NU ÄR DET JUL IGEN.

(Skrivet och läses på ”värmländska”.)

Nu när vi går mot juleti
då börjer alle människer te å stri.
Då blir dä städning å jäktning,
matlagning å fäktning.
I julvecka ska allt hänne,
då ska en ränne,
ut i skogen å tjuvta gran.
Fram å tebaks mellan hemme å stan,
å köpe klapper te hele släkta.
Inte unra på om en känner säj jäkta.
Sänn kommer julekvälla då vi stôpper å äter,
lutfesk, skinke, sill å potäter.
Då börjer ongera på å gnälle.
— TÖST! Säjjer vi. Tomten kommer snart, om ni bare ä snälle.
Men först ska vi äte åpp all julematen,
ingen får lämne nôe på faten.
Sen blir det veskning om tomtegåing,
te barnas önskan, men med ständig förvåning.
Nôen säjer högljutt! — Ja ska bare ut bakôm knuten å kisse!
Dä ä då en passer på å klä ut säj te ”Nisse”.
Ongera sitter mä spände blicker.
Tyst dä blir, en hörer bare rumsklocke som ticker.
Då dundrer dä te på förstutrappa,
å in kommer Tomten i långe röe kappa,
mä skägg över bröste ända ifrå haka,
inte så kônstit om ungera rygger tebaka.
Sen deler han ut julklapper i masser,
övver hele gôlve ä dä julklappspapper.
Så har julkväll firets så länge jä kômmer ihôger,
glädje å ljus i de fläste stôger.
Men glöm inte… I månge hem ä ensamheta stor.
Ja känner flere som ensame bor.
Månge har knappt mat för dagen.
Tänk på dä… När ni klapper er på magen!

Tomten dagen efter.

GOD JUL önskar MOJJE.