min skrivmaskin, ja datorn alltså, har betett sej som en gammal gaggig gubbe.

Det började med att den var väldigt svårstartad på morgonen och seg som en skumtomte under dagen. Dessutom tog den en evighet på sej när jag stängde av den. Förutom att den segade när den avslutade de program jag haft igång så skulle den uppgradera än det ena och än det andra. Ja det var nästan så att jag funderade på om det överhuvudtaget var nån idé att stänga av.

Därför började faktiskt jag, som inte är snål men däremot ekonomiskt sinnad, att fundera på om det var dags att skicka den över kanten på ättestupan och införskaffa en ny innan den självdog. Men nu är det ju så att man inte säjer upp bekantskapen med en kär gammal vän bara så där.

Mitt externminne,

Jag har börjat fatta att jag själv är pensionär och visst börjar kroppen bli lite seg. Men sinnet är fortfarande ungt. Jag är fortfarande den lille stolle jag alltid har varit som är full av upptåg och galna idéer.

Ja ja ja… jag vet att allas vår tid här på Jorden är begränsad. Men mina minnen och upptåg lever fortfarande kvar i mina memoarer, Första Mosboken.

Min äldste son, som förövrigt är väldigt slängd på det där med datorer eftersom han jobbar med sånt, har talat om att det man är rädd om ska man spara i ett externminne. Datorer kan, liksom människor, krascha av olika orsaker. Då är det bra att ha ”BackUp” i ett externminne.

Eftersom han är en klok gosse, undrar vem han ärvt det ifrån…?
Allt nog och emedan så lyssnade jag på hans råd och införskaffade ett stycke externminne för det tyckte jag att jag hade råd med.

Om det är så att datorn skulle gå till de sälla jaktmarkerna som man sa när nån dog, när man som ung lekte coboyser och indianer. Då skulle jag ändå ha allt i behåll.

(Apropå ex och datorer:

Om en ex-fånge ser tillbaka på sin fängelsetid, kan man då kalla detta för internminne?)

För att vara helt säker på att inget av alla mina bilder och dokumentskulle gå förlorat skaffade jag så småningom ytterligare ett extra externminne. Bara för säkerhets skull.

Ungefär som i Hasse Alfredsons monolog Gammal Man:

”Nu ska jag berätta var jag har gömt mina pengar.

Jag har gömt mina pengar i madrassen.

Å då säjer ungarna: Så dum är inte gubben att han gömt pengarna i madrassen.

Därför har jag gömt mina pengar i madrassen. Och för att vara på den säkra sidan har jag låst in madrassen i ett bankfack.”

Eftersom datorer av olika orsaker kan krascha lade jag mappen Mina dokument i ”min madrass” dessutom sparade jag kopior i ”bankfacket”, den externa hårddisken nr 2. Nu vet jag av erfarenhet sedan mitt korvgubbeliv att banker inte har öppet hursomhelst. Därför var jag inte så noga med att besöka bankfacket varje dag, inte ens varje vecka eller varje månad.

När jag fått ihop en hel skrälldus i datorn brukade jag göra en uppsamling och spara i båda hårddiskarna. Eftersom hårddisk Ett var den jag haft från början ansåg jag att det var huvudminnet och alltid lagrat allt i den. Backup gjorde jag i Tvåan.

(Huvudminnet… minnet har man väl alltid i huvet. I och för sej finns det faktiskt dom som tänker med aschlet.)

Allt nog och emedan…

Eftersom datorn började sega så förskräckligt beslöt jag att investera i en ny och kraftfullare. Men först började jag en räddningsoperation med att föra över det som fanns i datorn till Ettan, i händelse av en datorkrasch. Sagt och gjort.

Men… Innan jag hunnit föra över från Ettan till Tvåan hände det otroliga. Ettan tuggade och jobbade men den där gröna linjen som visar hur mycket som förts över stod på 0%. Ja men vadå tänkte jag, jag har en hel del att föra över och datorn är ju lite seg, klart att det tar lite tid. Datorn fick jobba nattskift.

När morgonen grydde vaknade jag med ett leende på läpparna och tänkte segervisst medan jag gick ner att allt var klappat och klart.

??? och åter ???

MEN VAD I SJÄLVA HELVETE??? DATORN STOD FORTFARANDE PÅ 0% ÖVERFÖRT!!! Dessutom skrapade det väldigt hårt och oroväckande om Ettan.

Det var inte datorn som kraschat, det var den externa hårddisken, min säkerhetsbackup som hade kraschat.

FAN I HELVETETS JÄVLA FÖRBANNADE SKIT!!!

Dessutom hade jag, dum som jag är, inte kopierat från datorn till Ettan. Jag hade lämnat in en flyttanmälan till skattemyndigheterna.

Hade jag bara kopierat över alla mina bilder och dokument så hade jag fortfarande haft allt kvar i den gamla sega datorn som nu får avsluta sitt liv med ett tomt och innehållslöst internminne.

Nu ställer jag frågan:

HUR JÄVLA DUM FÅR MAN BARA VARA? ÄR DET BARA JAG… ELLER???

Men jag är inte den som ger upp i första taget, jag kan vara ganska så envis av mej. Jag tänkte teminstingen göra ett försök. Jag skruvade isär Ettan för att se om det fanns nåt att göra. Vad jag såg då var att den där lilla grejen som ser ut som en grammofonpickup hade hängt sej och gjort en repa i disken.

Där stod jag mej slätt och kunde ingenting göra.

Jag har visserligen hört att det finns ett företag i Norge som kan rädda kraschade hårddiskar. Men grejen är den att dom tar jäkligt bra betalt. Det säjs att dom ska en igångsättningsavgift på 7000 spänn för att överhuvudtaget öppna kartongen. Hur mycket det skulle barka iväg i slutänden vet i hundan, så det får man skita i.

Det säjs att av misstagen blir man vis, å det ligger kanske lite i det.

Mycket är borta för alltid, å sånt får man leva med.

Förresten… det kanske finns nån hobbypillare där ute nånstans som för en rimlig slant kan åta sej att locka fram det som annars föralltid är borta?

Nu har min son berättat att man kan lagra sina grejor bland molnen och där skall det alltid finnas kvar. Hädanefter kan man skita i allt vad hårddiskar heter. Men först och främst måste jag lära mej hur det funkar… men vad händer vid ett rejält lågtryck? 

Vad säjer du om det, John Pohlman?

GAMMAL MAN GÖR SÅ GOTT HAN KAN, HAN DANSAR FAN SÅ ILLA

HELA KROPPEN RISTER HAN MEN ÄNDAN DEN STÅR STILLA.

Alla gör vi våra misstag, sa igelkotten och kravlade sej av rotborsten.

Ett har jag iallafall lärt mej:

SPARA, SPARA och åter SPARA!!!

Skam den som ger sej.

Nu är jag på gång igen.

Mojje