FRÅN MOPPE TILL SKITRAKA.

FRÅN MOPPE TILL SKITRAKA.

    När jag var femton och ett halvt år var det inte roligt att åka moppe längre. Jag köpte en Husqvarna Silverpil, en s.k. skitraka. Det var exportmodellen med 175 kubiks motor och insvängd bensintank. Jag putsade och fejade i ett halvår. Under tiden pluggade jag teori. Framkörningen tänkte jag göra direkt, utan att ta körlektioner. Jag hade ju en viss vana från min tid som blöjknutte.

Jag läste teorin på Windahls bilskola. I teoriboken fanns det en bild från olyckan mellan tåget och grusbilen som jag berättat om tidigare. Gissa vem som syntes på bilden. Rätt gissat, Mojje i egen hög person.

Tiden sniglade sig fram. Äntligen var det dags för framkörning. Jag skulle använda min egen motorcykel. Jag ledde den hemifrån till Ånäsgatan på väster där framkörningen skulle börja. Teorin gick perfekt. Körningen gick sämre. Tänk vad ett halvårs frånvaro från moppeåkandet kan betyda.

Jag hade beställt framkörning på min födelsedag. Jag är född i mitten på december så det var ju inte den bästa tid att köra fram på motorcykel. Till råga på allt snöade det ganska ymnigt. Min körlärare undrade om jag inte skulle skjuta upp framkörningen till en annan dag. Sugen på körkortet och envis som jag var ville jag klara av det direkt.

Besiktningsmannen talade om vilken väg jag skulle köra, sedan satte han sig bredvid min körlärare i följebilen. Ska jag vara ärlig hade det varit bättre att köra upp en annan dag, och det, det fick jag göra. Det var inte det lättaste att köra i snömoset. Jag fick två motorstopp, dessutom körde jag fel för jag hade glömt vilken väg jag skulle köra. Det var bara att tacka för kaffet, och försöka en annan gång.

FÖRSTA TUREN MED FÄRSKT KÖRKORT.

    Efter att jag fått en ny tid några veckor senare, klarade jag uppkörningen galant. Snön hade smält och en blek vintersol tittade fram bakom lätta skyar. Glad i hågen ledde jag motorcykeln hem. Visst var jag sugen på att hoppa på och göra en rivstart, men det hade betraktats som olovlig körning. Man fick nämligen inte körkortet på en gång. Det skickades inte in för tillverkning förrän man klarat uppkörningen, sen fick jag vänta ca två veckor innan jag hade det i min hand.

Den magiska dagen tog jag mammas cykel och trampade iväg till Våghustorget där bilskolan låg. Det var en lika fin dag som den dag jag körde upp, kanske bara en aning kyligare.  

Jag hade inte tänkt att jag skulle åka nån långtur, men för säkerhets skull klädde jag mig väl. Jag hade kortskaftade läderstövlar med raggsockar i, långkalsonger under jeansen och en tjock tröja under skinnpajen. Avslutningsvis hade jag kraghandskar och en vit hjälm som såg ut som en halv vattenmelon som spändes fast under hakan med en läderrem. Jag höll på att glömma att jag hade ett par såna där häftiga motorcykelglasögon också.

Det var trots kylan väldigt roligt att susa fram. Jag fick upp knarren i åttiofem kilometer. Hur det nu var så hamnade jag i Karlskoga. Jag fikade på konditori Continental som låg på torget. Det värmde gott med rykande varm choklad och ostfralla. Sen slank jag in på Kungsbion för att magasinera lite extra värme inför hemfärden.

När jag kom ut från biografen höll jag på att trilla baklänges. Det hade kommit en decimeter blötsnö, och det snöade fortfarande. Det var bara att hoppa upp och kicka igång. Ååh vad jag önskade att jag hade en snöskrapa och ingen skitraka att åka på.

För att över huvud taget kunna hålla balansen var jag tvungen att använda fötterna som stödhjul. Jag slirade bara omkull en gång, farten var låg och jag landade mjukt i snön. Blötsnön sprutade upp på jeansen när jag plogade mig fram. Jag blev blöt ända upp på låren, och snart frös blötsnön till ett ispansar. Jag såg ut som en ishockey-målvakt i mina stora benskydd. Benen domnade bort av kylan.

När jag passerat Kilsbergen och var halvvägs hemma, slutade det att snöa och på slätten var det barmark. Nu skulle jag äntligen kunna sätta upp fötterna på fotpinnarna. Det gick inte, jag trodde att jag förfrusit benen. Det kändes som om jag var stelopererad. Nu var det inte fullt så illa, visserligen var jag genomkall om benen.

Byxorna hade ett så tjockt ispansar att jag inte kunde böja på benen. Jag fick fortsätta med fötterna i backen. Hade sulan slitits ut helt hade jag nog inte märkt om jag fortsatt på fotsulorna, jag hade nämligen ingen känsel kvar i fötterna.

När jag sent omsider kommit in i värmen och lyckats trassla av mig stövlarna och byxorna kunde jag ställa alltihop i badkaret. Du läste rätt, byxorna stod, precis som om jag fortfarande hade dom på mig. Dom stod stadigt för byxorna var som hopsvetsade med stövlarna.

Man har ju hört talas om kvinnan utan underkropp. Här stod mannen utan överkropp.

Efter den resan förstod jag varför man helst skall åka motorcykel på sommaren.

Stilstudie av mej och brorsans blivande fru Inger.