INLEDNING
Hejsan! Jag heter Ruff och är en liten
hund av släktet Bichon Bolognese. Jag är Husseägare till Morgan Deile. Jag har
upplevt mycket stolligt tillsammans med honom. Vi har en lättsam dialog och vi
vet precis hur vi reagerar på olika saker. Man kan nästan säja att vi är
tvillingsjälar. Ja, egentligen är vi snarare trillingsjälar, för mitt emellan
oss har vi en figur som är en blandning av oss båda. Ruff + Husse = Ruffse.
Jag överförde mina tankar och
funderingar i bilder till honom. Han antecknade och sammanställde alltihop som
nu har blivit en bok.
Om du tycker att jag berättar som jag
talar så är det just det jag gör, jag har aldrig gått i nån skola, inte i
arméns hundskola heller, så jag har inte ens gjort lumpen. Förresten så fanns
det talböcker långt innan jag gjorde min.
Jag är en liten positiv kille som ser
humorn i det mesta och som jag nu vill dela med mej av. Här följer nåra av mina
högst personliga intryck av omvärlden. Håll tillgodo.
Ett gott skratt förlänger
käften!!!
MITT URSPRUNG
— AOOOOOOOOOOOOOO! Hejsan! Jag
heter RUFF och nu ska jag berätta om mej och min flock.
In the very very beginning var det på
så vis förstår ni…
...… Jag är en varghund av släktet Bichon
Bolognese.
Nu är det säkert nån som opponerar sej
för mitt påstående om att jag är en varghund och säjer:
Bolognese är ju ingen varghund, inte
ens en hund, Bolognese är en italiensk köttfärssås.
Kanhända, men nu är det faktiskt så
att vårt släkte har sina rötter så långt tillbaka i tiden att ingen hade nån
tanke på köttfärssås. Visserligen har jag mina rötter i Italien, närmare
bestämt i staden Bologna, men ingen ska kunna påstå att jag går omkring och
såsar. Nä’rå det är full rulle från morron till kväll.
Och faktum är att alla hundar
härstammar från vargen, hur små och gulliga vi än ser ut. Visserligen påstår
dom, som tror att dom vet, att jag inte ska bli större än 30 cm hög. Men vänta bara så
ska ni få se, för närvarande är jag är en stor hund i liten förpackning.
I själva verket är det min farsas
farfar som är Fantomens varg Devil, han som går runt på stadens gator som en
vanlig hund. Vad tror ni att Fantomen vore utan honom?
Mina släktingar omnämndes av
Aristoteles redan på 340-talet före Krister. Och dom tjänstgjorde, tro det
eller ej, som vakthundar åt Madame de Pompadour, Katarina den stora av
Ryssland, Kejsarinnan Maria Teresia av Österrike och andra galanta damer. Vi
har även beskyddat en mängd andra kungligheter och annat så kallat ”fint folk”.
Dä ni, det är inte kattskit.
Nu vet ni lite om tjocka släkten så nu
kan vi fortsätta med mej och mitt liv.
HÄR HAR DU MITT LIV
Jag föddes den 2 juni 2002 på nått som
heter kennel och som låg i Torslanda utanför Göteborg.
Jag har hört att mina föräldrar är av
fint släkte och att deras stamträd ser väldigt fint ut. Själv är jag inte så
knusslig, jag kan gå till vilket träd som helst. Mamma heter Funny Girl och
pappa Eros Ramazzotti. Dä ni, dä heter duga.
Förresten så är alla träd stamträd.
Dom har ju rötter, krona och stam, alltså är dom stamträd.
Jag hörde, så där i förbigående att
min farfars farfars far gick vilse i öknen. Och kan ni tänka: ”Stora karln
pinkade på sej för att han inte hittade nått träd.” Vilket öde!
Jag föddes tillsammans med tre syskon,
vi var två bröder och två systrar. Det hade varit trångt i mammas mage så det
var väldigt skönt att få komma ut och sträcka på sej. Genast började magen
knorra. Nu skulle det smaka bra med nått gott att äta. Mamma slängde omkull sej
och öppnade baren. Väldigt praktiskt må jag säja. Hon hade sex tappkranar, bara
att välja och svälja.
Gissa om min besvikelse blev stor när
det var samma styrka i alla kranarna. Jag trodde i min enfald att det var som
på puben, en kran med minimjölk, en med lättmjölk, en med folkmjölk, en med
mellanmjölk och en med starkmjölk. Men det smakade bra ändå. Men det måste ha
varit vispgrädde i den kranen jag hamnade vid, för gudars skymning, som morsan
brukade säja när hon drog ner rullgardin, vad jag växte.
I början var vi lite försiktiga men
ganska snart tultade vi omkring i barnkammaren och busade hej vilt. Blev vi för
vilda kom morsan och sa till på skarpen. Farsan såg vi inte till. Han hade
förmodligen inga fler pappalediga dagar att ta ut.
Mina syskon — ja, å då menar jag
tjejerna alltså, kunde vara ganska påfrestande. Var man lite trött och däst
efter en stadig måltid och ville ta det lugnt och vila på maten så nog sjutton
var syrrorna där och drog i min svans och mina öron. Väldigt jobbigt måste jag
påpeka.
Brorsan och jag visste däremot vad
livet gick ut på. Att få dra av en rejäl brakfis, lägga sej tillrätta, slumra
in och drömma om kommande bataljer med tidningsbud och brevbärare. Det är nåra
av livets höjdpunkter.
Vi växte som sagt var med raketfart
och ganska snart fick vi börja på lekis. Vi grabbar la beslag på dom bästa
leksakerna, men naturligtvis var syrrorna där och drog och slet. Då visade jag
tänderna och morrade. Det hjälpte, för dom släppte direkt. Då sprang dom
grinande iväg till morsan och tjallade. Man kan verkligen säja att jag åkte på
en ordentlig utskällning.
Jag ska i ärlighetens namn erkänna att
tjejer kan vara ganska trevliga ändå, bara dom inte blir för påträngande.
Jag upptäckte ganska snart att det
fanns flera och större hundar på kenneln och deras föräldrar bodde också där.
När det var bra väder, och det var det
verkligen den sommarn, fick vi vara utomhus. Det var jättekul att reta och dra
dom vuxna hundarna i svansen och sen sticka iväg. Det var väl inget fel i det?
Vofför sitter det en sån i slutet på hunden om den inte är till för att dra i?
Dessutom var det ingen fara, dom hann aldrig ikapp mej, jag var alldeles för
snabb för dom. Nåväl, det var härliga dagar med mycket stoj och lek men även en
hel del allvar, dom äldre hundarna lärde oss allt väsentligt man behöver veta i
livet.
Även om solen skiner och livet leker
så har faktiskt solen sina fläckar. En dag sa morsan att jag fick sluta med att
ligga i baren och tanka. Du dricker och dricker dan i ända så du är full för jämnan.
Ja, full i magen förståss. Du måste sluta innan du blir beroende.
Jag är redan beroende, kan jag inte få
smutta lite till? Morsan sa blankt nej. Ingen idé att försöka få nått gott att
dricka där inte, puben var stängd. Från och med den dagen blev det bara
vattenblask.
VILKEN FÖDELSEDAG
Dagarna och veckorna gick med rasande
fart och nåra dagar innan jag skulle fylla åtta veckor ringde telefonen. Av
resonemanget förstog jag att det var nåra storfötter som skulle komma ända från
Karlskoga i Värmland för att välja en valp. Naturligtvis var det mej dom skulle
hämta. Min ena syrra hade redan flyttat hemifrån, brorsan och min andra syrra
skulle bli hämtade om nåra dagar. Så det var ingen tvekan, det fanns ju bara
jag kvar. Härligt tänkte jag, äntligen ska jag få bege mej ut i stora vida
världen för att stilla min nyfikenhet. Och dessutom till Värmland.
Värmland, det låter som om det ligger
på sydliga breddgrader. Kanske det är ett grannland till Italien? Då kanske jag
kan ta mej dit och nosa opp mina rötter. Att släktforska har ju blivit så
populärt.
Dagen när jag fyllde åtta veckor var
inne. Det låg en spänning i luften som nästan var outhärdlig. Min matmor badade
och gjorde mej fin. Födelsedagstårtan skulle nog tas fram när storfötterna kom.
Snart var stunden inne, snart var det min tur. Undrar just hur dom ser ut och
hur dom luktar. Dom är säkert snälla och bra eftersom dom gör sej så stort
besvär och åker så långt bara för att hämta lilla mej. Jag var så ivrig att jag
inte riktigt visste vad jag skulle göra under tiden. Jag kände mej nästan lite
illamående. Kunde det vara åksjuka jag hade drabbats av? Usch och fy vad hemskt
det är att behöva vänta så här. Och dessutom på sin födelsedag, stackars lilla
mej.
Det blev sen eftermiddag innan en stor
grå minibuss rullade in på våran gata. Den hade mörktonade rutor så jag såg
inte alls vilka som åkte i den. Det pirrade i kroppen så jag knappt kunde hålla
tätt. Det skulle allt se ut det, pinka på sej mitt framför ögonen på
storfötterna, snacka om att göra bort sej. Jag krumbuktade och gjorde mej till
för allt vad jag var värd för att göra ett gott första intryck.
När dom gick ur bilen såg jag att dom
var fyra stycken. Två stora storfötter, en av varje sort och två någe mindre
storfötter, även dom var en av varje. Dom såg väldigt trevliga ut allihop, men
dom pratade så konstigt, inte alls som vi göteborgare, men jag begrep ändå rätt
bra vad dom sa, himla tur.
Från storfotspappan kom en härlig
parfymdoft som skulle få vilken hund som helst på fall. Det var en väl inarbetad
doft av korvgubbe. Han ska bli min favorit tänkte jag och kråmade mej alldeles
extra. Ett bra val, han luktade så härligt av varmkorv att snålvattnet rann
till.
Dom kom emot mej och jag dansade runt
deras fötter, viftade på svansen och gjorde mej så gullig jag kunde.
— Lyft opp mej, lyft opp mej, gnydde
jag. Men dom verkade inte se mej.
— Men hallå där, här är jag ju!
HALLÅ!! FÅR JAG BE OM
STÖRSTA MÖJLIGA UPPMÄRKSAMHET!!!Nu slängde dom ett förstrött
öga mot mitt håll.
— Fin hund, sa dom och stövlade på.
— Men så lyft opp mej då å känn hur
mjuk å go jag är, gnydde jag ändå intensivare medan svansen snodde runt som en
propeller.
— Ja ja, du är fin, men flytta på dej
nu så vi får gå in å titta på småvalparna.
VA??? Jag fatta ingenting. Har dom
inte koll på läget? Lever dom inte i verkligheten? Är dom zombies som vandrar
rakt fram och inte ser nånting? Måste man steppa och sjunga för att dom ska
märka att jag finns till.
— AOOOOOOOOOOOOOO!Är dom både
blinda och döva??? Var är den vita käppen? Hade dom kommit hit för att skaffa
en ledarhund så har dom gått fel. Nu kände jag mej som om jag blivit överkörd
av X2000!
Det hade fötts en valpkull efter mej
som bara var fyra veckor och som inte alls var klara att flytta hemifrån.
Storfötterna hade fått för sej att dom ville ha en tjej. Hemska tanke, jag
ryser i hela kroppen. Huvaligen! Här blev jag frånåkt på mållinjen av nåra
småglin, och dessutom av en tjej, jag som redan hade packat resväskorna. Jämmer
och elände.
Dom hade hört nått konstigt rykte om
att tjejer skulle vara lättare att fostra än grabbar. Och så säjs det att dom
inte går omkring och skvätter, vad dom kan mena med det. Jag vet i alla fall
att tjejer går omkring och sladdrar, om nu det skulle vara bättre. Dessutom
skulle tjejer vara lugnare, jo ja tackar jag. Jag vet nog minsann hur tjejer
kan vara.
Nu deppade jag ihop totalt. Nu skulle
jag inte kunna se en enda hund i ögonen mer, för jag trodde att dom skulle le i
mjugg och viska:
”Där går han som ingen ville ha.”
Jag gick iväg och la mej i ett hörn
och den sista tanken som snurrade i mitt arma huvud innan jag somnade ifrån
alltihop var:
”Där går han som ingen vill ha.”
Livet kan allt vara bra grymt, men det
är väl bara att bära hundhuvet och gå vidare. Jag grät mej till sömns.
— AOOOOOOOOOOOOOO!
FÖRSPELET
Det var många turer innan dom hade
beslutat att dom verkligen ville ha en liten voffsing. Dom hade tidigare haft
tre katter. Det var storfotsmamman som gärna ville ha en liten kattunge. En dag
i ett svagt ögonblick sa hon med sammetslen röst till storfotspappan, medan hon
klippte med ögonfransarna:
— Jag får väl vad jag vill ha?
— Det vet du att du får, svarade han.
— Va bra! Nu har jag fått en katt. Och
i samma andetag sa hon: ”Har man en så kan man lika gärna ha två, för då har
dom sällskap av varandra.”
Och på den vägen blev det. Dom köpte
två perserkatter och från den dagen hade dom vinterfodrade gardiner året runt.
Den tredje katten halkade in på ett
bananskal. Den tog dom hand om därför att hon inte mådde så bra i Stockholm där
hon bodde. Tacka fanken för det, det är det väl ingen som gör.
