KÖTTSLIGA LUSTAR eller NÖTKNÄPPARSVITEN.

Hej, det är Ruff igen. Jag brukar bara berätta om roliga saker. Men nu har jag nåt som inte alls är kul, det handlar om att jag inte har några kul saker.
Men låt oss ta det från början.

Vad är det värsta en liten ulv i fårakläder kan råka ut för?
Jo att bli proteinallergiker och aldrig mer få sätta tänderna i en saftig biff. I och för sej så har jag aldrig i mitt tioåriga liv fått sätta tänderna i varken en saftig eller torr biff på grund av galna kosjukan.
Tack och lov så har inte grisarna varit drabbade av galenskap så en och annan korv och fläskskiva har Husse serverat mej, mest i smyg när inte Matte har sett. Hon tycker inte att jag ska äta nåt annat än torrfoder och speciellt inte på nåt annat ställe än min mathörna.
Men Husse han vet vad det vill säja att få titta på när andra äter riktigt god mat. Han har ju varit korvgubbe i 40 år och serverat massor med läckerheter. Han har jämt haft fullt upp i korvmojjen och har inte alltid själv haft tid att äta när han varit sugen. Kunderna har jämt haft första tjing.
Därför har han alltid haft svårt att låta bli att sticka till mej godsaker från sin egen tallrik. Han låtsas vara lite drällig och ”tappar” en och annan godbit.
- Du ska inte mata honom, säjer Matte.
- Det bara trillade av gaffeln, försvarar han sej alltid.
Men numera är det slut på det med.
För ca ett år sedan började jag få kliande utslag, först på huvudet och så småningom på hela kroppen. Ja till och med på själva snoppen.
Utslagen övergick ganska snart till att bli stora sårskorpor.
Husse och Matte såg hur jag kliade mej och led så dom tog mej med till veterinären.
Han undersökte mej, funderade och kliade sej i huvet.
- Har han också kli? viskade jag till Husse.
- Det är bara för han inte vet vad det är du lider av, svarade han.
- Aha, han har vetekli, tänkte jag.
Provtagningar från såren och blodet skulle ta en vecka att få svar på. Vi fick tid för återbesök och ett recept på en salva som skulle hjälpa mot kliet.
Veckan gick men kliandet fanns kvar.
Vi satt i väntrummet under spänd förväntan.
Många tankar snurrade i skallen. Äntligen ska eländet ta slut, tänkte jag.
Å visst tog eländet slut… men nu brakade helvetet lös.
Veterinären såg allvarlig ut när han meddelade domen. Den dom som nästan var värre än självaste döden.
Jag var proteinallergiker och skulle aldrig mer få äta den allra minsta lilla korvsnutt. Jag skulle från och med nu bara få äta torrfoder gjort på grönsaker. Jag… En Ulv i fårakläder. Tvi vale och fy för den lede!
Och nog fick jag lida. Visserligen gick kliet över och sårskorporna försvann. Men suget i magen och längtan efter nåt köttigt fanns kvar.
Nåväl, ibland får man finna sej i mycket. Men som tur är så har jag mina köttsliga lustar kvar vad det gäller tikar.
Visserligen har jag bara fått till det en gång i livet. Det resulterade i att jag numera är en stolt farsa till tre härliga valpar. Som just vuxit upp och hmhm och fått barn, som just vuxit upp och…
Den ena är en kille som jag har varit hemma hos och hälsat på. Han heter förresten Tarzan, efter farzan. Jag måste säja att vi var väldigt lika, åtminstone lika många. Och två tjejer har jag också fått till, men som jag inte sett röken av, men jag vet att den ena har blivit champinjon. Min fundering är om champinjoner tillhör släktet grönsaker? Å att hon blev till en svamp är inte mitt fel för hon blev till långt långt innan jag fick börja käka grönsaker.

Här är jag i min krafts dagar.

Som sagt som var så var det väldigt väldigt länge sen som jag fick till det, närmare bestämt åtta år sedan. Jag minns i alla fall känslan och kommer ihåg pirret i kroppen och i snoppen. Gôtt var det.
Sen dess har jag bara fått ta mej fram som ett kryssningsfartyg med snoken i backen och nosa i tikarnas kölvatten, om du fattar vad jag menar. Även gamla tikar med fina anor, s.k. antikar, luktar gott och sätter blodet i svallning.
Husse brukar retas med att jag numera är äldre än honom och att jag lider av gubbsjuka.
Jag tror… nej jag vet att han snackar av egen erfarenhet. Han är snart sextiosju och jag är bara tio. Att vissa påstår att vi ulvar åldras sju gånger så fort och att jag därför nu skulle vara sjuttio år är bara nys.
Jag har ju fortfarande mina köttsliga lustar kvar och längtar efter närkontakt. Därför pockar jag på uppmärksamhet och gnäller och gnyr för att dom ska fatta vad jag vill.
Husse håller kopplet så stramt på promenaderna att jag inte får minsta chans att komma till. Därför får man försöka få närkontakt på andra sätt.
Jag nöjer mej med att Husse och Matte har mej i knäet och kliar mej. Men ibland skyller dom på att dom måste göra det och det och inte har tid med mej så söker jag närhet hos ”Lillfjanten”. Han är inte den som tycker om att jag krafsar på honom eller slickar i hans öron och lite så där. Då morrar han högljutt. Husse har ju så taskig hörsel så det är oftast Matte som reagerar och säjer till.
Dom har diskuterat fram och tillbaka om vad man kan göra för att ”Lillfjanten” ska få lugn och ro. Och det betyder att man kanske borde kastrera mej.
Det går till så att man skär bort kulorna ur tasken. Men så taskiga kan dom väl ändå inte vara?

Jag och ”Lillfjanten” brukar få klorna klippta hos veterinären med jämna mellanrum och bli dessutom vaccinerade med jämna mellanrum.
Se där se där, då är jag alltså inte så gammal i alla fall eftersom det tydligen är risk att jag kan få valpsjukan.

Så en vacker dag när det regnade var det dags att klippa klorna på oss båda, först ”Lillfjanten” och sen jag. Sagt och klippt. Jag såg i ögonvrån hur veterinären tog fram en spruta och körde in nålen i nackskinnet på mej.
Än är det inte dags för vaccinering, det är ju knappt ett halvår sedan, hann jag tänka innan jag försvann ut i evigheten…

…Efter en, som jag trodde, kort sekund vaknade jag, illamående som en riktig fyllehund.
Jag var alltför omtöcknad för att förstå vad jag hade varit med om, men så småningom kände jag en viss saknad.
Dom jävlarna hade berövat mej min manlighet. Nu skulle jag vara en vandrande zombie för resten av mitt liv. Nu får jag vara en obestämbar varelse utan kulor i påsen. Varken en han eller en hon. Nu får jag leva mitt liv som en henom, eller en hen som det numera heter.

Nåväl… Jag hade lika väl kunnat bli avlivad på grund av längtan och saknad efter riktig närhet.

Tänk om det ändå vore som i visan om hönan Agda:
Lilla söta hönan Agda
hon blev blåst på ovansagda.
Men hon fann sig i sin lott
för hon väntade på, och fick så småningom, nåt gott.

Men inte jag inte, jag får aldrig mera nåt gott. Varken kött eller kvinnor.
Förutom att jag har blivit berövad mina köttsliga lustar så har jag blivit berövad mina köttsliga lustar.
Men det är förnedrande att jag måste ha ett skydd över den numera tomma ”pungen” för att jag inte ska komma åt att slicka på såret, mest förnedrande är att detta så kallade skydd är ett mensskydd för löptikar. Denna jäkla gasaremsa som skär in i Grand Canyon så att jag inte kan gå normalt. Därför har jag fått börja gå på händer.
När dom har betalat nästan fyratusen spänn för stympningen så hade dom väl åtminstone kunnat köpa en rejäl suspensoar.
Jag har hört av storfotingarna att det är viktigt för kvinnorna att undersöka sej själva så det inte är några knölar i tuttarna. Så varför i helskotta får inte jag undersöka om jag möjligtvis har fått några kulor i pungen.
Ingen risk, tom peng pung.
Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med nåt, kulor t.ex.
Husse sa att han bett veterinären lägga kulorna i en påse, en s.k. kulpåse, bara så att jag ska kunna ha nåt kul i vår och spela kula.
Hur kul är han på en skala 1-10? Minus 8, minst.

Men men men, jag får väl stå ut även om jag aldrig mer får stå ut.
Husse och Matte är snälla, innerst inne. Dom kommer säkert att pyssla om mej på bästa sätt.
Dom tar mej säkert i sitt knä och kliar och stryker på mej som om jag vore en gammal kastrerad katt.
Å jag är säker på att jag lär mej spinna så småningom.
PURRRRRRRRR.
Det är ingen idé att försöka hoppa bock nåt mera… Old man river.
Och en sak är i alla fall säker, jag lär aldrig mer få leka med nån mus.

Här gott folk och kära församling får ni se ett filmklipp på hur jäkligt livet kan gestalta sej numera.

Det ska va’ gôtt å leva, annars kan det kvetta…
Ruffe.