ATT NJUTA AV LIVET.

Äntligen... Jag säjer äntligen så har Husse lyft på röven så att jag, Ruffe, kan komma till tals igen.

Han skulle visst se nån såpa på TV'n.
Nu ska jag berätta om vad jag tycker är väsentligt här i livet.. nämligen goda dofter.


I MIN LILLA LILLA VÄRLD AV DOFTER

Om du inte visste det tidigare så går hela livet ut på att känna dofter. Sätt nosen i marken eller sträck på halsen och dra ett djupt andetag, så märker du snart vad jag menar. Lyd mitt råd och njut.

Lukta-lukta här, och lukta-lukta där, och lukta-lukta-lukta får ni se, att det är dofter här, att det är dofter där, och det är dofter överallt.

Det finns dofter och dofter. En del är goa, medan andra är mindre goa. Sen finns det vissa dofter som inte är accepterade i det mänskliga sociala livet, nämligen svett. Då har mänskligheten tagit fram vissa preparat som dom döljer lukter med, nämligen parfym.

Här är min syn på doftförstörare:
Allehanda preparat med kemiska medel förstör dom naturliga doftämnena i luften och ställer till stora problem för oss hundar. Det vi tror att vi ska möta, med vägledning av doften, visar sej vara nått helt annat när föremålet i fråga kommer inom synhåll.
Sånt där kallar jag kemisk krigföring!
Här kommer mitt förslag:
När du Husse använder din billiga lågprisdeodorant som du köpt på REA tror du att du doftar gott. För att inte tala om den gången du hängde doftgranar i armhålorna.
Nää-ä, gni dej i armhålorna med en salamikorv så luktar du verkligen gott.
Går man lös och ledig så är dä det bästa. Man vill ju gärna suga i sej av alla dofter, men det är ju inte så lätt med den begränsade räckvidd man har när man är kopplad. Är man ändå kopplad så är det bättre att gå i rullkoppel än i vanligt.
Jag har lärt mej ett nytt trix för att åtminstone få lite mer njutningstid vid varje doftställe.
Jag ser till att jag går före och sträcker kopplet fullt ut. Drar jag lite extra så att Husse får töja armen så tjänar jag en bit till. Kopplet är fem meter och armen en. Det blir totalt tolv meter innan han har gått förbi och spänner kopplet igen. På så vis hinner man snappa opp det viktigaste.
Vissa dofter attraherar mej mer än andra, skulle det vara en väldig speciell doft spänner jag alla muskler och sätter klorna i backen. Då brukar han inte vara så avig utan ger mej nån minut extra.
Kvällspromenaden är bättre än morronlunken, för då hänger dagens alla dofter kvar.
Det står mer skvaller i kvällspressen än i morrontidningarna.
Att vara på promenad kan jämföras med en upptäcktsfärd, den ena dagen är inte den andra lik.
Husse tycker nog att det är ganska tradigt att gå samma sväng dag ut och dag in, kväll ut och kväll in. Den enda skillnaden för honom är väderleken. För mej öppnas en helt ny värld varje gång.
Visserligen exploderar naturens alla dofter på våren. Men långt tidigare, när snö och is just börjar lösa opp dofterna från gamla grässtrån och löv kommer förra sommarns alla dofter till sin fulla rätt, som ett väl lagrat vin.
Jag går runt och sniffar på varje litet grässtrå, och man behöver inte resa ut i världen, när man har allt man behöver ända in på stugknuten.
Men visst är vinter och snö bra för då ser man dom gula fläckarna på en gång. Om du visste vad gott det är att slicka på ”isglassen” som löptikarna lämnar efter sej.

DET STORA BACONTESTET

Apropå dofter, Husse hade hört att det finns ett jättebra sätt att öva opp luktsinnet på hundar. Det går till så att man knapersteker bacon och låter flottet stelna och sen gnir in skorna med flottet.
Husse hade väldigt grovmönstrade sulor så det var mycket som fastnade, och dojorna blänkte som nya lackskor.
Ska dä va flått så ska dä va flott!
Därefter gick han ut och försvann i diset. Han var borta i flera timmar. Han hade gått runt kors och tvärs i skogar berg och dalar för att bacondoften skulle fastna där han gick fram. För att han skulle kunna kolla att jag följde hans spår satte han opp plastremsor i träden som en snitslad bana.
Efter väl fullgjord test skulle jag belönas med det knaperstekta baconet. Bra mycket bättre än att få en pokal som bara står och samlar damm.
Fyra timmar efter spårläggningen skulle testet börja. Han såg klurig ut när han släppte ut mej och lät mej lukta på en klick baconflott som han placerat vid brevlådan.
— Sök så ska du hitta nått gott! sa han flått.
Jag luktade på klicken och satte nosen i vädret, sen tog jag ut riktningen och sprang runt huset till andra ingången, där hans dojor stog på vädring bredvid ett fat med knaperstekt belöning.
Av detta har jag lärt mej två saker:
Den som söka skola finna.
Man ska inte slösa på energin i onödan om resultatet blir detsamma.
Hade han hängt opp schnitzlar i skogen så hade jag naturligtvis följt dom, ingen tvekan.
Det enda testet resulterade i var:
Trots noggrann rengöring av skorna doftar det fortfarande bacon om honom lång väg.
Så om du ser en gubbe som har en hel hoper förväntansfulla dreglande hundar efter sej så är det Husse.

By the way... som tysken sa.
Min högsta önskan är att det borde finnas doftgranar med Salami-doft.


Apropå...
Här återberättar jag en av Husses alla historier som jag hört femtioelva gånger förut, men den är i och försej ganska kul.

Det var en av våra nysvenskar som skulle köpa en tomt.
Han var tillsammans med mäklaren på tomtvisning.
Det luktade dy från ett närbeläget kärr.
Nysvensken sniffade i luften och frågade:
– Vat er tet som lyktar?
– Det är dy! svarade mäklaren sanningsenligt.
– Ne, ne! Tet er inte jak!

Din vän RUFFE.