VÄGEN TILL HIMMELRIKET.

DEILES 1968.

I 40 år mellan 1960 – 2000 var jag Morgan, även kallad ”Korv-Mojje”, korvgubbe på DEILES i Örebro. Jag är fortfarande starkt knuten till mitt gamla yrke på flera sätt. Bland annat så står jag ofta i baren hos Lekebergsrevyn i Fjugesta och serverar korv när jag inte står på scenen och tokar mig. Dessutom är jag ofta ute hos olika föreningar, klubbar och boenden och roar och berättar om mitt liv som korvgubbe och om mina möten med olika, mer eller mindre kända kunder och även kungligheter.

Nåväl, detta var en liten bakgrund som ger en förklaring till följande.

För några dagar sedan var jag ute på en liten rundtur med familjen nordöst om Örebro. Precis innan vi körde in i Fellingsbro fick jag syn på nåt som fick mej att titta både en och två och tre gånger. Det var en vägskylt som visade vägen till rena himmelriket. KORVRIKE 1 stod det med stora bokstäver på skylten. Jag styrde in till kanten, stannade och gick ur. Tårögd av lycka gick jag fram till skylten, tog fram mobilen för att föreviga denna hänvisningsskylt vid porten till himmelriket. Jag fick inte riktigt fokus genom glädjetårarna så jag tog upp näsduken och torkade ögonen och snöt näsan. När jag åter kikade i displayen trodde jag inte mina ögon. Då såg jag vad det verkligen stod på skylten.

Kan det vara så att alla åren i ångan från korvgrytan och stekoset från grillen som gett mej en liiiten hjärnskada som gjorde att jag såg det jag ville se?

Men bilden fastnade i alla fall i kameran så som jag såg den. Å tur var det, annars hade du kanske inte trott på min historia?!

Jan Scherman håller på att skriva en bok som heter: KORVRESAN GENOM SVERIGE. Den handlar om korvkiosker, korvfabriker och allt om korv från norr till söder. Boken kommer snart ut på marknaden.

Janne och hans fru besökte mej i somras. Vi satt i trädgården i solskenet, tog en fika och snackade korv. Janne berättade om sin kommande bok och tog en del bilder på mej. Jag berättade om mitt korvgubbeliv och han spelade in samtalet, så även en del av min story kommer med i boken. Jag ser verkligen fram mot att få läsa den.

Å du Janne, du får gärna använda bilden KORVRIKE i din bok.

Apropå böcker, jag har själv skrivit boken:

FÖRSTA MOSBOKEN. En korvgubbes bekännelser.

Jag tryckte 3.600 ex. och gav ut den på eget förlag. Alla böcker är slutsålda men kan lånas på biblioteken. Den kan också finnas på vissa loppisar för en billig penning.

Jag kan även rekommendera dej att knappa in på www.lekebergsrevyn.se

Där kan du se flera hundra filmklipp och även hela föreställningar ur vår produktion.

Ha ett gott liv och ät mera korv, för du…

KORVEN HAR FÖTT UPP FLER ÄN DEN HAR SLAGIT IHJÄL!
BLI GÄRNA GAMMAL MEN ALDRIG VUXEN!!!

//Korv-Mojje.

DET OKÄNDA vs det VÄLKÄNDA.

DET OKÄNDA i Bollmora vs det VÄLKÄNDA DEILES i Örebro.

En familj i Stockholmsförorten Bollmora som upplever att dom har besök av vålnader har kontaktat TV-programmet DET OKÄNDA som kommer dit med kamerateamet och ett medium. I programmet beskrivs Bollmora som socialt undermåligt, där arbetslösheten var stor på 60-talet och alkoholkonsumtionen hög.

Jag själv tittar inte på programmet eftersom jag är skeptisk till ”spökerier”, men om det är någon eller något som kan övertyga mej om motsatsen så OK.

En bekanting hörde av sej och berättade att min korvmojj nr 2 som jag hade mellan åren 1966 – 1984 fanns med på en bild i programmet. Jag blev nyfiken och letade på Play-TV och kollade. Å tammesjutton, där fanns en tjusig kvällsbild på en av Örebros populäraste korvmojjar med i beskrivningen av ett Bollmora i förfall på 60-talet.

Att placera DEILES i den miljön är närmast en skymf mot mej, en seriös korvgubbe som var aktiv i 40 år i Örebro och som alltid velat kundens bästa. Å inte fanken har dom frågat mej om lov heller. Men det var väl så att programledningen ville visa upp en bild från 60-talet. Så då fick dom söka sej ända till Örebrotrakten. Snyggare korvmojj än min finns nog inte att uppbringa i hela Sverige.

(Inte fanken skryter väl jag?!)

Kiosk nr 2

Jag filmade av TV-rutan med mobilen för att dokumentera det hela. Jag har klippt ner inslaget till några minuter, bara för att få med det väsentligaste. Och 2 minuter och 55 sekunder in klippet ser man plötsligt en bild från 1968 på DEILES KORVBAR i Örebro som om den skulle ligga i Bollmora.
Vem ska man tro på tro på tro på...?!
Men att få vara en värdig representant för 60-talet är väl inte fy skam!

Under 40 år, 1960 – 2000, var jag korvgubbe men kallas än idag för ”Korv-Mojje”. En stolt korvgubbe som är världsberömd på hela Närkeslätten.

Kiosk nr 1 

Mumsfillibabba

Specialbrickan

"Kiosk" nr 3

Korv-Mojje

EN MODIG MAN.

EN MODIG MAN!

Det var en gång… 
Ja så börjar alla sagor.
Men det här är ingen saga, det är den sanna berättelsen om en liten modig man.
Hans far dog när pojken var blott 14 år och modern när han var 18.
Han var en dagdrömmare som inte tog skolarbetet på allvar.
Han levde i sina egna drömmar om hur han ville förändra världen.
Han lockade folket, likt Råttfångaren i Hameln, med fagra löften om en bättre framtid.
Han var en girig man som ville ha mer och mer och det han gillade mest var makt.
För att skilja sej från alla andra män ville han ha ett signum som ingen annan skulle vilja bära.
Han odlade en mustasch som ingen tidigare skådat.
Hans ansiktsbild var därmed för evigt inbränd på mänsklighetens näthinna.
En man som har en sådan löjlig mustasch som han hade måste vara en modig man.
Och som sagt… tyvärr så var det här ingen saga.
Javisstja, jag glömde nämna att den lille ”modige” mannen hette Adolf, Adolf Hitler.

Nu har han ersatts av två nya "modiga" "män" som också vill förändra världen. För visst måste man vara modig om man vill visa sig i sådana frisyrer.

Låt inte lura er!

För att en person har en liten larvig mustasch eller en knäpp frisyr behöver det inte innebära att han är en liten larvig fjant.
Han kan vara en riktigt riktigt jävla STOR DJÄVUL bakom den larviga mustaschen eller knasig frisyr.

Så se upp för den som ser fjantig ut, han kanske försöker visa sin ”storhet” en dag.
Mojje.

EN TUR MED TUR I OTUREN.

EN TUR MED TUR I OTUREN.

Visst har vi haft en härlig sommar. Den började med att min kära hustru är nybliven pensionär. Nu skulle vi verkligen göra massor av saker tillsammans, sånt som man inte hinner med på ”bara” fyra veckors semesterledighet.

Hälsa på släkt och goda vänner, göra shopping och teaterresor, göra cykelturer, äta och fika på trevliga ställen, pöta i trädgår’n, eller bara sitta och gunga i hammocken och njuta av ledigheten. Åsso får man ju inte förglömma alla härliga grillkvällar.

Hustrun har dessutom fått ett nyvaknat intresse för odling, från frö till blomma. Hon ville helt enkelt ha ett växthus. Å jag som tycker om att använda hammare och spik skulle naturligtvis bygga ett sånt.

Ja ja ja… jag vet… hammare och spik är inte det optimala när man ska sätta ihop ett glashus. Därför beställde jag en byggsats i aluminium från ett byggvaruhus.

Nu var det ju några veckors leveranstid. Perfekt, då kunde vi inleda vår redan inplanerade rundtur i Svea Rike.

Vi inledde med en norrlandsresa till min nygifta 74-åriga brorsa i Åskiljeby som ligger mellan Lycksele och Storuman.

Nygift vid 74… den gubben har tydligen krut i kardan.

Ja det står faktiskt kardan och inte kardan, det är en jäkla skillnad. Dessutom är det en betoningsfråga.

Nåväl… nu till det här med tur i oturen på norrlandsturen och min brist på krut i kardan.

Sist vi besökte brorsan var för två år sedan och då åkte vi Inlandsvägen, en nätt tur på drygt 90 mil. Med några bensträckare och lite mat och fika samt en kortare slummer körde jag hela sträckan på en och samma dag. Jag är inte den som blir trött bakom ratten.

Vid ett spontant loppisstopp träffade vi förresten på ”tvillingbrorsan” till vår bil, född bara minuten efter våran.

För att få lite omväxling körde vi denna gång kustvägen. Ungefär samma antal mil. Mat, fika och en slummer samt ett spontant loppisbesök ingick naturligtvis även i denna resa. Det loppiset låg vid Välsta, en mil norr om det ”Glada Hudik”.

När jag styrde ut på E4:an igen efter loppisbesöket small det till under bilen och motorn rusade samtidigt som bilen tappade allt krut i kardan.

Vi blev stående mitt emellan körfälten på den hårt trafikerade E4:an. Men med tur i oturen var det två svängfiler, så i princip var det fyrfiligt just där. Så vi var ju inte nåt direkt trafikhinder. Varningsblink på och på med reflexvästen.

Innan jag hann ställa ut varningstriangeln hade vi ytterligare lite tur i oturen. För det kom ett gult arbetsfordon med en hyvens kille i. Han stannade till, satte igång saftblandaren på taket och kollade om han kunde vara behjälplig. När han förstod att jag inte kunde komma ur fläcken ringde han en polare som hade en bildemontering och en bärgningsbil.

Med ännu mera tur i oturen var att Välsta Bildemontering bara låg tvåhundra meter från haveriplatsen. Så på fem röda var vår bil bärgad till bilskroten.

Visserligen går bilen på sitt nionde levnadsår men har varit en kär gammal vän som förtjänar att leva vidare.

Med risk för att bli tjatig så hade vi turen att han även hade bilverkstad. Han erbjöd sej att kolla vad det var för trasigt fel som var sönder.

Bilen hissades upp och det konstaterades att det var vänster drivaxel som pajjat.

Eftersom bilen är framhjulsdriven så är den ju inte utrustad med kardanaxel.

Det där med krut i kardan är bara ett uttryck som jag slänger mej med då och då och det har sin egen historia, å den kommer här…

… Det var en kille som råkat göra en jänta med barn och då kommenterade kompisen:

—   Ja det är ju inte lätt att bromsa när man har krut i kardan!

Då svarade killen:

—   Å det är heller inte lätt att backa när garaget följer med!

Skönt tänkte jag, då var det alltså bilen och inte jag som tappat krutet i kardan.

När han kollade runt i lagret av bildelar hittade han en begagnad drivaxel som han trodde skulle passa.

Nu gjorde jag ett ekonomiskt överslag. För att slippa väntetid på en ny drivaxel, plus hotellkostnader och ev. kostnad för en hyrbil, accepterade jag den begagnade drivaxeln.

Nu är det ju så att det ska ju jäklas lite också när man ändå har tur i oturen. Det visade sej att den drivaxeln inte hade det exakta måttet, det fattades tydligen nån millimeter nånstans.

Jaha, tänkte jag. Det var alltså nu min tur i oturen tog slut.

Men i samma sekund sa han att han hade en kompis en bit bort som också hade en bilskrot. Jag kan kolla med honom om du vill?

JA TACK GÖR DET, svarade jag.

Efter ett kort telefonsamtal bekräftade han att polar’n hade en drivaxel med rätta måtten.

Gå in i vårt lunchrum och ta en fika medan jag åker och hämtar den.

Det hade börjat duggregna så det var gôtt att få komma in i värmen och få en kopp kaffe och sju sorters Ballerinakex.

Efter fikat tog jag en tupplur i framåtstupa sidoläge över bordet, medan frugan tog en liten hönslur.

Drivaxeln passade och bilen provkördes utan anmärkning.

3.915 kronor kostade hela kalaset inkl. glass, kaffe och kakor. Dessutom lämnade jag en rejäl pappersslant i dricks som tack för vänligt bemötande och jättebra service. Glada och nöjda hoppade vi in i bilen för vidare färd norrut mot midnattssolens rike. För visst blir man glad i Hudik.

Hela proceduren från haveriet tills vi var på rull igen tog lite drygt tre timmar.

Ganska exakt 03:00 landade vi hos brorsan och hans fruga I Åskiljeby. Dom hade slumrat till och från framför Tv:n i väntan på oss. Men nu var dom vakna och tog emot oss med en sen kvällsfika, eller om det var en tidig frukost? Shit happens, gôtt var det och några trevliga dagar hade vi tillsammans i Norrland med midnattssol och vackert väder.

Vi hann även med en liten knaber i brorsans jordkällare som han gjort om till vin och spritkällare och en liten fin och intim bar i mystisk miljö.

Under ett besök i kyrkan där brorsan och hans fruga gifte sej kunde jag inte låta bli att gå upp i predikstolen och hålla en tacksägelsepredikan till allt som gått så bra. För jag är nog så som det står i texten på min T-skirt.

”By the way”, som norskan sa när han passerade Tyskland.

Jag har fått en faktura från Transportstyrelsen på nio spänn eftersom vi passerade Sundsvallsbron. Men va fan… nio spänn?

Nu tror du nog att snålen gråter blod för dessa kronor?! Nädu, snål är jag inte, däremot ekonomiskt sinnad och det är en jädra skillnad. Den summan är som en piss i Atlanten!!!

Men så tänkte jag i mitt stilla sinn… Vad kostar administrationen för att få in några futtiga spänn? Först all utrustning som registrerar passagen, sen avlöning till de som sitter och granskar bilderna och kollar upp vem som äger fordonet, dessutom kuvert, papper och bläck, sen ska ju posten ha en slantöring i porto för att transportera och dela ut brevet. ”ÄR DET BARA JAG”… som Ulf Brunnberg brukar säja.

Visserligen håller systemet många människor i arbete, men kan det betala sej???

Tillägas bör att hemresan gick bra utan några ofrivilliga stopp.

Har man tur på turen så har man.

Stort TACK till dej som stannade och såg till att vi så snabbt kom av den hårt trafikerade E4:an! Tyvärr så glömde jag fråga vad du heter. Men de trevliga hjälpsamma grabbarna på Välsta Bildemontering framförde säkert mitt och hustruns varma tack till dej

MOJJE.

EN HÖGST OVANLIG PÅSKHELG.

Är det någon mer än jag som lagt märke till att denna påskhelg inte har varit sej riktigt lik? Åtminstone inte i Karlskogas sydvästra delar. Jag har varken sett raketer eller hört påsksmällare, jag har inte ens sett röken eller skenet från nån bengalisk eld. Det har helt enkelt varit tyst och stilla på himlapällen.

Kan det vara så att folk helt enkelt har fått nog av alla dessa sprängningar, självmordsbombare och inte vill bli påmind om alla terrordåd i världen?

Den som uppskattade det mest var ”Lillfjanten”, ja Theo menar jag.

Han och jag har kunnat ta pinkepromenaderna i lugn och ro. Sent på påskaftonskvällen tog vi en riktig långpromenad på ungefär 1½ timma, medan matte tittade på inspelningen av ”Let’s Dance”, ett program som jag inte är intresserad av överhuvudtaget.

Efter promenaden sov han lugnt och tryggt i soffan bredvid Husse.

I vanliga fall har han darrande krupit undan i nått hörn, gärna i klädkammaren mitt i huset där det inte finns något fönster. Tillslut har vi fått lyfta ut honom på gården när vi trott att det varit ett tillfälligt uppehåll mellan bombardemanget. Han har bara hunnit tömma halva blåsan innan eländet har börjat om på nytt.

Nu får vi hoppas, för djurens skull, att kommande typiska smällarehelger får vara lika lugna.

Sen får vi hoppas, för mänsklighetens skull, att alla JÄVLA KRIG och TERRORDÅD i världen upphör!!!

RYSSEN ANFALLER… IGEN!

UBÅTSJAKT.

HMS jagaren Gästrikland 1959 -82.

Mojje på spaning.

    När jag gjorde lumpen ombord på jagaren Gästrikland 1965 -66 hände en hel del, både sånt som var nästan som på lek, men även en hel del allvarliga incidenter. Men jag ska bara nämna en grej apropå dom senaste förmodade kränkningarna på svenskt vatten i Stockholms skärgård.

Allt var som sagt inte bara övning. Några gånger var det skarpt läge. Redan i mitten på sextiotalet kränktes Sveriges farvatten av främmande oidentifierade undervattensfarkoster. Jag skriver oidentifierade, för vi lyckades aldrig få upp någon ubåt till ytan.

Att det var ryssar var vi helt övertygade om, det var det alltid på 60-talet. Ryssen var en elak farlig jävel. Det hade vi blivit itutade.

Nåväl, vi bedrev hydrofonspaning tillsammans med kustflottans

Hydrofonspaning med vertolhelikopter.

vertolhelikoptrar, både inom och utomskärs. Stridsledningen var flera tillfällen säker på att vi hade ringat in ubåtar. Men icke sa Nicke. Hur vi än bar oss åt så lyckades dom gömma sig genom att lägga sig på botten under fullständig tystnad.

– Får jag be om största möjliga tyssssssssssssssssssssssssstnad! sa ubåtskaptenen.

Eller så lyckades dom smita ur nätet när helikoptrarna var tvungna att göra uppehåll i spaningarna för tankning.

Vid två tillfällen var vi så säkra på att vi hade närkontakt att vi skulle bomba dom. Men innan vi lät sjunkbomberna gå så sköt vi varningsskott med sjunkgranater, typ knallskott. Vi var ju gentlemän, vi ville ge den lede fi en ärlig chans. Ubåtsbesättningen var kallhamrad, och gav inte upp för såna småsaker.

 Kapten på skutan.

Några sjunkbomber släppte vi aldrig. Om det berodde på rädsla för ryssens repressalier vet jag inte.

Däremot avfyrade vi sjunkbomber vid ett par övningstillfällen. Bomberna slog i vattnet i en triangel och briserade på olika djup. Dom exploderade nästan samtidigt. Först hördes dova smällar, sedan skakade jagaren nästan som en blöt hund som ruskar sig torr, därefter kastades tre vattenpelare upp som var åtskilliga meter höga.

Det var inte nådigt att vara i närheten av den smällen. Så nog fick vi upp dom den gången… alla dom fiskar som dog av tryckvågen. Sen var det bara att håva upp fisken och sälja dom på Östermalmshallen till fint folk. Dom pengarna kom väl till pass för att förstärka flottans kassa som blev mindre och mindre på grund av dom allt mer krympande försvarsanslagen.

Sprängd sill smäller minst lika högt som sprängd anka, vid finare middagar.

    Det har ju då och då talats om både stora och små ubåtar som gjort kränkningar. Det är ju allom bekant att ryssarna gick på grund i Karlskronas skärgård 1981 med U 137.

    Sverige hade på sextiotalet en egen liten miniubåt som hette Spiggen.

Dvärgubåten Spiggen 1958 -70.

Redan namnet antyder ju hur stor den ubåten var. Kunde Sverige tillverka fungerande miniubåtar redan då, så varför skulle inte andra länder kunna smyga in i våra kustband med sina minisar långt senare. 

Är det så att ”lillpojken” Vladmir Putin måste hävda sej och visa sina muskler.

Av nån konstig anledning har de flesta diktatorer, tyranner, förtryckare och envåldshärskare genom tiderna varit småväxta. T.ex. Hitler, Stalin, Mussolini, och många fler. Och för att inte förglömma "Babyface" Kim Jong-Il.

Tänk att småjävlarna är dom största djävlarna!

Måste dom hävda sitt tillkortakommande???

Man kan bli putt för mindre!!!

NU JÄVLAR ÄR DET KLIPPT!!!

Kriget kommer...

Mars attacks...

Världarnas krig...

eller Mojje anfaller!

Nu är det kokta fläsket stekt, som man sa förr när fan var lös.

I kväll har jag hittat den första mördarsnigeln i min trädgård. Men den blev inte långlivad. Jag fick fram sekatören lika fort som blixten slår ner. Jag offrade samtidig en hundskitepåse.

Jag fiskade upp snigeln med sekatören, höll den över öppningen och klippte av snigeln på mitten.

Helt plötsligt fick jag upp en truddelutt i skallen om masken Max:

Nu ska jag berätta om en liten mask, om en liten mask som heter Max.

Lilla masken Max han var rosig rund och rask, ja han var en riktig lurifax.

När han hade tråkigt, tänkte han kavat: 

Att jag tar och delar mig och får en lekkamrat.

Så han tog och snörde av sin lilla gump.

Hela dagen lekte masken Maxen med sin stump.

Långa gånger grävde masken hit och dit, lekte kurragömma med sin ända.

(Men en dag försvann hans lilla ända och han blev väldigt ledsen, men sen gick det en tid och sen var han inte ledsen mera.)

Irra runt och leta alla gångar kring, men hur än han letade så "finde" han ingenting.

En dag blev han bjuden på en maskerad. I en liten maska blev han kär.

Sköna mask så sa han, men hon svara tvärt:

Känner inte du igen din egen lilla stjärt!

Kan det vara så att hen återkommer och hämnas tusenfalt...?

HÖVVALIGEN. Törs jag sova ikväll?

Ja jag skrev HEN för sniglar är ju hermafroditer och befruktar sej själva.

P.S.

Vet du varför fransmännen äter så mycket sniglar???

Dom gillar inte Fast Food!!!

D.S.

Å kampen fortsätter!!!

Mojje.

FREDAGSNUBBEN TILL LILLA GUBBEN.

FREDAGSNUBBEN TILL LILLA GUBBEN.

Den lilla fredagsnubben.

Jaha… så är veckans fredag här.

Å vad vankas då om inte lilla fredagsnubben?!

Så här var det: Vi hade precis avslutat en sen lunch och skulle precis avrunda med lite kaffe och en liten…

… nä inte det du tror, om du nu tror det.

Nädå, inte så dags på eftermiddagen, utan bara en liten kaka.

Innan jag hunnit sätta det aromdoftande heta kaffet till mina längtande läppar, såg jag att grannen kom från parkeringen efter veckans slit och släp. Han vek av mot vår veranda och knackade på i förbifarten när han var på väg hem.

Va trevligt, han kanske vill ha en kopp kaffe och snacka av sej en stund, tänkte jag.

Men icke sa Nicke, fast han heter nåt helt annat. Det där är bara ett gammalt talesätt som man drar till med när man ska förklara nåt när nån säjer nåt som man inte förväntar sej att den ska säja.

Hmmm, det där blev väldigt invecklat, jag begriper nog inte själv vad jag menar. Vi lämnar det åt sitt öde.

Nåväl… han ville bara meddela att mitt ena bakdäck nästan var platt.

FAN, sa jag tyst för mej själv och tänkte: Nu har jag råkat ut för samma sak som han och ytterligare en granne drabbades av för några veckor sedan, nämligen att nån stuckit hål på deras däck med en kniv.

Fort som attan gick jag ner till bilen och konstaterade att däcket fortfarande hade lite luft kvar. Jag körde sakta som attan till gummiverksta’n. Tur som attan att dom fortfarande var kvar och hade öppet ytterligare en timma.

Snabb service.

Dom konstaterade att en liten nubb(e) hade trängt in i däcket och orsakat pyspunka.

Efter snabb hjälp och bra service som tog mindre än en kvart, satt ett luftsvullet däck åter på plats så jag kunde åka hem och avnjuta mitt kaffe med kaka och en liten Captain Morgan därtill. Det är ju ändå fredag. Å man är väl kapten på sin egen skuta.

”Fredagsnubben” var väldigt liten, knappt en centimeter och kostade 250 spänn. Men det är väl inget att däcka ihop för, alla har väl rätt till ett järn!

Den lille lille lille.         Den store store notan.

TREVLIG HELG!

MOJJE.