VILSE I PANNKAKAN?

 Nu tror du säkert att jag menar att jag inte har alla getterna hemma.
Jag vill bara påpeka att jag har hundra koll på läget.

I oktober 1998 reste jag tillsammans med ett gäng korvgubbar och korvgummor på en äventyrlig tiodagars-resa till USA. Här är den första lilla delen av den minnesrika resan då vi anlände till New York.

Avgång från Arlanda.

VILSE PÅ J.F.K.

      Inflygningen norrifrån mot New Yorks flygplats, John F. Kennedys Airport var en stor upplevelse. Planet sänkte sig sakta efter kusten. Allt såg ut som miniatyrer. Snart kunde jag urskilja detaljer tydligare och tydligare.

Vi passerade över sumpmarker och kustområden som fyllts ut och bebyggts med stora flotta villor med stora inhägnade trädgårdar. Dom allra flesta hade poler och tennisbanor. Låg dom sedan nära kusten gick det in kanaler mellan tomterna där jättestora yatcher låg vid bryggorna.

Det fanns även villaområden som låg i omedelbar anslutning till små flygfält. Till varje villa ledde det fram breda asfalterade taxbanor. Bredvid dom stora dubbelgaragen fanns det även hangarer där små flygplan och även helikoptrar stod uppställda utanför. Ja små och små, jämför man med den Boeing 707 vi flög med så var dom små. Väldigt praktiskt, bara att hoppa in i planet och flyga dit näsan pekade. Nu hade jag sett sånt som jag bara trott att det fanns i filmens värld.

Vi cirklade runt några varv i väntan på att det skulle bli vår tur att landa. Jag var helt övertygad om att vi skulle buklanda på vattnet. Jag såg planets skugga mot vattenytan. Det var inte alls många meter till Atlantens blå bölja. Precis när skuggan blev ett med planet började landningsbanan och piloten satte hjulen i asfalten. Sen började han tvärbromsa och tur var det för landningsbanan tog slut lika fort som den börjat. Det var en strid ström och så tätt mellan planen att det ena planet knappt hunnit av landningsbanan innan nästa tog mark.

I New York skulle vi byta plan för vidare färd mot Salt Lake City.

Först skulle vi genom tullen. Vi slussades fram som vilsna får mellan oändliga rader av avspärrningar. Vi fick ställa oss i en lång kö för att gå genom kontrollen. Jag hittade en egen kö där bara jag stod.

Då kom en stor barsk neger i uniform mot mig med batongen snurrande i näven. Jag var helt övertygad att han skulle slå ner mig för att jag var så mycket smartare än alla andra och bildat en egen kö. Men han grymtade bara och viftade med batongen att jag skulle stå bakom den vita linjen. Sen vinkade han till dom andra att ställa sig bakom mig.

Jag fick gå fram till en kontrollant som frågade om jag hade det och det och det och det. Men dom trodde förmodligen inte ett dyft på mig, för jag fick lägga bagaget på ett transportband som gick genom en röntgenapparat.

Vore nått att ha på vårdcentralerna så att man kan rationalisera läkarundersökningarna! Bara att lägga sig på bandet och åka igenom.

Röntgen är en apparat där man kan fotograferar armarna, så att man ser benen.

      Jag själv fick gå genom ett s.k. snattarlarm, en larmbåge som piper om man knyckt nått. Hade dom tillgång till polisens snattarregister där jag förmodligen står med sedan jag ”snattade” den där förargliga ettöreskolan på Konsum i min gröna ungdom? Tur att jag inte stoppade på mig en sån där liten jordnötspåse från planet!

Efter godkännande drog jag iväg med mitt bagage mot terminalen som planet till Salt Lake City skulle avgå ifrån. Det var många gångar hit och dit men eftersom jag alltid har haft lätt för det där med väderstreck och att hitta rätt var jag förste man på plats. Det var en timme kvar innan vi skulle checka in.

Perfekt, nu hade jag gott om tid att strosa runt och titta på folkmyllret och insupa atmosfären. Jag hittade snart en servering. Jag köpte en öl och slog mig ner vid ett bord där det redan satt en kille.

Jag frågade naturligtvis först artigt om det gick bra. Han hade inget att invända och frågade nyfiket var jag kom från och vart jag skulle. Vi språkades vid en stund och jag märkte till min förvåning hur bra jag klarade av att förstå och tala engelska. Tiden flög och snart upptäckte jag att det var hög tid att gå mot gaten.

Under tiden hade mina medresenärer samlats för att checka in.

(Märker du hur många engelska ord jag redan behärskar?)

När Otto, ja pojken med guldbyxorna alltså, räknade in oss, upptäckte han att jag inte var där. Han sa åt dom andra att stå stilla och inte sprida ut sig. Han gick till disken och efterlyste mig.

"Mr Morgan Deile from Sweden! Please go to gate 21!!!" ekade det ett flertal gånger över hela flygplatsen, utan att jag hörde ett jota. Otto var helt övertygad om att jag hade gått vilse. Han var på väg att skicka iväg ett par spanare efter mig. I samma ögonblick kom jag släntrande tillbaka.

– Jag klarar mig alltid, jag var bara och tog mig en öl. sa jag kolungt.

Vi hann ombord i tid. Fast egentligen var det aldrig nån panik. Vi taxade ut till startbanan men fick ställa oss på sidan av och vänta i två timmar innan vi startade. Anledningen till att vi fick vänta var osäkra väderuppgifter på våran flygrutt. Det var nämligen en orkan på väg mot USA söderifrån.

Nånstans över Amerikat..

Flygturen mot Salt Lake City var lite gropig medan vi flög högt över ett gigantiskt åskväder. Det var sen kväll och jag har aldrig tidigare sett ett sånt fantastiskt skådespel. Den ena blixten hann inte blekna innan nästa tog vid.

Flygturen tog en timme extra eftersom vi inte kunde flyga raka spåret. Tre timmar försenade anlände vi till flygplatsen. Vi var helt övertygade att vi hade missat planet till Idaho Falls och skulle få övernatta på flygplatsen. 

MOT VÄRDENS ÄNDE.

      Till vår lättnad hade, hör och häpna, planet till Idaho Falls väntat in oss, femton korvhandlare från Sverige. Dom övriga passagerarna hade nog förväntat sig att det skulle komma ombord ett helt gäng världskändisar. Och visst var det så! Var och en av oss är världsberömd i sin stad för sitt goda mos.

Vi satt längst bak i planet och språkade med flygvärdinnorna. En av dom förstod lite svenska efter att ha jobbat på sträckan New York-Stockholm under ett par år. Hon var lite förvånad över att vi skulle upp till Idaho Falls, världens ände i hennes ögon.

– Varför flyger ni inte till San Francisco istället?

Vi berättade att vi var ”Hot Dog Men” som har deltagit i en tävling och skall göra ett studiebesök i potatisodlingarna och se American Basic Food’s fabriker!

– Är det nått tröstpris ni har fått eftersom ni skall åka dit?

– Vi är alla förstapristagare efter att ha vunnit tävlingen: The best mashed potato in our hometown. Först ska vi titta på odlingarna och fabriken, sen skall vi ut i Yellowstones nationalpark. Därefter ska vi göra San Francisco osäkert.

– Good Luck!!! sa hon med ett vänligt leende.

Här har jag precis anlänt till Hotel Shilo Inn i Salt Lake City.
Ser fram mot en spännande USA-tripp.

Du ska bara veta att det här var en stor grej för mej, jag som knappt sett Åmål.

Mojje.