Första Mosboken




Boken är på 601 sidor och innehåller 750 stolliga episoder ur mitt liv, 
massor med bilder och ca 400 roliga historier och fräckisar.
Boken säljer jag för ofattbara 100 kronor som går oavkortat till BARNCANCERFONDEN.
(Porto tillkommer)
Oförskämt billigt!
Kontakta mej:
E-post: deile.morgan@gmail.com
Telefon: 0586 – 34 613
Mobil: 070 – 71 70 629



Denna intervju gjordes sommaren 2000 av CTV Karlskoga
och sändes ca: 24 gånger dagligen i en rullande tablå hela sommaren.
Filmen är inspelad i natursköna Ekmansdalen Karlskoga.

I filmen visas klipp från musikvideon "Grillad korv med bröd" som spelades in av SVT i min "korvmojj".
Det är Jörgen "Hubbas" Andersson och Anna Norberg som tillsammans med dansare och statister sjunger och dansar. Orginaltiteln på sången är: "Dead ringer for love" och framförs då av Meat Loaf och Cher.




FÖRORD
Det hela började med att vi satt några vänner på våran altan sommaren 1997, vi åt, drack och var glada. Vi blev nog lite nostalgiska, för vi berättade gamla minnen från förr. Ju senare kvällen blev, desto flera minnen dök upp. Nån sa att man borde skriva ner allt.
Jag tog fasta på dom orden. Redan nästa dag skrev jag ner dom första minnena på en liten lapp. Minnena välde fram och ganska snart var lappen fullskriven. Jag förde över alltsammans i ett kollegieblock där jag skrev ”stolpar” för varje ny händelse jag mindes. Snart hade jag fyllt blad efter blad. Dagligen dök något nytt upp, stort som smått. Även sedan jag börjat skriva, måste jag då och då ta fram blocket för att anteckna. Jag försöker att skriva ner allt i ordning, men vissa perioder har varit väldigt händelserika. Därför kan somliga saker flyta in i varandra eller vara omkastade tidsmässigt. Huvudsaken är att dom finns med. Ingen vet var det här slutar, inte ens jag. Jag hoppas att jag kan slutföra detta. Det är som att vara arkeolog och göra utgrävningar i sitt eget kalkbrott (hjärnan).
Hursomhelst, jag har i alla fall GÔRSKÔJ medan jag skriver.
Från början hade jag ingen ambition att ge ut någon bok. Nej jag skrev mest för min egen skull. Jag vill också gärna att mina barn, barnbarn och deras barn skall få veta vem jag är och hur jag levat. När jag nu vet att den kommer i tryck skall det här bli MIN BOK från början till slut. Det här är en jättestor utmaning. Jag gör allt utom tryckningen. Jag redigerar, sätter bilder och gör layouten själv. Det är bara jag själv som kan förmedla mina minnen, mina tankar och mina funderingar. Ingen ”spökskrivare”, hur duktig denna än är, kan komma sanningen närmast. Det skall bli roligt att få dela med sig av alla tokigheter. Jag tror inte att jag gjort nått som jag behöver skämmas för. Jag har nog bara varit lite extra stollig.


BLI GÄRNA GAMMAL, MEN ALDRIG VUXEN!

Det kommer säkerligen att smyga sig in en och annan liten fräckis och rolig historia. Det har varit en del av mitt liv med tanke på det jobb jag har. Många kunder förväntar sig att jag har nått kul på lager. Jag har också fått en hel del tillbaka. Det kan man verkligen kalla för byteskomik.

DET ÄR ROLIGT ATT LEVA,

FÖR DÅ FÅR MAN SE HUR DET GÅR.
Morgan Deile

PS.

Det förekommer säkert en hel del grammatikalistiska fel och svängningar. Jag genomled mina åtta år i folkskolan med mycken möda och stort besvär. Men det här är mina tankar och mina ord så det blir som det blir.
Man lär så länge man har elever. sa läraren.
DS.


DET HELA BÖRJADE SÅ HÄR.

I begynnelsen, efter The Big Bang, då Gud skapat himmel och hav, när blötdjuren ombildat gälarna till lungor, fått armar och ben, gått upp på land. Tagit sig namnen Adam och Eva, trätt in i paradiset, mött ormen och bitit i det sura äpplet och……………… Jag föddes och levde mina första sex år på Karlsgatan 14 A, som ligger på väster i Örebro. Utanför fönstret ligger Karlaparken som då, i mina ögon var världen.
Där fanns allt man kunde önska sig, sandlåda, gungor, stora gräsmattor, en plaskdamm och det bästa av allt, en kiosk. Parken var alltid full av ungar och pratande stickande mammor, mammor pratade och stickade alltid på den tiden. Papporna såg man inte till i parken så ofta, dom fanns förmodligen på jobbet. Det var strax efter kriget så Sverige hade precis börjat rulla igång igen. Och sen har det rullat på, det vill jag lova.


LÅNGT HÅR OCH STICKADE BYXOR.

Jag är nummer två i syskonskaran, med en äldre bror och en yngre syster. Jag förmodar att mamma hade velat haft en flicka eftersom jag inte blev klippt förrän jag var 3-4 år. Jag hade långt ljust lockigt hår och såg precis ut som en liten söt flicka. En dag när min tre år äldre bror skulle passa mig, blev han retad av kompisarna för att han var tvungen att leka med ”lillasyrran”. Då drog han resolut ner mina röda stickade hängslebyxor och visade upp min snopp och sa:
– Titta här så får ni se att jag inte leker med tjejer.
Då tog den diskussionen slut.

JAG MÅSTE BAJSA.

Ett tidigt minne har jag sedan jag var fem pannkakor hög, dvs. c:a tre år. Jag var ute i parken och lekte när jag plötsligt blev så där vansinnigt bajsnödig. Jag sprang tvärs över parken till bortre sidan där mamma satt och stickade och pratade. Jag hade förresten mina röda stickade hängslebyxor på mig.
– Mamma, mamma jag är bajsnödig! sa jag.
Det är inte lätt att få stopp på två pratande stickande mammor. Jag fick ta ny sats:
– MAMMA, MAMMA, JAG MÅSTE BAJSA!
Mamma lyssnade med ett kvarts öra.
– Ja ja, spring hem och bajsa, dörren är öppen.
Jag sprang tvärs över parken och in i trappuppgången, fram till den befriande dörren, för att finna att den var lika låst som mjölkaffären en söndag. Jag ryckte i handtaget igen, i hopp om att någon högre makt skulle uppenbara sig och hjälpa ett stackars bajsnödigt barn. Men icke sa Nicke. Det var bara att nypa ihop skinkorna och lägga benen på ryggen och ta ny sats genom parken, den park som nu vuxit sig så stor att jag tyckte att den var hela världen.
Efter att ha sprungit genom hela vida världen en gång till kom jag fram till min stickande pratande mamma. Med tungan hängande som en röd slips på magen, flämtade jag med svag röst:
– Mamma, mamma dörren är låst!
– Nähä! Det är den inte, spring nu hem och bajsa och låt mig sitta ifred.
Hade jag på grund av min språngmarsch fått syrebrist och tagit fel dörr eller rent av sprungit in i fel hus?
Med uppbådande av mina absolut sista krafter sprang jag, nej snarare slingrade mig ut i världen igen. Det är kanske därför som det dröjde åtskilliga år innan jag gjorde någon längre resa.
Alltnog, så småningom såg jag vårt hus som i ett töcken, hittade porten, tog mig med nöd och näppe upp för trappan, fram till dörren, tog tag i handtaget och tryckte ned. Inget hände, den här dörren var lika låst som den i det ”andra huset”.
Nu gick det inte att knipa längre. Skinkorna kunde inte stå emot trycket från ett helt ”julbord”. Alltihop hamnade i mina röda stickade hängslebyxor, det var tur att det var hängslen på dom annars hade byxorna suttit runt fotknölarna. Det var också tur att jag hade ”kallingar”, annars har nog innehållet spritsats genom maskorna som köttfärs ur en köttkvarn.
Nu började jag otroligt lättad vandra tillbaka till min stickande, pratande moder. 

Jag kände mig, och såg säkert ut i baken som Tarzans chimpans. Tarzans apa hette förresten Sheeta, jag borde nog ha kallats Skiita.
Vad mamma sade när jag kom tillbaka med byxan full vet jag inte, men jag hoppas att hon lyssnade bättre på sina barn i fortsättningen.
TYST! JAG VILL INTE LIKNAS VID MOJJE!!!

Köp boken och följ mina stolliga äventyr genom livet.
Släng dej i väggen Emil i Lönneberga,
här har du din överman.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar