Hej, det är jag, Ruffe igen.
Det var ett tag sedan jag satt vid datorn men nu har Husse rest på ändan så att jag kan komma till. Han är nämligen i full gång med julstöket i köket.
Hörde du? Det rimmar så jag svimmar.
Just nu håller han på med knäckkokeriet igen.
Han har tydligen glömt hur det kan gå. Men det är klart, han börjar ju bli lite till åren och gammal och gaggig så det är förståeligt.
Själv tror han att han är ungdomen själv.
HAHA!
Det var ett tag sedan jag satt vid datorn men nu har Husse rest på ändan så att jag kan komma till. Han är nämligen i full gång med julstöket i köket.
Hörde du? Det rimmar så jag svimmar.
Just nu håller han på med knäckkokeriet igen.
Han har tydligen glömt hur det kan gå. Men det är klart, han börjar ju bli lite till åren och gammal och gaggig så det är förståeligt.
Själv tror han att han är ungdomen själv.
HAHA!
Jag säjer bara det så har jag ingenting sagt.
Det jag nu ska berätta om nu hände för ett antal år sedan.
Husse är väldigt barnslig och blir aldrig vuxen hur gammal han än blir. Hans ordspråk lyder: Bli gärna gammal men aldrig vuxen. Och visst har han rätt i det för man har inte roligare än man gör sej.
Det jag nu ska berätta om nu hände för ett antal år sedan.
Husse är väldigt barnslig och blir aldrig vuxen hur gammal han än blir. Hans ordspråk lyder: Bli gärna gammal men aldrig vuxen. Och visst har han rätt i det för man har inte roligare än man gör sej.
Man förstår att det börjar lacka mot jul när hans ögon tindrar som ett par tomtebloss. Då ska det fixas och donas med både det ena och det andra och även med det tredje och det fjärde osv. i all oändlighet. Bland annat så ska det kokas knäck.
— Men du Husse som har diabetes ska väl inte äta en massa sötsaker?
— Det ska jag säja dej pôjk. Utan knäck blir det ingen jul och det blir ingen jul utan knäck. Man behöver inte frossa men man kan ta sej en smakbit. Att koka knäck själv blir mycket godare än att köpa färdig, dessutom blir det mycket mycket billigare sa min ekonomiskt sinnade Husse och plockade fram kastrull, grädde och sirap och satte igång.
Det här var kvällen före julafton och knäckkoket var höjdpunkten på julförberedelserna. Han blanda och koka och rörde och smaka och koka mera och smaka. Knäck får inte vara mjuk som kola eller hård som sten, knäck ska vara lagom seg.
Jag sniffade i luften, det luktade väldigt gott. Jag tittade bedjande på honom och gnydde så att han skulle förstå att jag ville ha en smakbit.
— Du ska inte äta knäck, det är inte bra för tänderna! sa Husse och mulade in en knäck i mun och började tugga
Knäcken var nog väldigt seg för han hade fullt sjå med att få upp gapet. Han jämrade sej och tog i för kung och fosterland. Med ett SMACK fick han upp gapet och väste:
— UHMM, jag tror att det fastnar i tänderna.
Knäcken satt i sega trådar mellan tänderna och såg ut som stalaktiter i en droppstensgrotta.
Han tugga och jaggla och det smackade för varje tugga han tog.
Helt plötsligt stanna han upp mitt i en tugga och såg ut som ett fån, kanske snarare som en som sålt smöret och tappat pengarna. Knäcken var tydligen både seg och hård på samma gång för han tappade en stor plomb på en hörntand.
Då hörde jag som ett eko långt bort i fjärran: ”DU SKA INTE ÄTA KNÄCK, DET ÄR INTE BRA FÖR TÄNDERNA!!!”
Hålet var så stort och kanterna var så vassa att han fick skavsår på tungroten när tungan slank in i hålet så fort han skulle prata eller äta.
Skönt, tänkte jag, nu kanske han håller flabben en stund så vi slipper få skavsår i öronen av hans ”roliga” historier. Men säj den glädje som varar.
