ATT ÄTA FLOTT, LYXIGT OCH DYRT.

Våran yngsta, minsta hund Theo, kallad ”Lillfjanten”, är en härlig personlighet med många olater.
Men han är så jäkla go på alla vis att man står ut med det mesta.
Hans största egenhet är att han tror att han är störst i världen och alla andra hundar är kryp. Så fort han kommer i närheten av en del andra hundar skäller han. Jag tror att han lider av en svår och obotlig skallskada. Han har aldrig attackerat någon, han markerar bara. Men det är bäst att hålla honom kort så inte nån annan hund vill ge tillbaka.
Med bekanta hundar är det inga problem, där går det jättebra.
Han har däremot ett annat problem, tjejer, ja tikar alltså. (Å vem har inte det?)
Han har inte riktigt kommit på hur dom funkar. När dom blir lite närgångna och vill lukta för att undersöka honom lite närmare gömmer han sej bakom Husses trygga ben.

Han vill gärna vara i närheten av oss ”storfötter”. Om det är av kärlek till Husse eller om det är för att jag ”tappar” lite ätbart ibland vet i hundan?
Matte säjer: Du ska inte mata honom vid bordet, han har sin egen mat i skålen.
Men inte fanken kan jag motstå ett par stora mörka ögon när han tittar bedjande på mej.
Hoppsan sa jag när jag ”råkade” tappa en köttbulle.
Matte har slutat att kommentera min drällighet, hon har kommit till insikt att det inte är nån idé.
Men jag själv skulle inte vilja sitta vid den ”rike mannens bord” och känna doften av god mat och inte få åtminstone en liten smakbit.
Han äter det mesta med god aptit. Egentligen hinner han inte känna smaken av godsakerna, för han tar max två tuggor innan han sväljer.

Som pensionär tycker jag att det är gott med sovmorgon, därför har jag ganska sena kvällsvanor. Oftast tar jag och ”grabbarna” sista pinketuren runt midnatt, så dom har inte speciellt bråttom ut på morronen.
Dä ska vara gôtt å leva…

Härom kvällen vid vår sedvanliga blåstömmning upptäckte jag plötsligt att han tuggade frenetiskt på nånting. Jag hann inte med att se vad det var innan han svalde. Han såg väldigt belåten ut så det var säkert nåt gott.

Jag hann bara ta ett steg när jag upptäckte en liten padda framför mina fötter.
Kan det vara en sån han kalasade på, tänkte jag? Har han avbrutit ett kärleksmöte mellan ett par ungdomar i denna sena timme?
Att vissa äter grodlår och med god aptit har jag hört. Men då är dom säkert tillagade på nåt vis, men att äta levande paddor kan väl inte vara nån höjdare, tänkte jag innan vi vandrade vidare hemåt.

Morronen därpå efter en god natts sömn upptäckte jag två spyor, bland annat på ”äkta” mattan. Vad spyorna innehöll gick inte att se, men det var nån obestämbar gråsvart sörja. Möjligtvis med dragning åt paddfärg.
Jaja, tänkte jag, då var det nog en padda han kalasat på.
Flott ska det va, sa han som såg Stadshotellet i Åmål.

Han mådde tydligen inte speciellt bra. Han kunde inte stå emot för det inre trycket, för plötsligt la han ett par nya pizzor på golvet.
Under dagen var han väldigt slö och låg mest hela tiden i nåt undanskymt hörn. Han var inte alls sej lik. Han varken åt eller drack. Inte ens när jag bjöd honom på leverpastej, som han aldrig ratat, vände han bara bort huvudet. Jag försökte förmå honom att dricka vatten. När han bara gick undan blev jag orolig. Jag tvingade i honom vatten med en liten spruta. Får man bara i sej vätska så reder man sej bra.

Jag tog med honom på några korta ”tvångspromenader”. Vilken lycka, min tvångsbehandling gjorde tydligen nytta. Han pinkade små skvättar, men han pinkade i alla fall. Nån bumelibum blev det inte. Med tanke på allt han spytt var det kanske inte så konstigt.
Förutom vattnet lyckades jag lura i honom liten liten bit leverpastej på eftermiddagen.
Dagen förflöt utan att han piggnade till nämnvärt, men han blev heller inte sämre.

När han fortfarande var lika slö morgonen efter, ringde jag veterinären och fick en tid vid lunchtid.
Matte fick ledigt från jobbet så vi hämtade henne på väg till veterinären.
Innan vi kom in på undersökningen sket han en minimal korv, ungefär som en liten larv och han drack självmant lite vatten. Skönt att han sket, då var det i alla fall inte stopp i maskineriet.
Jag fick berätta händelseförloppet och min teori att han förmodligen käkat groda.
Veterinären klämde, kände, lyssnade och tog allehanda prover. Provsvaren visade att han var en frisk liten kille rakt igenom. SKÖNT!
Att behandlingen kostade tvåtusentrehundranittio kronor var inte lika roligt.
Men att ”Lillfjanten” numera mår bra är JÄTTESKÖNT!!!

Alla gör vi våra grodor. Och att käka grodlår kanske är flott och lyxigt, men det kan också bli dyrt.

Apropå ämnet kan jag inte låta bli att bjuda på en vits:
Det kom en gubbe till doktorn. Han hade en groda på huvudet.
Läkaren tittade en lång stund på grodan. Sedan kände han på den och upptäckte att den var fastvuxen i huvudet på gubben.
– Hur började det här? undrade läkaren.
– Det började med en böld i ändan! ...sa grodan.

Ät gott men se upp med vad du stoppar i dej!
Mojje.