VARGEN EN ARG EN?

Hej, Nu är det Ruffse som är i farten.

Vargen har i alla tider ansetts vara en elak och farlig typ. Som Stora Stygga Vargen. Han ville gärna komma åt de Tre Små Grisarna men som aldrig lyckades.

Och i sagan om Rödluvan var han en ondskefull jävel.

Men va fan... man väljer ju inte vad man vill bli född som. Det är bara att gilla läget.

Här kommer några berättelser om mina/våra vargupplevelser.

VARGAR, BUFFLAR, ÖRNAR OCH HETA KÄLLOR.

1998 var Husse i Amerikat och besökte bl.a. nationalparken Yellow Stone.

    Vargpar såg vi vid två olika tillfällen. Vi hade stannat till och tittat på en ELK-flock. Elk är inte detsamma som älg, elk är en sorts stora hjortar. Vägen gick parallellt med Firehole River.

På andra sidan rivern, 20 meter från oss, stod elkflocken och drack vatten. Plötsligt stannade dom upp och såg väldigt oroliga ut. Alla stirrade åt samma håll. Några hundra meter bort följde två vargar strandlinjen mot hjortarna. Hjortarna fnös och trampade oroligt men flydde inte. Det hade inte varit någon ide att slita ut sig genom att fly. Vargarna hade ändå hunnit upp dom små kalvarna. Istället klumpade dom ihop sig för att på så sätt kunna skydda varandra.

Vi laddade kamerorna, justerade avståndet och det viktigaste av allt, plocka bort linsskyddet. Här skulle vi få se livets verkliga dramatik från parketten. Men tack och lov så var vargarna redan mätta, eller kunde dom vara vegetarianer? Dom släntrade bara förbi utan att ägna hjortarna en blick. Hur det än var så slapp dom undan med livet i behåll denna gång och vi slapp se blodbadet.

Den här filmsnutten är både lite skakig och suddig. 

Det beror på att han var så nervös för vad han trodde att det skulle hända.

 

UTI SKOGEN FINNS DET RÅDJUR…

Det här tidningsklippet är inget bevis
på att Husse verkligen såg en varg.
Det bevisar bara att han ringde till tidningen.

     … å gott om många andra, vanliga, djur.

Men den sista tiden har det även synts andra, ovanliga, djur i trakterna häromkring. Folk har nämligen sett varg lite här och där, och inte alls långt ifrån där vi bor. Dom har tillåme’ fotograferat den invid stugknuten bara en kilometer ifrån oss.

En dam som bor ganska långt inne i stan, vid Rävåskullen, gjorde stora ögon när hon skulle rasta sin hund på morronen. Hon fick nämligen se vargen på gatan mitt inne i ett villakvarter.

Så numera får väl Rävåsen heta Vargåsen istället.

— Jaja, sa Husse när han läst om vargen i tidningen. Här har han ju i alla fall inte varit å inte lär han komma hit heller, för här vaktar ju du Ruff.

Vissa kvällar sitter Husse och Matte och degar framför TV:n och tittar på nån halvdålig film. Eftersom dom inte har nåra större behov tycker dom bara att det är skönt att slappa.

Vi — ja jag och ”Lillfjanten”, Theo alltså, har desto större behov, nämligen att kvällspinka sent.

Då blir det minsann inga långpromenader. För det mesta brukar vi bara få görat på tomten. Näe, inte på trädgårdstomten, för nån sån har vi inte, utan på gräsmattan.

Just denna afton blev vi inte utsläppta direkt när vi krafsade på altandörren, för Lill-Husse, som numera börjar bli ganska stor, var på väg hem från en kompis. Så Husse tänkte att Lill-Husse kunde ta en kortare promenad med oss.

I väntan på honom låg jag som vanligt på mattan nedanför Husse med nosen inträdd i hans ena toffel.

För den som inte fattar vofför jag ligger och drar i mej doften av hans tåbira kan jag meddela att den är rena lustgasen. Lite kul måste även jag få ha en fredagskväll.

Trots min berusning, anade jag mer än jag kände att nått ovanligt var på gång. Jag lyfte på huvet och morrade stilla inför denna konstiga känsla.

Husse släppte TV:n med blicken och spanade ut i natten. Han satt så att han såg vad som rörde sej ute på cykel och gångvägen. Plötsligt fick han se en stor och ståtlig hund i ögonvrån. Husse, som har bra koll på vilka hundar som finns i trakten, tänkte:

Det var allt en rackarns stor hund det där, den har jag aldrig sett förr, han liknar nästan en varg, tänkte han, samtidigt som han slog den tanken ur hågen, för vargen kunde det ju ändå inte vara.

Eftersom hunden inte var bunden förmodade han att en husse eller matte skulle komma strax efter. Ingen människa syntes till, och ingen husse eller matte heller för den delen. Samtidigt klev hunden in i den skarpa ljuskäglan från gatlampan.

— MEN VA FAN, DÄ Ä JU VARGEN!!! utropade han häpet, och for upp ur soffan som skjuten ur en kanon, och sprang fram till fönstret.

Matte, som slumrat i sin fåtölj, vaknade med ett ryck och undrade vad som hände.

— VARGEN, VARGEN SPRANG FÖRBI HÄR UTANFÖR!!!

Jag blev själv så upphetsad av allt ståhej och morrade och skallade:

— GRRRVOFF, GRRRVOFF, GRRRRRRRRRRRRRR!

Och ”Lillfjanten” hängde på i vanlig ordning: Vaff, vaff.

— Lugna ner er, sa Matte som är en sansad kvinna, det springer inga vargar här, det är säkert bara Husse som satt och sov framför TV:n och drömde en av sina konstiga drömmar.

— Du, jag har sett riktiga vargar på nära håll, både på Skansen å i Yellowstone. Förresten så såg jag självaste VARGFAR i min gröna ungdom, Vargarnas anfader Speedwayföraren ”Varg-Olle” Nygren, dessutom var jag med i skojterna å var en äkta vargunge, åsso har jag läst Fantomen, och om Stora Stygga Vargen i Kalle Anka, så jag vet minsann hur en äkta varg ser ut å beter sej, sa Husse buttert.

En sak är i säker, det var i alla fall inte Devil som travade förbi, för då hade hans följeslagare Fantomen varit me’.

    

Morronen därpå ringde Husse till tidningen och berättade om sitt äventyr, för ett äventyr var det, minst lika bra som dom naturprogram man kan se på Animal Planet.     

Ärligt talat så tror jag att han ringde tidningen bara för att han skulle få stoltsera på förstasidan med bild och allt.

Nån förstasida och bild blev det inte, men dom skrev en hel del om vad han sett.

Bland annat om att han var orolig för att vi skulle bli uppätna.

— Jag vet ju själv vad gott det smakar med en liten godbit när man är hungrig som en varg! sa han sanningsenligt.

Tack vare Husses bekvämlighet blev vi inte vargamat.

När jag, Husse, åkte mot Fjugesta den 3:e december vid 18-tiden för revyrep låg jag som nummer tre i en bilkö på E-18. Det är vajerräcken och dubbla filer vid Villingens rastplats strax öster om Villingsberg. Plötsligt bromsade första bilen i kön och girade, nästa bil gjorde samma manöver och båda slog på varningsblinkersen och stannade efter vägkanten. Jag låg ca tvåhundra meter pakom och hade god tid att bromsa. När jag kom närmare såg jag en stor varg mitt i körbanan. Eftersom det inte gick att passera förbi den krockade bilen utan att köra över vargen stannade även jag. Jag klev ut och plåtade denna fullvuxna varg som jag tror var en hanne. Som senare visade sej vara en hona.
Man kan väl inte säja att det var ytterligare en varg som gick åt skogen, men väl på vägen.

Husse fick 800 spänn för bilden som visades på Tvärs-Nytt.

Hur är det man säjer... 

Den enes död, den andres bröd.

Ruffse