MINNENA KOMMER, MINNENA GÅR...

          Denna sommar har inte varit av Guds nåde om man ser till hur vädret har varit hittills i år.

Nu drar jag mej till minnes hur sommaren 2002 var och hur första sommaren var med min lilla hund Ruff som då kom in i mitt liv.

Han och jag hängde ihop i vått och torrt och var som ler och långhalm. Ja man kan nästan säja att vi två var ett.

Ruff som nu är en Änglahund sedan drygt ett halvår tillbaka.

Många roliga stunder hade han och jag tillsammans, å här bjussar jag på en episod.

PUH, VILKEN VÄRME!

          Sommaren 2002 var verkligen varm. Det var inte alls skönt att gå omkring i päls när det var över trettio grader varmt. Då var det härligare att vara ute i båten med storfötterna. Att få sitta i fören och känna havets friska fläkt rufsa om i pälsen och när öronen flaxade som ett par måsvingar var toppen.

Jag hade ett visst ansvar för storfötterna, så jag satt och spanade efter stenar och grynnor. Visserligen sa Husse att kan kände till varenda grynna i hela sjön. Men innan han hunnit tala till punkt small det till i botten och båten tog ett skutt mot skyn så att jag höll på att flyga all världens väg.

— TILL HAA-AVS TILL HAAAVS... Gastade jag som den gast jag var.

I och för sej så hade det ju inte gjort nått, för då hade jag ju kunnat få pröva mina ”måsvingar”. Kunde Dumbo så kan jag. ”Bara man har den rätta knycken”, som farbror Melker sa.

Husse harklade sej, och jag såg att öronen blev lika röda som ett par babordslanternor när han sa:

— Där var en av grynnorna.

Båten är bara en Ryd 380 med en 4 hästars motor. Inte mycket att skryta med, men sen jag kom in i Husses liv brukar han säja att han har en båt med Ruff. Inte ljuger väl han?

Husse har alltid två olika strumpor på sej när vi ska ut med båten, en grön och en röd. Jag hade inte fattat vofför, förrän den dag jag såg att han läste på en lapp där det stod:

”Grön – Styrbord. Röd – Babord.”

Visserligen gjorde Husse lumpen i Kungliga Svenska Flottan, och visst var han ombord på både jagare, ubåtar och minfartyg.

Han var kock och hovmästare i officersmässen, så nån riktig sjöman var han aldrig, och nån riktig sjöman lär han aldrig bli.

Att vara på stranden och gräva stora hål i sanden var jättekul. Jag hoppades att jag skulle hitta en eller annan skattkista som nån sjörövare grävt ner och glömt bort. Men icke sa Nicke. Jag hittade inte ens ett gammalt benrangel att gnaga på.

Jag gjorde en stor upptäckt. När man gräver och sprätter i sanden blir man full med sand i baken, man kan verkligen påstå att man har sandidalen. Husse sa att jag var en riktig sprätt

Det bästa var när picknickkorgen kom fram. Det serverades saft och kanelbullar till storfotsvalparna. Jag fick härligt friskt kallt vatten direkt från min egen termos och jag lyckades sno åt mej en och annan bulle när Husse spanade in badbrudarna. Storfötternas termos innehöll rykande hett kaffe.

Jag har grubblat en hel del på hur i hundan termosarna kan veta när drycken ska vara varm eller kall? Kan det kan vara nått elektroniskt tro?

Men det bästa var ändå när männskovalparna fick köpa glass. Visst fick jag smaka lite grann och det slog aldrig fel, det var alltid nån som fumlade och tappade sin glass.

En tappad glass i sanden på stranden kan man verkligen kalla Sand-wich. Det knastrade som om det var karamellströssel på’n. Hur som helst så smakade den bra ändå, och lite skit rensar magen. Dessutom blev den min alldeles egen glass.

Nåväl, jag sprang runt i vattenbrynet så att vattnet stog som en kaskad omkring mej. Hade jag bara hitta dragkedjan på pälsen så hade jag svidat om till badbyxor och kastad mej ut bland svallvågorna efter Husse.

Nu fick jag nöja mej med att bada benen eftersom jag var osäker på om ullpälsen skulle krympa eller ej. Det hade allt sett ut det. Att gå omkring i en alldeles för liten kostym hade sett bra löjligt ut.

I och för sej såg jag tydligen löjlig ut ändå med mina blöta smala ben, för storfötterna garvade och sa att jag såg ut som ett får. Visst, det kan väl hända att jag såg fåraktig ut, och det kan jag bjuda på. Jag är ju ändå en ulv i fårakläder.

Sommarn var som sagt lång och het så det blev fler tillfällen att vara på stranden.

När Husse skulle ha mej till att simma för första gången bar han ut mej en lite bit och sänkte ner mig försiktigt.

Visserligen har jag badat i badkaret men då i så lite vatten att det bara har täckt tassarna, och då har det varit lagom tempererat.

Även om det var varmt i luften så var vattnet kallt. Det värsta var att snorren krympte och försvann in i kroppen och krockade med svanskotan! Nä-ä, för att ta till ett av dom värsta kraftord jag kan: FY KATTEN! Rena rama botten. Här gällde det att springa opp på land fortare än kvickt.

Inte en chans, det var så jädra djupt att jag inte nådde ner till botten. Snacka om att trampa vatten. Men av nån konstig anledning flöt jag och jag tog mej sakta men säkert in mot land. Huvudsaken är att man inte tar sej vatten över huvet.

Det var som i en sån där otäck dröm när man försöker fly från nått farligt och det går så segt och är så jobbigt. Du har säkert haft en sån dröm så du vet vad jag menar.

Även om det hade känts som rena rama botten så måste jag påpeka att det var rent på botten.

När jag väl hade simmat första gången släppte rädslan och det blev fler simturer.

En gång försökte Husse lura ut mig på djupare vatten. Det låg en stock och guppade i vågorna. Husse ropade:

— Ta pinnen!

— Ta’n själv! om du har nått intresse av’et, sa jag och vände ändan till. 

ALLT HAR ETT SLUT... ÄVEN LIVET.

JAG… EN ULV I FÅRAKLÄDER.

EN FLOCKLEDARES ÖDEN & ÄVENTYR.

                                                              Mina tankar och funderingar

förmedlade till och nedtecknade

av min husse Morgan Deile

INLEDNING

          Hejsan! Jag heter Ruff och är en liten hund av släktet Bichon Bolognese.

Jag är Husseägare till Morgan Deile.

Jag har upplevt mycket stolligt tillsammans med honom. Vi har en lättsam dialog och vi vet precis hur vi reagerar på olika saker. Man kan nästan säja att vi är tvillingsjälar. Ja, egentligen är vi snarare trillingsjälar, för mitt emellan oss har vi en figur som är en blandning av oss båda.

Ruff + Husse = Ruffse.

           

Jag överförde mina tankar och funderingar i bilder till honom. Han antecknade och sammanställde alltihop som nu har blivit en bok.

Om du tycker att jag berättar som jag talar så är det just det jag gör, jag har aldrig gått i nån skola, inte i arméns hundskola heller, så jag har inte ens gjort lumpen.

Förresten så fanns det talböcker långt innan jag gjorde min.

Jag är en liten positiv kille som ser humorn i det mesta och som jag nu vill dela med mej av.

Här följer nåra av mina högst personliga intryck av omvärlden.

Håll tillgodo.

Ett gott skratt förlänger käften!!!

MITT URSPRUNG

— AOOOOOOOOOOOOOO!

Hejsan! Jag heter Ruff och ska nu berätta om mej och min flock. In the very very beginning var det på så vis förstår ni…

… jag är en varghund av släktet Bichon Bolognese.

Nu är det säkert nån som opponerar sej för mitt påstående om att jag är en varghund och säjer:

Bolognese är ju ingen varghund, inte ens en hund, Bolognese är en italiensk köttfärssås.

Kanhända, men nu är det faktiskt så att vårt släkte har sina rötter så långt tillbaka i tiden att ingen hade nån tanke på köttfärssås. Visserligen har jag mina rötter i Italien, närmare bestämt i staden Bologna, men ingen ska kunna påstå att jag går omkring och såsar. Nä’rå det är full rulle från morron till kväll.

Och faktum är att alla hundar härstammar från vargen, hur små och gulliga vi än ser ut. Visserligen påstår dom, som tror att dom vet, att jag inte ska bli större än 30 cm hög. Men vänta bara så ska ni få se, för närvarande är jag är en stor hund i liten förpackning.

I själva verket är det min farsas farfar som är Fantomens varg Devil, han som går runt på stadens gator som en vanlig hund. Vad tror ni att Fantomen vore utan honom?

Mina släktingar omnämndes av Aristoteles redan på 340-talet före Krister.

Och dom tjänstgjorde, tro det eller ej, som vakthundar åt Madame de Pompadour, Katarina den stora av Ryssland, Kejsarinnan Maria Teresia av Österrike och andra galanta damer. Vi har även beskyddat en mängd andra kungligheter och annat så kallat ”fint folk”. Dä ni, det är inte kattskit.

Nu vet ni lite om tjocka släkten så nu kan vi fortsätta med mej och mitt liv.

HÄR HAR DU MITT LIV…

Ja just så börjar mitt stolliga liv tillsammans med Husse som nästan blev tretton år tillsammans.

Här följer en kort resumé.

TILL RUFF.

       Jag hoppas att du en dag, efter ett långt lyckligt och innehållsrikt liv, får dina vingar och blir en riktig änglahund som svävar omkring bland molnen, fri som fågel, långt borta från torrfoder, koppel, och annat elände.

Din Husse.

Som har fått ett så

mycket roligare och

innehållsrikare liv

tack vare dej.

Sedan levde dom lyckliga

tillsammans i alla sina dar…

OM INTE…

          Mycket kan hända på den slingrande vägen genom livet. Allt är ovisst utom döden.

Husse och jag är ungefär jämngamla numera. Trots allt är jag en hund, ja ja det har jag numera köpt, så det är bara att svälja förtreten och gå vidare.

Att jag bränner iväg sju år för varje år som går, gör att jag lever så mycket intensivare. Det har du säkert förstått av det jag berättat.

Husse och jag har en gemensam minnessten. Det är den stenen som Husse brukade kasta opp godis på när jag var liten, då han skulle lära mej att klättra i berg.

På den stenen ska vi sitta när vi blir gamla och grå och tänka tillbaka på fornstora dar.

Vi ska med glädje minnas alla glada stunder han och jag har haft tillsammans, och alla bus vi har gjort.

Och vem av oss som blir kvar till sist, ja…

                          … den som lever då, får se!!!

Därför har Husse och jag, redan nu, tillsammans skrivit ett alternativt slut som en hyllning till den som går först. Mycket i texten stämmer in på oss båda.

Det är bra att vara förberedd på allt!!! För Husse säjer att livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100 procents dödlighet.

ADIOS AMIGO.

Adios Amigo, adios my friend,

the road we have travelled has come to the end.

When two lives together and one has to go,

and it’s you who he called for; it’s you he has chosen.

Adios compadre, what will be must be.

I hope that you some day in the clouds will fly free.

And away from my best friend my life I must spend,

and I always will remember my very best friend.

Adios Amigo, adios my pal.

Adios Amigo, adios my friend,

the time we hade together has come to the end.

When two love each other and one has to go,

and it’s you who he called for; it’s you he has chosen.

Adios compadre, let us shed no tears,

let all old good memories bring joy through the years.

I burst into tears when I read from your stone:

Here’s resting my best pal who never tasted bone.

Adios Amigo, adios my friend.

Adjö min kompis, farväl min vän,

jag hoppas vi nån gång får mötas igen.

När vi två ska skiljas och en måste gå,

den dagen har kommit då hjärtat ej mer ska slå.

Farväl min bästis, det som sker, det sker,

man måste ta emot det som ödet oss ger.

Du lämnar oss för alltid och kommer aldrig igen,

men minnet ska ej blekna av min bästa vän.

Adjö min kompis, farväl min vän.

Adjö min kompis, du som varit så cool

På den väg vi har vandrat har du nu nått ditt mål

För vi två ska skiljas och du måste gå,

du har kommit till slutet när hjärtat ej orkar slå.

Farväl min bästis, jag torkar bort en tår,

och glädjes åt tiden vi haft i alla år.

Du flyger mot Solen och kommer inte igen,

men minnet är bevarat av min bästa vän.

Adjö min kompis, farväl min vän

Adjö min jycke, farväl min Ruff,

fast du var så liten så var du så tuff.

När du kom in i mitt liv blev inget sej likt,

allting fick en ny mening och livet blev rikt.

När du nu är borta har allt blivit så tyst,

tiden går ju så sakta allt har blivit så trist.

Snart är du i himlen och där ska du bo,

du får vila för alltid ja där får du ro.

Adjö min jycke, farväl min Ruff.

Adjö min Husse, adjö min flock,

jag vet att ni sparat från pälsen en lock.

När vi nu ska skiljas och gå från varann,

ska vi leva på minnet av den vänskap som brann.

Tack mina kära, för de stunder vi fått,

hos er har jag alltid fått leva så gott.

Där uppe bland molnen får jag ha min koj,

jag kan drömma tillbaka på allt som var skoj.

Adjö min Husse, farväl min flock.

Farväl min Husse, so long min tok,

av allt som vi upplevt, det blev till en bok.

När vi nu ska skiljas och gå från varann,

finns minnet bevarat av den vänskap som brann.

Farväl mina vänner, ni som ännu finns där,

här är en sista hälsning från en ulv i fåraklär.

Nu har jag mina vingar som en riktig änglahund,

och flyger mot himlen om en liten stund.

Farväl mina vänner!

Farväl…

* 2 juni 2002

Fredagen den 23 januari 2015 kl. 10:45

har vår älskade lilla Ruff, i stor sorg och saknad,

stilla insomnat efter en längre tids sjukdom.

Å du Ruff, man får ta med sej

änglahundar in i himlen!!!

HEJDÅ KOMPIS,

VI SES!

/Din Husse.

VARGEN EN ARG EN?

Hej, Nu är det Ruffse som är i farten.

Vargen har i alla tider ansetts vara en elak och farlig typ. Som Stora Stygga Vargen. Han ville gärna komma åt de Tre Små Grisarna men som aldrig lyckades.

Och i sagan om Rödluvan var han en ondskefull jävel.

Men va fan... man väljer ju inte vad man vill bli född som. Det är bara att gilla läget.

Här kommer några berättelser om mina/våra vargupplevelser.

VARGAR, BUFFLAR, ÖRNAR OCH HETA KÄLLOR.

1998 var Husse i Amerikat och besökte bl.a. nationalparken Yellow Stone.

    Vargpar såg vi vid två olika tillfällen. Vi hade stannat till och tittat på en ELK-flock. Elk är inte detsamma som älg, elk är en sorts stora hjortar. Vägen gick parallellt med Firehole River.

På andra sidan rivern, 20 meter från oss, stod elkflocken och drack vatten. Plötsligt stannade dom upp och såg väldigt oroliga ut. Alla stirrade åt samma håll. Några hundra meter bort följde två vargar strandlinjen mot hjortarna. Hjortarna fnös och trampade oroligt men flydde inte. Det hade inte varit någon ide att slita ut sig genom att fly. Vargarna hade ändå hunnit upp dom små kalvarna. Istället klumpade dom ihop sig för att på så sätt kunna skydda varandra.

Vi laddade kamerorna, justerade avståndet och det viktigaste av allt, plocka bort linsskyddet. Här skulle vi få se livets verkliga dramatik från parketten. Men tack och lov så var vargarna redan mätta, eller kunde dom vara vegetarianer? Dom släntrade bara förbi utan att ägna hjortarna en blick. Hur det än var så slapp dom undan med livet i behåll denna gång och vi slapp se blodbadet.

Den här filmsnutten är både lite skakig och suddig. 

Det beror på att han var så nervös för vad han trodde att det skulle hända.

 

UTI SKOGEN FINNS DET RÅDJUR…

Det här tidningsklippet är inget bevis
på att Husse verkligen såg en varg.
Det bevisar bara att han ringde till tidningen.

     … å gott om många andra, vanliga, djur.

Men den sista tiden har det även synts andra, ovanliga, djur i trakterna häromkring. Folk har nämligen sett varg lite här och där, och inte alls långt ifrån där vi bor. Dom har tillåme’ fotograferat den invid stugknuten bara en kilometer ifrån oss.

En dam som bor ganska långt inne i stan, vid Rävåskullen, gjorde stora ögon när hon skulle rasta sin hund på morronen. Hon fick nämligen se vargen på gatan mitt inne i ett villakvarter.

Så numera får väl Rävåsen heta Vargåsen istället.

— Jaja, sa Husse när han läst om vargen i tidningen. Här har han ju i alla fall inte varit å inte lär han komma hit heller, för här vaktar ju du Ruff.

Vissa kvällar sitter Husse och Matte och degar framför TV:n och tittar på nån halvdålig film. Eftersom dom inte har nåra större behov tycker dom bara att det är skönt att slappa.

Vi — ja jag och ”Lillfjanten”, Theo alltså, har desto större behov, nämligen att kvällspinka sent.

Då blir det minsann inga långpromenader. För det mesta brukar vi bara få görat på tomten. Näe, inte på trädgårdstomten, för nån sån har vi inte, utan på gräsmattan.

Just denna afton blev vi inte utsläppta direkt när vi krafsade på altandörren, för Lill-Husse, som numera börjar bli ganska stor, var på väg hem från en kompis. Så Husse tänkte att Lill-Husse kunde ta en kortare promenad med oss.

I väntan på honom låg jag som vanligt på mattan nedanför Husse med nosen inträdd i hans ena toffel.

För den som inte fattar vofför jag ligger och drar i mej doften av hans tåbira kan jag meddela att den är rena lustgasen. Lite kul måste även jag få ha en fredagskväll.

Trots min berusning, anade jag mer än jag kände att nått ovanligt var på gång. Jag lyfte på huvet och morrade stilla inför denna konstiga känsla.

Husse släppte TV:n med blicken och spanade ut i natten. Han satt så att han såg vad som rörde sej ute på cykel och gångvägen. Plötsligt fick han se en stor och ståtlig hund i ögonvrån. Husse, som har bra koll på vilka hundar som finns i trakten, tänkte:

Det var allt en rackarns stor hund det där, den har jag aldrig sett förr, han liknar nästan en varg, tänkte han, samtidigt som han slog den tanken ur hågen, för vargen kunde det ju ändå inte vara.

Eftersom hunden inte var bunden förmodade han att en husse eller matte skulle komma strax efter. Ingen människa syntes till, och ingen husse eller matte heller för den delen. Samtidigt klev hunden in i den skarpa ljuskäglan från gatlampan.

— MEN VA FAN, DÄ Ä JU VARGEN!!! utropade han häpet, och for upp ur soffan som skjuten ur en kanon, och sprang fram till fönstret.

Matte, som slumrat i sin fåtölj, vaknade med ett ryck och undrade vad som hände.

— VARGEN, VARGEN SPRANG FÖRBI HÄR UTANFÖR!!!

Jag blev själv så upphetsad av allt ståhej och morrade och skallade:

— GRRRVOFF, GRRRVOFF, GRRRRRRRRRRRRRR!

Och ”Lillfjanten” hängde på i vanlig ordning: Vaff, vaff.

— Lugna ner er, sa Matte som är en sansad kvinna, det springer inga vargar här, det är säkert bara Husse som satt och sov framför TV:n och drömde en av sina konstiga drömmar.

— Du, jag har sett riktiga vargar på nära håll, både på Skansen å i Yellowstone. Förresten så såg jag självaste VARGFAR i min gröna ungdom, Vargarnas anfader Speedwayföraren ”Varg-Olle” Nygren, dessutom var jag med i skojterna å var en äkta vargunge, åsso har jag läst Fantomen, och om Stora Stygga Vargen i Kalle Anka, så jag vet minsann hur en äkta varg ser ut å beter sej, sa Husse buttert.

En sak är i säker, det var i alla fall inte Devil som travade förbi, för då hade hans följeslagare Fantomen varit me’.

    

Morronen därpå ringde Husse till tidningen och berättade om sitt äventyr, för ett äventyr var det, minst lika bra som dom naturprogram man kan se på Animal Planet.     

Ärligt talat så tror jag att han ringde tidningen bara för att han skulle få stoltsera på förstasidan med bild och allt.

Nån förstasida och bild blev det inte, men dom skrev en hel del om vad han sett.

Bland annat om att han var orolig för att vi skulle bli uppätna.

— Jag vet ju själv vad gott det smakar med en liten godbit när man är hungrig som en varg! sa han sanningsenligt.

Tack vare Husses bekvämlighet blev vi inte vargamat.

När jag, Husse, åkte mot Fjugesta den 3:e december vid 18-tiden för revyrep låg jag som nummer tre i en bilkö på E-18. Det är vajerräcken och dubbla filer vid Villingens rastplats strax öster om Villingsberg. Plötsligt bromsade första bilen i kön och girade, nästa bil gjorde samma manöver och båda slog på varningsblinkersen och stannade efter vägkanten. Jag låg ca tvåhundra meter pakom och hade god tid att bromsa. När jag kom närmare såg jag en stor varg mitt i körbanan. Eftersom det inte gick att passera förbi den krockade bilen utan att köra över vargen stannade även jag. Jag klev ut och plåtade denna fullvuxna varg som jag tror var en hanne. Som senare visade sej vara en hona.
Man kan väl inte säja att det var ytterligare en varg som gick åt skogen, men väl på vägen.

Husse fick 800 spänn för bilden som visades på Tvärs-Nytt.

Hur är det man säjer... 

Den enes död, den andres bröd.

Ruffse