VÄDERSPÄNNING.

Det finns många olika sorters väder, bra väder och dåliga och allt däremellan.

Fast egentligen är alla väder bra... ja att snacka om alltså. Har man inget annat att snacka om så kan man alltid diskutera väderläget.
För visst är väder spännande. Ja man kan säja att det är en rejäl väderspänning. Å visst är det spänning i luften när åskan går.

Perfekt väder för min potatis och grannens torra hö! sa bonden när det kom en rejäl åskskur.

Apropå ingenting:
Att hundar gärna pinkar på elskåp är för att dom söker en viss spänning.

Nu åter till ordningen.
Att snacka väder är bra, men att släppa väder är inte särskilt populärt, även om man måste. Det är ju allom bekant att kvinnor inte fiser lika mycket som män och det beror på att dom pratar så mycket att dom inte hinner bygga upp något tryck. Apropå tryck… Definitionen av en rap: Från magen kommande, genom halsen stigande, över tungan rullande brakskit som omtalar att aschlet gått i baklås. Och vad är då en brakskit? Jo det ska jag tala om: Det är den frigjorda andens glädjeskri när han lämnar den lösa materian. Mycket skitsnack har det varit men nu återgår vi till vädret. 
Det är TVs fel att det numera inte är nån jäkla ordning på väderrapporteringen. Nu finns det etthundrafemtioelva TV-kanaler som alla har olika s.k. meteorologer där ingen ger samma prognos som dom övriga. Nä-ä, tacka vet jag vädret på ång-TVs tid, då fanns det bara tre meteorologer: John Pölman, Karl-Regnar Karlsson, Åska Bodén och Leo Regnalätt, dom kallar jag vädergudar. Då var det fanimej ordning på vädret. Jag säjer bara: Alla goda ting är tre, en, två, tre.
Hoppsan det var visst fyra... men okay, det är 25% moms på det mesta. Det finns pessimister och optimister vad det gäller väder. Skillnaden är att en pessimist har en regnmätare medan en optimist har ett solur. Väderlek, är det en lek med vädret? Jomenvisst... nu låter jag Papphammar leka vädergubbe. Håll tillgodo.

Som avslutning vill jag bjuda på ett inlägg från min bok FÖRSTA MOSBOKEN som jag tycker passar in i sammanhanget.


Det är från min lumpartid i Kungliga Svenska Flottan i Karlskrona. Jag har kallat det:

DET STORA GASLARMET I NATTEN. Trots allt negativt som jag tidigare skrivit om ”Pinan” kunde det vara väldigt trevligt i Karlskrona. Det negativa var bara nått man sa, bara för att det skulle vara så. Det trevligaste var alla snygga tjejer i staden. Men visst, det fanns en del otrevligheter också. Det var alla ”Pillemausare” som tittade snett på oss flottister. Dom manliga varvsarbetarna kallades så. Det är förståeligt att dom inte gillade att vi kom och kurtiserade ”deras flickor”. Men flickorna tyckte om att det kom nya killar till stan. Dessutom är inte inavel nått man skall sträva efter.


En trevlighet som jag lärde känna hette Inger. Första gången jag lade märke till henne var när jag stod vakt vid bron ut till Stumholmen. Hon jobbade på försvarets syfabrik och passerade bron varje dag. Jag brukade fika på kondiset som låg i ett hörnhus på Stortorget. En eftermiddag när jag kom dit, satt hon tillsammans med ett par kompisar i ett för stunden ganska glest befolkat fik. Nu hade jag världens chans att bli bekant med henne. Jag körde samma beprövade knep som jag brukade använda på Loftet. Jag gick fram till deras bord och frågade om jag fick slå mej ner eftersom det var enda lediga platsen i hela lokalen. Det gick hem även denna gång. Vi satt och pratade om allt möjligt och hade trevligt. Jag var en försiktig general och gjorde inga större framstötar denna dag, men vi bestämde i alla fall att vi skulle gå på bio på lördan. När lördan kom snyggade jag till uniformen lite extra och polerade mina skor så att det gick att spegla sig i dom. Det var uniformstvång och inte tillåtet med civila kläder när man var på permis. Men jag använde ändå mina civila skor av modell myggjagare, för flottans pontoner ville jag inte ha.

Vi träffades utanför biografen lagom till första föreställningen. Vad filmen handlade om vet jag inte, jag var nog inte så intresserad heller. Jag var fullt nöjd med att sitta i hennes närhet och känna doften av hennes parfym.

Efter filmen gick vi till fiket, för det var ingen ide att gå och sätta sig och tjusa på en bänk i Hoglands park. Anledningen till detta var att det var vinter. Att det var vinter fick jag erfara när jag skulle följa henne hem.

Vi satt kvar på fiket tills dom stängde. Hon bodde på Saltö, en av dom yttre öarna i Karlskrona så det var en bra bit att gå. Vi var nog lite blyga och försiktiga båda två för vi gick inte hand i hand. Jag tror att hon ville hålla handen lika gärna som jag ville ta hennes hand i min. Jag skulle nog i alla fall ha tagit flottan pontoner med räfflad sula. Mina myggjagare med slät lädersula var inte lätta att ta sig fram i snömodden med. Det var som att ta två steg framåt, ett steg bakåt och några åt sidan.

När vi passerade Fisktorget på väg ut mot öarna kände jag mig väldigt väderstinn efter att suttit still både på bion och fiket. Att jag sen hade druckit en och annan kopp kaffe gjorde inte saken bättre. Ju längre ut på öarna vi kom, ju mer snömodd var det. Magen rumlade som en stenkross. Det blev svårare och svårare att gå. All koncentration gick åt att nypa ihop skinkorna. Det fanns ingen stans att gå undan, och med en såpass ny bekantskap släpper man inte väder hursomhelst.

När vi var mitt på Saltöbron halkade jag till, benen for i vädret som på en sprattelgubbe. Mer behöver jag väl knappast säga... Men ändå... Det gick inte att stå emot trycket från ett helt julbord, jag släppte en fis som var så stor och högljudd att det ekade mellan öarna.
Dom som hörde smällen tänkte säkert: Nu kommer ryssen.

Ryssen var nått som var farligt för det var honom vi krigade mot i alla övningar. Jag är säker att på att det gick gaslarm i "Pinan" den natten.

Det var en pina för mig, jag trodde att jag gjort bort mig för tid och evighet hos Inger. Men när jag såg att hon sken upp i ett enda stort roat leende och började skratta åt min fa(rt)däs kände jag mig lugn. Det var inte bara jag som släppte mig, all blygsel släppte också. Vi gapskrattade båda två och hade svårt att stå på benen. Inger halkade till och grabbade tag i min arm för att inte halka omkull. Jag var inte sen att greppa henne om midjan.

När vi sansat oss, gick vi hand i hand i natten. När vi kom hem till hennes hus hade mina brallor vädrat ur. Vi gick in och värmde oss i farstun. Vi stod och kramades och pussades som två turturduvor en lång stund. Så småningom skildes vi åt. Lycklig började jag min långa sliriga vandring tillbaka till förläggningen.

Kärlek är:

Hand i hand

Hand i den

Den i hand

Den i Den