JA-A…NU ÄR DET JUL IGEN.

Ja… nu är det jul igen. Folk jäktar och stressar, bara för att hinna med alla måsten.
Lugna sansade människor blir egoister och tänker:
”Måste alla pensionärer handla just nu när jag har så kort om tid.”
I affärer och varuhus trängs folk med varandra och sliter nästan sönder den där absolut sista prylen som fanns kvar på hyllan och som säljs till extrapris. Den som man bara måste ha, i jakten på den ”perfekta” julklappen. Den som igen egentligen behöver eller vill ha.

Barnaögon tindrar i kapp med juldekorationerna för att i nästa sekund fyllas av tårar. Barnen tjatar och gråter därför att dom vill ha det och det.
Föräldrarna stretar emot. Det är en evig kamp.
För att lugna barnen säjer föräldrarna:
— Vi får se vad Tomten kommer med.
Samtidigt som dom tänker:
”Glöm det, det där är alldeles för dyrt.”
Barnen blir varma och svettiga i alldeles för tjocka kläder. Dom blir så varma att det nästan ångar om dom.
Barn är tålmodiga men tillslut brister deras tålamod på grund av trötthet, hunger och törst.
Mammor och pappor hotar:
— Lugnar du inte ner dej så får du inga julklappar alls, tänk på att Tomten ser dej!

Men ändå…

Det finns trots allt en viss förväntan om en lugn och rofylld julhelg med god mat, gemenskap och glädje inom familjen och tillsammans med släkt och vänner.
Jag har sett att Fräsningsarméns grytor utanför varuhusentréerna hålls kokande för dom som är behövande och far illa.

Men inte för mej. För mej är det ingen skillnad alls. För mej finns ingen hjälp att få. För mej finns bara kyla fukt och snålblåst.
Jag ser med avund hur det glimmar av ljus i alla fönster.
Jag ser även en och annan tomte strutta runt i snön med sin tunga säck på ryggen när ljudet från Kalle Ankas julprogram tonat ut.
Jag skulle gladeligt ge en femma, ja tillomed en hel tia, för att få vara med i den galna gemenskapen som kringgärdar julen. För visst är julen en galen tid.
Men ändå…

Jag vistas ute, sommar som vinter, i ur och skur, dygnet runt. Att vara ute på sommaren gör mej ingenting, det kan vara väldigt behagligt. Tänk att få uppleva solens uppgång och småfåglarnas kvitter. Det är det som gör att jag orkar med den långa kalla vintern.
För på vintern är det desto jäkligare, vinden, kylan och fukten kan ta livsglädjen från vem som helst.
Min högsta önskan är att jag bara en gång, en enda gång får känna en varm hand som tar tag i mej och leder in mej i affärens ljus och värme.
Bara för att få komma in i den där goa värmen och få delta i ”gemenskapen”.
Om jag bara en gång…
En enda gång få ta del av allt det goda som finns på hyllor och i delikatessdiskar.
Om jag bara en enda futtig liten gång får fylla mitt inre med diverse läckerheter.
Om jag bara en gång…
En enda gång får gå runt och buffas lite med dom andra. Jag skulle gladeligt ta emot en och annan törn i trängslet. Bara för att få känna den där gemenskapen och närheten som trots allt finns i ett stort köpcenter.
Men en dag kanske…

Javisst ja, jag glömde att tala om vem jag är…
…Jag är den där kundvagnen på det stora köpcentret. Jag som står längst fram i kön, men ändå längst bort. Som för alltid är fjättrad med en kedja vid betongklumpen.
Ingen skulle satsa en enda liten slant på att få loss denna kedjefånge. Jag som är den absolut sista som någon överhuvudtaget skulle lägga sina varma händer på. Jag som står under plåttaket allra längst bort på den stora parkeringsplatsen. Så långt borta att ingen skulle komma på tanken att besvära sej med att lägga tid och energi på att hämta mej.
Men jag står där för säkerhets skull, inte som nån sorts vakt.
Jag står där om och ifall det skulle strömma till så mycket kunder att ingen ska bli utan kundvagn.

Egentligen är jag inte helt själv, vi är faktiskt ett litet — ja jag ska väl inte säja ett väl sammansvetsat — snarare ett totalt hoprostat gäng som nästan gett upp hoppet om att få göra det vi är skapta för.
Enda gången jag rullat med mina numera gnisslande hjul och värkande kullager var den korta bit när jag lastades på en långtradare för transport till varuhuset.
Att jag hamnade allra längst bort i skrutt var inget som var förutbe-stämt. Det var bara slumpen, eller snarare den otur som jag tycks vara begåvad med, som gjorde att detta skulle vara mitt livsöde.
Men en gång var det faktiskt riktigt nära.
Parkeringen var knökafull och nästan alla kundvagnar var upptagna. Folk var som tokiga och formligen slet vagnarna ur händerna på dom som knappt hunnit lyfta ur sista kassen. Det var en jakt på liv och död.
Varför var det då ingen som tog minsta notis om plåtskjulet, långt där borta i fjärran, där vi stog.
Men helt plötsligt fick jag se i ögonvrån en liten gubbe komma emot oss på trötta stela ben.
— ÄNTLIGEN! Jublade vi i kör. Äntligen är det nån av oss som ska få känna, visserligen en gammal hand men ändå, hur en mänsklig hand känns.
Vi rös ikapp så det rasslade i våra ståltrådar.
Gubben gick så illa att vi skulle bli till stor hjälp för honom, ja nästan som en rollator.
När gubben var så nära att det bara hade behövts ett enda kort steg till för honom att nå fram hörde vi hur hans gumma ropade:
— SVEN, SVEN!!! Bry dej inte om att släpa hit nån vagn, jag fick precis tag på en som blev ledig.
Tänk om gubben hade hört lika dåligt som han gick hade lyckan för en av oss varit total.
Inte för mej förståss, eftersom alla andra måste bli tagna innan det var min tur att få slippa mina bojor, men för en av dom andra.
Jag skulle få vara fjättrad vid min kätting i tid och evighet och avtjäna mitt livstidsstraff. Jag, en helt oskyldigt dömd individ. Varför finns det ingen rättvisa?
Med en samstämmig suck av besvikelse försvann den sista gnuttan hopp om att en enda gång få besöka och se insidan av detta gigantiskt stora köpcentra.
Hade Sven hunnit greppa nån av oss hade han förmodligen inte kunnat få oss ur fläcken eftersom våra kullager var totalt orörliga.
Men jag ska väl inte klaga, jag har haft ett ganska lugnt och föga slitigt liv. Jag har varit plikttrogen och alltid redo för min uppgift. Jag har fått åldras med flaggan i topp och levt ett långt liv.
Däremot har jag sett att många av mina kollegor som haft sin post i kundvagnsskjulen närmast entrén har fått slitit ont och gått en alldeles för tidig död tillmötes. Raskt har dom blivit utbytta mot nya fräscha mycket modernare vagnar som också slitits ut ganska snart.
Så varför ska man klaga.
Men en dag kanske…

Ja-a… och nu är det jul igen…
SUCK!

Trots allt så hoppas jag att du får en GOD och GLAD JUL.
Mojje