Jag måste erkänna att Husse är ganska finurlig när han sätter den sidan till. Han tog ett tuggummi och tuggade, under mycken möda och stort besvär, så att det blev mjukt och smidigt, sen tryckte han fast det i hålet som en provisorisk plomb så att det inte skavde på tungan längre.
På julafton samlades familjen för att avnjuta julbordets allehanda läckerheter. Husse lastade på med råge av allt det goda. Hans ögon tindrade ikapp med juleljusen när han angrep skinkan. Men när han började tugga var det tji. ”Plomben” lossnade och blandades med maten.
— Jävlar i helvetets förbannade skit, svor han besviket, jag kan ju för fan inte äta utan att det gör så in i helvetes ont!
Han ställde ner tallriken på golvet så att jag fick njuta av allt det goda han hade bullat upp åt sej själv.
Nu förstår jag meningen med ordspråket:
”Det finns inget ont som inte har nåt gott med sej.”
Själv fick han nöja sej med dopp i grytan. Har ni hört va? Dopp i grytan! Uppblött bröd, när det finns så mycket gott på ett julbord. Men visst, det var ju bara för honom att svälja förtreten med julmust och svälja doppet. Han behövde i alla fall inte tugga.
Juldagsmorgonen ringde han tandakuten för han stog inte ut längre. En käck kvinna svarade att han kunde få komma om två timmar, men… eftersom det är julhelg så blir det dyrare än vanligt. Men vi har ett maxbelopp på tolvhundra kronor.
Husse som bara fått lukta på julmaten accepterade utan betänketid.
Husse satte sej i tandläkarstolen och gapade stort.
Tandläkaren riktade in lampan och kollade i munnen. Han ryggade förskräckt tillbaka och utbrast häpet:
— Det var ett väldigt stort hål det här hål det här hål det här hål det här…
På tio minuter var hålet lagat.
Husse tackade för sej och gick till kassan för att betala.
— Ja, det var ju snabbt marscherat, det här kan det inte bli fullt pris för, sa min ekonomiskt sinnade Husse med en belåten min och blinkade mot tjejen i kassan. Samtidigt som han tog upp ett par hundralappar ur plånboken.
— Nej, det blir bara elvahundraåttiofem kronor, sa hon glatt och blinkade tillbaka.
Han tappade nästan hakan men försökte hålla god min. Hade han stått i duschen så hade han förmodligen drunknat.
När han kom hem var han inte alls på bästa humör och grämde sej för hur dyrt det blev.
— Du får se det som så att du tjänade faktiskt femton kronor. Dessutom är ju hemlagad knäck mycket billigare än köpt. sa jag med en viss ironi.
Men han blev på bra mycket bättre humör när han fick plocka fram resterna av julmaten. Ja han var på så bra humör att jag också fick en stor portion.
Trots allt blev det en RIKTIGT GOD JUL.
— Men du Husse som har diabetes ska väl inte äta en massa sötsaker?
— Det ska jag säja dej pôjk. Utan knäck blir det ingen jul och det blir ingen jul utan knäck. Man behöver inte frossa men man kan ta sej en smakbit. Att koka knäck själv blir mycket godare än att köpa färdig, dessutom blir det mycket mycket billigare sa min ekonomiskt sinnade Husse och plockade fram kastrull, grädde och sirap och satte igång.
Det här var kvällen före julafton och knäckkoket var höjdpunkten på julförberedelserna. Han blanda och koka och rörde och smaka och koka mera och smaka. Knäck får inte vara mjuk som kola eller hård som sten, knäck ska vara lagom seg.
Jag sniffade i luften, det luktade väldigt gott. Jag tittade bedjande på honom och gnydde så att han skulle förstå att jag ville ha en smakbit.
— Du ska inte äta knäck, det är inte bra för tänderna! sa Husse och mulade in en knäck i mun och började tugga
Knäcken var nog väldigt seg för han hade fullt sjå med att få upp gapet. Han jämrade sej och tog i för kung och fosterland. Med ett SMACK fick han upp gapet och väste:
— UHMM, jag tror att det fastnar i tänderna.
Knäcken satt i sega trådar mellan tänderna och såg ut som stalaktiter i en droppstensgrotta.
Han tugga och jaggla och det smackade för varje tugga han tog.
Helt plötsligt stanna han upp mitt i en tugga och såg ut som ett fån, kanske snarare som en som sålt smöret och tappat pengarna. Knäcken var tydligen både seg och hård på samma gång för han tappade en stor plomb på en hörntand.
Då hörde jag som ett eko långt bort i fjärran: ”DU SKA INTE ÄTA KNÄCK, DET ÄR INTE BRA FÖR TÄNDERNA!!!”
Hålet var så stort och kanterna var så vassa att han fick skavsår på tungroten när tungan slank in i hålet så fort han skulle prata eller äta.
Skönt, tänkte jag, nu kanske han håller flabben en stund så vi slipper få skavsår i öronen av hans ”roliga” historier. Men säj den glädje som varar.
Jag måste erkänna att Husse är ganska finurlig när han sätter den sidan till. Han tog ett tuggummi och tuggade, under mycken möda och stort besvär, så att det blev mjukt och smidigt, sen tryckte han fast det i hålet som en provisorisk plomb så att det inte skavde på tungan längre.
På julafton samlades familjen för att avnjuta julbordets allehanda läckerheter. Husse lastade på med råge av allt det goda. Hans ögon tindrade ikapp med juleljusen när han angrep skinkan. Men när han började tugga var det tji. ”Plomben” lossnade och blandades med maten.
— Jävlar i helvetets förbannade skit, svor han besviket, jag kan ju för fan inte äta utan att det gör så in i helvetes ont!
Han ställde ner tallriken på golvet så att jag fick njuta av allt det goda han hade bullat upp åt sej själv.
Nu förstår jag meningen med ordspråket:
”Det finns inget ont som inte har nåt gott med sej.”
Själv fick han nöja sej med dopp i grytan. Har ni hört va? Dopp i grytan! Uppblött bröd, när det finns så mycket gott på ett julbord. Men visst, det var ju bara för honom att svälja förtreten med julmust och svälja doppet. Han behövde i alla fall inte tugga.
Juldagsmorgonen ringde han tandakuten för han stog inte ut längre. En käck kvinna svarade att han kunde få komma om två timmar, men… eftersom det är julhelg så blir det dyrare än vanligt. Men vi har ett maxbelopp på tolvhundra kronor.
Husse som bara fått lukta på julmaten accepterade utan betänketid.
Husse satte sej i tandläkarstolen och gapade stort.
Tandläkaren riktade in lampan och kollade i munnen. Han ryggade förskräckt tillbaka och utbrast häpet:
— Det var ett väldigt stort hål det här hål det här hål det här hål det här…
På tio minuter var hålet lagat.
Husse tackade för sej och gick till kassan för att betala.
— Ja, det var ju snabbt marscherat, det här kan det inte bli fullt pris för, sa min ekonomiskt sinnade Husse med en belåten min och blinkade mot tjejen i kassan. Samtidigt som han tog upp ett par hundralappar ur plånboken.
— Nej, det blir bara elvahundraåttiofem kronor, sa hon glatt och blinkade tillbaka.
Han tappade nästan hakan men försökte hålla god min. Hade han stått i duschen så hade han förmodligen drunknat.
När han kom hem var han inte alls på bästa humör och grämde sej för hur dyrt det blev.
— Du får se det som så att du tjänade faktiskt femton kronor. Dessutom är ju hemlagad knäck mycket billigare än köpt. sa jag med en viss ironi.
Men han blev på bra mycket bättre humör när han fick plocka fram resterna av julmaten. Ja han var på så bra humör att jag också fick en stor portion.
Trots allt blev det en RIKTIGT GOD JUL.
Som avslutning har jag plockat fram ett YouTube-klipp där Husse, ja jag ska inte säja att han sjunger, snarare låter som en liten kille som har vissa tandproblem.
Klicka på länken nedanför så får du se och framför allt höra vad stollig han är.
Klicka på länken nedanför så får du se och framför allt höra vad stollig han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar