NÄR JAG MÖTTE FRANK SINATRA.

NÄR JAG MÖTTE FRANK SINATRA.   

 Jag gjorde lumpen i flottan 1966 -67 ombord på jagaren Gästrikland. Som du kanske förstår kuskade vi runt hela landet. Vid ett tillfälle var vi i Sundsvall. Jag hade permis den helgen. Vi var ett kompisgäng på sex käcka flottister som skulle gå på lokal. Men först skulle vi ta några tutingar.

Jag hade den fördelen som hovmästare, att jag ibland blev bjuden på nått att dricka av officerarna. Jag tackade aldrig nej, men det var inte alltid som jag drack upp spriten. Jag hade mitt eget lilla barskåp som jag förvarade bjudspriten i. Jag hade sparat olika tomflaskor som jag hällde över skvättarna i. Jag var väldigt noga med att inte blanda ihop dom olika sorterna.

Det var allmänt känt att jag hade en del som jag sålde för en rimlig penning. På så sätt finansierade jag mitt eget nöjesliv. Efter att vi tagit några groggar gick vi ut på staden. 

Ingen av oss kände till Sundsvall sedan tidigare. Vi kom förbi ett ställe som hette Marina. Marina lät som att det kunde vara nått för marinens salta sailors. Vi kom in i en välfylld lokal där folk dansade för fullt. Ingen av oss var nån hejare på dans, därför satte vi oss långt bort från dansgolvet.

Vi beställde varsin öl som serverades på ögonblicket. Jag måste erkänna att det såg väldigt roligt ut att dansa. Jag bestämde mig för att nån gång skulle jag lära mig att dansa, bara jag hade övervunnit min blygsel. För det bästa med dans var att man kunde gå fram till en helt obekant vacker flicka och få lägga sin kind mot hennes och få krama om henne i flera minuter, utan att få en rungande örfil. Under tiden fick jag nöja mig med att titta och lyssna.

Orkestern såg jag inte, eftersom dom var i andra änden av lokalen. Det var ett storband som spelade: In The Mood. Dom spelade så bra att jag skulle kunna svära på att det var Glenn Miller som spelade på klarinetten, om jag inte visste att han var både död och begraven.

Vi hade en allvarsam diskussion i ett viktigt ämne, nämligen flickor, när jag plötsligt spetsade öronen. Hörde jag rätt??? Nej, jag måste ha fel på hörseln. Det var bara jag som reagerade. Jag lyssnade igen och nöp mig i armen??!!!

Visst var jag vaken. Det var Frank Sinatra som sjöng My Way! Jag tänkte: Frank Sinatra!!! I Sundsvall????? Jag sträckte på mig för att försöka få en skymt av den stora världsidolen. Jag såg inget för alla dansande par som var i vägen. Jag kunde inte begripa hur Frank Sinatra hade hamnat i Sundsvall??????

När hans röst klingade ut i avslutningsorden: 

I DID IT MAAAAAAAAAAAY WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAY, rös jag i hela kroppen. Jag reste jag mig tårögd, och gav honom stående ovationer. Det var för mig en stor upplevelse att få höra FRANKIE BOY, ”THE OL’ BLUE EYE”, i egen hög person och till på köpet i lilla Sundsvall. Plötsligt kände jag att nån försökte dra ner mig på stolen igen.

– Vad håller du på med, ska du ordna så att vi blir utslängda, väste kompisen ur ena mungipan.

Jag blinkade tårarna ur ögonen och såg att alla, och då menar jag alla, stirrade på mig som om jag var en idiot.

– Jag applåderade bara åt Frank Sinatra, sa jag urskuldande.

– Jaha, och när började man applådera en grammofonskiva, fick jag till svar.

Det var mitt första minne från ett diskotek, eller grammofondans som det hette på den tiden.

RIDÅ!!!

    Jag hade i alla fall rätt i att det var Glenn Miller som trakterade klarinetten.

Ibland gör man bort sej, men det bjuder jag på.

Det är såna tillfällen som gör att man har med sej glada minnen genom livet.

Mojje.