EN TUR MED TUR I OTUREN.

EN TUR MED TUR I OTUREN.

Visst har vi haft en härlig sommar. Den började med att min kära hustru är nybliven pensionär. Nu skulle vi verkligen göra massor av saker tillsammans, sånt som man inte hinner med på ”bara” fyra veckors semesterledighet.

Hälsa på släkt och goda vänner, göra shopping och teaterresor, göra cykelturer, äta och fika på trevliga ställen, pöta i trädgår’n, eller bara sitta och gunga i hammocken och njuta av ledigheten. Åsso får man ju inte förglömma alla härliga grillkvällar.

Hustrun har dessutom fått ett nyvaknat intresse för odling, från frö till blomma. Hon ville helt enkelt ha ett växthus. Å jag som tycker om att använda hammare och spik skulle naturligtvis bygga ett sånt.

Ja ja ja… jag vet… hammare och spik är inte det optimala när man ska sätta ihop ett glashus. Därför beställde jag en byggsats i aluminium från ett byggvaruhus.

Nu var det ju några veckors leveranstid. Perfekt, då kunde vi inleda vår redan inplanerade rundtur i Svea Rike.

Vi inledde med en norrlandsresa till min nygifta 74-åriga brorsa i Åskiljeby som ligger mellan Lycksele och Storuman.

Nygift vid 74… den gubben har tydligen krut i kardan.

Ja det står faktiskt kardan och inte kardan, det är en jäkla skillnad. Dessutom är det en betoningsfråga.

Nåväl… nu till det här med tur i oturen på norrlandsturen och min brist på krut i kardan.

Sist vi besökte brorsan var för två år sedan och då åkte vi Inlandsvägen, en nätt tur på drygt 90 mil. Med några bensträckare och lite mat och fika samt en kortare slummer körde jag hela sträckan på en och samma dag. Jag är inte den som blir trött bakom ratten.

Vid ett spontant loppisstopp träffade vi förresten på ”tvillingbrorsan” till vår bil, född bara minuten efter våran.

För att få lite omväxling körde vi denna gång kustvägen. Ungefär samma antal mil. Mat, fika och en slummer samt ett spontant loppisbesök ingick naturligtvis även i denna resa. Det loppiset låg vid Välsta, en mil norr om det ”Glada Hudik”.

När jag styrde ut på E4:an igen efter loppisbesöket small det till under bilen och motorn rusade samtidigt som bilen tappade allt krut i kardan.

Vi blev stående mitt emellan körfälten på den hårt trafikerade E4:an. Men med tur i oturen var det två svängfiler, så i princip var det fyrfiligt just där. Så vi var ju inte nåt direkt trafikhinder. Varningsblink på och på med reflexvästen.

Innan jag hann ställa ut varningstriangeln hade vi ytterligare lite tur i oturen. För det kom ett gult arbetsfordon med en hyvens kille i. Han stannade till, satte igång saftblandaren på taket och kollade om han kunde vara behjälplig. När han förstod att jag inte kunde komma ur fläcken ringde han en polare som hade en bildemontering och en bärgningsbil.

Med ännu mera tur i oturen var att Välsta Bildemontering bara låg tvåhundra meter från haveriplatsen. Så på fem röda var vår bil bärgad till bilskroten.

Visserligen går bilen på sitt nionde levnadsår men har varit en kär gammal vän som förtjänar att leva vidare.

Med risk för att bli tjatig så hade vi turen att han även hade bilverkstad. Han erbjöd sej att kolla vad det var för trasigt fel som var sönder.

Bilen hissades upp och det konstaterades att det var vänster drivaxel som pajjat.

Eftersom bilen är framhjulsdriven så är den ju inte utrustad med kardanaxel.

Det där med krut i kardan är bara ett uttryck som jag slänger mej med då och då och det har sin egen historia, å den kommer här…

… Det var en kille som råkat göra en jänta med barn och då kommenterade kompisen:

—   Ja det är ju inte lätt att bromsa när man har krut i kardan!

Då svarade killen:

—   Å det är heller inte lätt att backa när garaget följer med!

Skönt tänkte jag, då var det alltså bilen och inte jag som tappat krutet i kardan.

När han kollade runt i lagret av bildelar hittade han en begagnad drivaxel som han trodde skulle passa.

Nu gjorde jag ett ekonomiskt överslag. För att slippa väntetid på en ny drivaxel, plus hotellkostnader och ev. kostnad för en hyrbil, accepterade jag den begagnade drivaxeln.

Nu är det ju så att det ska ju jäklas lite också när man ändå har tur i oturen. Det visade sej att den drivaxeln inte hade det exakta måttet, det fattades tydligen nån millimeter nånstans.

Jaha, tänkte jag. Det var alltså nu min tur i oturen tog slut.

Men i samma sekund sa han att han hade en kompis en bit bort som också hade en bilskrot. Jag kan kolla med honom om du vill?

JA TACK GÖR DET, svarade jag.

Efter ett kort telefonsamtal bekräftade han att polar’n hade en drivaxel med rätta måtten.

Gå in i vårt lunchrum och ta en fika medan jag åker och hämtar den.

Det hade börjat duggregna så det var gôtt att få komma in i värmen och få en kopp kaffe och sju sorters Ballerinakex.

Efter fikat tog jag en tupplur i framåtstupa sidoläge över bordet, medan frugan tog en liten hönslur.

Drivaxeln passade och bilen provkördes utan anmärkning.

3.915 kronor kostade hela kalaset inkl. glass, kaffe och kakor. Dessutom lämnade jag en rejäl pappersslant i dricks som tack för vänligt bemötande och jättebra service. Glada och nöjda hoppade vi in i bilen för vidare färd norrut mot midnattssolens rike. För visst blir man glad i Hudik.

Hela proceduren från haveriet tills vi var på rull igen tog lite drygt tre timmar.

Ganska exakt 03:00 landade vi hos brorsan och hans fruga I Åskiljeby. Dom hade slumrat till och från framför Tv:n i väntan på oss. Men nu var dom vakna och tog emot oss med en sen kvällsfika, eller om det var en tidig frukost? Shit happens, gôtt var det och några trevliga dagar hade vi tillsammans i Norrland med midnattssol och vackert väder.

Vi hann även med en liten knaber i brorsans jordkällare som han gjort om till vin och spritkällare och en liten fin och intim bar i mystisk miljö.

Under ett besök i kyrkan där brorsan och hans fruga gifte sej kunde jag inte låta bli att gå upp i predikstolen och hålla en tacksägelsepredikan till allt som gått så bra. För jag är nog så som det står i texten på min T-skirt.

”By the way”, som norskan sa när han passerade Tyskland.

Jag har fått en faktura från Transportstyrelsen på nio spänn eftersom vi passerade Sundsvallsbron. Men va fan… nio spänn?

Nu tror du nog att snålen gråter blod för dessa kronor?! Nädu, snål är jag inte, däremot ekonomiskt sinnad och det är en jädra skillnad. Den summan är som en piss i Atlanten!!!

Men så tänkte jag i mitt stilla sinn… Vad kostar administrationen för att få in några futtiga spänn? Först all utrustning som registrerar passagen, sen avlöning till de som sitter och granskar bilderna och kollar upp vem som äger fordonet, dessutom kuvert, papper och bläck, sen ska ju posten ha en slantöring i porto för att transportera och dela ut brevet. ”ÄR DET BARA JAG”… som Ulf Brunnberg brukar säja.

Visserligen håller systemet många människor i arbete, men kan det betala sej???

Tillägas bör att hemresan gick bra utan några ofrivilliga stopp.

Har man tur på turen så har man.

Stort TACK till dej som stannade och såg till att vi så snabbt kom av den hårt trafikerade E4:an! Tyvärr så glömde jag fråga vad du heter. Men de trevliga hjälpsamma grabbarna på Välsta Bildemontering framförde säkert mitt och hustruns varma tack till dej

MOJJE.

KNÄPP UPP, RELAX, KOPPLA AV.

KNÄPP UPP, RELAX, KOPPLA AV.

      Ja just så inledde Povel Ramel sin första revy ”AKTA HUVET” 1952.

      Och just så inledde frugan och jag vårt silverbröllop med att Knäppa upp, Relaxa och Koppla av under två fantastiskt härliga dygn på Selma SPA i Sunne.

      Vi anlände vid tolvtiden och blev varmt mottagna.

Hmmm… Värmland… Det måste vara ett varmt och vänligt land, precis som det låter.

      Apropå låter: 

I Värmland prater alle så häringa sôm han den däringa Bengt Alsterlind i Hajk.

Den käcka unga värmlandstösen i receptionen välkomnade oss med ett käckt:

Tjipp å varmt välkômna te Sunne å Selma SPA.

Å nog var det varmt allt, de hadde ena stooor brasa mett i foajén.

      Rummet var inte tillgängligt förrän efter kl. tre.

Under tiden avnjöt vi en härlig lunchbuffé som hade allt man kunde önska och mer därtill, där mycket var närproducerat och kravmärkt.

      Mätta och dästa var det bara att knäppa upp och som man säjer i Värmland, GÔRGÔTT att slinka ner i den varma bubbelpoolen och bara slappna av.

Vi slank in i ett par av bastuarna och därmed basta (hur säjer man egentligen) basturna, bastarna… jaja skit samma, du vet säkert vad jag menar.

Dom hade fyra olika såna där varma rum med olika temperaturer och fuktighet. Ja tillomed en som hade örter, så när jag kom ut därifrån doftade jag som en örtmarinera fläskfilé.

Väl uppvärmda gick vi halvvägs ut, det vill säja till den kombinerade ute/inne-poolen. Man simmade runt en stund och sen tog man sej igenom några flärpar och hux flux så var man ute, rena trolleriet. Man känner sej lätt som en fjärt när man tumlar runt i vattnet.

Men när jag klev upp efter allt bubblande, bastande och simmande kändes plötsligt kroppen väldigt tung och orkeslös.

Nu förstår jag varför valar, sjölejon och sjöelefanter trivs i vatten.

      I väntan på förutbeställd massage tog vi en sväng till Selma Lagerlöfs Mårbacka.

Det kostade 30 kronor/person att gå in på ägorna. Jag för min del tycker att det hade passat bättre och varit roligare om det hade kostat en Selma i entré, åtminstone roligare för ekonomin.

Jag vill inte påstå att jag är snål, snarare ekonomiskt sinnad.

Skaplig kåk hon bodde i må jag säja.

Vi gjorde en kort rundvandring i trägår’n och tog några kort så man kan väl säja att det blev en kortvandring.

Man kunde lösa biljett till en guidad tur i huset men vi stannade utanför, inte p.g.a. ekonomisk sinnighet utan för att vi hade massagetider att passa.

      Hustrun ville ha en djuprengörande ansiktsmassage och jag en klassisk massage. D.v.s. lite hårdare tag, på rygg, nacke, axlar, armar och ben men utan ”Happy Ending”.

      Efter behandlingen kände jag mej råbråkad men ändå skönt avslappnad. Men inte mera avslappad än att vi satte oss med en kopp kaffe och en tidning i en av de otaliga goa liggfåtöljer och slappade en stund.

Lite läbbigt var det att kliva ut på glasgolvet och se våningen under, det var nästan som att sväva fram i luften som en stor albatross.

Jag säjer bara: Är man skotte så gäller det att tänka på att man inte har glömt att tag på sej kallingarna under kilten innan man kliver ut på det golvet.

När kaffet var urdrucket och tidningen sporadiskt genomgången gick vi till rummet för att slappa en stund på sängarna i väntan på middagen. För säkerhets skull ställde vi klockan på ringning å tur var väl det, annars hade vi missat middagen. Hade vi det är det väl det som kallas att sova middag… eller?

      Vi bjöds på förrätt, varmrätt, dessert och kaffe med kaka.

Ja bjöds och bjöds är väl synd att säja men det ingick i spapaketet. Men ändå… vi fick faktiskt 1000 kronor i rabatt om vi bokade in oss före ett visst datum å det var i sista momernimangen kan man säja, för det var sista dagen på erbjudandet som vi anlände. Så en viss planering var det när vi gifte oss för 25 år sedan.

Maten och servicen var toppen, liksom servisen och servitrisen.

      Efter god mat, lite småprat om våra 25 år tillsammans och kärleksfulla ögonkast drog vi oss tillbaka och ägnade oss åt varandra.

      ZZZzzz…

      Ny dag, ny dusch. Efter ny härlig frukost tog vi en loppisrunda och gjorde en del fynd av retroprylar. Lunchbuffé. Mera bubbel och massage. Avslappning och så lite avslappning. Javisst ja vi slappade en stund också innan middagen…

      ZZZzzz…

      Ny dag, ny dusch. Efter ny härlig frukost slappade vi en stund innan vi checkade ut.

      Det är mer regel än undantag att man ska ha med sej ett minne hem ifrån dom hotell man bott på och eftersom platt-TV’n satt så hårt fast i väggen och bubbelpoolen var för stor att få in i bilen fick det bli en liten penna och ett block.

      Vi passade även på att göra ett studiebesök på Sibylla i Sunne, ett av de tre gatukök som Lars-Göran, han som köpte min korvmojj, äger. Det är en man som har många järn i elden och korvar på grillen.

Eftersom det besöket var spontant var han inte på plats så jag fick inte språka lite me’n.

Mätta och dästa efter frukosten nöjde vi oss med varsin mjukglassvåffla och ställde kosan hemåt. Ytterligare ett par loppisstopp blev det.

      För att citera en annan av Povel Ramels texter:

Underbart är kort.
(Den mannen har skrivit många fina och tänkvärda texter, trots att han av vissa ansetts vara en fjant.)

      Sammanfattningsvis:

Vistelsen på Selma spa gick på 8.650 spänn, å det var det värt, varenda spänn.

           OBS!

Inslaget är INTE reklamfinansierat av

Selma SPA i Sunne.

Jag vill bara dela med mej av vår härliga SPA-upplevelse.

Ha det lika gôrgôtt som jag/vi.

           Mojje.

VILSE I PANNKAKAN?

 Nu tror du säkert att jag menar att jag inte har alla getterna hemma.
Jag vill bara påpeka att jag har hundra koll på läget.

I oktober 1998 reste jag tillsammans med ett gäng korvgubbar och korvgummor på en äventyrlig tiodagars-resa till USA. Här är den första lilla delen av den minnesrika resan då vi anlände till New York.

Avgång från Arlanda.

VILSE PÅ J.F.K.

      Inflygningen norrifrån mot New Yorks flygplats, John F. Kennedys Airport var en stor upplevelse. Planet sänkte sig sakta efter kusten. Allt såg ut som miniatyrer. Snart kunde jag urskilja detaljer tydligare och tydligare.

Vi passerade över sumpmarker och kustområden som fyllts ut och bebyggts med stora flotta villor med stora inhägnade trädgårdar. Dom allra flesta hade poler och tennisbanor. Låg dom sedan nära kusten gick det in kanaler mellan tomterna där jättestora yatcher låg vid bryggorna.

Det fanns även villaområden som låg i omedelbar anslutning till små flygfält. Till varje villa ledde det fram breda asfalterade taxbanor. Bredvid dom stora dubbelgaragen fanns det även hangarer där små flygplan och även helikoptrar stod uppställda utanför. Ja små och små, jämför man med den Boeing 707 vi flög med så var dom små. Väldigt praktiskt, bara att hoppa in i planet och flyga dit näsan pekade. Nu hade jag sett sånt som jag bara trott att det fanns i filmens värld.

Vi cirklade runt några varv i väntan på att det skulle bli vår tur att landa. Jag var helt övertygad om att vi skulle buklanda på vattnet. Jag såg planets skugga mot vattenytan. Det var inte alls många meter till Atlantens blå bölja. Precis när skuggan blev ett med planet började landningsbanan och piloten satte hjulen i asfalten. Sen började han tvärbromsa och tur var det för landningsbanan tog slut lika fort som den börjat. Det var en strid ström och så tätt mellan planen att det ena planet knappt hunnit av landningsbanan innan nästa tog mark.

I New York skulle vi byta plan för vidare färd mot Salt Lake City.

Först skulle vi genom tullen. Vi slussades fram som vilsna får mellan oändliga rader av avspärrningar. Vi fick ställa oss i en lång kö för att gå genom kontrollen. Jag hittade en egen kö där bara jag stod.

Då kom en stor barsk neger i uniform mot mig med batongen snurrande i näven. Jag var helt övertygad att han skulle slå ner mig för att jag var så mycket smartare än alla andra och bildat en egen kö. Men han grymtade bara och viftade med batongen att jag skulle stå bakom den vita linjen. Sen vinkade han till dom andra att ställa sig bakom mig.

Jag fick gå fram till en kontrollant som frågade om jag hade det och det och det och det. Men dom trodde förmodligen inte ett dyft på mig, för jag fick lägga bagaget på ett transportband som gick genom en röntgenapparat.

Vore nått att ha på vårdcentralerna så att man kan rationalisera läkarundersökningarna! Bara att lägga sig på bandet och åka igenom.

Röntgen är en apparat där man kan fotograferar armarna, så att man ser benen.

      Jag själv fick gå genom ett s.k. snattarlarm, en larmbåge som piper om man knyckt nått. Hade dom tillgång till polisens snattarregister där jag förmodligen står med sedan jag ”snattade” den där förargliga ettöreskolan på Konsum i min gröna ungdom? Tur att jag inte stoppade på mig en sån där liten jordnötspåse från planet!

Efter godkännande drog jag iväg med mitt bagage mot terminalen som planet till Salt Lake City skulle avgå ifrån. Det var många gångar hit och dit men eftersom jag alltid har haft lätt för det där med väderstreck och att hitta rätt var jag förste man på plats. Det var en timme kvar innan vi skulle checka in.

Perfekt, nu hade jag gott om tid att strosa runt och titta på folkmyllret och insupa atmosfären. Jag hittade snart en servering. Jag köpte en öl och slog mig ner vid ett bord där det redan satt en kille.

Jag frågade naturligtvis först artigt om det gick bra. Han hade inget att invända och frågade nyfiket var jag kom från och vart jag skulle. Vi språkades vid en stund och jag märkte till min förvåning hur bra jag klarade av att förstå och tala engelska. Tiden flög och snart upptäckte jag att det var hög tid att gå mot gaten.

Under tiden hade mina medresenärer samlats för att checka in.

(Märker du hur många engelska ord jag redan behärskar?)

När Otto, ja pojken med guldbyxorna alltså, räknade in oss, upptäckte han att jag inte var där. Han sa åt dom andra att stå stilla och inte sprida ut sig. Han gick till disken och efterlyste mig.

"Mr Morgan Deile from Sweden! Please go to gate 21!!!" ekade det ett flertal gånger över hela flygplatsen, utan att jag hörde ett jota. Otto var helt övertygad om att jag hade gått vilse. Han var på väg att skicka iväg ett par spanare efter mig. I samma ögonblick kom jag släntrande tillbaka.

– Jag klarar mig alltid, jag var bara och tog mig en öl. sa jag kolungt.

Vi hann ombord i tid. Fast egentligen var det aldrig nån panik. Vi taxade ut till startbanan men fick ställa oss på sidan av och vänta i två timmar innan vi startade. Anledningen till att vi fick vänta var osäkra väderuppgifter på våran flygrutt. Det var nämligen en orkan på väg mot USA söderifrån.

Nånstans över Amerikat..

Flygturen mot Salt Lake City var lite gropig medan vi flög högt över ett gigantiskt åskväder. Det var sen kväll och jag har aldrig tidigare sett ett sånt fantastiskt skådespel. Den ena blixten hann inte blekna innan nästa tog vid.

Flygturen tog en timme extra eftersom vi inte kunde flyga raka spåret. Tre timmar försenade anlände vi till flygplatsen. Vi var helt övertygade att vi hade missat planet till Idaho Falls och skulle få övernatta på flygplatsen. 

MOT VÄRDENS ÄNDE.

      Till vår lättnad hade, hör och häpna, planet till Idaho Falls väntat in oss, femton korvhandlare från Sverige. Dom övriga passagerarna hade nog förväntat sig att det skulle komma ombord ett helt gäng världskändisar. Och visst var det så! Var och en av oss är världsberömd i sin stad för sitt goda mos.

Vi satt längst bak i planet och språkade med flygvärdinnorna. En av dom förstod lite svenska efter att ha jobbat på sträckan New York-Stockholm under ett par år. Hon var lite förvånad över att vi skulle upp till Idaho Falls, världens ände i hennes ögon.

– Varför flyger ni inte till San Francisco istället?

Vi berättade att vi var ”Hot Dog Men” som har deltagit i en tävling och skall göra ett studiebesök i potatisodlingarna och se American Basic Food’s fabriker!

– Är det nått tröstpris ni har fått eftersom ni skall åka dit?

– Vi är alla förstapristagare efter att ha vunnit tävlingen: The best mashed potato in our hometown. Först ska vi titta på odlingarna och fabriken, sen skall vi ut i Yellowstones nationalpark. Därefter ska vi göra San Francisco osäkert.

– Good Luck!!! sa hon med ett vänligt leende.

Här har jag precis anlänt till Hotel Shilo Inn i Salt Lake City.
Ser fram mot en spännande USA-tripp.

Du ska bara veta att det här var en stor grej för mej, jag som knappt sett Åmål.

Mojje.