SOM HUND OCH KATT.

Hej på er där ute i höstrusket. Det är jag. Ruff.
Här bjussar jag på ett litet stycke ur mina memoarer.
Hoppas att ni blir liiite gladare i sinnet när ni läst om min bravader.

Ha ha, det rimmade ju, memoarer och bravader.

Tänk vad man får till det ibland.

SOM HUND OCH KATT.

Under kvällen hade jag druckit mycke vatten.

Husse och jag gick ut för att pinka i natten.

Nu tar vi en långpromenad, sa Husse glatt,

för jag vill inte att du pinkar i våran rabatt.

Det började dra så envist i bena,

men mest det gjorde i det ena.

På vår vandring jag lyftet flera gånger.

Himla tur att jag inte gick omkring i långa kalsonger.

För hur skulle jag med tassar trassla opp gylfen?

Möjligtvis med hjälp av den goda fen.

Eftersom Husse inte hade hunden bunden,

gick jag lös och ledig under pinkestunden.

Tunga moln segla förbi och gubben i månen var full,

men inte full så att han trilla omkull.

Det var lite kusligt och kvällen var sen.

Jag hade likt Gunde fått stå i pälsen.

Han den där Gunde, med efternamn Svan.

Men till skillnad från mej så var ju han redan van.

Tur att jag redan hunnit pinka sista slatten,

för plötsligt trodde jag att jag fått stora fnatten.

När jag kommit en bit bortom kröken,

trodde jag att jag såg hemska spöken.

Nått spärrade min väg, nått som var alldeles svart.

Jag såg inte vad, det var ju natt.

Jag stelna i kroppen och stanna så tvärt

att jag blev sittande på min stjärt.

Jag blev så skraj att jag höll på mej skita,

men så kom jag på att spöken ska va vita.

Va i hundan är du? fråga jag matt.

Du svarade glatt: Jag är en helt vanlig katt.

I min hjärna det genast börja snurra.

En katt – och jag är lös. Inom mej jag började hurra.

Jag repade mod och tänkte på den kaxiga myran,

jag var säker på att om jag går till attack så flyr han.

Mina ben dom fick både ryckningar och spatt.

Här ska det minsann jagas katt.

Det kändes som jag vunnit på tretton rätt,

för han försvann i mörkret lika lätt som en fjärt.

Jag satte av i sken och galopp,

på mej det inte gick att få stopp.

Men Husse han såg vad som var på gång.

Han klämde i med nått som inte lät som sång.

Med kraft han ropade både NEJ och FY,

om en sån där ska du dej alls inte bry.

Hans rop det skar som kniven i mitt öra,

och då tordes jag inte annat göra.

Abrupt tog det slut på den vilda jakten,

och jag tänkte som så: Ä… va katten.

Va i hundan skulle jag ha gjort om jag fått’en fatt?

En hund sätter minsann inte på en katt.

Vad skulle det bli av nått sånt? sa en känd filosof.

Jo… En enda stor och hemsk naturKATTastrof!!!

Man kan ju vara vänner ändå.

Ruff.

Man kan ju vara vänner ändå.