CYKLA BÖR MAN, ANNARS...

 CYKLA BÖR MAN, ANNARS DÖR MAN.

CYKLAR GÖR MAN, ÄNDÅ DÖR MAN.

 

Ja så är det, livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100 % dödlighet.

Men på resans gång kan man ju ändå ha det lite trevligt!

ELLER HUR?!

Landet Ingenting

Gårdagens cykeltur blev "bara" 38 km. Efter en kort fikapaus, efter 9 km, hos några vänner, begav jag mig vidare rakt ut i ingenting på en smaaal skogsväg som bestod av ett par hjulspår. Många backar upp med mycket grus och stenar. Jag fick kliva av och traska minst hälften av de 8 kilometrarna innan jag kom ut på fast mark igen, d.v.s asfalt. TACK OCH LOV!

Färden gick vidare på slingrande, backiga vägar, önsom i sol, ömsom i duggregn. Ömsom i motvind, ömsom i stiltje.

OMVÄXLING FÖRNÖJER: SA GUBBEN NÄR HAN KYSSTE FRUGAN.

Nåväl, När jag kommit fram till Granbergsdals Hytta tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av en glasstrut i solskenet.

När struten var sluken hoppade jag på min springare, "Svarta Malin", och trampade vidare.

Dags att vända näsan hemåt,
för nu hade jag hamnat i Hörnet.

Helt plötsligt hade jag hamnat i HÖRNET och kände att det var dags att vända ändan och åka hemåt. 

Nu var det riktigt snurrigt,
för nu var jag ända
nere i Skåne.

Men jag hade tydligen inte alla getterna hemma och cyklat vilse, för plötsligt befann jag mig i LUND. Jag befann mig mitt ute på slätten. Jag såg inte ett barr och det fanns inte en kotte att fråga efter vägen. Men man ska lita på magkänslan, och det gjorde jag för jag kände en viss hunger. Jag sniffade i luften och kände en god doft. Man ska åka dit näsan pekar och så fick det bli.

Efter en stund var jag framme vid Gälleråsen där det pågick full aktivitet. Jag hade hört ryktas om att det var nåt med

SAABBBBBBBBBBBBBBB

Midnattsolsrallyt. Jag tog en välbehövlig rast och stannade till en stund, kollade över inhägnaden och lyssnade till tongångarna av bluddret från gamla tvåtakt-SAAB'ar och andra gamla veteranbilar.

Nu började magkänslan ta överhand igen så jag trampade vidare.

JUST DET! Trampade... för jag har "bara" en hederlig gammal treväxlad "damcykel", utan elmotor, som är så lätt att kliva av och på.

Gammalt vägmärke.

Helt plötsligt fick jag syn på en gammal milsten där jag kunde tyda texten: "CARLSKOGA BERGSLAG". YES! YES! YES! Jag var på rätt spår och hade "bara" 8 km kvar till hemmet.

Efter ett gott mål mat, en kortare slummer var det dags för andra mål, nämligen tjejfotbollen.

Gubben satt framför TV'n och tittade på en fotbollsmatch.

Hustrun frågade: "Hur är ställningen?"

Gubben: "0-0."

Hustrun: "Redan?!"

HA EN TREVLIG AFTON!

HEJA SVERIGE!

CORNELIS VREEISWIJK, POVEL RAMEL OCH MORGAN DEILE. VAD HAR DOM GEMENSAMT?

Cornelis Vreeiswijk, Povel Ramel och Morgan Deile. Vad har dom gemensamt?

 

Den 27 augusti 1959 befann sig den blivande artisten Cornelis Vreeiswijk tillsammans med sin flickvän Rigmor på Gröna Lund i Stockholm. Vreeswijk ville celebrera kvällen och spelade in en kärlekssång till Rigmor, i ett litet bås som på den tiden fanns på nöjesfältet och som fungerade som studio.

Skivan fick han omedelbart i sin hand och förärade Rigmor den, försedd med texten "till Rigmor". Låten är namnlös.

