NÄR KÄRRINGERA BLIR SOM GALNA.

Morgan på Ullared.

Morgan på Ullared.

Enligt hustrun var en shoppingresa till Ullared något i hästväg som måste planeras ut i minsta detalj. Hon hade i flera dagar planerat och skrivit en lista på allt som vi verkligen behövde, för vi skulle inte handla något annat än nödvändiga saker. Kvällen före dagen D, D som i UllareD bredde vi mackor och stekte ägg i långa banor. Mackorna skulle förtäras på vägen dit och helst utan att stanna.Vi gick till säng ganska tidigt för att vara utvilade när väckarklockan ringde 03:00. Det gäller nämligen att åka så man är där i god tid innan dom öppnar. Hustrun sov gott men jag var alldeles för uppskruvad för att somna inför denna gigantiska upplevelse.

När klockan ringde kände jag mig nästan groggy och ögonen sved som efter en väl genomförd Nyårsafton. Efter en kall avrivning i duschen som kändes som en kall avlivning piggnade jag till. Hur fasen kan man känna sig pigg efter en kall avlivning? Nåväl, hopp i klära och på med skorna. Bilen var redan tankad och packad. Klart att man blir packad när man har tankat, åtminstone blir jag det. Den var packad med det nödvändigaste, nämligen kuddar att luta sitt trötta huvud emot. Kuddar, vem i hundan skulle kunna sova? Inte jag i alla fall, jag skulle ju köra. Med sedvanligt momstillägg på tiden drog vi iväg. Det verkade bli en härlig dag med lagom mycket trafik. I Ulricehamn var jag tvungen att ta en kort rast på en mack, och då menar jag kort. Efter att ha klämt i mig tre mackor, ett par koppar kaffe, ett rekordsnabbt besök på toan och en slummer på ca: tio minuter var jag fit for fight igen.

Hustrun manade på, så här skulle det gå undan. Rena rama rallyt alltså. Att det brukade köras rally på vägen mot Ullared fick vi snart belägg för. Vid utfarten finns det nämligen en orienteringstavla med texten: KÄRRINGARALLYT.
Å nog var det rally, trots full rulle blev vi ideligen omkörda av diverse bilar, fullpackade av förväntansfulla Rally-Hildor. Det var så knôkafullt med kärringar i varje bil att det knappast fanns plats för några gula plastkassar. Men va fan... Dom kanske bara var ute för att ha roligt?

Väl framme i god tid före öppningsdags av detta åretruntöppna Sommarland för kärringar var parkeringen redan mer än halvfull. En kö på minst femhundra meter i tredubbla led av kundvagnar och sammanbitna, stirriga, rödkindade kärringar som noga vaktade sin plats i kön. Jag svängde in så nära entrén jag kunde och sa till hustrun och ungarna att kliva ur och ställa sig i kön, så skulle jag leta upp en parkeringsplats och komma efter. Jag var beredd att få ställa bilen väldigt långt bort. Hoppas att dom har såna där terminalbussar som dom har på Arlanda. tänkte jag. När dom höll på att kliva ur bilen fick jag av en händelse som var som en skänk från ovan se i ögonvrån en tom parkeringsplats. Jag som alltid har varit en handlingens man, utom när det ska handlas, hoppade raskt ur bilen och ropade till hustrun att slänga sig i bilen och följa efter så skulle jag ockupera P-platsen. Tur att jag var snabb för sekunderna efter att jag hann fram kom det en Rally-Hilda i en stor Jeep och tänkte ta platsen. Hon tvärnitade och hängde sig på tutan. När jag inte låtsades om henne rusade hon motorn och försökte skrämma bort mig med små rivstarter. Jag stod lika stadigt som en sån där cementsugga som brukar användas vid avspärrningar. Förmodligen såg jag ut som en sån också. Hon förstod vilka omfattande plåtskador det skulle bli om hon körde på mig, därför backade hon och gjorde en burnout när drog iväg i ett moln av bränt gummi, samtidigt som hon visade långfingret och därefter knackade sig i huvudet med pekfingret. Ytterligare en kärring gjorde tappra försök att skrämma bort mig men lugnade sig när gubben hennes manade till sans och besinning. Jag säger bara: KVINNOR KAN, dom me’!!! Hustrun, som varit på Ullared tidigare, sade på nervägen att hon var så spänd och nästan fick ståpäls när hon tänkte på hur det lät när entrén öppnades.— Jag kan nästan höra rasslet från kundvagnarna. Bra att hon redan har en ståpäls, tänkte jag, för nån annan päls skulle det inte bli, vi skulle ju bara köpa nödvändiga saker. Och visst var det nått visst när dörrarna öppnades och tusentals kundvagnar rasslade igång på samma sekund. Har du sett Vasaloppsstarten så fattar du vad jag menar. Kön ringlade sig fram, lika målmedvetet som en hoper vandringskräftor som jag sett på nått naturprogram. På vägen in såg jag en reklamskylt med uppmaningen att skaffa Ullareds-kortet. Vad ska jag ha ett sånt till, jag ska inte hit på länge. Efter ungefär fyrtiofem minuter var vi framme. Vid entrén blev vi hejdade av en stor och stabil dörrvakt, precis som på kändiskrogarna i Stockholm.— Det är fullt, ni släpps in när det finns plats. sa han barskt. Jag kanske skulle ha skaffat ett sånt där VIP-kort i alla fall och kunnat få gå före i kön. Nåväl, efter ytterligare en kvart så hade dom klumpat ihop sig så pass att vi också fick plats. Jag hade knappt sovit och åkt nästan fyrtio mil för att hamna i detta inferno av kundvagnar, trängsel, svett och irritation över att allt står stilla. Det var så trångt att det knappt gick att ta sig fram om man var någorlunda hyfsad. När jag tittade mig omkring kom jag ganska snart underfund med att man skulle plöja fram som en stridsvagn om man överhuvudtaget skulle ha en chans ta sig fram.Andra som var lite mer försiktiga ställde ifrån sig vagnen och kryssade runt på egen hand. När dom samlat ihop alla nödvändiga saker och återvänder med famnen full för att upptäcka att vagnen är putsväck. Vagnen hade förmodligen stått i vägen för nån som då knuffat den åt sidan så att den hamnat i vägen för nån som knuffat den åt sidan så att den hamnat i vägen för nån som då knuffat undan den så att den hamnat i vägen för… Den hade med andra ord knuffats hit och dit ungefär som en bricka i ett sånt där femtonspel som man hade som liten. Tillslut hade den förpassats till världs ände. Då fanns det bara tre saker att välja på:

1. 
Gå till kundtjänst och efterlysa vagnen i kundradion, vilket var dömt på förhand att misslyckas. Om du visste vad många gånger jag hörde detta utrop:
Om någon av misstag tagit fel på kundvagn, var vänlig kontakta kundtjänst.
Sanningen att säga så finns det ingen som varken har tid eller ork att engagera sig i såna bagateller.

2. 
Hämta en ny vagn och börja om från början. Vilket inte är speciellt kul om man inte är självplågare.

3. 
Resignera och gå med tunga steg och rödgråtna ögon mot bilen för att åka hem med oförrättat ärende men med pengarna i behåll.

Sen finns det dom som formligen njuter av att trängas och ser allt som ett gigantiskt Liseberg eller Gröna Lund där kundvagnarna är radiobilar.
Men visst ser man irriterade miner, speciellt när två damer får grepp om samma klädesplagg. Jag brukar slå vad med mig själv om en femtilapp om vem som ska vinna. Oftast är det jag själv som vinner och tar hem potten, vilket mer än väl behövs när det är dags att betala notan.Inte nog med att det är kö i entrén, det är en jädra kö till omklädningshytterna också. Men kvinnor är ett tålmodigt släkte och står för det mesta lugnt kvar. Ofta finner dom en ny bekantskap som dom diskuterar priser, färger och storlekar med. Apropå storlekar: En upptäckt jag gjorde var att det måste vara väldigt dålig kvalité på tjejkläder numera. För gudars skymning, som morsan brukade säga när hon drog ner rullgardin, va kläderna hade krympt i tvätten. Alla unga tjejer gick omkring i alldeles för små kläder och visade magen. En får bara hoppas att vinterkläderna håller bättre kvalité, annars får dom frysa i vinter. Jädra tur att damkläderna verkar vare av bättre kvalité. Det skulle allt se ut det, med en hoper kraftiga damer i alldeles för små och tajta kläder. En del blir otåliga och försöker hitta egna lösningar för att prova kläderna. Jag såg ett fruntimmer som använde en sån där klädkaruseller att byta om i. Kan du tänka dig synen av ett överviktigt fruntimmer som försöker prova kläder i snurran, speciellt när man går förbi och låtsas fastna i ett klädesplagg så att karusellen får fart. Rena rama snurren alltså.

Vadå fräckt? Jag kan väl också få ha lite kul. Är det tivoli så är det.Förresten, varför skulle hon prova kläder där för? Där fanns det ju ingen spegel. Hon kan ju ändå bara gissa hur hon såg ut.

Vi hade varsin mobiltelefon frugan och jag så att vi skulle kunna hålla kontakten ifall vi kom ifrån varandra. Det första vi gjorde var att komma ifrån varandra.Jag har gjort en stor upptäckt. Damavdelningen är en telefonskyddad zon. Varje gång när jag försökt nå hustrun fick jag till svar: Numret du söker går inte att nå för tillfället, var god försök igen. Det var ju det jag gjorde igen och igen och igen och…

På min rundvandring träffade jag på dessa glada gossar.
Tre gringos på Gekås i Ullared.

Jag strosade runt i flera timmar och iakttog alla hålögda gubbar som gick omkring som zombies med tungan hängande som en röd slips på magen, längtade efter en immig kall pilsner. Att gå ut på ett av matställena runtomkring för att få sig en svalkande öl och sedan köa en timme till vid entrén var inte speciellt lockande. Det förekommer tydligen en hel del ångrade impulsköp med tanke på att man kunde hitta BH:ar bland konservburkarna
Gång på gång hördes detta och liknande meddelanden i kundradion:Lisa Karlsson ombedes att komma till kundtjänst där maken väntar… och väntar… och väntar… och väntar... och…
Väldigt vilket eko det var i en sån överfylld lokal... Konstigt.

Ullared är inte bara kläder, där finns nästan allt utom färskvaror.

Hustrun hade tipsat mig om att det fanns en avdelning för gubbar i källarplanet. Jag tog den rullande trottoaren ner till en riktig fyndgrotta. Där nere fanns det fullt av bara nödvändiga saker. Allt som stora pojkar behöver. Det är bara storleken på prislappen som skiljer dom stora pojkarna från dom små.Det var verktyg och maskiner, skruvar och muttrar, radio och TV, telefoner och… ja allt och lite till. Och allt dessutom till halva priset mot normalt. Med andra ord: En riktig guldgruva. Ja, man kan faktiskt säga att det är ett riktigt gubbdagis.

En trött och tankspridd Mojje i regnet.

Där gick gubbarna omkring med ögon hängande som lysande sladdlampor ur ögonhålorna. Dom dreglade och suckande, men hade hustruns förmaningsord ringande i öronen, att det bara skulle köpas nödvändiga saker. Jag gick i egna tankar och tittade på alla nödvändiga saker som jag behöver när jag hörde en telefonsignal som verkade komma långt bortifrån fjärran. Plötsligt vaknade jag till av att jag tyckte mig känna igen signalen av Ipren-mannens melodi. Det var min telefon som ringde. Ingen vettig människa förutom jag har väl denna ringsignal.Samtalet var inte så långväga, det kom inte längre bortifrån än damavdelningen.Av nån underlig anledning fungerade tydligen telefonerna från damavdelningen och ut till gubbarna. Det var hustruns upphetsade röst som manade mig att komma till strumpbyxavdelningen med en ny vagn, för hennes var överfull. Som av en händelse hittade jag en tom och övergiven vagn alldeles i närheten.
— Du kan betala och packa det här i bilen så länge, du är ju så bra på att packa. Där slog hon huvet på spiken. Jag hade sett att med lite omfördelning i vagnen skulle jag kunna packa med en hel del, i mina ögon, absolut nödvändiga saker nerifrån källar’n. Jag var beredd på att få stå i kassakön en bra stund i väntan på min tur. Men tack och lov så var det bara ca fem kunder i varje kö och med femtioelva kassor skulle det snart vara min tur.
Jo jag tackar ja. Det var bara ett krux, varje kund hade så många och fulla vagnar att det tog så där… femton minuter – en kvart med varje. Men det fanns i alla fall ett ljus i mörkret. Vid utgången fick man en stämpel så att man kunde gå in genom VIP-ingången, utan att behöva köa nån längre stund… Med tanke på alla som ville ha stämpeln tror jag att VIP står för:
Väldigt Ivrig Penningspenderare.

Inte nog med att jag fick se solen och få lite frisk luft, jag fick inte, men väl köpa mig en kall dricka och en stekt tjockkorv med bröd som jag avnjöt på stående fot. Mätt och däst blev jag sittand på en bänk i solskenet, studerande alla olika människor och företeelser. Efter gott och väl en timma reste jag mig och stapplade in, på stela fötter och med ömmande hälar efter alla påkörningar av kundvagnar, för att trängas igen.Jag hade inte mer än hunnit in, innan hustrun ringde och tyckte att det var matdags. Efter maten tog hustrun en ”liten” kompletteringsrunda medan jag tog en välförtjänt slummer i bilen före hemresan.Tilläggas ska att ungarna hade varit jätteduktiga, utan tjat, gråt och tandagnisslan. Men visst, dom hade blivit lovade några helt nödvändigt onödiga saker. Än jag då? Jodå, förutom det jag smugglade hade hustrun köpt en jättesnygg tvåhundrsnittioniokronorströja för endast sjuttionio och nittio till mig. Även om vi bara hade köpt nödvändiga saker, så sved det rejält i svinlädret när jag betalade. Men väl hemma, när vi gick igenom kvittona och vad vi hade köpt och även lagt till för resan, så blev summan av kardemumman ungefär halva priset. Dessutom hade hustrun haft jätteroligt, även om hennes fötter var ömma och svullna efter en heldag på detta gigantiska nöjesetablissemang. Dom var även i full gång med att bygga ut varuhuset med minst en tredjedel till, för att få rum med flera attraktioner till nästa år. Med andra ord: Precis som på ett riktigt nöjesfält.

Du undrar säkert vad hustrun sa om mina hemsmugglade nödvändigheter? Ingen fara, jag fick en puss på kinden med orden:
- Du har gjort dig förtjänt av lite uppmuntran eftersom du varit så väldigt duktig och inte skrikit och sparkat en endaste gång. Dessutom har ju jag frossat en hel del själv.

Det blev visst lite mycket det här, men det är ungefär som med kundvagnarna på Ullared. 
Det är svårt att sluta innan det är knôkafullt.

Vill bara tillägga att med detta kåseri vann jag första pris och ett presentkort på ETT TUSEN KRONOR att handla för på GEKÅs. 
Var annars?!

Å ett hemma-hos-reportage i Gekås egen tidning ULLA.

Mojje.