Men storfotskillen blev allergisk mot
katthår så dom var tvungna att ge bort katterna. Så kan det gå när man
beblandar sej med katter.
När det uppdagades att han var
allergisk gjordes det en test hur han reagerade på olika saker. Det visade sej
att det bara var katter han inte tålde. Oss hundar var det tydligen ingen fara
med.
Storfotsvalparna hade efter ett besök
hos släktingar som har två hundar, en schäfer och en labrador, börjat bearbeta
storfotsföräldrarna om att skaffa en
hund, för det hade ju gått så bra då.
Dom hade resonerat hit och dit och av
och an. Det var ju så kort tid han hade varit bland hundarna så dom ville inte
ta den risken att han inte skulle tåla hundar heller.
Storfotspappan hade inte tänkt att dom
skulle ha nått mer husdjur överhuvudtaget och absolut ingen hund. Att han hade
gått med på att ha katter var enbart för att han slapp gå ut i ur och skur,
kyla och blötsnö, hagel och storm för att rasta katterna. Sånt skötte dom
själva.
Storfotspappan bearbetades av dom
andra storfotingarna för att dom skulle få en egen hund. Storfotsmamman hade
nog innerst inne redan bestämt att dom skulle få en, men eftersom hon lät honom
tro att det var han som var flockledaren och att det var han som skulle få
sista ordet.
Han skulle absolut ingen hund ha.
Och på den vägen är det — inte.
Att dom tillslut beslutat att dom
skulle ha en liten Bolognese berodde på att vi inte fäller en massa hår, därför
är vi snälla mot allergiker. Och jag vill bara påpeka att jag är snäll mot
alla, oavsett vilken rastillhörighet dom har. Bara så ni vet. Sådäså!
UPPVAKNANDET
Efter en stund vaknade jag som ur en
ond dröm. Sen hörde jag dom där konstiga rösterna igen. Då först fatta jag att
allt var bister verklighet. Har dom inte åkt än, måste jag pinas så här. Kan
nån vänlig själ förbarma sej över mej och ringa djurskyddsföreningen. Jag blir
så himla varg!
— AOOOOOOOOOOOOOO!— Hör vad han
låter lessen, sa storfotsvalparna i kör.
Jag är inte alls lessen, jag är bara
så himla varg.
— AOOOOOOOOOOOOOO!Dom kom fram
och började klappa och trösta mej. Låt dom tro det då, inget ont som inte har
något gott med sej, och dom verkade faktiskt vara riktigt mänskliga. Det kanske
fanns en liten gnutta hopp i alla fall.
Jag har en plan, tänkte jag efter en
stunds fundering. Om jag viftar glatt på svansen så mycket jag orkar och gör
mej riktigt gullig och låter fruktansvärt lessen så funkar det säkert.
— AOOOOOOOOOOOOOO!Jag tog
kommandot på en gång och fick ned dom på knä och ni ska veta vad dom kröp för
mej.
— Hör vad lessen han är, sa
storfotsvalparna i mun på varandra. Kan vi inte ta med honom i stället, han är
ju så gullig och dom andra valparna är ju inte klara att flytta än! Kan vi inte
göra det?
— Jamen, vi skulle ju ha en flicka, sa
storfotsmamman.
— Det gör inget att det här är en
kille, han är ju så söt, sa storfotsvalparna. Vi vet att du pappa gillar
sötsaker och att du inte får äta sånt som är söt för att du har diabetes. Nu
har du chansen att få ha sött varje dag! Å du pappa, då slipper vi att åka hit
en gång till och då sparar vi flera hundra kronor, du vet ju vad bensinen är
dyr.
— Det skulle väl vara för det då, sa
den ekonomiskt sinnade storfotspappan. Men då ska jag bestämma vad han ska
heta, för om man ser ut som en ruff så ska man heta Ruff.
— RUFF! RUFF! skallade jag. Jag går
med på vad som helst, bara ni tar mej med.
— Jippijii jippijaj! jublade
storfotsvalparna.
— AOOOOOOOOOOOOOO!!! jublade
jag, för jag var så himla glad att min list hade lyckats, men det var allt i
sista sekunden för jag hade precis fått kramp i svanstippen.
DEN LÅNGA RESAN
— Kom nu’rå så drar vi jublade jag,
och kände mej som en draghund, medan jag rusade mot bilen. Jag har alltid haft
stora planer, jag ville ut i stora vida världen så snart som möjligt. Men det
var många turer innan allt var klart. Det var papper hit och det var papper
dit. Det var förmaningar och råd och det skulle packas tillbehör och
attiraljer. Det var kammar och borstar, det var leksaker och tuggben och sist
men inte minst — en snuttefilt från min barnkammare. För jag var ju trots allt
fortfarande bara en liten liten hundvalp.