 

1965 – 1966 gjorde jag lumpen i flottan ombord på Jagaren Gästrikland. Vid ett tillfälle när vi låg vid kaj i närheten av Vasamuseet på Djurgården i Stockholm hade jag permission och lite pengar på fickan gick jag till Gröna Lund. Det var en småkulen vardagskväll och ganska lite folk på ”Grönan”. Jag var själv, åkte Bergodalbana, gick i Lustiga Huset, spanade på flickor och åt en korv. Jag satte mej i karikatyrtecknaren Al Bergströms bås och blev avporträtterad.

 Jag hade fortfarande några spänn kvar som brände i fickan. Det fanns ett bås där man kunde gå in i och få spela in sin egen grammofonskiva till en kostnad av 22 spänn, exakt den summan som jag hade kvar. Jädrars vad sugen jag blev, men vad skulle jag ”sjunga”? Eftersom jag var och ÄR ett stort fan av Povel Ramel och har en hel del av hans låtar i skallen fick det bli ett av hans egna potpurrier. ”MITT EGET LILLA SKRÄCKSLOTT”. Jag hade bara texten i skallen och inte på pränt. Trots det och utan komp gick inspelningen galant. Stolt, med skivan i hand, knallade jag ”hemåt” till skutan.

 

Sammanfattningsvis så har Cornelis och jag sjungit in vår första skiva på samma grammofonbolag. Cornelis skiva blev värderad på antikrundan till ett värde av 30.000:-.

Tyvärr så har min skiva försvunnit nån gång, kanske i en flytt. Eller så är det kanske nån som hört den och tänkt: Vad är det här för jädrans skit och kasserat den. Nåväl, den hade nog inte platsat på antikrundan i alla fall?!

Men minnet och texten har jag ändå i behåll i skallen.

Avslutningsvis vill jag hylla Povel och hans enorma skaparglädje med denna video.

”MITT EGET LILLA SKRÄCKSLOTT”.

ATT HOJJA ELLER INTE HOJJA, DET ÄR FRÅGAN?!

ATT HOJJA ELLER INTE HOJJA, DET ÄR FRÅGAN?!

När jag i dessa Coronatider lider,
och sysslolösheten i kroppen svider.

Nu när jag inte kan rocka loss med Ljuva 60-talsgänget på Lekebergs Revysällskaps scen,

och det spritter i mina ben.
När jag inte bara på röven vill sitta
och på Robinson och bönder titta.
Då vill jag gärna röra på bena,
ja inte bara på det ena.
Jag gränslar min springare och på sadeln placerar häcken,
efter att jag kollat trycket i däcken.
En tur runt sjön Möckeln,
på en vanlig hoj utan el'n. Idag blev det en tur på 4,3 mil,
jag susade fram som en pil.
Men på MAX drive in blev det stopp,
för jag kände att jag behövde bränsle i min kropp.
Men det konstiga var att jag inte ens var svett.
När jag bromsade in vid utlämningsluckan sa killen att det var det konstigaste ekipage han hade sett.
Men visst, jag måste erkänna att jag är lite öm i röva.
Men va fanken...
... det är bara att fortsätta öva!

Å du...
...alla vägar bär till Rom.

Ha det gött och KRAMI SALAMI

fast på avstånd.

//Mojje.

ALLSÅNG PÅ SKANSEN och lite annat.

 

ALLSÅNG PÅ SKANSEN och lite annat.

I tisdags tittade jag på Allsång på Skansen. Ett trevligt program om man bortser från vissa inslag.

Något som är helt onödigt att ha med är den där DUO-appen där linslusar gör allt för att visa upp sig utom att sjunga, ett helt onödigt fladder som bara stör och tar fokus från själva idén med konceptet allsång.

Bland de gästande artisterna var Vikingarna och Christer Sjögren som framförde låten BLUE HAWAII, och jag säjer bara… FY FAN för Christer Sjögren! Inte för att han och Vikingarna spelade och sjöng dåligt. NÄ NÄ NÄ, dom gjorde det bra, medryckande och med bravur. Grejen är låtvalet, jag har texten i skallen och sjöng med från första till sista tonen. Sen dess mal melodin som ett kvarnhjul i min skalle dygnet runt, i dröm och i verklighet. Det går bara inte att få ur den ur skallen. Det är inget fel på varken text eller melodi, det är en längtan till kärlek och en härlig upplevelse.

Nu har jag sovit dåligt i två nätter på grund av detta och går runt som en vandrande zombie på dagarna. Inte ens när jag tog av mej hörapparaterna, tog på mej hörselskydden och drog igång gräsklipparen kunde den överrösta den inre rösten. Tur för grannarna att jag bara har låten inneboende i skallen och inte går runt och ”sjunger” i högan sky. Nu fick jag en tanke så här i efterskott… Hm… Jag skulle kanske ha låtit bli att ta ut hörapparaterna och inte tagit på hörselkåporna, då hade kanske gräsklipparen tagit över?!

Nåväl, nu är det som det är. Det är väl bara att bida tiden tills något annat fastnar i skallen. Jäkla tur att det inte var nån rapp-låt som fastnade för det är verkligen inte MIN grej. I mina öron är det bara O-låt!!!

Att jag kan hela texten till BLUE HAWAII är att jag framförde den i farsen: STÖRTLOPP OCH FAMILJELYCKA i Lekebergsreyn på Sparbanksbörsen i Fjugesta 2014. Att jag skrev framförde och inte sjöng är att jag är självkritisk och kan inte alls jämföra mej med Christer Sjögren.

Om du klickar på videolänken så bjussar jag på min version av…TADAAA:

BLUE HAWAII.

https://www.youtube.com/results?search_query=blue+hawaii+morgan+deile

Håll tillgodo.

//Korv-Mojje.

GULDBAGGEN OCH ANDRA UTNÄMNINGAR.

GULDBAGGEN OCH ANDRA UTNÄMNINGAR.

 

Nyss har ju årets Guldbaggegala gått av stapeln då Guldbaggen utdelades till alla som gjort något bra i olika kategorier innom filmindustrin.

Förutom gyllene baggar och Oscarstatyetter så delas andra gyllene symboler ut till förtjänstfulla personer inom andra kategorier, det kan vara pokaler, bollar, skor, medaljer och annat lull-lull.

Så finns det dom som tycker att dom gjort något bra för mänskligheten och gett sej själva gyllene troféer. Jag tänker i första hand på Vladimir Putin som har en toaborste i guld. Han påstår att det inte är han som köpt den, utan att det är så att han har fått den.

Å där slog han huvudet på spiken. Han har säkert fått den för att han blivit utnämnd till årets skitgubbe eller rövhål.

Sen finns det en annan skitgubbe som tack och lov är på väg bort, å det är ju den där trumpna gubben Donald Trump.

Både han och Putin har rikedomar så dom reder sej. För att markera sin rikedom så är jag ganaka säker på att dom har guldpapper på skithusrullen.

Men hur som helst så är det ändå bara skit dom torkar.

SKÄMS PÅ ER!!!

Det man behöver här i livet är:

Mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet, samt goda vänner och en älskvärd familj.

KRAMA OM VARANDRA NÄR DEN DÄR JÄVLA PANDEMIN ÄR ÖVER!

//Mojje.

 

FEJK! FEJK!! FEJK!!!

 

MYCKET VILL HA MER.

eller

FEJK! FEJK!! FEJK!!!

 

Jag fick ett hastigt och oväntat besök av min yngsta dotter på Fars Dag. Å nog var det hastigt allt. GUD VA SNOPEN JAG BLEV!

Det blev ett Coronasäkert möte på parkeringen där hon överlämnade ett litet gulligt kuvert innan hon styrde kosan hemåt igen. Hon hade alltså åkt 5 mil från Örebro till Karlskoga för att överlämna Fars-Dags-presenten, GUUU VA GULLIGT!

Säkert levererat. Med Postnord vet man aldrig hur det gått.

Kuvertet innehöll nåt som man helst ska få 3 av, nämligen såna där Trisslotter. Å vilken tur… det var 3 lotter i kuvertet.

Glad i hågen började jag skrapa. Den första var en nit, den andra lotten hade 3 rutor med 30 x 2, alltså 60 totalt. Men den tredje var en rejäl höjdare… 3 rutor med 500. Totalt 560 kronor. WAOW!!!

Nu är det ju så att jag är som många andra, mycket vill ha mer. I mitt stilla sinn tänkte jag: Med den turen kan jag ju inte bara ge upp sådär. Jag åkte till ICA MAXI för att lösa in vinsten mot nya lotter.

Tydligen sker det inte alltför ofta att man vinner storkovan, för tjejen i ”kiosken” sa:

—Nämen vilken tur du har.

—Ja visst har jag.

—Vill du ha kontanter eller insatt på kontot?

—Nä, med min tur så det är lika bra att löpa linan fullt ut och ta nya lotter.

—Det gör du rätt i, hur många vill du ha?

—Ta för hela klabben.

—Vilka vill du ha?

—Ta dom som du vill ha, men ta bara såna som det är vinst på, sa jag hurtigt.

Leende plockade hon ihop lotter av alla sorter, stora och små, enkla och dubbla. Åsso fanns det såna med bilar på.

Väl hemma började jag skrapa och skrapa och skrapa. En del var det vinst på och andra var nitar.

En lott hade 3 TV-apparater. Men vad i hundan… JAG HAR JU REDAN FLERA TV-APPPARATER sa jag och rev sönder lotten. Dessutom var det några med en massa klöver på. Vad skulle jag med dom, jag som inte har några getter eller kaniner.

Nä nu skoja jag, riktigt så knäpp är inte jag.

Den här omgången blev vinstsumman 290 kronor.

Trots att det inte riktigt gått min väg utnämnde jag mej, som jag sett på TV att en annan gjort, nämligen till en säker segrare.

Nu gjorde jag om proceduren, fast nu åkte jag till COOP.

Väl hemma igen var det dags att skrapa, trots att jag hade träningsvärk i högerarmen.

Men ve och fasa, allt jag fick ihop denna gång var en

lott med ”bara” 30 kronor på.

Nu blev jag som den där trumpna ”Trumpen” och ropade:

FEJK! FEJK!! FEJK!!! och FUSK! FUSK!! FUSK!!! — JAG VILL HA OMSKRAP!!!DET ÄR JU JAG SOM ÄR DEN STORA VINNAREN!!!

 

Nä nu skoja jag igen. Jag är realist och kan se sanningen i vitögat. Jag har ju en trisslott med vinst som jag ska lösa in mot ytterligare en ny…

…Men inte än på länge, för jag tänker vara miljonär i många många år till.

”MAN FÅR LEVA PÅ HOPPET”… SA GRODAN.

HA DET GÔTT DÄR UTE OCH GÖR SOM GRODAN.

//Mojje.

RESAN TILL KARLSTAD.

RESAN TILL KARLSTAD.

1960 fyllde jag moppe, ja 15 år alltså, det var då livet började. Då vaknade intresset för flickor och… flickor… och… flickor… och…

…ja och musik naturligtvis.

En grupp från Värmland startade sin karriär redan 1956 med frontfiguren Sven Erik Magnusson i spetsen.

Men det var först på 60-talet som det verkligen tog fart.

Dom sjöng: ”Te' dans mä Karlstatösera” och om ”Lilla söta fröken fräken”.

Och däremellan många andra goa låtar som var en hyllning till flickor.

På mitt stamfik ”Loftet” i Örebro gick Sven-Ingvars låtar varma i jukeboxen ”Rock-Ola”.

Det kostade 25 öre och kan ni tänka, för en spänn fick man 5 låtar.

Ja jag är Örebroare från börden, men är sedan drygt 30 år värmlänning, ja eller rättare sagt Karlskoging…

…ungefär som en rumpmas om man jämför.

Nog om detta.

Sven-Ingvars sjöng så målande om Värmlandstösera att man blev både nyfiken och förälskad.

Då märkte vi hur det, som Povel Ramel senare sjöng:

”Det rycker lätt i den lilla svans vi har”. Oh fantastiskt!

Kompisarna som var äldre än jag skaffade körkort och bil.

Lilla jag som är född i december var alltid yngst i kompisgänget.

Jag hade varken körkort eller bil.

Att jag fick vara med bland ”de stora grabbarna” berodde på att jag ansågs vara en kul prick och en sån måste det ju finnas i alla grabbgäng.

 

Värmland… det låter som ett varmt, vackert och välkomnande land.

”Varnt å gôtt” som en Värmlandstös skulle beskriva det.

Å visst taler Värmlänningera väääldit våckert. Ja dä ä så dä ryyyser i ståpälsen!

En svinkall lördagseftermiddag i December 1962 med kraftigt snöfall och drevsnö på närkeslätten var vi grabbar lite uttråkade. Därför beslöt vi att åka till andra sidan Skrynkliga Bergen, Närkes Rocky Mountains… Ja ja ja, Kilsbergen om det ska vara så noga.

Vi var 5 stadiga grabbar som klämde oss in i ”Gamle Svarten”, Håkan, Kecke, Benga, Lasse och lilla jag. Jag kallas förresten för Mojje och gör så än idag. Det var bara Håkan som inte hade nåt öknamn.

Håkan var äldst och hade körkort och en svart Volvo PV 444 med delad fram och bakruta.

Den hade även vakuumdrivna vindrutetorkare som fungerade så att när man gasade på så stannade nästan torkarna helt beroende på att vacuumet behövdes i förgasaren. Men jädrar vad dom vispade på när man släppte gaspedalen. Vilket i sin tur gjorde att det blev en tämligen ryckig färd eftersom vi ville ha både fri sikt när snögloppet lade sej som ett bomullstäcke på vindrutan och bra driv i hjulen.

Det hör till saken att på den tiden hade man inte vinterdäck på bilarna, man tog sej fram genom snön ändå. Om man körde med plattan i botten å bilen var lastad med fem stadiga grabbar i sina bästa år gick det som på räls genom snödrivorna om man bara höll farten.

Lite besvärligt var det på väg uppför höjderna, men vi tänkte som så att bara vi har passerat Skrynkliga Bergen så är det som att ha emigrerat till värmen i Kalifornien. Men icke sa Nicke. På andra sidan var det minst lika kallt och lika mycket snö som därhemma.

Några suckade besviket, men jag lättade upp stämningen genom att påpeka att vi inte var framme i Karlstad än.

—  Ni har väl hört talas om sola i Karlstad grabbar, sa jag hurtigt.

—  Ja, jo, hm, fick jag till svar och stämningen blev lite lättare.

På den tiden var riksvägarna slingriga och smala och gick genom varje by.

När vi passerat Kristinehamn var det fortfarande lika mycket snö och grabbarna knorrade.

—  Det var nån som sa att det skulle vara varmt och soligt i Värmland. Vi behöver inte nämna några namn, men vi kan ju titta litegrann, sa Håkan och blängde på mej i backspegeln.

—  Lugn bara lugn grabbar, vi har faktiskt några mil kvar.

Det var inte mycket trafik på den tiden och speciellt inte när det var sånt väder som det var då.

När vi åkt nån mil till kom vi fram till en liten by som heter Väse.

Har ni hört va? Väse, man kan visst döpa byar till vad som helst.

Helt plötsligt fick vi se tre suddiga figurer genom den moddiga vindrutan.

—  Men va sjutton, sa vi alla i kör, BRUDAR! Är det en hägring eller…

Vi gnuggade oss i ögonen. Jodå. Det stod tre livs levande tjejer i snöyran.

Dom hade upptuperat hår, schalett, kappa, handskar, handväska, högklackade pumps och nylonstrumpor som naturligtvis hade söm. Det hade nylonstrumpor på den tiden.

Alla tre stod med armen i luften och viftade med tummen.

—  Stanna Håkan, dom vill åka med, ylade vi andra som hungriga hundar.

Håkan bromsade in, stannade och vevade ner rutan precis bredvid dom genomfrusna kalaspinglorna.

Dom frågade bedjande med darrande blåfrusna läppar om dom fick komma in i värmen?

—  Det är klart sa vi samstämmigt, lika samstämt som om det var VI som var Delta Rhythm Boys.

Eftersom det redan var fullt i bilen fick dom sitta i knät på oss grabbar i baksätet. Visst blev det liiite trångt men dom var ganska nätta så för oss grabbar i baksätet var det inga problem, det var bara trevligt.

Tjejerna var så genomfrusna så dom skakade. Det var som att ha en massagekudde i knät. Väääldigt angenämt måste jag säja, som var en av dom som satt i baksätet.

—  Vi har stått ena bra stunnn å dä har bare kommi nåre biler men ingen sôm har stanne. Så vi ble jätteglae när ni stanne te.

Som tur var så var det lite nedförsbacke, annars hade vi nog aldrig kommit igång igen i snömoset.

Ganska snart hade dom fått upp värmen och det var en väldigt trevlig stämning i bilen. Dom var fnittriga åsså talte de såndäringa gôrgo värmländska.

—  Å gu va gôtt dä ä å få sitte i ere varme knän grabber.

Dom undrade vart vi var på väg och när vi sa att vi hade tänkt åka till Karlstad undra dom:

—  Vill ni int hänge på te Fôrshaga å danse te Sven-Ingvars orkester iställe.

Om det var för att dom ville ha skjuts fram te dörra eller om vi väckt ett visst intresse vet jag inte.

Vi tittade nån sekund på varann och nickade. Vi var inte sämre karlar än att vi kunde ändra oss, visserligen var det ingen av oss som kunde dansa men det är bara att ta en sak i taget.

—  Ja varför inte sa vi lika samstämmigt som om det var vi som…

… Ja just det… var Delta Rhythm Boys.

När vi åkt ytterligare en bit frågade Håkan om dom satt bra?

Jodå sa de som satt ytterst. Men hon som satt i mitten, i mitt knä, sa lite besvärat.

—  Litta knökigt ä dä allt för jä har denne däringe store hårde pinnen mett emella bena!

Alla andra börja gapflabba utom hon och jag.

Hon fatta absolut ingenting och jag fnittrade bara lite förläget men fattade vad hon menade och vad dom andra trodde att hon menade.

Hon syftade på att hon hade dåligt med plats för fötterna eftersom hon, liksom jag, fick tampas med kardantunneln på golvet.

Efter den händelsen var stämningen i bilen på topp.

Väl framme vid Forshagas Folkets Hus betalade vi entré, även för Värmlandstöserna, och gick in.

Artiga kavaljerer som vi var så bjöd vi dom även på varsin Loranga.

Vi stod lite vid sidan om och lyssnade på orkestern och nynnade med i dom flesta låtarna.

När vi snackat en stund om ditten och datten undrade en av tjejerna om vi inte skulle bjuda upp. Då avslöjades det att ingen av oss kunde dansa. Då tittade dom lite besviket på oss och sa:

—  Ja ursäkte då, vi har ju faxis kômme hit för å danse, så tack för skjussen, entrén, läsken å dä trevlige sällskape.

 ”Min brud” tittade på mej med en lite sorgsen blick åsså fick jag en gôrgo kram innan hon försvann tillsammans med dom andra två ut i vimlet på dansgolvet.

Där stod vi som några vilsekomna paneltuppar efter väggen och tittade på alla dansande par. Visserligen spelade Sven-Ingvars jättebra och vi gungade med så gott vi kunde, men vi kände oss ändå väldigt utanför. Och Loranga är inget man dränker sina sorger i.

Men jag måste erkänna att det såg väldigt trevligt ut.

 

Tänk att kunna gå fram till en helt främmande flicka, bocka artigt, omfamna henne, lägga sin kind mot hennes och krama henne hårt i flera minuter, tight, riktigt tight och sjunga i hennes öra: Are you lonesome tonight?

Försök göra det på Stortorget så får du se vad som händer!

Får du inte en fet smäll så ropar hon förmodligen på polis!!!

 

Nåväl, där och då bestämde jag mej för att lära mej dansa, vilket jag också så småningom också gjorde.

Vi såg flickorna vid några få tillfällen när dom dansade förbi. Varje gång ”min fjälla” svävade förbi tittade hon på mej med en sorgsen blick men gav mej ändå ett brett leende. Hade jag bara kunnat dansa så hade jag kanske fångat min Söta Fröken Fräken den kvällen. Jädrar vad det sved i själ och hjärta.

När vi stått nån timme och tittat på alla lättfotade flickor…

Ja ja ja, missförstå mej rätt! Dom var inte lättfotade på DET viset.

Allt nog och emedan… Bedrövade drog vi oss så småningom mot bilen, vi åkte aldrig till Karlstad utan styrde besvikna kosan hemåt.

Stämningen i bilen var något dämpad och mina tankar snurrade i skallen.

Vem vet… HON kanske minns MEJ med saknad? Han den där lille knäppa killen med den stora, hårda pinnen mellan benen.

Det började ju lacka mot jul och jag hade låten: ”Ett litet rött paket med vita snören” i färskt minne. Min förhoppning var att, efter vår Värmlandsresa, kanske jag, nån gång, skulle få ge ett litet rött paket till en fager Värmlandstös.

 

Jag fick rådet av en äldre kompis att man skulle börja vänstra när man skulle lära sej dansa. Ja alltså börja med vänstra foten och sen skulle man rabbla en ramsa i huvudet, men bara tyst för sej själv, för att kunna hålla takten. Å den går så här:

”Sockerdricka Pommac Lemo-nad.

Sockerdricka Pommac Lemo-nad”.

Und so weiter, som norrmannen sa när han var i England.

 

En liten sammanfattning om den resan:

Trots vinter och snö har jag burit med mej värmen och kärleken i texterna från Sven-Ingvars låtar genom livet.

Och jag säjer som Nils Ferlin:

 

Kärleken kommer och kärleken går

Ingen kan tyda dess lagar

Men dig vill jag följa i vinter och vår

Och alla mina levnadsdagar

Mitt hjärta är ditt

Ditt hjärta är mitt

Och aldrig jag lämnar det åter

        Mojjes hyllningsminne till Sven-Ingvars.

”Det var i vår ungdoms fagraste vår”

”Vid min sida jag önskar att du ville gå”

”För alla vill ha någon vän att hålla i hand”.

”Å me’ en prästkrage i min hand”  -  och…

”Ett litet rött paket med vita snören, det kostar bara

en å sjuttifem”  -  att…

”Slänga en slant uti brunnen och önska mej nånting”  -  och att vi

”Börjar om från början, börjar om på nytt”.  -  Och du…

”Kristina”, från Wilhelmina”.

”Jag ringer på fredag, så ses vi på lördag”.

”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske”.

”Den första gång jag såg dig det var en sommardag”

”Det var dans bort i vägen i lördagsnatten”.  Å

”Lilla söta fröken fräken”  -  Du är ju…

”Byns enda blondin”.  -  Å

”Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.”  -  och sjunger

”Du ska tro på mig, du är den enda”.

”Det kommer från hjärtat, rätt ut ur mitt hjärta”.

”Livet är nu, inte sen, da’n kommer aldrig igen”.

”Lyckan kommer, lyckan går, den som du älskar lyckan får.”

”Min vän, du ger mej lycka, ger mej tur”.

”Älskar du mig, så älskar jag dig, mer än du tror, för kärlek är stor”.

”Ä du mä på dä, ä du mä-ä på dä”? Svaret jag fick sa allt, för...

”Två mörka ögon och leendet du gav mig, förändrade mitt liv på en minut.”

Kärleken är beständig, det är bara föremålet för kärleken som växlar.

Å visst fick jag, efter en del kringelkrokar, cirka 23 år senare, min Värmlandstös.

Inte hon från Väse, men dock en Värmlandstös.

Och vi träffades på en logdans i Värmland.

”Jag har funnit den flickan jag vill ha”.

”Det är du, det är jag, det är vi”.

Och det har hållit i sej i över 30 år.      

Älskar dej Monica!