I'LL BE BACK.

Klipp från Expressens nätupplaga.

Varg gick till attack i hage

En varg attackerade en kvinnlig djurägare och länsstyrelsens besiktningsman inne i en hage.
Vargen morrade och gjorde flera utfall.
När den vägrade sluta med sina anfall - sköts den till döds.

Flera vargar har setts i Örebro län. Enligt länsstyrelsen kan ett av djuren ha skabb. I går morse upptäckte en djurägare i byn Lämås trakter att en varg hade slagit ett av hennes lamm. Länsstyrelsens besiktningsman kom till platsen vid 15-tiden. När de undersökte ett elstaket såg de att en varg fanns inne i hagen. En varg som inte var den skabbskjuka.

"Går rakt emot dem"

- När besiktningsmannen och djurägaren står och pratar kommer vargen och går rakt emot dem, säger rovdjursansvarige vid länsstyrelsen i Örebro län, Kjell Johansson. Besiktningsmannen och djurägaren försöker först skrämma bort vargen, men misslyckas. Försöker skrämmas - Under skrämselförsöken så morrade vargen och gjorde utfall mot vår besiktningsman, säger Kjell Johansson. Fåren i hagen förs till en annan fålla. Sedan försöker djurägaren och besiktningsmannen under 1,5 timme skrämma bort vargen genom bland annat flera skrämselskott. Men vargen stannar kvar. Djurägaren ber då att få avliva vargen, enligt paragraf 28 i jaktförordningen om skydds-jakt på eget initiativ. En granne kommer dit med sitt gevär. Grannen och besiktningsmannen skjuter samtidigt vargen på 30 meters avstånd. En polispatrull kommer till platsen, och tar med sig vargen till polisstationen i Karlskoga. Där lindas den in i plast och fryses ned.

Utreder jaktbrott

- Miljöåklagaren har beslutat att inleda en förundersökning om ifrågasatt jaktbrott, men ingen är delgiven någon misstanke om brott, säger Anders Wahllin, vakthavande befäl vid polisen i Örebro län. I början av nästa vecka kommer vargen att föras till Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala för obduktion.

Det är i Lämås, nordväst om Karlskoga, vid den röda klicken på bifogad karta, som vargen drog sin sista suck.

Hejsan, det är jag, Ruff. Apropå den här tidningsartikeln vill jag tillägga detta. Det som jag nu ska berätta om här nedan hände för ungefär 10 år sedan.
Jag bor vid den lila klicken och det är där nedanstående sanna historia utspelade sej.

UTI SKOGEN FINNS DET RÅDJUR…

Här är jag på den
tiden det begav sej. 

… å gott om många andra, vanliga, djur.
Men den sista tiden har det även synts andra, ovanliga, djur i trakterna häromkring. Folk har nämligen sett varg lite här och där, och inte alls långt ifrån där vi bor. Dom har tillåme’ fotograferat den invid stugknuten bara en kilometer ifrån oss.
En dam som bor ganska långt inne i stan, vid Rävåskullen, gjorde stora ögon när hon skulle rasta sin hund på morronen. Hon fick nämligen se vargen på gatan mitt inne i ett villakvarter.
Så numera får väl Rävåsen heta Vargåsen istället.
— Jaja, sa Husse när han läst om vargen i tidningen. Här har han ju i alla fall inte varit å inte lär han komma hit heller, för här vaktar ju du Ruff.

Vissa kvällar sitter Husse och Matte och degar framför TV:n och tittar på nån halvdålig film. Eftersom dom inte har nåra större behov tycker dom bara att det är skönt att slappa.
Vi — ja jag och ”Lillfjanten”, Theo alltså, har desto större behov, nämligen att kvällspinka sent.
Då blir det minsann inga långpromenader. För det mesta brukar vi bara få görat på tomten. Näe, inte på trädgårdstomten, för nån sån har vi inte, utan på gräsmattan.
Just denna afton blev vi inte utsläppta direkt när vi krafsade på altandörren, för Lill-Husse, som numera börjar bli ganska stor, var på väg hem från en kompis. Så Husse tänkte att Lill-Husse kunde ta en kortare promenad med oss.
I väntan på honom låg jag som vanligt på mattan nedanför Husse med nosen inträdd i hans ena toffel.

För den som inte fattar vofför jag ligger och drar i mej doften av hans tåbira kan jag meddela att den är rena lustgasen. Lite kul måste även jag få ha en fredagskväll.
Trots min berusning, anade jag mer än jag kände att nått ovanligt var på gång. Jag lyfte på huvet och morrade stilla inför denna konstiga känsla.
Husse släppte TV:n med blicken och spanade ut i natten. Han satt så att han såg vad som rörde sej ute på cykel och gångvägen. Plötsligt fick han se en stor och ståtlig hund i ögonvrån. Husse, som har bra koll på vilka hundar som finns i trakten, tänkte:
Det var allt en rackarns stor hund det där, den har jag aldrig sett förr, han liknar nästan en varg, tänkte han, samtidigt som han slog den tanken ur hågen, för vargen kunde det ju ändå inte vara.
Eftersom hunden inte var bunden förmodade han att en husse eller matte skulle komma strax efter. Ingen människa syntes till, och ingen husse eller matte heller för den delen. Samtidigt klev hunden in i den skarpa ljuskäglan från gatlampan.
— MEN VA FAN, DÄ Ä JU VARGEN!!! utropade han häpet, och for upp ur soffan som skjuten ur en kanon, och sprang fram till fönstret.
Matte, som slumrat i sin fåtölj, vaknade med ett ryck och undrade vad som hände.
— VARGEN, VARGEN SPRANG FÖRBI HÄR UTANFÖR!!!
Jag blev själv så upphetsad av allt ståhej och morrade och skallade:
— GRRRVOFF, GRRRVOFF, GRRRRRRRRRRRRRR!
Och ”Lillfjanten” hängde på i vanlig ordning: Vaff, vaff.
— Lugna ner er, sa Matte som är en sansad kvinna, det springer inga vargar här, det är säkert bara Husse som satt och sov framför TV:n och drömde en av sina konstiga drömmar.
— Du, jag har sett riktiga vargar på nära håll, både på Skansen å i Yellowstone.

Stilstudie av ”Varg-Olle”.

Förresten så såg jag självaste VARGFAR i min gröna ungdom, Vargarnas anfader Speedwayföraren ”Varg-Olle” Nygren, dessutom var jag med i skojterna å var en äkta vargunge, åsso har jag läst Fantomen, och om Stora Stygga Vargen i Kalle Anka, så jag vet minsann hur en äkta varg ser ut å beter sej, sa Husse buttert.
En sak är i säker, det var i alla fall inte Devil som travade förbi, för då hade hans följeslagare Fantomen varit me’.

Morronen därpå ringde Husse till tidningen och berättade om sitt äventyr, för ett äventyr var det, minst lika bra som dom naturprogram man kan se på Animal Planet.
Ärligt talat så tror jag att han ringde tidningen bara för att han skulle få stoltsera på förstasidan med bild och allt.
Nån förstasida och bild blev det inte, men dom skrev en hel del om vad han sett.
Bland annat om att han var orolig för att vi skulle bli uppätna.
— Jag vet ju själv vad gott det smakar med en liten godbit när man är hungrig som en varg! sa han sanningsenligt.
Tack vare Husses bekvämlighet blev vi inte vargamat.

Jag är säker på att vargen tänkte som Arnold Schwarzenegger när han drog vidare: I'll be back.

Å inte nog med det. En riktig björn har både setts och fotograferats bara nån kilometer hemifrån oss.
Så se upp alla mänskor, nu tar snart djuren över!






Att det här är dagens sanning sätter jag mitt tassavtryck på!

SOM ETT LITET APROPÅ TILL VALBORG, 1:STA MAJ OCH VÅREN.

Hejsan, det är jag, Ruff, som har lyckats ockupera datorstolen en stund medan Husse lyfte på röven en kort stund.

Som ett litet apropå till 1:sta Maj och våren.

SVARTBYGGEN

     När det våras brister knoppar både här och där. När Tussilagon slår ut står redan svartbyggena i full blomning. Hammarslag ekar ikapp med rostiga tolvtumspikars gnäll när dom dras ur plankor och cirkelsågars skriiii när dom kapar plank.

Husse bygger ingenting utan bygglov. Han frågar alltid Matte om han får bygga det och det. ”Det får du väl”, svarar hon. Alltså har Husse bygglov.

I vår omedelbara närhet har vi skogar, sjö och flera berg. Både Husse och jag är barnsligt förtjusta i att klättra på bergen. Ett av bergen kallas allmänt för ”Björnberget”.

När vi tagit oss nästan opp till toppen hördes hammarslag och förhoppningsfulla röster från två småkillar som var i fullt sysselsatta med att bygga en koja mellan träden.

Som vanligt var jag en bra bit före Husse, så jag gick fram till bygget och inspekterade.

— Bra gjort, snyggt byggt! sa jag uppmuntrande. Ett riktigt praktbygge, fortsätt så!

Killarna sken i kapp med dom tunna solstrålarna som letade sig in mellan grenverket.

Strax därpå hördes ett brak och jag såg ett ånglok komma frustande mellan träden. Det var Husse som hade kommit ikapp. Här gäller det att se till att han inte stannar opp, då kan han rosta ihop, tänkte jag och drog iväg.

På vår fortsatta vandring träffade vi på en gubbe som kom dragandes med ris, bräder och kartonger som han la i skogen bakom en stor sten.

Han skulle tydligen bygga en koja han me’. Det är festligt att folk kan ha barnasinnet i behåll även om dom börjar bli till åren.

När vi kom närmare hörde jag hur han muttrade och svor:

— Jädra ungar som bara drar hit en massa skräp!!!

Det var inte barnasinnet han hade plockat fram, det var ursinnet över att barn var barn och att han förmodligen var avundsjuk på att han själv var en gammal gaggig stofil.

— Dom behöver väl för sjutton inte dra hit en massa bråte och förstöra utsikten för mej! fortsatte han muttrande.

— Du jag ska säja dig att den utsikt som dom förstörde för dej hade du genom ett litet hallfönster. Kojan låg dessutom mellan träden minst femti meter från ditt hus. Och det du kallar skräp och som du raserar, är byggstenar i nåra grabbars dröm att vara byggnadsingenjörer. Att du sitter hemma i din byggnad o inget gör, och bara ojar dig över din egen brist på förståelse, ska väl inte dom behöva lida för. Har du glömt bort att du själv har varit grabb? Eller är det så att du snott ihop till en egen maj-brasa?

FY FANKEN FÖR GNÄLLSPIKAR!!!

Att han inte reagerade på vad jag sa var nog för att han skämdes, eller annars hade han hörapparaten avstängd.

Sena kvällar brukar jag släpa dit pinnar, ris och annat bråte och lägga på hans gräsmatta. Det ska han ha för att han är så gnällig!

BERLINMURENS FALL

     Frihetslängtan och upptäckarglädjen på livets väsentligheter är så stor att jag då och då riskerar att övervakningen övergår i fängsligt förvar. Jag tar helt enkelt bonnpermis. Men jag gör det bara korta stunder så att inte Husse ska märka nått.

En dag var jag borta lite för länge. Husse såg när jag smög tillbaka genom hålet. I och för sej hade jag blitt avslöjad i alla fall för pälsen var full av löv och kvistar.

Han hade förmodligen trots allt varit ung en gång, för han log och sa:

— Du var mej då en smart rackare, här har jag gått å trott att jag visste var jag hade dej.

— Vi får se till att hålla honom inne över 1 maj, för han ser ju ut som en vandrande maj-brasa, sa Matte.

Men jag är i alla fall den enda maj-brasan med inbyggd brandsläckare.

— Måste du rulla dig i löven, sa Husse lite smått irriterat, men bara lite, för det är oftast Matte som får sköta min päls. ”Det var ju du som ville att vi skulle skaffa hund, eller hur?” brukar han säja och titta menande på henne, fast ändå anser han att jag är hans hund.

— Var glad du att jag inte en är igelkott, då skulle du verkligen få se på en stor maj-brasa.

Husse täppte till hålet för att stoppa mej, men jag hittade hela tiden fler och fler.

— Nej, det här funkar inte, vi får göra nått drastiskt.

Han tog helt sonika och hyrde en röjsåg och jämnade Berlinmuren med marken.

HURRA!!! Järnridån har fallit. Friheten och envisheten har segrat.

ETT SKEPP KOMMER LASTAT

     Jag hjälpte gladeligen till med att samla ihop riset. Jag har alltid gillat att släpa på pinnar.

Att häcken var både stor och lång visste jag redan men både Husse och jag rev oss i pälsen när vi hade samlat alltihop i en stor hög.

Visserligen var det snart 1:a Maj, men vi kunde inte tända en så stor brasa så nära huset, då kunde det bli en verkligt stor brasa.

Husse kliade sej i huvet en stund, sen dök det tydligen opp en av hans vilda idéer i huvet:

— Man tager vad man haver. Än har vi inte satt båten i sjön, vi lastar helt enkelt riset i den och kör bort det.

Sagt och lastat!

Medan vi lastade kom en granne förbi. Han hade ett fånigt flin i ansiktet och trodde förmodligen att vi inte var riktigt navlade:

— Vad fanken håller ni på med egentligen? Lastar ni riset i båten?

— Javisst! sa Husse glatt. Har du aldrig hört tals om en lastbåt?

Joo-o, men — sa grannen med ett skevt leende. Sen hade han inget mer att säja. Min Husse är inte dum på dä viset, och det tyckte säkert inte grannen heller.

Rent och snyggt ska det va.

Vårlika hälsningar från din vän Ruff.

Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen å med den kärleken…

UPPFINNARJOCKE

               Hejsan he-ej. Det är jag, Ruffe som är på igen.
Det har varit lite torka på bloggen på grund av att Husse har haft en del annat för sej. Så nu passar jag på att ockupera datorstolen en stund. Det är inte så lätt att komma till, om jag säjer så. Oftast är det Husse den datorstollen som sitter som fastklistrad på datorstolen.
Nu ska jag berätta lite om hur det kan vara så förstår du att jag inte har det så lätt.

UPPFINNARJOCKE.

               Husse är en underfundig typ. Han går liksom i egna tankar. Det är inte alltid så lätt att hålla koll på vart han tar vägen. Jag har ju fullt opp med att undersöka allt som kommer i min väg och jag upptäcker nått nytt varje dag.

En sommarkväll när vi tog våran vanliga sväng var det plötsligt nån som knackade mej på huvet. Jag tittade opp för att kolla vem det var, då fick jag något kallt och blött mitt i ögat. Jag blev skraj och ryckte till inför detta plötsliga överfall. I nästa sekund var det som om nån hällt vattenskålen över mej. Hade Husse gått i egna tankar och inte märkt att vi hamnat i biltvätten. Eller var det så att han tog mej dit med flit? Visserligen tycker jag inte om att duscha men att köra mej genom biltvätten var väl ändå att ta i.

Så illa var det nu inte. Efter denna långa heta torra sommar föll det första svala regnet och det var faktiskt ganska skönt och uppfriskande.

Men Husse såg lite längre och tänkte på kommande promenader i regn och höstrusk. Han ryste i kroppen och såg ut som jag gör när jag ruskar vattnet ur pälsen efter ett bad.

Jag såg att tankarna började mala i hans huvud. Plötsligt sken han opp och sa:

— Jag har en plan! Jag ska bygga en evighetsmaskin av ett par cyklar, ungefär som ett hamsterhjul, å sätta på en generator. Det kan du springa runt i när det regnar. Den ska stå på altanen så du har tak över huvet. Då får du både frisk luft å motion, samtidigt som jag slipper gå ut.  Dessutom får jag gratisström till TV:n.

Menar han verkligen allvar tro? Ska han helt sluta opp att motionera? Ska han bli en soffpotatis och ligga i soffan och bara äta praliner och titta på TV-såpor?

Han såg min oro och skrattade.

— Jag skojade bara med dej.

Skönt, tänkte jag, för vi har ju ganska lattjo på våra promenader.

— Men ändå… sa han eftertänksamt, tanken kanske ändå inte är så dum.

Husse — honom tar man inte var man satt honom.

Nåra av Husses ambitioner här i livet är:

Att göra saker och ting så bekväma som möjligt.

Och att tjäna en och annan slantöring på’t.

Med den här idén tänkte han göra två flugor på smällen.

Det är inte alltid som vädret är det bästa när det är dags för mej att uträtta mina behov. Den här kvällen var det speciellt ruggigt. Det tyckte tillåme’ jag.

Det är vid såna tillfällen han kläcker sina mest vansinniga idéer.

Den här idén gick helt enkelt ut på att han skulle tillverka en hundring att sätta på toaletten.

— Va? Ska du börja med sedelförfalskning? frågade jag, å i liten skala. Vofför bara tillverka en? Lika bra att blåsa på när du ända är igång! Jag tror att du får samma straff för en hundring som om du skulle tillverka miljoners miljarder.

Men vofför i hundan ska du sätta hundringarna på toaletten? Ska man torka sej i röven me’ dom? Då kan du ju inte tjäna nåra stålar på ditt sedeltryckeri! Och då faller ju hela din ideologi.

— Nej, nej. Låt mej förklara mej lite bättre. Jag funderar på att göra en hund-ring att lägga på toaringen. En insatts med ett lagom stort hål så att du kan hoppa opp å uträtta dina behov direkt i toan. Funkar den bra så kör jag igång med massproduktion direkt.

Husse är den enda i Sverige som skulle kunna göra sej en rejäl hacka på masstillverkning av hundringar, lagligt.

En annan av hans funderingar är om man ska blanda i karamellfärg eller självlysande färg i maten så att man lättare hittar skiten i mörkret. Eller — man kanske rent av skulle tillsätta lite signalsubstans i maten så att skiten visslar en stump när den kommer ut.

Va ger ni för såna idéer?

Men vofför ska skiten ligga där och lysa med sin närvaro?

Det är bättre att den lyser med sin frånvaro i nån av dessa otaliga hundlatrintunnor som finns utplacerade här och var!

Låt oss skoja till det lite.

Det finns ju UFF-containers för klädinsamling.

Då kan man väl kalla hundlatrintunnorna för USCH-kontainers.

Så snälla mattar och hussar, ta er i kragen och gör en USCH-insamling så behöver ingen kalla oss för HUNDJÄVLAR.

TACK!

Med vänlig hälsning.

Ruff.

KACKERLACKSMYSTERIET

               I morse när Husse skulle släppa ut mej och ”Lillfjanten” på gården för den första morronpinken höll jag på att få spader. Det var ju för fasen vinter igen.

Spåren förskräcker.

- Husse, nu får du allt ta den där spadern eller vad det heter och skotta en gång till ”toan” om jag överhuvudtaget ska ta klivet över tröskeln, annars uträttar jag mina behov på ”äkta mattan”.

Tror ni att han har nåt hjärta i kroppen? Närå, han lyfte resolut upp mej och Lillfjanten och ställde ut oss på gården och stängde altandörren.

Själv gick han in på den med golvvärme försedda varma toan och uträttade sina behov samtidigt som han löste sudoku. Det tog ju en bra stund eftersom han inte är så speciellt smart, ja han har ju inte alla getterna hemma, om man säjer så. Det är en himla tur att vi inte är några nakenhundar, vi har ju i alla fall päls.

               Nu ska jag berätta om nåt hemskt som jag var med om när jag upplevde mitt första snöfall.

KACKERLACKSMYSTERIET

               Snön kommer och snön försvinner och plötsligt är det barmark igen och det blir mörkt och trist. Men det låg lite i luften att det kunde börja snöa igen. Jag hade knappt tänkt tanken till slut när luften fylldes av dansande snöflingor som var stora som hemstickade Lovikavantar. Det tog inte många minuter innan det var vitt och fint igen. Jag jagade flingorna och fångade dom i munnen.

               Plötsligt blev marken full av kryllande kackerlackor, speciellt under belysningsstolparna. Var kom dom ifrån och vad gjorde dom här i kalla nord. I och för sej så säjs det att den enda varelse som överlever jordens undergång är just kackerlackan eftersom den är så anpassningsbar.

Jag tog opp kampen mot jordens nära förestående undergång. Jag jagade dessa otrevliga snabba rackare medan Husse bara stog och asgarvade.

Var han dum i huvet eller var han från Mjölby? Hade han inte förstått stundens allvar?

Det skulle visa sej att det var ett helt omöjligt jobb att utrota dom, för så fort jag skulle bita nacken av den första, försvann han ner i snön, och inget hål vart det efter’n heller. Jag snodde runt för att ta nästa. Samma sak igen.

Jag höll på i gott och väl i en halvtimme utan att hinna nacka en endaste en. Lika bra var det för dom smakade säkert inget annat än äckel.

Alldeles utpumpad lät jag Husse förstå att det bara var att gå hem och invänta undergången. Husse skrattade fortfarande och hade svårt att ta sej hem. Väl innanför dörren försökte han, mellan skrattattackerna, att berätta för Matte om min sorglustiga dans i jakten på skuggorna från fallande snöflingor.

Det var ju tur att det var så som det var och att det inte var jordens nära förestående undergång.

EN GÅNG RAGGARE, ALLTID RAGGARE.

Hejsan, det är jag, Ruffe igen.

Long time no seeing, som Tysken sa när han var i Mjölby.

Jag måste bara få lätta lite på trycket och berätta om min stolliga Husse.

I sin gröna ungdom var Husse en raggare.

Jaa… Raggare å raggare…

Nån riktig raggare var han egentligen inte. Han tillhörde snarare gruppen bilburen ungdom. Visserligen ägde han en jänkare en gång och visst for han runt på stadens gator och torg och visst spanade han på brudarna. Men nån riktig raggare var han aldrig.

Husses Cheva Impala.

Ändå får han en nostalgisk blick och en nostalgisk kick när han berättar om forna tiders bedrifter. Då tjejernas hår var blonderat och såg ut som opptuperade hövolmar och grabbarna hade ett halvt kilo Brylkräm i den konstnärligt kammade Elvisfrisyren. Då singel och EP-skivorna knastrade i bilgrammofonerna. Då livet lekte och ingen bekymrade sej för morrondagen.

Som sagt var: En gång raggare...
Även vid 60-plus.

På Husses raggartid kallades brudarna för bönor.

Så gick det till när Husse var ung,

när Husse var ung, när Husse var ung.

Ja så gick det till när Husse var ung,

när Husse var riktigt ung.

Apropå bönor så är det lätt att halka in på ämnet mat.

Husse har en del konstiga matvanor. Han tycker förskräckligt mycket om bruna bönor. Därför tycker han att jag också ska tycka likadant. Jag tycker bara att det är förskräckligt. Sen får man vissa sidoeffekter i form av baksmälla.

Å inte blir det ett dugg bättre för att han kallar bruna bönorna för Hawaiiflickor.

Jag har gjort en jättestor upptäckt som sätter mitt namn på kartan bland alla andra stora upptäckare! Det talas om: Dåtid, Nutid och Framtid. Och däremellan var det en kort period som hette Raggartiden. Min stora upptäckt är att det finns en tidsera till. Det är SENTIDEN!

Exakt när den infaller kan jag inte sia om, men den skall komma!

Hur kan jag påstå nått sånt?

Så här är det:

När Husse frågar barna. Vill du vara snäll och göra det eller det? Så får han alltid till svar:

— SEN!

Spelar ingen roll vad det gäller, alltid samma svar:

— SEN!

— När då, sen?

— JAAAAAA, SEN!

— Vad menar du med sen?

— SEN, SA JAG JU!!!

Å inte blir man ett dugg klokare för det. Men SENTIDEN kommer, var så säker! Det säjer i alla fall barna!

Nu håller Husse på att lära mej raggandets ädla konst. Den om hur man spanar på brudar på rätt sätt. Så fort han ska åka nånstans får jag följa med.

Det är jättekul, jag står i baksätet och spanar så gott det går. Det är inte lätt, för jag har så mycket hår i ansiktet att det är svårt se allt som fladdrar förbi.

Då har Husse bättre koll. Så fort det är en hund i faggorna saktar Husse farten.

Husse är inget vidare på att känna igen om det är en kille eller en tjej, därför överlåter han den saken till mej.

— TITTA, EN VOVVE! ropar han.

— Tack för tipset. Men snälla du, säj inte vovve det låter så barnsligt!

Att känna igen om det är killar eller tjejer är inga problem, det fixar jag med luktsinnet, men vilket märke det är på dom är svårare att veta.

Däremot är jag duktigare på att känna igen bilmärken, det har jag lärt av Husse. Jag ser direkt vad det är, när vi möter en Volvo Granada eller en Saab Camry eller en Folkvagn Mustang eller en Chevrolet Duett. Ja, jag kan dom allihop. Det kunskapen kan jag tacka Husse för.

När vi har åkt runt en stund stiger temperaturen en hel del av förklarliga skäl, både i bilen och i kroppen. Rutorna blir alldeles immiga på insidan. För att jag ska ha den minsta chans att se nått brukar jag slicka rutorna rena.

När Matte har haft bilen, efter våra raider, brukar hon fråga:

— Har ni varit ute och raggat nu igen?

Va, är hon synsk? Eller…

När hon ser min undrande min säjer hon:

— Nej jag är inte synsk, det var bara ett konstaterande. Ni hade väl åtminstone kunnat putsa bort dreglet från fönstren. Egentligen skulle det behövas en vindrutetorkare på insidan också!

— Hur det än är så är det nått visst med bensindoft å att vara raggare! eller hur Husse?

Han säjer inget, han nickar bara instämmande, bara för att inte Matte ska höra vad han svarar.

Ändå vet hon precis vad han tycker.

Är hon synsk? Eller?

Nä’rå, men hon hörde hur det knastrade i Husses nacke när han nickade. För han börjar ju bli så gammal och stel, i vissa leder.

Som sagt var, nån riktig raggare har han aldrig varit.

Å nån riktig raggare kommer han aldrig att bli.

Apropå bensindoft:

Det var en dam som var väldigt irriterad på alla hanhundar som svansade efter, när hennes tik löpte. Därför brukade hon badda tikens röv med bensin för att hålla hannarna borta.

Så en dag sprang tiken bort och damen annonserade i ortspressen:

Bortsprungen cockerspanielflicka försvunnen från östra stadsdelen i onsdags.

Kännetecken: Luktar bensin.

Svar till: Orolig matte.

Svarsannons dagen efter.

Till orolig matte:

Cockerspanielflickan sedd på söder, bensinen slut, schäferhanne sköt på.

Kan man kalla en gammal raggare som har gått i kloster för raggmunk?

Mojje.

Du kan läsa om Chevans  vidare öden och äventyr här på bloggen under rubriken: 

MOJJE, CHEVAN, POLISER och GANGSTERS.

Klicka på rubriken  så kommer du till inlägget.

PÅ SPANING.

Sssssch…

Låtsas som att det regnar, snöar, snöblaskar eller vad det är för väder just nu, skit samma, bara du inte avslöjar mej.

Det är jag… Ruffe.

Det här är en hemlighet mellan dej och mej.

Jag jobbar extra åt Hundombudsmannen.

Jag brukar gå runt i stan som en vanlig hund och nosar upp felaktigheter och orättvisor mot oss hundar.

Men idag gällde det ett specialuppdrag så dom kallade in specialagenten, alltså mej.

Så idag när jag var ute på spaning var jag lite undercover, ja förklädd alltså.

Jag har hört att vi hundar är väldigt diskriminerade på Karlskogas största matvaruaffär, ICA Maxi.

Å nu har jag kollat läget, här är min rapport.

Tro det eller ej, men avdelningen för kattmat har tio meter hyllor i sex våningar. Och om inte det vore nog så finns det en lika lång hylla på andra sidan med sju våningar.

Nu till det jävligaste av allt.

Längst ner i gången är avdelningen för hundmat.

Där är en ynka pynka hylla på två och en halv meter med bara tre våningar som dessutom delar plats för kattsand.

Det är lika förnedrande som att vår mat skulle förvaras på katternas skithus.

10 meter kattmat till vänster.       2½ meter hundmat i fjärran.       10 meter kattmat till höger.

Ynka 2½ meter hundmat.

Jag har fotograferat alltihop så jag har bildbevis som jag ska lägga på Hundombudsmannens skrivbord.

Jag undrar vad ICA-Stig säjer om det här?

Han anser säkert att kunden är ICAs bäste vän.

Jag anser att ICA ska vara hundens bäste vän.

Det finns ingen rättvisa här i världen!

FY KATTEN!!!

RUFFE.

28 GRADER SNÖ OCH KALLT OPP TILL ÄNDAN

Minnena kommer minnena går.

Nu ska jag berätta lite om vad jag upplevde 2002.

Jag en skön sommardag.

     Nu tror ni väl att hjärnsubstansen frusit till en isklump. Ingen fara men ibland är det snabba svängningar.

Sommarn 2002 var det 32 grader varmt. Såna dagar ska inte kallas kalla, dom bör heta heta.

På vintern var det 28 grader kallt. Såna dagar ska inte heta heta, dom bör kallas kalla.

Det kallar jag skillnad det, en skillnad på 60 grader. Att gå i samma kostym år ut och år in och i alla väder kan ge både värmeslag och köldknäppar.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, nu skyndar vi långsamt och tar en återblick.

En morron hajade jag att det var någe speciellt på gång. Husse som normalt inte är den som packar in sej i en massa kläder, tog denna morron på sej både långkalsonger och tjocka strumpor.

Inte nog med det, han klädde sej i T-skirt, långärmad tröja, fleecetröja och en tjock jacka.

En trött och frusen Husse
i sin larviga betongkeps.

Sen avslutade han med handskar och sin larviga gråa kebba som det står BETONGKEPS på i stora svarta feta bokstäver.

Han tror att han är rolig när han använder den. Det får stå för honom. Andra inklusive jag själv tycker enbart att han ser larvig ut. Ett plus är att han i alla fall inte vänder den bakåfram.

Gissa vad jag fick på mej då…

Jo, mitt vanliga fem millimeter breda halsband och inget mera.

Jag hörde hur det tjöt i vid dörren när tätningslisten vibrerade som en flärp.

Flärrrrp, flärrrrp, flärrrrp, flärrrrp, lät det.

Jag var både pinkenödig och nyfiken på att se vad som var på gång, om man säjer så. När Husse gläntade på dörren kom det en vindil rätt opp i nosen så att jag höll på att storkna, samtidigt hörde jag Husse svära:

— FY FAAAAA-AN!!! VILKET JÄKLA VÄDER!!! Men har vi satt fan i båten får vi ro’n i land.

Ska han säja som såg ut som en Michelingubbe. Båten står bakom knuten och du kan gott sätta på snurran så slipper du ro, sen kan du frakta Fan vart fan du vill, jag går in igen och tar det med ro för det här är inte alls ro-ligt.

— Sjåpa dej inte, det är klart att du ska gå ut, sa han.

— Vadå gå ut, när det är full snöstorm? Gå du, du är ju åtminstone ordentligt klädd. Förresten så ser jag inte var jag ska sätta ner tassarna.

Vart tog vägen vägen? Är vi ute på en åker och åker?

Åter till allvaret!

Hur det nu var så trängde det på och jag var tvungen att uträtta mina behov och eftersom jag numera är en välartad gosse skiter jag ute.

En fördel med att det är så kallt är att skiten är så varm att det ryker om den. Dessutom fräser det i snön när den landar. Då hittar Husse den lättare. Dessutom kan han, som är så frusen om händerna, använda skitpåsen som handvärmare.

     När jag väl kom ut var det inte så farligt. Pälsen var tät och höll värmen bra.

Men jag fick vissa problem när jag skulle lätta på trycket.

— Pissa inte i motvind, sa Husse.

Spelar ingen roll vartåt man pissar när det blåser, har man tappkranen mitt under magen och ett ben i varje hörn så hamnar det på nått av benen i alla fall.

Men ett gott råd ska du ändå få på vägen:

— Om du vill ha någe uträttat ska du aldrig skita i motvind när det är full storm om du inte är jädrigt bra på att krysta.

Ett annat bra tips är: Ät inte gul snö!

Nä nu vill jag ha sommaren tillbaka så jag kan sparka boll igen, s.k. hundboll!!!

Ruffe.

KÖTTSLIGA LUSTAR eller NÖTKNÄPPARSVITEN.

Hej, det är Ruff igen. Jag brukar bara berätta om roliga saker. Men nu har jag nåt som inte alls är kul, det handlar om att jag inte har några kul saker.
Men låt oss ta det från början.

Vad är det värsta en liten ulv i fårakläder kan råka ut för?
Jo att bli proteinallergiker och aldrig mer få sätta tänderna i en saftig biff. I och för sej så har jag aldrig i mitt tioåriga liv fått sätta tänderna i varken en saftig eller torr biff på grund av galna kosjukan.
Tack och lov så har inte grisarna varit drabbade av galenskap så en och annan korv och fläskskiva har Husse serverat mej, mest i smyg när inte Matte har sett. Hon tycker inte att jag ska äta nåt annat än torrfoder och speciellt inte på nåt annat ställe än min mathörna.
Men Husse han vet vad det vill säja att få titta på när andra äter riktigt god mat. Han har ju varit korvgubbe i 40 år och serverat massor med läckerheter. Han har jämt haft fullt upp i korvmojjen och har inte alltid själv haft tid att äta när han varit sugen. Kunderna har jämt haft första tjing.
Därför har han alltid haft svårt att låta bli att sticka till mej godsaker från sin egen tallrik. Han låtsas vara lite drällig och ”tappar” en och annan godbit.
- Du ska inte mata honom, säjer Matte.
- Det bara trillade av gaffeln, försvarar han sej alltid.
Men numera är det slut på det med.
För ca ett år sedan började jag få kliande utslag, först på huvudet och så småningom på hela kroppen. Ja till och med på själva snoppen.
Utslagen övergick ganska snart till att bli stora sårskorpor.
Husse och Matte såg hur jag kliade mej och led så dom tog mej med till veterinären.
Han undersökte mej, funderade och kliade sej i huvet.
- Har han också kli? viskade jag till Husse.
- Det är bara för han inte vet vad det är du lider av, svarade han.
- Aha, han har vetekli, tänkte jag.
Provtagningar från såren och blodet skulle ta en vecka att få svar på. Vi fick tid för återbesök och ett recept på en salva som skulle hjälpa mot kliet.
Veckan gick men kliandet fanns kvar.
Vi satt i väntrummet under spänd förväntan.
Många tankar snurrade i skallen. Äntligen ska eländet ta slut, tänkte jag.
Å visst tog eländet slut… men nu brakade helvetet lös.
Veterinären såg allvarlig ut när han meddelade domen. Den dom som nästan var värre än självaste döden.
Jag var proteinallergiker och skulle aldrig mer få äta den allra minsta lilla korvsnutt. Jag skulle från och med nu bara få äta torrfoder gjort på grönsaker. Jag… En Ulv i fårakläder. Tvi vale och fy för den lede!
Och nog fick jag lida. Visserligen gick kliet över och sårskorporna försvann. Men suget i magen och längtan efter nåt köttigt fanns kvar.
Nåväl, ibland får man finna sej i mycket. Men som tur är så har jag mina köttsliga lustar kvar vad det gäller tikar.
Visserligen har jag bara fått till det en gång i livet. Det resulterade i att jag numera är en stolt farsa till tre härliga valpar. Som just vuxit upp och hmhm och fått barn, som just vuxit upp och…
Den ena är en kille som jag har varit hemma hos och hälsat på. Han heter förresten Tarzan, efter farzan. Jag måste säja att vi var väldigt lika, åtminstone lika många. Och två tjejer har jag också fått till, men som jag inte sett röken av, men jag vet att den ena har blivit champinjon. Min fundering är om champinjoner tillhör släktet grönsaker? Å att hon blev till en svamp är inte mitt fel för hon blev till långt långt innan jag fick börja käka grönsaker.

Här är jag i min krafts dagar.

Som sagt som var så var det väldigt väldigt länge sen som jag fick till det, närmare bestämt åtta år sedan. Jag minns i alla fall känslan och kommer ihåg pirret i kroppen och i snoppen. Gôtt var det.
Sen dess har jag bara fått ta mej fram som ett kryssningsfartyg med snoken i backen och nosa i tikarnas kölvatten, om du fattar vad jag menar. Även gamla tikar med fina anor, s.k. antikar, luktar gott och sätter blodet i svallning.
Husse brukar retas med att jag numera är äldre än honom och att jag lider av gubbsjuka.
Jag tror… nej jag vet att han snackar av egen erfarenhet. Han är snart sextiosju och jag är bara tio. Att vissa påstår att vi ulvar åldras sju gånger så fort och att jag därför nu skulle vara sjuttio år är bara nys.
Jag har ju fortfarande mina köttsliga lustar kvar och längtar efter närkontakt. Därför pockar jag på uppmärksamhet och gnäller och gnyr för att dom ska fatta vad jag vill.
Husse håller kopplet så stramt på promenaderna att jag inte får minsta chans att komma till. Därför får man försöka få närkontakt på andra sätt.
Jag nöjer mej med att Husse och Matte har mej i knäet och kliar mej. Men ibland skyller dom på att dom måste göra det och det och inte har tid med mej så söker jag närhet hos ”Lillfjanten”. Han är inte den som tycker om att jag krafsar på honom eller slickar i hans öron och lite så där. Då morrar han högljutt. Husse har ju så taskig hörsel så det är oftast Matte som reagerar och säjer till.
Dom har diskuterat fram och tillbaka om vad man kan göra för att ”Lillfjanten” ska få lugn och ro. Och det betyder att man kanske borde kastrera mej.
Det går till så att man skär bort kulorna ur tasken. Men så taskiga kan dom väl ändå inte vara?

Jag och ”Lillfjanten” brukar få klorna klippta hos veterinären med jämna mellanrum och bli dessutom vaccinerade med jämna mellanrum.
Se där se där, då är jag alltså inte så gammal i alla fall eftersom det tydligen är risk att jag kan få valpsjukan.

Så en vacker dag när det regnade var det dags att klippa klorna på oss båda, först ”Lillfjanten” och sen jag. Sagt och klippt. Jag såg i ögonvrån hur veterinären tog fram en spruta och körde in nålen i nackskinnet på mej.
Än är det inte dags för vaccinering, det är ju knappt ett halvår sedan, hann jag tänka innan jag försvann ut i evigheten…

…Efter en, som jag trodde, kort sekund vaknade jag, illamående som en riktig fyllehund.
Jag var alltför omtöcknad för att förstå vad jag hade varit med om, men så småningom kände jag en viss saknad.
Dom jävlarna hade berövat mej min manlighet. Nu skulle jag vara en vandrande zombie för resten av mitt liv. Nu får jag vara en obestämbar varelse utan kulor i påsen. Varken en han eller en hon. Nu får jag leva mitt liv som en henom, eller en hen som det numera heter.

Nåväl… Jag hade lika väl kunnat bli avlivad på grund av längtan och saknad efter riktig närhet.

Tänk om det ändå vore som i visan om hönan Agda:
Lilla söta hönan Agda
hon blev blåst på ovansagda.
Men hon fann sig i sin lott
för hon väntade på, och fick så småningom, nåt gott.

Men inte jag inte, jag får aldrig mera nåt gott. Varken kött eller kvinnor.
Förutom att jag har blivit berövad mina köttsliga lustar så har jag blivit berövad mina köttsliga lustar.
Men det är förnedrande att jag måste ha ett skydd över den numera tomma ”pungen” för att jag inte ska komma åt att slicka på såret, mest förnedrande är att detta så kallade skydd är ett mensskydd för löptikar. Denna jäkla gasaremsa som skär in i Grand Canyon så att jag inte kan gå normalt. Därför har jag fått börja gå på händer.
När dom har betalat nästan fyratusen spänn för stympningen så hade dom väl åtminstone kunnat köpa en rejäl suspensoar.
Jag har hört av storfotingarna att det är viktigt för kvinnorna att undersöka sej själva så det inte är några knölar i tuttarna. Så varför i helskotta får inte jag undersöka om jag möjligtvis har fått några kulor i pungen.
Ingen risk, tom peng pung.
Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med nåt, kulor t.ex.
Husse sa att han bett veterinären lägga kulorna i en påse, en s.k. kulpåse, bara så att jag ska kunna ha nåt kul i vår och spela kula.
Hur kul är han på en skala 1-10? Minus 8, minst.

Men men men, jag får väl stå ut även om jag aldrig mer får stå ut.
Husse och Matte är snälla, innerst inne. Dom kommer säkert att pyssla om mej på bästa sätt.
Dom tar mej säkert i sitt knä och kliar och stryker på mej som om jag vore en gammal kastrerad katt.
Å jag är säker på att jag lär mej spinna så småningom.
PURRRRRRRRR.
Det är ingen idé att försöka hoppa bock nåt mera… Old man river.
Och en sak är i alla fall säker, jag lär aldrig mer få leka med nån mus.

Här gott folk och kära församling får ni se ett filmklipp på hur jäkligt livet kan gestalta sej numera.

Det ska va’ gôtt å leva, annars kan det kvetta…
Ruffe.

SYND OCH SKAM

Hej på er, det är jag, Ruff. Jag passar på att ockupera datorn en stund. Husse är ute och städar bilen. Det sker inte så ofta. Den är ganska igengrodd så jag har gott om tid.

Tiderna förändras och vi med den. Jag har haft och har fortfarande ett gott liv med undantag för en sak. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Jag säjer som Martin Ljung en gång sa i ”Guben i låddan”: ”Vi tar det från början”.
Det där har jag hört av Husse som brukar citera gamla talskivor. Visst är han gammal, gaggig och mossig. Men han har ändå ett gott hjärta.
Hmmm - hjärta har jag aldrig ätit.
Apropå mat… här kommer ett par små storysar, ur mina memoarer, på ämnet.

LARMET GÅR

Jag vill inte bli lämnad ensam i bilen, jag vill följa med och upptäcka världen utanför. Jag gör allt för att Husse ska förstå att jag vill följa med. Men han fattar ingenting.
— Sitt kvar å vänta, jag är snart tillbaka, är ett standarduppmaning, sen ser jag bara ryggtavlan på honom innan han försvinner i fjärran.
Ni ska inte tro att jag är född i farstun. Nä’rå, jag har nämligen kommit på en genial grej, jag tar till dom tekniska hjälpmedlen.
Husses bil är ganska modern. Den är utrustat med en mikrofon, dessutom sitter det en högtalare under motorhuven.
Det är så här att Husse är en sån som sjunger i tid och otid även om det inte låter så bra. Nu tror ni säkert att han åker omkring och skrämmer slag på folk genom att sjunga för dom. Nejdå, inte för att han inte skulle görat. Den karln vet man aldrig vad han kan ta sej till med, han skäms inte för nånting.
Mikrofonen är kopplat till billarmet. Om nån skulle krossa ett fönster så hör larmet det och börjar tjuta och då menar jag verkligen TJUTA.
Nu kommer finessen. När jag sätter igång och ylar med den högsta tonen jag kan, så ska ni få C på fanken att det händer saker. Jag kan inte spräcka rutorna med rösten men väl yla så att larmet hoppar igång.
Första gången det hände var när Husse var inne på macken och skulle köpa en rulle isoleringsband. Jag tyckte att han dröjde lite väl länge så jag satte igång att yla:
— AOOOOOOOOOOOOOO!
Larmet svarade:
AAAAAOOOOO!
AAAAAOOOOO!
AAAAAOOOOO!
Jädrar va snopen jag blev, jag säjer som tjejen i baksätet sa, när Steeve med Looyden frågade:
— Vad gör du? spyr du???
— Ja-a, ja blev förvåned själv, ja skulle bare rape!

När den första förvåningen lagt sej tyckte jag att det lät rätt så häftigt.
Jag stämde in i låten och klämde i:

Vi ska OOOA här på macken, OOOA hela dan
OOOA här på macken tills vi väcker hela stan.
OOOA hela natten lång tills du upptäcker mej.
AOOO AOOO, AO AO AO!!!

Husse reagera inte alls, men det gjorde alla andra runtomkring. Han hör nog lite dåligt min Husse.
En som inte stog ut med tjutet rusade in på macken och frågade vem som ägde minibussen som larmar.
Då först reagerade Husse och rusade ut från macken. Han kom springande med en korv i varje hand och senap i mustaschen.
Vad snäll han är min Husse. Han tänkte bjuda mej på korv och så skrämmer jag opp honom så där.
För du Husse, den ena korven var väl tänkt åt mej från början, eller…
Numera får jag för det mesta följa med dit det går. Men det är ju inte alla ställen som tillåter hundar.
Efter den minnesbetan törs han inte sätta på larmet när jag är kvar i bilen.
Det är varken nån Karlsson eller fara på taket, å inte nån ko på isen heller! Här vaktar jag, jag är ju en vakthund. Har du glömt det Husse.



ÄTA UTE

Som sagt, det är inte alla ställen som tillåter att man har hundar med sej, även om man är så allergisnäll som jag är. Men till uteserveringar går det bra att få följa med, bara man inte passerar genom restaurangen.
Denna varma afton kände vi att ingen ville stå i värmen vid spisen. Så målet för målet blev en pizzeria med uteservering på en ”balkong”.
Utanför ”restaurangen” stog det en skylt med texten:
”PIZZA, 50:-”.
Jag grunnade länge och väl och tänkte i mitt stilla sinne. Betalt ska dom ha, men stava, det kan dom inte!
Eftersom balkongen bara var tillgänglig genom serveringen fick jag en flygtur över räcket. Vi slog oss ner i skuggan under ett parasoll och det fläktade skönt från kvällsbrisen.
Storfötterna läste noga igenom menyn. Jag litade jag på att dom skulle beställa det allra bästa åt mej.
Kvällen var som sagt varm och det var mycket folk i farten och vi var jättehungriga. Husse undrade om det skulle dröja länge innan vi fick vår mat.
— Nejnej, bara femton minuter — en kvart! sa pizzabagarn.
Och med det lät vi oss nöja. Vi satt och lyssnade på sorlet och tittade på trafiken.
Det var tydligen väldigt varmt i köket för personalen hade ställt korsdrag för att få lite svalka. Oset från köket fördes fram med vinden och smekte min nos. Det luktade väldigt gott, ja nästan lika gott som alla dessa gula fläckar som finns överallt i naturen.
Det var full fart i köket med många beställningar så det tog ändå en hel evighet innan vi blev serverade. Under tiden svalkade vi våra strupar med diverse kalla drycker. Storfotsvalparna drack Coca-Cola och storfötterna drack lättöl. Själv fick jag kallt klart vatten ur medhavd termos.
Måste det dröja så himla länge innan vi får nått att äta? Men det säjs att: ”Den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge.” Men nu började det bli väldigt länge.
Äntligen kom servitören med våran beställning. Storfotsvalparna fick biff med pommes frites och bearnaisesås, Matte en kebabpizza och Husse en salladstallrik med skinka, räkor, kyckling, bacon och salami. Det verkade smarrigt alltihop. Snart skulle kypar’n komma med min mat, för han sparade naturligtvis det bästa till sist.
Jag var så nyfiken på vad jag skulle få. Jag var så ivrig att jag skakade så jag hoppade där jag låg under bordet.
Jag skulle absolut inte få nån salladstallrik, det var jag helt på det klara med. Jag såg fram emot en tallrik med grönsaker utan. Nej skinka, kyckling, biff, salami, bacon och korv ska det va, en och annan räka skulle kanske också kunna slinka ned, men absolut inga grönsaker.
Vad fick jag då? Jo, medhavt torrfoder. JÄMMER OCH ELÄNDE. Inte nog med att jag fick samma vatten som jag brukade få hemma, jag fick även samma eländiga torrfoder som jag blir serverad hemma. Vad är det för mening att gå på restaurang och betala dyrt och inte få nått annat än detta jädra torrfoder?
Å dom jäkla snåljåparna åt opp alltihop, och Husse slicka tillome’ tallriken, så det inte blev den minsta lilla smula kvar att ta me’ i en doggybag! Har dom inte fattat att det finns doggybags för att man ska ta me’ läckerheter hem till hunden? Det kändes som att va i öknen utan vatten.
Nån borde protestera mot denna diskriminering mot en hel ras. Nån borde ringa djurskyddsföreningen.
Jag blir så himla varg!
— AOOOOOOOOOOOOOO!
Det finns ju barnpizza, vofför finns det inte hundpizza? Får jag inte den pizza jag vill, så ska jag i alla fall pissa var jag vill! Sådäså!!! tänkte jag och lyfte på benet mot bordsbenet.
— Förresten, vet du vad det är för skillnad på honor å hanar? Om inte, så ska jag berätta det för dej. Honor kissar medans vi hanar pissar. Dä ä dä som ä skillnaden! Bara så du vet.

Jag kom att tänka på historien som jag hört av Husse, den om schimpansen som kom in på en pub och beställde en öl. Bartendern såg sin chans att tjäna en hacka och begärde en hundring för ölen. Apan betalade och smuttade på ölen.
Bartendern var lite nyfiken och ville dra igång en dialog:
— Det är inte ofta vi har besök av apor här i puben.
Tacka fasen för det med dom priser ni håller, sa apan, tömde glaset, la av en ljudlig rap och lämnade puben.

Det här hände som sagt i min ljuva ungdom. Åren har gått och numera är det annat ljud i skällan. Det är slutätet för min del. Ja inte så att jag får leva på luft och vatten. Det är nämligen vääääääldigt synd om mej, jag har blivit proteinallergiker. Det värsta som kan hända en som har sina gener från vargen. Blodtörstiga vargar har man ju hört tals om men inte fanken om nåra morotsjuicetörstande vargar.
Om jag skulle komma över den minsta lilla korvsnutt så får jag kliande sår över hela kroppen. Så i fortsättningen får jag leva på minnet och specialanpassat torrfoder. Va säjer du om det? Grönsakspiller och vatten. FY HUNDAN!!!
Men visst… livet går vidare och har faktiskt sina ljuspunkter. Jag har ju i alla fall min boll.
Klicka på länken så ser du vad jag menar.

http://www.youtube.com/watch?v=-tJ8aanC5kY

Hej då för denna gång.
Å du... livet går inte under, det gäller bara att vara positiv och öppen för förändringar.
Ruff.