GANSKA SÅ PUCKAT.

I mitt förra inlägg tog jag upp det kalla kriget som tycks dyka upp då och då.

Just nu pågår det ett annat kallt krig här i norden.

Å då menar jag naturligtvis ishockey-VM som går av stapeln i Finland och Sverige.

Jag tycker att hockeyn inte är sej riktigt lik numera.

Spelarna åker ut på isen med allehanda skydd över hela kroppen så dom nästan skulle tåla att bli rammade av ett lokomotiv.

Ja man kan säja att dom är rustade till tänderna.

Men inte fan hjälper det.

Ibland verkar det som att hockeyn inte längre är ett lagspel.

Nej det ser mer och mer ut som en kamp man mot man. Ungefär som den där låtsas-kamp-”sporten” wrestling där alla medel till synes tycks vara tillåtna men där allt är uppgjort i förväg.

Men i hockeyn är det blodigt allvar, det ser man inte minst på alla saknade gaddar.

Stundtals verkar kampen om pucken inte vara huvudsaken längre.

Jävligt fegt att köra upp klubban i ansiktet på en oförberedd motspelare.

Eller att ta sats och trycka in nån i sargen med full kraft.

Hemskt att se nån bli liggande på isen och bli utburen på bår med en befarad nack- eller huvudskada.

Och när dom blir så förbannade att dom pucklar på varandra med bara knytnävarna.

Va fanken ska dom ha alla skydden till när dom ändå bara kastar dom av sej när dom ska slåss?

Nä… jag tycker det har blivit för mycket våld i hockeyn.

Förr i tiden var hockeyn en gentlemannasport där inte ens tänderna var skyddade och att dom kunde sträcka ut en hjälpande hand till en motspelare som åkt omkull.

Då ingen skulle komma på tanken att skada nån med flit.

Då det var kampen om pucken som gällde och då behövdes det inga skydd.

Visst saknades en och annan gadd på grabbarna i Tre Kronor på det ljuva 60-talet.

Jag minns med glädje Sven Tumba, Uffe Sterner, Rolle Stoltz och Honom som lirade skjortan av motståndarna utan att vara ojust.

För att inte snacka om Leif ”Honken” Holmqvist som alltid storspelade i målet utan både hjälm visir och tandskydd.

På 60-talet lirade grabbarna hockey med ett leende på läpparna om än med en och annan glugg i garnityret.

Visst är det bra att grabbarna numera skyddar sej, men då ska det vara mot en förlupen puck och inte ett avsiktligt klubbskaft eller en knytnäve i facet.

Sen kan man tycka vad man vill om utvecklingen i många sporter. Men jag tycker att det är åt helvete för mycket våld i många kampsporter.

Som avrundning bjuder jag på ett par små lustifikationer på ämnet ishockey.

En liten gumma som bodde på hemmet var väldigt intresserad av ishockey och satte sej i bästa fåtöljen i dagrummet i god tid framför TV:n när det var hockey-VM.

Hon levde sej in i matchen och hejade ivrigt på grabbarna i Tre Kronor.

I en periodpaus sa hon stolt till gubben som satt bredvid:

– Tänk… jag kan namnen på de flesta pôjkera på isen och vet vilka de ä, Virus å Honken å Blixten å Garvis å Stöveln å Klimpen.

Sen satt hon tyst en stund och såg fundersam ut.

– Men jag har aldrig lyckats komma på vem han den där Pucken är.

Mannen var en inbiten hockeyfantast. Han satt jämt i soffan och missade inte en enda match i TV:n. Hustrun var trött på hans ständiga TV-tittande.

– Tar du inte med mig ut på nåt trevligt nån gång så tar jag ut skilsmässa.

Inför hennes hotelse tyckte han att det var bäst att göra så. Men bara på ett villkor: Att dom gick och såg en riktig hockeymatch, för det hade han aldrig gjort förut.

Okay, tänkte hon, bara jag kommer ut bland folk en stund så må det vara hänt.

Matchen var tät och stämningen hög. Dom rycktes med och gjorde vågen flera gånger. Plötsligt gjorde hemmalaget mål. Publiken vrålade och hoppade av glädje. När sorlet hade lagt sig hördes mannens förtvivlade stämma:

– MEN VAR FAN ÄR DEN LÅNGSAMMA REPRISEN???      

Visst är det lite puckat.

Mojje.