På väg mot bilen ropade min f.d.
matmor:
— Vänta, jag höll på att glömma
valpfodret.
Åt helskotta med torrfodret, tänkte
jag, här ska käkas varmkorv, morron, middag, kväll och ibland som lite
nattamat. Så en och annan Nattkorv kan nog slinka ner och när jag blir stor ska
Husse och jag kalasa på Pilsnerkorv.
Storfotspappan vände om och hämtade
det där eländiga knastret, men det var nog bara för att han är ekonomiskt
sinnad.
Det där kan du strö på morronfilen!
tänkte jag i mitt stilla sinne och tittade menande på storfotingen.
Minibussen var stor och fin och hade
gott om plats. Härligt, tänkte jag, här kan man verkligen sträcka ut sej. Och
det behövs ett rejält åkdon för jag har ju inte växt färdigt än. Dom ska bara
veta att jag i själva verket är en ulv i fårakläder. Dessutom var bilen
utrustad med luftkonditionering, det behövdes verkligen när det var så hett som
det var sommaren 2002.
Trots att det hade blivit nästan kväll
innan vi startade den långa resan mot okänt mål och okända äventyr var det
fortfarande väldigt varmt. Motorn spann så rart som en katt.
Hoppsan. Helt plötsligt fick jag en
unken smak av katthår i mun. Var kom den ifrån? Tvi vale!
Redan efter en kort stund blev det
behagligt svalt i bilen och jag somnade in i storfotsmammans knä medan hon
strök mej varsamt över ryggen. Det här blir nog bra, tänkte jag och såg fram
mot att flytta till det vänliga och varma landet Värmland. Dessutom har jag nu
en egen flock att fostra.
Resan gick först norrut och inte
söderut som jag trodde att den skulle göra. Men vad gjorde det, jag var
äventyrslysten och ville se världen. Jag var ju ung och hade livet framför mej.
Lika bra att se allt på en gång.
Det blev tal om att vi skulle ta en
pinkepaus och nått att äta.
När vi hade åkt i ungefär en timme
stannade vi till vid ett matställe. Storfotingarna diskuterade vilken sorts
hamburgare dom skulle välja. Hamburgare hit och hamburgare dit, finns det inte
korv här, då vete sjutton, då står jag allt över och tar lite torrfoder och en
skvätt vatten istället. Hamburgare är i mina ögon bara nödproviant. Nej, korv
ska det va, om hunden själv får bestämma, annars får det va. Eller som Husse
brukar säja:
”Korven har fött opp fler än den har
slagit ihjäl.”
Eter rastningen drog vi vidare ut i
stora vida världen och vi stannade bara femtioelva gånger till för att pinka
innan vi var framme i Värmland. Kan det vara därifrån ordet
"pittstopp" härrör?
Det där med bilar är förresten en
fantastisk uppfinning. Det är som nån slags trollerilåda eller tidsmaskin. Man
går in i den, sen lägger man sej tillrätta, åsså somnar man, och vips, så
kliver man ut nån helt annan stans.
Fordom fanns det en gubbe som hette
Ford. Det var visst han som uppfann ett don som han kallade bil. Undrar just om
det är därför det heter fordon???
MIN NYA HUNDKOJA
Klockan halv två på natten svängde vi,
trötta, in framför min nya hundkoja. Min första tanke var:
”Inte illa, inte illa alls. Får jag
bara sätta min personliga prägel på den så kan den bli ganska skaplig.”
Alla var väldigt trötta och speciellt
jag som dom skulle ha ut ur bilen för att pinka i tid och otid. Sen säjer dom
att hundar behöver ut och pinka i ett kör. Tacka fasiken för det, det är ju
storfotingarna själva som startar alltihop.
Pliktskyldigast knallade jag runt en
stund för att kolla läget. Hade jag bara haft nåra droppar kvar, urinblåsan
kändes nämligen som ett skrynkligt russin, så hade jag pinkat in mitt revir
innan mina ögonlock föll ihop. Som i ett töcken långt bort i fjärran hörde jag
att storfotingarna sa att det är kanske bäst att han får sova hos oss i natt för
han är ju så liten. Dom la mej emellan sej. Jag snurrade runt nåra varv innan
jag la mej tillrätta med nosen inborrad i storfotspappans goa skägg. Suck.
ZZZZZZZZZZZZZZZ…
FÖRSTA DAGEN
Första dagen på resten av mitt liv
började väldigt bra. Jag fick ner dom på golvet direkt och dom visade sin
underkastelse genom att ta fram sin allra tunnaste röst när dom talade med mej.
Jag kände direkt att det var jag som var kungen och dom mina undersåtar. Jag
begrep ganska snart att storfotingarna hade namn, dom hette Husse, Matte,
Lill-Matte och Lill-Husse.
Äntligen dags för frukost, undrar vad
jag blir bjuden på för slags korv. Jag gick nyfiket fram mot matskålen för att
njuta av denna läckra anrättning. Men va i hundan är nu detta??? Det där ser
minsann inte ut som korv, det luktar inte ens korv och det smakar säkert inte
korv heller! Nä’rå det var sånt där knastrigt eländigt torrfoder. Nåväl,
storfotingarna har nog inte hunnit till delikatessaffären än tänkte jag och åt
pliktskyldigast opp det som serverades, vad det nu var för nåt.
Dagen fortsatte med att vi köpte två
sängar, ja dom köpte faktiskt två sängar. Jaha, nu förstår jag, tänkte jag, nu
har dom köpt en dubbelsäng bara för att jag ska skaffa mej en
fjälla. Husse den rackar'n tänker starta en kennel och tjäna pengar
på att sälja våra valpar, det var alltså där skon klämde. Hade han tänkt
att jag skulle säja opp mej som flockledare och bli en simpel arbetare å stå
för försörjningen så tar han fel.
Det var allt jag som tog fel, det var
inte en dubbelsäng jag skulle få utan en enkelsäng oppe och en där nere så jag
hade nära till kojen var jag än var. Dom var nog ganska omtänksamma i alla
fall.
Dom köpte halsband och koppel,
leksaker och aktivitetsboll, grisöron och hundgodis och sist men inte minst ett
gummiben. Jag säjer bara:
— Fy fan för gummiben!!!
Det smakar ju ingenting å dessutom är
dom ju inte ens roliga. Då är det bättre med Husses skor, dom luktar ju
åtminstone gott. Sen blir det så mycket roligare när han springer efter mej för
att ta dom tillbaka. Hussar ska hållas igång, annars kan dom stelna till.
Det här med att Husse inte hade en
massa korv hemma berodde på att han inte var korvgubbe längre.
Han hade varit korvgubbe i 40 år, och
så säljer stollen korvmojjen bara ett par år innan jag kommer in i hans
liv. Jämmer och elände vad livet är orättvist! Men han har i alla fall inte
serverat en endaste HOT DOG under hela sitt korvgubbeliv. Heder åt en sådan
man.
PUH, VILKEN VÄRME!
Sommaren 2002 var verkligen varm. Det
var inte alls skönt att gå
omkring i päls när det var över
trettio grader varmt. Då var det härligare att vara ute i båten med
storfötterna. Att få sitta i fören och känna havets friska fläkt rufsa om i
pälsen och när öronen flaxade som ett par måsvingar var toppen.
— TILL HAA-AVS TILL
HAAAVS... Gastade jag som den gast jag var.
Jag hade ett visst ansvar för
storfötterna, så jag satt och spanade efter stenar och grynnor. Visserligen sa
Husse att kan kände till varenda grynna i hela sjön. Men innan han hunnit tala
till punkt small det till i botten och båten tog ett skutt mot skyn så att jag
höll på att flyga all världens väg.
I och för sej så hade det ju inte
gjort nått, för då hade jag ju kunnat få pröva mina ”måsvingar”. Kunde Dumbo så
kan jag. ”Bara man har den rätta knycken”, som farbror Melker sa.
Husse harklade sej, och jag såg att
öronen blev lika röda som ett par babordslantärnor när han sa:
— Där var en av grynnorna.
Båten är bara en Ryd 380 med en 4
hästars motor. Inte mycket att skryta med, men sen jag kom in i Husses liv
brukar han säja att han har en båt med Ruff. Inte ljuger väl han?
Husse har alltid två olika strumpor på
sej när vi ska ut med båten, en grön och en röd. Jag hade inte fattat vofför,
förrän den dag jag såg att han läste på en lapp där det stod:
”Grön – Styrbord. Röd – Babord.”
Visserligen gjorde Husse lumpen i
Kungliga Svenska Flottan, och visst var han ombord på både jagare, ubåtar och
minfartyg.
Han var kock och hovmästare i
officersmässen, så nån riktig sjöman var han aldrig, och nån riktig sjöman lär
han aldrig bli.
Att vara på stranden och gräva stora
hål i sanden var jättekul. Jag hoppades att jag skulle hitta en eller annan
skattkista som nån sjörövare grävt ner och glömt bort. Men icke sa Nicke. Jag
hittade inte ens ett gammalt benrangel att gnaga på.
Jag gjorde en stor upptäckt. När man
gräver och sprätter i sanden blir man full med sand i baken, man kan verkligen
påstå att man har sandidalen. Husse sa att jag var en riktig sprätt.
Det bästa var när picknickkorgen kom
fram. Det serverades saft och kanelbullar till storfotsvalparna. Jag fick
härligt friskt kallt vatten direkt från min egen termos och jag lyckades sno åt
mej en och annan bulle när Husse spanade in badbrudarna. Storfötternas termos
innehöll rykande hett kaffe.
Jag har grubblat en hel del på hur i
hundan termosarna kan veta när drycken ska vara varm eller kall? Kan det kan
vara nått elektroniskt tro?
Men det bästa var ändå när
männskovalparna fick köpa glass. Visst fick jag smaka lite grann och det slog
aldrig fel, det var alltid nån som fumlade och tappade sin glass.
En tappad glass i sanden på stranden
kan man verkligen kalla Sand-wich. Det knastrade som om det var
karamellströssel på’n. Hur som helst så smakade den bra ändå, och lite skit
rensar magen. Dessutom blev den min alldeles egen glass.
Nåväl, jag sprang runt i vattenbrynet
så att vattnet stog som en kaskad omkring mej. Hade jag bara hitta dragkedjan
på pälsen så hade jag svidat om till badbyxor och kastad mej ut bland
svallvågorna efter Husse.
Nu fick jag nöja mej med att bada
benen eftersom jag var osäker på om ullpälsen skulle krympa eller ej. Det hade
allt sett ut det. Att gå omkring i en alldeles för liten kostym hade sett bra
löjligt ut.
I och för sej såg jag tydligen löjlig
ut ändå med mina blöta smala ben, för storfötterna garvade och sa att jag såg
ut som ett får. Visst, det kan väl hända att jag såg fåraktig ut, och det kan
jag bjuda på. Jag är ju ändå en ulv i fårakläder.
Sommarn var som sagt lång och het så
det blev fler tillfällen att vara på stranden.
När Husse skulle ha mej till att simma
för första gången bar han ut mej en lite bit och sänkte ner mig försiktigt.
Visserligen har jag badat i badkaret
men då i så lite vatten att det bara har täckt tassarna, och då har det varit
lagom tempererat.
Även om det var varmt i luften så var
vattnet kallt. Det värsta var att snorren krympte och försvann in i kroppen och
krockade med svanskotan! Nä-ä, för att ta till ett av dom värsta kraftord jag
kan: FY KATTEN! Rena rama botten. Här gällde det att springa opp på land
fortare än kvickt.
Inte en chans, det var så jädra djupt
att jag inte nådde ner till botten. Snacka om att trampa vatten. Men av nån
konstig anledning flöt jag och jag tog mej sakta men säkert in mot land.
Huvudsaken är att man inte tar sej vatten över huvet.
Det var som i en sån där otäck dröm
när man försöker fly från nått farligt och det går så segt och är så jobbigt.
Du har säkert haft en sån dröm så du vet vad jag menar.
Även om det hade känts som rena rama
botten så måste jag påpeka att det var rent på botten.
När jag väl hade simmat första gången
släppte rädslan och det blev fler simturer.
En gång försökte Husse lura ut mig på
djupare vatten. Det låg en stock och guppade i vågorna. Husse ropade:
— Ta pinnen!
— Ta’n själv! om du har nått intresse
av’et, sa jag och vände ändan till.
Ja nu har du läst den allra
första lilla delen av mitt händelserika liv.
Och som sagt var så är inte
boken tryckt ännu, men jag hoppas och tror att någon där ute tycker att den är
så intressant att den är värd att tryckas.
…Ja
just så börjar mitt stolliga liv tillsammans med Husse som nästan blev tretton
år tillsammans.
Här
följer en kort resumé.
TILL RUFF
Jag hoppas att du en dag, efter ett långt
lyckligt och innehållsrikt liv, får dina vingar och blir en riktig änglahund
som svävar omkring bland molnen, fri som fågel, långt borta från torrfoder,
koppel, och annat elände.
Din Husse.
Som har fått ett så
mycket roligare och
innehållsrikare liv
tack vare dej.
Sedan levde
dom lyckliga
tillsammans
i alla sina dar…
OM INTE…
Mycket
kan hända på den slingrande vägen genom livet. Allt är ovisst utom döden.
Husse och jag är ungefär jämngamla numera. Trots allt
är jag en hund, ja ja det har jag numera köpt, så det är bara att svälja
förtreten och gå vidare.
Att jag bränner iväg sju år för varje år som går, gör
att jag lever så mycket intensivare. Det har du säkert förstått av det jag
berättat.
Husse och jag har en gemensam minnessten. Det är den
stenen som Husse brukade kasta opp godis på när jag var liten, då han skulle
lära mej att klättra i berg.
På den stenen ska vi sitta när vi blir gamla och grå
och tänka tillbaka på fornstora dar.
Vi ska med glädje minnas alla glada stunder han och
jag har haft tillsammans, och alla bus vi har gjort.
Och vem av oss som blir kvar till sist, ja…
… den som lever då, får se!!!
Därför har Husse och jag, redan nu, tillsammans
skrivit ett alternativt slut som en hyllning till den som går först. Mycket i
texten stämmer in på oss båda.
Det är bra att vara förberedd på allt!!! För Husse
säjer att livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100 procents dödlighet.
ADIOS AMIGO.
Adios Amigo, adios my friend,
the road we have travelled has come to the end.
When two lives together and one has to go,
and it’s you who he called for; it’s you he has chosen.
Adios compadre, what will be must be.
I hope that you some day in the clouds will fly free.
And away from my best friend my life I must spend,
and I always will remember my very best friend.
Adios Amigo, adios my pal.
Adios Amigo, adios my friend,
the time we hade together has come to the end.
When two love each other and one has to go,
and it’s you who he called for; it’s you he has chosen.
Adios compadre, let us shed no tears,
let all old good memories bring joy through the years.
I burst into tears when I read from your stone:
Here’s resting my best pal who never tasted bone.
Adios Amigo, adios my friend.
Adjö min kompis,
farväl min vän,
jag hoppas vi nån
gång får mötas igen.
När vi två ska
skiljas och en måste gå,
den dagen har kommit
då hjärtat ej mer ska slå.
Farväl min bästis,
det som sker, det sker,
man måste ta emot det
som ödet oss ger.
Du lämnar oss för
alltid och kommer aldrig igen,
men minnet ska ej
blekna av min bästa vän.
Adjö min kompis,
farväl min vän.
Adjö min kompis, du
som varit så cool
På den väg vi har
vandrat har du nu nått ditt mål
För vi två ska
skiljas och du måste gå,
du har kommit till
slutet när hjärtat ej orkar slå.
Farväl min bästis,
jag torkar bort en tår,
och glädjes åt tiden
vi haft i alla år.
Du flyger mot Solen
och kommer inte igen,
men minnet är bevarat
av min bästa vän.
Adjö min kompis,
farväl min vän
Adjö min jycke,
farväl min Ruff,
fast du var så liten
så var du så tuff.
När du kom in i mitt
liv blev inget sej likt,
allting fick en ny
mening och livet blev rikt.
När du nu är borta
har allt blivit så tyst,
tiden går ju så sakta
allt har blivit så trist.
Snart är du i himlen
och där ska du bo,
du får vila för
alltid ja där får du ro.
Adjö min jycke,
farväl min Ruff.
Adjö min Husse, adjö
min flock,
jag vet att ni sparat
från pälsen en lock.
När vi nu ska skiljas
och gå från varann,
ska vi leva på minnet
av den vänskap som brann.
Tack mina kära, för
de stunder vi fått,
hos er har jag alltid
fått leva så gott.
Där uppe bland molnen
får jag ha min koj,
jag kan drömma
tillbaka på allt som var skoj.
Adjö min Husse,
farväl min flock.
Farväl min Husse, so
long min tok,
av allt som vi
upplevt, det blev till en bok.
När vi nu ska skiljas
och gå från varann,
finns minnet bevarat
av den vänskap som brann.
Farväl mina vänner,
ni som ännu finns där,
här är en sista
hälsning från en ulv i fåraklär.
Nu har jag mina
vingar som en riktig änglahund,
och flyger mot himlen
om en liten stund.
Farväl mina vänner!
Farväl…
* 2 juni
2002
Fredagen den 23 januari 2015 kl. 10:45
har vår
älskade lilla Ruff, i stor sorg och saknad,
stilla insomnat efter en längre tids sjukdom.
Å
du Ruff, man får ta med sej
änglahundar
in i himlen!!!
HEJDÅ KOMPIS,
VI SES!
/Din Husse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar