MINNENA KOMMER, MINNENA GÅR...

          Denna sommar har inte varit av Guds nåde om man ser till hur vädret har varit hittills i år.

Nu drar jag mej till minnes hur sommaren 2002 var och hur första sommaren var med min lilla hund Ruff som då kom in i mitt liv.

Han och jag hängde ihop i vått och torrt och var som ler och långhalm. Ja man kan nästan säja att vi två var ett.

Ruff som nu är en Änglahund sedan drygt ett halvår tillbaka.

Många roliga stunder hade han och jag tillsammans, å här bjussar jag på en episod.

PUH, VILKEN VÄRME!

          Sommaren 2002 var verkligen varm. Det var inte alls skönt att gå omkring i päls när det var över trettio grader varmt. Då var det härligare att vara ute i båten med storfötterna. Att få sitta i fören och känna havets friska fläkt rufsa om i pälsen och när öronen flaxade som ett par måsvingar var toppen.

Jag hade ett visst ansvar för storfötterna, så jag satt och spanade efter stenar och grynnor. Visserligen sa Husse att kan kände till varenda grynna i hela sjön. Men innan han hunnit tala till punkt small det till i botten och båten tog ett skutt mot skyn så att jag höll på att flyga all världens väg.

— TILL HAA-AVS TILL HAAAVS... Gastade jag som den gast jag var.

I och för sej så hade det ju inte gjort nått, för då hade jag ju kunnat få pröva mina ”måsvingar”. Kunde Dumbo så kan jag. ”Bara man har den rätta knycken”, som farbror Melker sa.

Husse harklade sej, och jag såg att öronen blev lika röda som ett par babordslanternor när han sa:

— Där var en av grynnorna.

Båten är bara en Ryd 380 med en 4 hästars motor. Inte mycket att skryta med, men sen jag kom in i Husses liv brukar han säja att han har en båt med Ruff. Inte ljuger väl han?

Husse har alltid två olika strumpor på sej när vi ska ut med båten, en grön och en röd. Jag hade inte fattat vofför, förrän den dag jag såg att han läste på en lapp där det stod:

”Grön – Styrbord. Röd – Babord.”

Visserligen gjorde Husse lumpen i Kungliga Svenska Flottan, och visst var han ombord på både jagare, ubåtar och minfartyg.

Han var kock och hovmästare i officersmässen, så nån riktig sjöman var han aldrig, och nån riktig sjöman lär han aldrig bli.

Att vara på stranden och gräva stora hål i sanden var jättekul. Jag hoppades att jag skulle hitta en eller annan skattkista som nån sjörövare grävt ner och glömt bort. Men icke sa Nicke. Jag hittade inte ens ett gammalt benrangel att gnaga på.

Jag gjorde en stor upptäckt. När man gräver och sprätter i sanden blir man full med sand i baken, man kan verkligen påstå att man har sandidalen. Husse sa att jag var en riktig sprätt

Det bästa var när picknickkorgen kom fram. Det serverades saft och kanelbullar till storfotsvalparna. Jag fick härligt friskt kallt vatten direkt från min egen termos och jag lyckades sno åt mej en och annan bulle när Husse spanade in badbrudarna. Storfötternas termos innehöll rykande hett kaffe.

Jag har grubblat en hel del på hur i hundan termosarna kan veta när drycken ska vara varm eller kall? Kan det kan vara nått elektroniskt tro?

Men det bästa var ändå när männskovalparna fick köpa glass. Visst fick jag smaka lite grann och det slog aldrig fel, det var alltid nån som fumlade och tappade sin glass.

En tappad glass i sanden på stranden kan man verkligen kalla Sand-wich. Det knastrade som om det var karamellströssel på’n. Hur som helst så smakade den bra ändå, och lite skit rensar magen. Dessutom blev den min alldeles egen glass.

Nåväl, jag sprang runt i vattenbrynet så att vattnet stog som en kaskad omkring mej. Hade jag bara hitta dragkedjan på pälsen så hade jag svidat om till badbyxor och kastad mej ut bland svallvågorna efter Husse.

Nu fick jag nöja mej med att bada benen eftersom jag var osäker på om ullpälsen skulle krympa eller ej. Det hade allt sett ut det. Att gå omkring i en alldeles för liten kostym hade sett bra löjligt ut.

I och för sej såg jag tydligen löjlig ut ändå med mina blöta smala ben, för storfötterna garvade och sa att jag såg ut som ett får. Visst, det kan väl hända att jag såg fåraktig ut, och det kan jag bjuda på. Jag är ju ändå en ulv i fårakläder.

Sommarn var som sagt lång och het så det blev fler tillfällen att vara på stranden.

När Husse skulle ha mej till att simma för första gången bar han ut mej en lite bit och sänkte ner mig försiktigt.

Visserligen har jag badat i badkaret men då i så lite vatten att det bara har täckt tassarna, och då har det varit lagom tempererat.

Även om det var varmt i luften så var vattnet kallt. Det värsta var att snorren krympte och försvann in i kroppen och krockade med svanskotan! Nä-ä, för att ta till ett av dom värsta kraftord jag kan: FY KATTEN! Rena rama botten. Här gällde det att springa opp på land fortare än kvickt.

Inte en chans, det var så jädra djupt att jag inte nådde ner till botten. Snacka om att trampa vatten. Men av nån konstig anledning flöt jag och jag tog mej sakta men säkert in mot land. Huvudsaken är att man inte tar sej vatten över huvet.

Det var som i en sån där otäck dröm när man försöker fly från nått farligt och det går så segt och är så jobbigt. Du har säkert haft en sån dröm så du vet vad jag menar.

Även om det hade känts som rena rama botten så måste jag påpeka att det var rent på botten.

När jag väl hade simmat första gången släppte rädslan och det blev fler simturer.

En gång försökte Husse lura ut mig på djupare vatten. Det låg en stock och guppade i vågorna. Husse ropade:

— Ta pinnen!

— Ta’n själv! om du har nått intresse av’et, sa jag och vände ändan till. 

EN HALV BÖJ – FÖRR OCH NU.

EN HALV BÖJ – FÖRR OCH NU.

En halv böj, vad är det kanske du undrar? Du som var med på den gamla goda tiden, som man sa förr, vet vad jag snackar om. För er andra ska jag förklara.

       När man gick till systembolaget blev man personligen serverad över disk av en serviceinriktad man eller kvinna, precis som i speceriaffären. Å det bästa av allt var att det var många kassor och många som jobbade med att plocka fram den önskade drycken. Det var som ett Kinderägg, två saker på samma gång, både snabbköp och snapsköp. Snabbt och geschwint, om man inte råkade hamna i kön bakom flotta damen som skulle diskutera med expediten i evighet om vilket vin som passade bäst till den eller den osten. I och för sej så fanns det egentligen bara två sorters vin förr, rött och vitt.

       Det fanns egentligen bara ett fåtal spritsorter också. Inte femtioelva whiskymärken som idag och romen Captain Morgan hade man inte hört tals om, åtminstone inte jag.

       Då, på den gamla goda tiden, skulle det vara enkelt. Inga konstiga blandningar av både det ena och det andra och det tredje med det fjärde, inte heller en massa färgämnen heller. Rena klara drycker utan maskar och annat tjafs som t.ex. tequilan innehåller. Man skulle se vad man häller i.

Absolut rent skulle det vara. Därför såldes Absolut rent brännvin bäst. Och det som såldes absolut bäst var 37 centilitersflaskorna, de s.k. halvflaskor.

       Dom såldes så bra att personalen hade förrådet under kassadisken för att slippa springa som skållade langare och hämta varan på lagret. Dom behövde bara böja på ryggen och hala fram den åtråvärda drycken. Därför döpte folkhumorn flaskorna och gesten till ”En Halv Böj”.

       Kan man säja att en bartender sysslar med häller i?

       Är det bara jag… eller???

       Apropå sprit så bjuder jag på en liten…

…ja inte nubbe om du trodde det. Nädå, men en lien anekdot från min bröllopsresa 1968 när vi återvände från Danmark.

SMUGGLARKUNGEN.

             Då fick man föra in sjuttiofem centiliter starksprit per person till Sverige. Två sjuttiofemmor i det nyinköpte IKEA-barskåpet skulle se bra ödsligt ut och dessutom skulle det eka förskräckligt.

IKEA-bokhylla anno 1968. (OBS inga böcker i den hyllan.)

   

Tandläkaren till patienten:

– Det var ett väldigt stort hål det här, hål det här, hål det här, hål det här...

   

Fyllan på hyllan.

Nu skulle vi fylla på rejält. Därför satsade vi på kvartingar. Med mina gedigna kunskaper i matematik fick jag det till tre kvartingar på varje sjuttiofemma. Enkel matematik!

För att inte bli fast i tullen med för mycket sprit och för att få en bra blandning köpte vi sex kvartingar av olika sort. Stolta över vår ärlighet körde vi med rent samvete genom tullen. Det var ingen som gjorde en antydan till att kontrollera oss. Vi såg ju ut som oskyldiga lamm. Ja rent av som Guds änglar i himlen. Dessutom hade vi ju inget att dölja.

Med facit i hand hade vi kunnat ta in hur mycket sprit som helst, bara vi haft råd. Nu smugglade vi omedvetet i alla fall.

Inte så att det var nån som proppat våran bil full med smuggelgods medan vi åt nåt smarrigt smørrebrød på nåt mysigt værtshus.

Nejdå, det var allt vi själva som smugglade.

Jamen, ni köpte ju bara sex kvartingar kanske du tänker?

Ja, det var just det vi gjorde. Nu hör det till saken att en kvarting kallades en kvarting, men innehöll trettiosju centiliter. 37 x 6 är 2,22 liter, istället för 1,5 liter som var tillåtet för två personer. Komplicerad matematik!

Det är enda gången som jag är glad över mina dåliga kunskaper i matte.

I och för sej så var vi faktiskt tre personer i bilen, hustrun hade nämligen blivit gravid under vår Danmarksresa, närmare bestämt på Bellahöj camping i Köpenhamn.

Ägg smakar äggstra gott dagen efter...

Det var lite om EN HALV BÖJ förr i tia.

Åter till ordningen.

EN HALV BÖJ numera innebär detta:
Fredagen den 24 april kl. 20:30 ringde jag till en pizzeria i Karlskoga och beställde en kebabpizza till hustrun, själv hade jag lite andra godsaker på lut.

Jag fick det sedvanliga svaret som man alltid får när man ringer till en pizzeria och beställer en pizza:

—  Femton minuter en kvart.

Femton minuter en kvart senare, alltså på avtalad tid kommer jag in på pizzerian.

Jag måste säja att jag är mycket imponerad, pizzabagare måste ha en övernaturlig förmåga att se saker som en vanlig människa inte ser, ja inte jag i alla fall. Hur sjutton kunde han veta att jag var jag.

    När jag var framme vid kassan ställde bagarn fram pizzakartongen och sa:
— Schjåttifem kråner.

Jag räckte fram en hundring till honom.

Han tog emot hundringen, tryckte på en knapp på kassaapparaten så att det sa PLING. Det fanns ingen display så jag kunde se om och vad han knappade in i sin kassaapparat.

Det kanske var en kass apparat men den hade i alla fall en plingknapp så man skulle förstå att det gick riktigt och rätt tillväga. Dessutom frågade han:

— Vill do ha kvitto?

—Ja tack, svarade jag, eftersom jag var rädd om kostymen… ja luvtröjan då, om det ska vara så himla noga.

Jag har ju sett reklamfilmen från Skatteverket.

Den kan ses i slutet på inlägget och heter:

”Korvgubbe goes bananas.” Där korvgubben börjar kasta räksallad, bostongurka, sprutar senap och ketchup på kunden när han inte vill ha kvitto.

Så när jag tackade ja gjorde han ”En Halv Böj” och tog fram ”mitt kvitto” ur en låda under disken och gav det till mej.

Jag fattade ingenting.

Han hade registrerat och arkiverat mitt kvitto innan jag var framme. Pizzagubbar måste kunna se in i framtiden också.

—Ha en bra kvel å smacklig maltid, sa han med ett smil samtidigt som han tänkte:

Där lurade jag skattemyndigheten en gång till.

Nästa gång jag ska köpa pizza ska jag inte ringa. Jag ska bara gå in på pizzerian och ställa mej vid kassan så är allt klappat och klart och jag får just precis den pizza som jag för dagen var sugen på. Och jag behöver inte vänta dom obligatoriska femton minuter en kvart som egentligen är den tid det tar att köra till pizzerian.

Släng dej i väggen Truxa, här ligger du i lä!

       Ute i bilen kollade jag kvittot och såg att det verkligen hade dagens datum men dock ett klockslag som var stämplat dryga femton minuter en kvart innan jag gjorde min beställning och ytterligare femton minuter en kvart tidigare innan jag betalade, totalt en hel halvtimme. Snacka om att vara förutseende.

       Om JAG haft den förmågan skulle jag inte ha varit korvgubbe i fyrtio år. Då hade jag spelat på hästar eller stått vid rouletten i Las Vegas.

       Klicka på länken här nedan så kan du se den omtalade ”reklamfilmen” från Skatteverket.

https://www.youtube.com/watch?v=5yHWwdLN4d8

Å du, tänk på att ärlighet varar längst, inte bara i dessa deklarationstider.

    Mojje.

MINA BRAVADER I VINTERSPORTENS VÄRLD.

    Just nu pågår ju skid-VM i Falun för fullt. Å då drog jag mej till minnes några av mina bravader, både på is och i skidbackar.

Håll tillgodo.

JAG OCH SKRIDSKOR.

    Jag var ingen hejare på skridskor heller. Det var min storebrorsas fel alltihop. Jag hade inga egna skridskor, jag skulle få ärva hans när han hade vuxit ur dom. Jag ville i alla fall pröva. Med tre par sockar, i ett par skridskor med läder tunt och sladdrigt som blött tidningspapper kan det inte funka.

Jag snörde på mig "grillerna" så gott jag kunde. Knuten var lös, fötterna vickade precis som höfterna på en magdansös. Jag åkte mer på lädret än på medarna. Jag bestämde mig att aldrig mer åka skridskor.

 

 

SKIDOR VAR DÄREMOT MIN GREJ.

    Mellan husen där jag växte upp fanns det jordhögar som skulle jämnas ut till gräsmattor. På vintern var dom jättebra backar att åka kana och skidor på. Samma där, det var bara brorsan som hade skidor. Bindningarna var av läderremmar och inte så stadiga, skidorna var för långa men dom hängde alla fall med. Jag skavde upp och ner, jag slet som ett djur, jag var så varm att det ångade om mig. Men kul, det hade jag.

Ganska snart var jag så bra att jag klarade den flacka backen på Epakullen.

   

    Epakullen kallas den kullen som ligger i östra delen av Sveaparken, mitt för Idrottshuset. Den iordningställdes som nått beredskapsarbete.

Den kallades också för Snorslickarklint. Uppkallad efter en snålvarg som tittade på bandymatcherna över planket på Eyravallen. Han stod på kullen för att slippa betala entré. Han stod i kyla och blåst med rinnande näsa. När snoret passerade överläppen for tungan ut och slickade bort det värsta.

Därav namnet Snorslickarklint.

    Något år senare slet jag över gärdena till Sörbyskogen. Den värsta backen kallades Dödsbacken. Jag började först långt ner och gick längre och längre upp för varje åk. Men högre än halva dödsbacken kom jag aldrig. Jag fortsatte att åka, trots att alla andra redan åkt hem.

Så småningom kom pappa cyklande, över gärdena och undrade om jag skulle övernatta i skogen. Åkning i elljus är blaha-blaha. Månskensåkning ska det va.

    Senare i livet började jag även åka slalom.

SPRÄCKT HAKA.

    Jag har alltid varit en envis kille. Har jag misslyckats med något så har jag inte gett upp i första taget. Jag brukar försöka både en och två och kanske tre gånger innan jag ger upp. Så var också fallet med min skridskoåkning. Jag hade vuxit till mig, så också mina fötter. Brorsans skridskor var inte fullt så stora längre.

Klassen var på Eyravallens bandybana och åkte skridskor. Eftersom jag inte hade åkt på riktigt tidigare var min färdighet långt efter mina klasskamraters. Men jag gjorde i alla fall så gott jag kunde.

Ganska snart gick det riktigt bra. Jag blev nog lite övermodig. Jag hade tagit fart och skulle göra en elegant vändning för att åka baklänges. Mitt i svängen försvann mina fötter som om dom blev borttrollade. Jag hann inte höja garden. Jag fick en rak höger av isen, mitt på hakspetsen. Jag hörde lärkan drilla mitt i januari. Själva smällen kände jag inte mycket av.

När jag satte handen mot hakan, för att samla ihop dom rester som var kvar, kändes den alldeles bortdomnad. När jag tittade på handen så var den alldeles röd av blod. Jag höll handen för såret för att stoppa blodflödet, medan jag skrinnade iväg till snövallen för att vila. Lite blod har aldrig stoppat mig tidigare. Det brukar sluta ganska omgående, dessutom har jag bra läkkött.

En klasskamrat, kallad ”Professorn”, ville titta på såret. Jag tog bort handen och sträckte upp hakan. Han stirrade med stora ögon och sa med skärrad röst:

– HELA HAKAN ÄR SPRUCKEN!!!

Jag såg för min inre syn hur hela dödskallen skulle trilla ut ur hålet. Skräcken grep tag i mig och ryckte upp mig ur snövallen. Jag for som skjuten ur en kanon. Jag sprang mer än jag åkte över isen. Jag slängde mig över räcket som omgav banan. Och klättrade över jordvallen som användes som ståplatsläktare. Jag stod på fötterna och åkte nerför på andra sidan. Därefter tog jag mig över den knaggliga isen på träningsbanan.

Sen återstod det största hindret. Det var det höga planket som omgav Eyravallen. Det var högt för att stoppa eventuella försök att planka in. Mig hejdade det i alla fall inte från att planka ut. Jag tog ett jättesprång och fick tag i kanten så att jag kunde sega mig upp och svinga benen över kanten. Jag hoppade ner på marken. Att jag inte bröt fötterna när jag landade på dom vingliga skridskorna är en gåta?

Nu var det värsta gjort. Nu återstod bara språngmarschen över gatan, genom parken och buskarna, skuttet över järnvägsrälsen. Jag passera sista gatan så att gnistorna sprutade om skridskomedarna. Sen tog jag trappan i ett enda kliv innan jag var hemma hos mamma.

Jag förklarade att jag var döende, och att jag tagit mig hem med hjälp av mina absolut sista krafter, för att få dö i hennes famn. Hon tittade på hakan och sa:

– Ujejuj, så du ser ut pojk. Det där måste vi koka rent!

Hon sa alltid så, min kära moder, när man kom hem med en skada, liten som stor. Hon använde alltid vätesuperoxid att desinficera sårskador med. Nog kokade det i såret, och sved som elden gjorde det med.

– Sådärja, nu är det klart! sa hon och gav mig en spegel så jag skulle kunna se hur illa skadad jag var.

Ingen ide att blunda för värk-ligheten. Lika bra att ta en titt på det som skulle förorsaka min död. Jag var beredd på att hakan skulle vara som en blodig massa och att hjärnsubstansen skulle hänga som en grön snuva på bröstet. När jag tillslut tittade i spegeln förstod jag att jag i alla fall skulle överleva. Jacket i hakan var ca två centimeter långt. Men med mitt fina läkkött behövdes inte ens plåster.

    Det var sista gången jag försökte åka skridskor.

Nuförtiden finns det så många udda sporter.

Kan terränghinderklättringslöpning med för stora

skridskor vara en ny olympisk gren?

GRENAR I GRENEN.

    Vi hade ett fritidshus i Klockhammar. Fritidsområdet har en egen slalombacke. Sussi hade fått ett par slalomskidor. Hon var inte så stor att hon klarade av att åka upp i liften. Därför tillverkade jag en egen lift. Det var ett rep med ett trähandtag i änden. Liftmotorn var jag.

Jag skavde upp och ner i backen för att hon skulle få åka. Vad gör man inte för att ungarna ska ha roligt? Jag drog henne bara en bit upp i backen, bara så pass att hon fick öva upp balansen. Ganska snart var hon så säker att hon klarade liften också.

Jag för min del höll mig till längdskidor. Det var väl ingen sport att bli dragen upp för att i nästa stund åka ner igen. Den kunde inte ge mer motion än att sitta framför TV-n. Men en gång provade jag på hur det var att åka utför.

Jag var ute i skogen och åkte när skidspåret plötsligt mynnade ut mitt i slalombacken. Jag stod en bra stund och tittade på när gammal och ung, liten och stor, susade nerför branten. Jag måste erkänna att det såg ganska häftigt ut. Det var inte utan att jag blev lite sugen. När till och med småungarna klarade av att åka från toppen kunde det inte vara så farligt.

Jag hade ingen större lust att åka tillbaka genom skogen. Därför beslöt jag mig för att prova på det där med utförsåkning. Visserligen hade jag ju bara längdskidor. Men jag var ju bara i halva backen, dessutom var det i flacken. Det fanns ju heller inga träd i vägen.

När jag väl börjat nedfärden, ångrade jag mig bums. Jag hade all möda i världen att hålla ordning på skidorna. Det gick heller inte att svänga i den isiga backen. Där dom andra svängde av mot liften för att dras upp igen, fortsatte jag vidare utan att kunna stanna.

All aktivitet avstannade och skidåkarna följde mig med blicken, när jag joddlande for förbi. Backen fortsatte ytterligare några hundra meter. Kruxet var att där började trädgränsen.

Backen var full med småtallar som åtminstone var meterhöga. Dom stod så tätt att det inte fanns en chans att kryssa emellan. Jag försökte att hoppa när jag grensla-de tallarna för att mildra effekten av kollisionerna. Jag avverkade ett dussin tallar innan det tog stopp. Hursomhelst så var det många som fick sig ett gott skratt. Om jag fått allvarliga krockskador hade jag kunnat kalla mig pungkrockare.

Några dagar senare lånade jag ett par slalomskidor av en granne. Visserligen var dom för långa men jag fick ändå prova på. Det var mycket lättare att svänga och så stod man så mycket stadigare. Det gick så långt att Mariana och jag köpte egna slalomskidor. Visst gjorde jag många vurpor, dock utan att bryta någon kroppsdel. Inte än i alla fall. Jag fick för övrigt smeknamnet ”LAVINFARAN”.

Det är nog inte många som gjort praktvurpor på väg uppför? Jag är i alla fall en av dom. Liften var en wire som det satt ett handtag på som pekade ut nittio grader. Jag stod och väntade på att greppa en liftpinnen. Jag var nog lite ouppmärksam. Pinnen träffade mig med full kraft i knävecket så att jag gjorde en bakåtsaltomortal och landade på skidorna igen. Sen greppade jag nästa pinne och åkte upp. Jag har alltid varit en föregångare i mycket!

FRISTYLEÅKNINGEN VAR UPPFUNNEN!

NÄR JAG FASTNADE I BUSKEN.

    En härlig vinterdag gjorde vi ostfrallor och varm choklad. Vi packade ryggsäcken och tog en uppfriskande skidtur, bara hustrun och jag. Vi följde ett skidspår som gick genom skogen. Det hade snöat en del så jag åkte först och spårade. Vi stannade till och tog en välförtjänt vilopaus.

Sen startade vi med nya krafter. Spåret följde en telefonledning. Det var uthugget ett par meter på var sida om telefonstolparna. Bredvid var det träd och täta snår. Det började att luta nerför.

Eftersom vi inte visste hur det såg ut längre ner beslöt vi att jag skulle åka först för att se hur det var. När jag hade åkt en bit blev det en i mitt tycke alltför brant utförslöpa. Det var så dags att ångra sig då. Jag hade ingen chans att stanna. Och att försöka svänga åt sidan hade varit lika med döden. Förmodligen hade jag brakat in i närmsta träd eller telefonstolpe.

Det var bara att hoppas på att det skulle plana ut så att jag fick stopp på eländet. Nog planade det ut lite grann men då fick jag ett annat problem på halsen. Spåret svängde tvärt till vänster, för rakt fram var det ett stort busksnår. Det var många år sedan jag åkte skidor, och med den fart jag hade insåg jag att jag varken skulle kunna svänga eller stanna. Det enda jag kunde göra var att sätta mig på ändan och på så sätt få stopp.

En olycka kommer sällan ensam. Ryggsäcken, som jag inte spänt fast med magremmen, tog i snön så att jag lade mig på rygg. Den for upp över mitt huvud och låste mina armar. När jag ramlade fick jag stavarna i armhålorna, och eftersom jag låg på stavarna kunde jag inte få loss händerna ur remmarna. Till råga på allt hade jag trätt in skidorna i busken innan jag stannat.

Där låg jag med ryggsäcken över huvudet, armarna låsta av ryggsäcken, händerna fast i stavarna, fötterna fast i bindningarna och skidorna i busken.

Först låg jag bara och garvade, men när jag förstod att jag inte skulle kunna ta mig loss själv insåg jag stundens allvar. Den enda tröst i bedrövelsen var att hustrun förmodligen skulle sakna mig och undra vart jag tog vägen. Hon hade ropat efter mig men eftersom jag hade ryggan över huvudet hörde jag henne inte. Och hon hörde inte mig när jag försökte ropa på henne, det blev bara mummel.

Tack och lov så trasslade hon sig nerför backen och fann mig i busken. Hade jag varit själv så hade jag snart blivit översnöad. För med så mycket snö som det föll den vintern hade jag förmodligen inte blivit funnen förrän tidigast till våren och då som skelett.

Två fiskare satt i en eka och metade när en vindsurfare som verkade vara nybörjare plötsligt fångades upp av en kraftig vindby. Han hade stora problem att styra sin farkost och försvann därför in bland vassen. Fiskarna förstod att han låg risigt till, och rodde efter för att rädda honom. Dom fick upp den livlösa kroppen i båten och började göra mun mot mun metoden.

Efter att ha blåst luft i hans mun ett antal gånger sa räddaren:

– Det var förskräckligt vad dålig andedräkt han har.

Då knackade den andre fiskaren honom på axeln och sa:

– Det kanske beror på att han har skridskor på sig?

PÅ FALSKA SLÄDAR.

    Apropå skridskor så hade jag i unga år beslutat att aldrig mer ta sådana tingestar på fötterna. Men jag undrar om det inte är så att när man börjar bli lite till åren kommen så vill man hålla kvar lite av ungdomen och ge sig på sånt som man inte klarat av tidigare. Jag hade spolat upp en liten skridskobana åt ungarna på tomten.

Jag lånade Roffes skridskor för att prova på, för så svårt kunde det väl inte vara, det såg ju så lätt ut när andra åkte. Men tji vad jag bedrog mig. Benen for åt vänster och benen for åt höger och benen for framåt och benen for bakåt och Mojje for i backen så att det tjongade i isen och fåglarna kvittrade. Det var definitivt sista gången jag tog på mig sådana falska slädar!

ALDRIG MERA SLALOM.

    Sista gången jag åkte slalom var en solig söndag när vi var i Lunedets slalombacke i Karlskoga. Vi hade stämt möte med Roffe, Berit och deras son Johan. Första och kanske andra åket är man lite försiktig. Men sedan släpper alla hämningar. Man bara blåser på.

– Blås på bara pojkar, det gör inget för jag har pessar! sa flickan.

Jag satsade för fullt från toppen. När jag kom över en knös och skulle sladda var det bara is i backen. Jag kände att skidorna gled ifrån mig. För att få kontroll på laggarna sköt jag på med toppskidan. Där knösen planade ut hade det plogats upp en stor snövall. Jag gled sidledes och for som en vante när skidorna tvärstannade mot snövallen.

Jag kraschlandade rejält, men reste mig och borstade av mig snön och fortsatte. Visserligen värkte det ordentligt i vänstertummen och jag hade svårt att greppa staven, men jag tänkte inte avbryta en härligt solig söndag för det. När vi en stund senare hade fikapaus tog jag av mig handsken. Tummen var alldeles blå. Det var allt en rejäl stukning. tänkte jag.

Vi fortsatte att åka tills backen stängde, fast tummen var obrukbar. Jag höll staven med fingrarna, tummen höll jag som om jag ville ha lift. Men det hade jag egentligen inte behövt göra, för jag hade ju löst liftkort.

    Måndagen gick och tisdagen kom. Jag jobbade på som vanligt. Tummen var fortfarande lika stel och blå. Eftersom jag skulle ta emot varor den dagen, åkte jag först till distriktssköterskan för att få ett stödbandage. Hon behövde bara ta en titt på tummen för att förstå att det inte skulle räcka med stödbandage. Jag fick rådet att åka till akuten.

Vilket jag gjorde... men inte förrän efter kl. 17 när jag hade tagit emot varorna och jobbat mitt skift. Efter undersökning och röntgen fick jag en tid till handkirurgen morgonen därpå, för tummen var bruten.

SJUK HUMOR.

    Läkaren som skulle operera tittade i journalen. Han frågade om jag hade åkt skidor? När jag bekräftade det berättade han att det var den vanligaste orsaken till brutna tummar. När han såg mitt namn frågade han också om det var jag som...

– Jodå det är jag som är korvgubben.

Det är en fråga som jag har fått många gånger. Det är absolut inget jag skäms för.

Jag har alltid haft lätt för att skämta, även i dom mest bisarra situationer. När han skulle bedöva mig, sa jag att han skulle akta sig så att han inte stack sig själv. För då skulle det bli för honom som det blev för tandläkaren som råkade bedöva sig själv i både armen och benet, i en sketch som TV-komikern Tommy Coper en gång gjorde. Vi skojade och skämtade om allt möjligt.

De som gick förbi operationssalen trodde säkert att det hade blivit en läcka på lustgasen när dom hörde våra skratt.

Armen gjordes blodtom. Det gick till så att en binda av gummi lindades hårt från fingrarna och uppåt så att blodet pressades tillbaka upp i kroppen. Sedan snördes armen av under operationen. Läkaren gjorde ett snitt i tumgreppet, som såg ut som ett Z.

I efterhand har jag funderat på om jag blev opererad av självaste Zorro.

Förutom att tummen var bruten så var muskelfästet avslitet och senorna skadade. Senorna fixades och muskelfästet syddes fast när tummen lagts tillrätta. Sedan sydde Zorro igen sin signatur. Till sist borrade han ett par hål rakt igenom tum-benet. Ett på var sida om skadan. Sedan trädde han en ståltråd genom borrhålen som fixerades med en vanlig skjortknapp på var sida.

Jag låg och tittat på under hela operationen. Jag ville ju gärna se hur han gjorde och om jag kunde komma med några goda råd.

När gummiduken togs bort kände jag hur blodet sakta återvände och armen blev varm igen. När jag skulle gipsas frågade jag om det gick att gipsa handen som jag ville?

– Vad menar du med det?

– Jag vill gärna att du gipsar så att jag kan hålla i mostallrikarna, för jag skall jobba i morgon!

Han sa att det var bland det sjukaste han hade hört. Men när jag stod på mig förstod han att jag menade allvar och gipsade det grepp jag ville ha.

    Det var sista gången jag åkte slalom. När jag såg hur sårbar jag var beslöt jag mig för att sluta. Att fixa greppet så att jag kunde jobba ändå gick ju bra. Men hur hade det gått om jag brutit benet? Det är ju inte bara att stanna hemma när man är egen företagare.

DET SKA BÖRJAS I TID DET SOM TOKIGT SKA BLI.

Å MAN KOMMER JU ALLTID NER… PÅ NÅT VIS.

Mojje.

DEN SOM SPAR HAN HAR.

GÖKBOET.

DEN SOM SPAR HAN HAR.

Just idag upptäckte jag, när skulle fylla på mat till vinterfåglarna, att jag har en skvätt nästan tjugo år gammal whisky i gökboet.

Jag fick holken och flaskan när jag fyllde 50 bast.

Om det beror på glömska på grund av ålder, snålhet/sparsamhet eller om jag har tänkt att lagra den tills den blir riktigt riktigt gammal minns jag inte. Jag får ta en funderare. 

Holken med innehåll sitter i ett hörn på altanen.

Det är ingen risk att flaskan krackelerar, det är ju rediger sprit i den.

Medan jag grunnar på problemet så kan jag bjuda på denna lilla anekdot från IRL.

  

I mitten av sextiotalet hade jag förresten en egenhändigt tillverkad whisky-lampa. vart den så småningom tog vägen vete gudarna. Den hade varit kul att ha kvar idag.

Även klockan var hemmasnickrad, den gjorde jag av en decimetertjock skiva björkstam.

Altarskåpet.

TOLV FLASKOR WHISKY.

Jag hade 12 flaskor whisky i min källare.

Min hustru tyckte inte om detta mitt innehav av sprit.

Hon sa åt mig att hälla ut alltihop i vasken.

Eftersom jag inte vågade säga emot, började jag mitt sorgliga arbete.

Jag drog korken ur den första flaskan, hällde ut innehållet i vasken med undantag av ett glas som jag drack ur.

Så drog jag korken ur den andra flaskan, hällde ut innehållet i vasken med undantag av ett glas som jag drack ur.

Jag drog sedan korken ur den tledje flaskan, hällde ut ett glas med undantag av ett innehåll som jag drack ur.

Så drog jag korken ur den färdje vasken, hällde faskan i glaset som jag drack ur.

Sedan drog jag upp korken ur det nästa glaset, hällde kolken i fjaskan och drog ur gahaset.

Därefter dlog jag fahaskan ur korken, hällde vasken i flaskan och satte glaset i flaskan med korken och hällde whiskyn på flaskan.

Då alla flaskor var tomma, stödde jag huset med ena handen medan jag räknade flaskor, korkar och glas med den andra.

Det blev 29 precis. För att vara riktigt sähick-äker på min sak äknade jag allt igen. Det blev osså 74.

När huset passerade förbi jäknade jag det hela om ihigen, och tillslut alla husen, flaskorna och vaskar med undantag av en kork som jag satte i halsen och hällde i huset som jag också drack hu-ur.

SKÅL Å HICK.

NYÅRSFIRANDE 1962.

NYÅRSFIRANDE PÅ LANDET.

   Det här hände 1962. Gänget skulle fira nyår i en sommarstuga på landet. Jag hade som brukligt var på den tiden, klätt upp mig i kavaj, byxor, skjorta och slips. På fötterna hade man s.k. myggjagare. Myggjagare är tunna skor med lädersula och väldigt spetsiga tår, perfekta att jaga myggor med. Dom skulle också vara utrustade med s.k. stäppjärn. Dom var snygga men inte mycket att gå i snö med.

Vi åkte med stadsbussen till vändhållplatsen i Förlunda, ungefär där B&W nu ligger. Ingen hade sagt att vi skulle gå flera kilometer i två decimeter snö.

Jag hade en rullbandspelare och skulle därför stå för musiken. Det var en GRUNDIG TK 46, som säkert vägde trettio kilo. Nog kändes det så, speciellt när man skulle bära den, med halkiga lågskor på fötterna. Å inte kunde jag ställa ner den i snön för att vila mig. Då hade det säkert blivit kortslutning så vi hade blivit utan musik.

GRUNDIG TK46.

Efter mycket konkande och stönande var vi framme vid sommarstugan. Att det var en sommarstuga fattade vi när vi kom dit. Den var helt utkyld, det fanns inga element, bara en vedspis och en öppen spis. Det fanns ingen huggen ved heller.

Det värsta var att det fanns ingen elektricitet i kåken så vi blev utan musik i alla fall, även utan kortslutning. Jag hade alltså slitit och släpat, i mitt anletes fotsvett, till ingen nytta. Om det hade funnits elektricitet och en frysbox i kåken, hade vi kunnat öppna frysen, så att vi åtminstone hade fått lite värme.

RAFFIGT MED SLITS.

Ungefär så här kunde
flickorna klä sej då.

   När jag ändå har nämnt lite om klädstilen på 60-talet kan jag fortsätta lite till.

 Tjejerna var ofta som små tanter. När dom var uppklädda skulle dom vara klädda i dräkt, högklackade skor, handskar, handväska och gärna en liten hatt. En sådan liten tant gick framför mig på Storgatan utanför Röda Kvarn.

Det var vinter och trottoaren var halkig och knölig av nedtrampad snö. Jag hade mina hala myggjagare på mig och hade vissa svårigheter att hålla kursen. Det gick ganska bra ändå för jag hade ju inga höga klackar att tampas med. Det hade däremot den lilla tanten.

Det var ungefär som i visan: Mormors lilla kråka, hon som slank en hit och en dit, utan att slinka ner i diket. Men dratta på ändan, det gjorde hon. Ja, snarare gick ner i spagat, med ena benet framåt och det andra bakåt. Den lilla hatten for av henne, hon försökte få tag på den, innan den ramlade i backen.

Hon jonglerade med den, så där som man brukar se Helan och Halvan göra på bio, och på nått sätt lyckades hon med konststycket. Hon var så upptagen med hatten att hon inte märkte att hon hade spräckt sömmen på den snäva dräktkjolen ända upp till linningen.

Hon reste sig upp och borstade bort snön från benen, rättade till hatten och gick vidare med högt buret huvud och med världens raffigaste slits.

HÅRIGA SLIPSEN.

Håriga slipsen.

   Det var inte bara tjejerna som var prydliga, även grabbarna var stiliga. Det var kavaj, skjorta och slips som gällde och naturligtvis byxor. Min mamma var som jag tidigare berättat road av lite udda saker.

Morsan sydde en slips av konstgjort leopardskinn åt mig. Den var till och med hårig. Jag gjorde stor succé, var jag än gick fram. Det var många tjejer som kom fram och kände på den och undrade om den var äkta — slipsen alltså!

GOTT NYTT (H)ÅR!

Mojje.