Att jag är väldigt duktig på att känna olika saker med hjälp av luktsinnet är inget att skryta med, det bara är så. Det är som ett sjätte sinne. Det är som att få föraningar om vad som komma ska. Jag känner direkt när det ska bli stora förändringar.
Husse hade åkt hemifrån väldigt tidigt, varit borta hela dagen och kom inte hem förrän vi andra gått till kojs.
Att det låg nått i luften hade jag förstått, men det här hade jag aldrig kunnat ana. Det hade börjat lite smått nån månad tidigare med att han var lite uppsluppen.
Kvällen innan den stora dagen hade han lagt sej ovanligt tidigt men hade väldigt svårt att somna. Trots detta var han vaken långt innan väckarklockan ringde.
Så här var det:
Han som många andra hade nappat på att tjäna storkovan på att ringa till frågeprogrammen i TV.
Programledarna hetsar folk att ringa för att tjäna ända opp till hundratusen kronor. Dom hetsar och hetsar:
”RING SÅ HAR DU CHANSEN ATT BLI RIK, OCH OM DU INTE KOMMER FRAM SÅ FÖRSÖK IGEN!!!”
De enda som blir rika är TV-kanalerna, och den som blir rikast är den TV-kanal som kör med bästa hets.
Det måste va en riktig guldgruva eftersom så gott som alla kanaler kör med samma bondfångeri i en eller annan form.
För att så många som möjligt ska ringa ger dom den ena ledtråden efter den andra, tillsist har dom nästan sagt svaret så att även dom mest korkade ska ringa och tro att dom har en chans.
För ni ska veta att även om man bara kommer fram till en käck telefonsvarare som meddelar att du tyvärr inte hade turen denna gång, men försök gärna igen och igen och igen och… ekar det i luren i all oändlighet, å varje försök kostar ca 9.98.
En dam som kom fram och vann 5 000 kr fick frågan vad hon skulle göra med pengarna.
— Ska du resa eller blir det julklappar till barnbarnen?
— Nej jag ska betala telefonräkningen!
— Ja — så kan man ju också se det, sa programledar’n snopet.
Sen finns det dom som kommer fram och säjer:
— Äntligen, jag har ringt och ringt och ringt!
— Du ser, det lönar sej att vara ihärdig! säjer programledar’n käckt.
Sen missar den tävlande svaret på den enkla följdfråga som måste besvaras.
När så programledar’n beklagar och säjer:
— Tyvärr blev det ingen vinst den här gången.
Och i samma andetag säjer klämkäckt:
— Men försök gärna igen!
Då försöker den tävlande låta lika klämkäck trots att gråten stockar sig i halsen:
— Det gjorde inget, det var roligt att komma fram. Samtidigt som dom skulle vilja svära högt över sin egen dumhet över att vara så lättlurad.
Men folk i allmänhet är förhållandevis väluppfostrade och svär inte i TV. Är det ändå nån som skulle försöka så döljer producenten sväret under ett PIIIIIP.
Även Husse hade hoppat på karusellen och ringt då och då. När så telefonräkningen kom med uppgift på alla betalsamtal han ringt hade han insett det galna i att kasta pärlor för svin. Istället tog han en rövare och ringde till Ordjakten på TV-4 och sa att han gärna ville komma till studion och vara med i direktsändning.
Och kan ni tro, han hade matjord i fickorna för dom frågade på stående fot om han kunde vara där kl. 14 onsdagen den 3 dec. 2004.
— Klart jag kan! svarade han direkt. Och han behövde inte ens använda nån betänketid som dom brukar göra i tiotusenkronorsfrågan, trots att vinsten kunde bli så mycket som 30 laxar.
Han berättade för alla som han känner att dom skulle hålla tummarna. Det gjorde han förresten även för dom han inte känner.
TV-4-redaktionen ville att han skulle skicka över en kort presentation om vem han var så att dom skulle få en liten bild av vem han var.
Han hade ingen liten bild och han hade ingen kort presentation. Däremot hade han en lång presentation med massor med bilder i. Den är också knôkafull med ord, trots dä ä dä ingen ordbok.
Han har nämligen skrivit en memoarbok på över sexhundra sidor som heter:
Första Mosboken, en korvgubbes bekännelser.
Å dä vill jag tillägga, han har en hel del att stå till svars för inför mej, bl.a. att han sålde korvmojjen.
En liten baktanke med det hela var att dom förhoppningsvis skulle nämna nått lite om boken i programmet.
Husse är inte dum på det viset, han tar varje tillfälle i akt för att få lite reklam.
Som sagt: Den stora dagen drog han iväg tidigt för att vara säker på att inte komma för sent.
Efter en god lunch på en närliggande restaurang var det dags att äntra skutan.
Först blev han och dom andra tre tävlande bjudna på kaffe och kakor in The Greenroom’s pösiga soffor, för lite avslappning och snack innan dom skulle in i sminklogen.
Dom fick stränga order att inte titta i kamerorna och att dom absolut inte fick kliva av det vita krysset på golvet innan dom blev tillsagda.
Husse var inte ett dugg nervös, för han visste att alla där hemma höll tummarna.
Jag höll även benen i kors för att inte göra ner mej. Inte för att jag var nervös, utan för att varken Matte eller småfotingarna hade tid att gå ut med mej.
Husse skulle göra så gott han kunde. Skulle inte det räcka hade han övat in sin slutreplik:
”Det var alla fall kul att vara me’!”
Han skulle tävla i första omgången mot en karl som hade en viss vana att agera. Han har gjort en del statistroller och även haft huvudroller i en del reklamfilmer.
När det blev Husses tur att bli presenterad sa programledarinnan:
— Är du Sveriges mest kända korvgubbe? frågade hon, samtidigt som hon fiskade fram hans bok och höll den framför kameran, så att den syntes i närbild över hela Sverige, i säkert 20 sekunder.
Husse höll på att tappa hakan. Snacka om att ha matjord i fickorna. Här fick han TV-reklam för säkert 100 000 alldeles gratis.
Resan hade redan betalt sej flera gånger om, nu skulle allt gå som på räls.
Och visst gjorde dä de’. Husse sopade golvet med motståndar’n och vann med 290 – 120.
I semifinalen vann han över en dam med 180 – 90.
I finalen fegade han och stannade efter 22 sekunder på 6 000 kronorsnivån. Klok gubbe, han hade bara 23 sekunder på sej att klara 2 nivåer till för att dra in 30 laxar.
Tur att Husse gav sej innan vinsten övergick från kronor till fisk, för vad skulle vi ha 30 laxar till? Jag är ju för hundan ingen katt, jag är ju för katten en hund!
På hemvägen stannade han på ett lågprisvaruhus och köpte med ett nytt rullkoppel och en pipboll. Det var vad han tyckte att jag var värd för allt mitt knipande.
När han nu ändå var i Stockholm och hade vunnit lite pengar hade han väl åtminstone kunnat handla på NK’s franska. Lite lyx hade han väl kunnat kosta på mej!
I och för sej var det inget högt pris han vann, 6 000 minus skatt blev ”bara” 4 200. Men visst, det var 4 200 mer än han hade när han åkte hemifrån.
Nu är det ju så att prestation ska beskattas, till skillnad mot tur som är skattefritt.
Jag måste säja att han hade en jädra tur som överhuvudtaget kom fram. Det har man ju förstått på alla som spenderat massor av pengar på att komma så långt. Därför hade han tur, och tur ska inte beskattas!
Där kanske en och annan protesterar, för han verkade faktiskt vara rätt så duktigt. Nu måste jag lägga in ett veto. Hans kunskap är inte kunskap, man kan komma ganska långt på rena gissningar. Hörde du det finansministern?
Jag ska inte klaga, kopplet var faktiskt tre meter längre än mitt gamla.
Pipbollen var väldigt rolig men den höll bara nåra dagar innan pipan tog slut. Jag lekte väldigt intensivt med den, dag som natt.
Jag tror att det var Husse som var där och sabbade pipan när jag för ett kort ögonblick tittade åt ett annat håll.
Jag ville ju bara visa min tacksamhet genom att använda den, men vad hade jag för det? Jo, en pipboll som inte piper.
Otack är världens lön!
För att återgå till fjolleriet:
Här kommer han hem från Stockholm på nattkröken, med röda kinder och läppar och puder i pannan och dessutom luktar fruntimmer. Man får vara glad att han hade sina vanliga kläder och inte klänning och högklackat.
Hade jag inte personligen sett honom i TV:n så hade jag starkt ifrågasatt vad han tjänat pengarna på.
Det var helt onödigt att sminka o parfymera’n. Han blev inte ett dugg bättre. Dessutom är lukt-TV:n ännu inte uppfunnen
Dagen efter hade han fullt med kli i ansiktet och var alldeles rödflammig. Så jag är säker på att han aldrig mer kommer hem på morronkvisten med en bunt tusenlappar i näven och luktar parfym.
För att göra en lång historia kort var det så det gick till när Husse kom hem med smink i ansiktet och luktade fjolla.
Visserligen hade han bejakat sitt kvinnliga jag tidigare. Han hade nämligen ätit av Mattes hormontabletter en hel månad innan han upptäckte misstaget. Det var i samband med att han fått en annan tablettsort för sin diabetes. En tablett som var snarlik Mattes till både färg och form.
När han berättade om misstaget för läkaren hade hon svårt att hålla masken. Hon trodde inte att det skulle vara nån större fara för biverkningar, men jag ska kolla om det finns nått dokumenterat.
”Möjligtvis att han kunde bli lite sugen på att klä sej i kvinnokläder”, sa hon på skämt.
Hittills har han stått emot. Han har inte ens börjat använda handväska.
Husse har säkert bidragit till en stor upptäckt och fört läkarvetenskapen ett stort steg framåt. Se bara på penicillinet. Det blev också till, av en ren slump.
Så numera är Husse inte bara stollig, han är fjollig också.
Matte spelade in programmet så att Husse skulle få se sej själv i TV. När han hade kollat klart var han överlycklig, inte bara för att han fick vara med, utan mest för att han klarade frågorna den här gången också. Så nu sitter han hemma och väntar på att det ska dimpa ner ytterligare ett utbetalningskort från TV-4.
Han har funderingar på att sätta det i system och köra bandet en gång om dan. 4 200 kronor om dan är 126 000 kronor i månaden. Det blir en skaplig årsinkomst.
Inte illa pinkat av en trähäst!
Å för att visa att Husse inte är dum på det viset, han kan vara ganska smart… ja om inte annat så teminstingen när det gäller att ”tjäne lite penger” som Emil i Lönneberga brukar säja.
Jag kör klippet så kommer det in 4 200 spänn extra.
Ha det bra till nästa gång vi hörs!
Ruffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar