FEJK! FEJK!! FEJK!!!

 

MYCKET VILL HA MER.

eller

FEJK! FEJK!! FEJK!!!

 

Jag fick ett hastigt och oväntat besök av min yngsta dotter på Fars Dag. Å nog var det hastigt allt. GUD VA SNOPEN JAG BLEV!

Det blev ett Coronasäkert möte på parkeringen där hon överlämnade ett litet gulligt kuvert innan hon styrde kosan hemåt igen. Hon hade alltså åkt 5 mil från Örebro till Karlskoga för att överlämna Fars-Dags-presenten, GUUU VA GULLIGT!

Säkert levererat. Med Postnord vet man aldrig hur det gått.

Kuvertet innehöll nåt som man helst ska få 3 av, nämligen såna där Trisslotter. Å vilken tur… det var 3 lotter i kuvertet.

Glad i hågen började jag skrapa. Den första var en nit, den andra lotten hade 3 rutor med 30 x 2, alltså 60 totalt. Men den tredje var en rejäl höjdare… 3 rutor med 500. Totalt 560 kronor. WAOW!!!

Nu är det ju så att jag är som många andra, mycket vill ha mer. I mitt stilla sinn tänkte jag: Med den turen kan jag ju inte bara ge upp sådär. Jag åkte till ICA MAXI för att lösa in vinsten mot nya lotter.

Tydligen sker det inte alltför ofta att man vinner storkovan, för tjejen i ”kiosken” sa:

—Nämen vilken tur du har.

—Ja visst har jag.

—Vill du ha kontanter eller insatt på kontot?

—Nä, med min tur så det är lika bra att löpa linan fullt ut och ta nya lotter.

—Det gör du rätt i, hur många vill du ha?

—Ta för hela klabben.

—Vilka vill du ha?

—Ta dom som du vill ha, men ta bara såna som det är vinst på, sa jag hurtigt.

Leende plockade hon ihop lotter av alla sorter, stora och små, enkla och dubbla. Åsso fanns det såna med bilar på.

Väl hemma började jag skrapa och skrapa och skrapa. En del var det vinst på och andra var nitar.

En lott hade 3 TV-apparater. Men vad i hundan… JAG HAR JU REDAN FLERA TV-APPPARATER sa jag och rev sönder lotten. Dessutom var det några med en massa klöver på. Vad skulle jag med dom, jag som inte har några getter eller kaniner.

Nä nu skoja jag, riktigt så knäpp är inte jag.

Den här omgången blev vinstsumman 290 kronor.

Trots att det inte riktigt gått min väg utnämnde jag mej, som jag sett på TV att en annan gjort, nämligen till en säker segrare.

Nu gjorde jag om proceduren, fast nu åkte jag till COOP.

Väl hemma igen var det dags att skrapa, trots att jag hade träningsvärk i högerarmen.

Men ve och fasa, allt jag fick ihop denna gång var en

lott med ”bara” 30 kronor på.

Nu blev jag som den där trumpna ”Trumpen” och ropade:

FEJK! FEJK!! FEJK!!! och FUSK! FUSK!! FUSK!!! — JAG VILL HA OMSKRAP!!!DET ÄR JU JAG SOM ÄR DEN STORA VINNAREN!!!

 

Nä nu skoja jag igen. Jag är realist och kan se sanningen i vitögat. Jag har ju en trisslott med vinst som jag ska lösa in mot ytterligare en ny…

…Men inte än på länge, för jag tänker vara miljonär i många många år till.

”MAN FÅR LEVA PÅ HOPPET”… SA GRODAN.

HA DET GÔTT DÄR UTE OCH GÖR SOM GRODAN.

//Mojje.

RESAN TILL KARLSTAD.

RESAN TILL KARLSTAD.

1960 fyllde jag moppe, ja 15 år alltså, det var då livet började. Då vaknade intresset för flickor och… flickor… och… flickor… och…

…ja och musik naturligtvis.

En grupp från Värmland startade sin karriär redan 1956 med frontfiguren Sven Erik Magnusson i spetsen.

Men det var först på 60-talet som det verkligen tog fart.

Dom sjöng: ”Te' dans mä Karlstatösera” och om ”Lilla söta fröken fräken”.

Och däremellan många andra goa låtar som var en hyllning till flickor.

På mitt stamfik ”Loftet” i Örebro gick Sven-Ingvars låtar varma i jukeboxen ”Rock-Ola”.

Det kostade 25 öre och kan ni tänka, för en spänn fick man 5 låtar.

Ja jag är Örebroare från börden, men är sedan drygt 30 år värmlänning, ja eller rättare sagt Karlskoging…

…ungefär som en rumpmas om man jämför.

Nog om detta.

Sven-Ingvars sjöng så målande om Värmlandstösera att man blev både nyfiken och förälskad.

Då märkte vi hur det, som Povel Ramel senare sjöng:

”Det rycker lätt i den lilla svans vi har”. Oh fantastiskt!

Kompisarna som var äldre än jag skaffade körkort och bil.

Lilla jag som är född i december var alltid yngst i kompisgänget.

Jag hade varken körkort eller bil.

Att jag fick vara med bland ”de stora grabbarna” berodde på att jag ansågs vara en kul prick och en sån måste det ju finnas i alla grabbgäng.

 

Värmland… det låter som ett varmt, vackert och välkomnande land.

”Varnt å gôtt” som en Värmlandstös skulle beskriva det.

Å visst taler Värmlänningera väääldit våckert. Ja dä ä så dä ryyyser i ståpälsen!

En svinkall lördagseftermiddag i December 1962 med kraftigt snöfall och drevsnö på närkeslätten var vi grabbar lite uttråkade. Därför beslöt vi att åka till andra sidan Skrynkliga Bergen, Närkes Rocky Mountains… Ja ja ja, Kilsbergen om det ska vara så noga.

Vi var 5 stadiga grabbar som klämde oss in i ”Gamle Svarten”, Håkan, Kecke, Benga, Lasse och lilla jag. Jag kallas förresten för Mojje och gör så än idag. Det var bara Håkan som inte hade nåt öknamn.

Håkan var äldst och hade körkort och en svart Volvo PV 444 med delad fram och bakruta.

Den hade även vakuumdrivna vindrutetorkare som fungerade så att när man gasade på så stannade nästan torkarna helt beroende på att vacuumet behövdes i förgasaren. Men jädrar vad dom vispade på när man släppte gaspedalen. Vilket i sin tur gjorde att det blev en tämligen ryckig färd eftersom vi ville ha både fri sikt när snögloppet lade sej som ett bomullstäcke på vindrutan och bra driv i hjulen.

Det hör till saken att på den tiden hade man inte vinterdäck på bilarna, man tog sej fram genom snön ändå. Om man körde med plattan i botten å bilen var lastad med fem stadiga grabbar i sina bästa år gick det som på räls genom snödrivorna om man bara höll farten.

Lite besvärligt var det på väg uppför höjderna, men vi tänkte som så att bara vi har passerat Skrynkliga Bergen så är det som att ha emigrerat till värmen i Kalifornien. Men icke sa Nicke. På andra sidan var det minst lika kallt och lika mycket snö som därhemma.

Några suckade besviket, men jag lättade upp stämningen genom att påpeka att vi inte var framme i Karlstad än.

—  Ni har väl hört talas om sola i Karlstad grabbar, sa jag hurtigt.

—  Ja, jo, hm, fick jag till svar och stämningen blev lite lättare.

På den tiden var riksvägarna slingriga och smala och gick genom varje by.

När vi passerat Kristinehamn var det fortfarande lika mycket snö och grabbarna knorrade.

—  Det var nån som sa att det skulle vara varmt och soligt i Värmland. Vi behöver inte nämna några namn, men vi kan ju titta litegrann, sa Håkan och blängde på mej i backspegeln.

—  Lugn bara lugn grabbar, vi har faktiskt några mil kvar.

Det var inte mycket trafik på den tiden och speciellt inte när det var sånt väder som det var då.

När vi åkt nån mil till kom vi fram till en liten by som heter Väse.

Har ni hört va? Väse, man kan visst döpa byar till vad som helst.

Helt plötsligt fick vi se tre suddiga figurer genom den moddiga vindrutan.

—  Men va sjutton, sa vi alla i kör, BRUDAR! Är det en hägring eller…

Vi gnuggade oss i ögonen. Jodå. Det stod tre livs levande tjejer i snöyran.

Dom hade upptuperat hår, schalett, kappa, handskar, handväska, högklackade pumps och nylonstrumpor som naturligtvis hade söm. Det hade nylonstrumpor på den tiden.

Alla tre stod med armen i luften och viftade med tummen.

—  Stanna Håkan, dom vill åka med, ylade vi andra som hungriga hundar.

Håkan bromsade in, stannade och vevade ner rutan precis bredvid dom genomfrusna kalaspinglorna.

Dom frågade bedjande med darrande blåfrusna läppar om dom fick komma in i värmen?

—  Det är klart sa vi samstämmigt, lika samstämt som om det var VI som var Delta Rhythm Boys.

Eftersom det redan var fullt i bilen fick dom sitta i knät på oss grabbar i baksätet. Visst blev det liiite trångt men dom var ganska nätta så för oss grabbar i baksätet var det inga problem, det var bara trevligt.

Tjejerna var så genomfrusna så dom skakade. Det var som att ha en massagekudde i knät. Väääldigt angenämt måste jag säja, som var en av dom som satt i baksätet.

—  Vi har stått ena bra stunnn å dä har bare kommi nåre biler men ingen sôm har stanne. Så vi ble jätteglae när ni stanne te.

Som tur var så var det lite nedförsbacke, annars hade vi nog aldrig kommit igång igen i snömoset.

Ganska snart hade dom fått upp värmen och det var en väldigt trevlig stämning i bilen. Dom var fnittriga åsså talte de såndäringa gôrgo värmländska.

—  Å gu va gôtt dä ä å få sitte i ere varme knän grabber.

Dom undrade vart vi var på väg och när vi sa att vi hade tänkt åka till Karlstad undra dom:

—  Vill ni int hänge på te Fôrshaga å danse te Sven-Ingvars orkester iställe.

Om det var för att dom ville ha skjuts fram te dörra eller om vi väckt ett visst intresse vet jag inte.

Vi tittade nån sekund på varann och nickade. Vi var inte sämre karlar än att vi kunde ändra oss, visserligen var det ingen av oss som kunde dansa men det är bara att ta en sak i taget.

—  Ja varför inte sa vi lika samstämmigt som om det var vi som…

… Ja just det… var Delta Rhythm Boys.

När vi åkt ytterligare en bit frågade Håkan om dom satt bra?

Jodå sa de som satt ytterst. Men hon som satt i mitten, i mitt knä, sa lite besvärat.

—  Litta knökigt ä dä allt för jä har denne däringe store hårde pinnen mett emella bena!

Alla andra börja gapflabba utom hon och jag.

Hon fatta absolut ingenting och jag fnittrade bara lite förläget men fattade vad hon menade och vad dom andra trodde att hon menade.

Hon syftade på att hon hade dåligt med plats för fötterna eftersom hon, liksom jag, fick tampas med kardantunneln på golvet.

Efter den händelsen var stämningen i bilen på topp.

Väl framme vid Forshagas Folkets Hus betalade vi entré, även för Värmlandstöserna, och gick in.

Artiga kavaljerer som vi var så bjöd vi dom även på varsin Loranga.

Vi stod lite vid sidan om och lyssnade på orkestern och nynnade med i dom flesta låtarna.

När vi snackat en stund om ditten och datten undrade en av tjejerna om vi inte skulle bjuda upp. Då avslöjades det att ingen av oss kunde dansa. Då tittade dom lite besviket på oss och sa:

—  Ja ursäkte då, vi har ju faxis kômme hit för å danse, så tack för skjussen, entrén, läsken å dä trevlige sällskape.

 ”Min brud” tittade på mej med en lite sorgsen blick åsså fick jag en gôrgo kram innan hon försvann tillsammans med dom andra två ut i vimlet på dansgolvet.

Där stod vi som några vilsekomna paneltuppar efter väggen och tittade på alla dansande par. Visserligen spelade Sven-Ingvars jättebra och vi gungade med så gott vi kunde, men vi kände oss ändå väldigt utanför. Och Loranga är inget man dränker sina sorger i.

Men jag måste erkänna att det såg väldigt trevligt ut.

 

Tänk att kunna gå fram till en helt främmande flicka, bocka artigt, omfamna henne, lägga sin kind mot hennes och krama henne hårt i flera minuter, tight, riktigt tight och sjunga i hennes öra: Are you lonesome tonight?

Försök göra det på Stortorget så får du se vad som händer!

Får du inte en fet smäll så ropar hon förmodligen på polis!!!

 

Nåväl, där och då bestämde jag mej för att lära mej dansa, vilket jag också så småningom också gjorde.

Vi såg flickorna vid några få tillfällen när dom dansade förbi. Varje gång ”min fjälla” svävade förbi tittade hon på mej med en sorgsen blick men gav mej ändå ett brett leende. Hade jag bara kunnat dansa så hade jag kanske fångat min Söta Fröken Fräken den kvällen. Jädrar vad det sved i själ och hjärta.

När vi stått nån timme och tittat på alla lättfotade flickor…

Ja ja ja, missförstå mej rätt! Dom var inte lättfotade på DET viset.

Allt nog och emedan… Bedrövade drog vi oss så småningom mot bilen, vi åkte aldrig till Karlstad utan styrde besvikna kosan hemåt.

Stämningen i bilen var något dämpad och mina tankar snurrade i skallen.

Vem vet… HON kanske minns MEJ med saknad? Han den där lille knäppa killen med den stora, hårda pinnen mellan benen.

Det började ju lacka mot jul och jag hade låten: ”Ett litet rött paket med vita snören” i färskt minne. Min förhoppning var att, efter vår Värmlandsresa, kanske jag, nån gång, skulle få ge ett litet rött paket till en fager Värmlandstös.

 

Jag fick rådet av en äldre kompis att man skulle börja vänstra när man skulle lära sej dansa. Ja alltså börja med vänstra foten och sen skulle man rabbla en ramsa i huvudet, men bara tyst för sej själv, för att kunna hålla takten. Å den går så här:

”Sockerdricka Pommac Lemo-nad.

Sockerdricka Pommac Lemo-nad”.

Und so weiter, som norrmannen sa när han var i England.

 

En liten sammanfattning om den resan:

Trots vinter och snö har jag burit med mej värmen och kärleken i texterna från Sven-Ingvars låtar genom livet.

Och jag säjer som Nils Ferlin:

 

Kärleken kommer och kärleken går

Ingen kan tyda dess lagar

Men dig vill jag följa i vinter och vår

Och alla mina levnadsdagar

Mitt hjärta är ditt

Ditt hjärta är mitt

Och aldrig jag lämnar det åter

        Mojjes hyllningsminne till Sven-Ingvars.

”Det var i vår ungdoms fagraste vår”

”Vid min sida jag önskar att du ville gå”

”För alla vill ha någon vän att hålla i hand”.

”Å me’ en prästkrage i min hand”  -  och…

”Ett litet rött paket med vita snören, det kostar bara

en å sjuttifem”  -  att…

”Slänga en slant uti brunnen och önska mej nånting”  -  och att vi

”Börjar om från början, börjar om på nytt”.  -  Och du…

”Kristina”, från Wilhelmina”.

”Jag ringer på fredag, så ses vi på lördag”.

”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske”.

”Den första gång jag såg dig det var en sommardag”

”Det var dans bort i vägen i lördagsnatten”.  Å

”Lilla söta fröken fräken”  -  Du är ju…

”Byns enda blondin”.  -  Å

”Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.”  -  och sjunger

”Du ska tro på mig, du är den enda”.

”Det kommer från hjärtat, rätt ut ur mitt hjärta”.

”Livet är nu, inte sen, da’n kommer aldrig igen”.

”Lyckan kommer, lyckan går, den som du älskar lyckan får.”

”Min vän, du ger mej lycka, ger mej tur”.

”Älskar du mig, så älskar jag dig, mer än du tror, för kärlek är stor”.

”Ä du mä på dä, ä du mä-ä på dä”? Svaret jag fick sa allt, för...

”Två mörka ögon och leendet du gav mig, förändrade mitt liv på en minut.”

Kärleken är beständig, det är bara föremålet för kärleken som växlar.

Å visst fick jag, efter en del kringelkrokar, cirka 23 år senare, min Värmlandstös.

Inte hon från Väse, men dock en Värmlandstös.

Och vi träffades på en logdans i Värmland.

”Jag har funnit den flickan jag vill ha”.

”Det är du, det är jag, det är vi”.

Och det har hållit i sej i över 30 år.      

Älskar dej Monica! 

VÄGEN TILL HIMMELRIKET.

DEILES 1968.

I 40 år mellan 1960 – 2000 var jag Morgan, även kallad ”Korv-Mojje”, korvgubbe på DEILES i Örebro. Jag är fortfarande starkt knuten till mitt gamla yrke på flera sätt. Bland annat så står jag ofta i baren hos Lekebergsrevyn i Fjugesta och serverar korv när jag inte står på scenen och tokar mig. Dessutom är jag ofta ute hos olika föreningar, klubbar och boenden och roar och berättar om mitt liv som korvgubbe och om mina möten med olika, mer eller mindre kända kunder och även kungligheter.

Nåväl, detta var en liten bakgrund som ger en förklaring till följande.

För några dagar sedan var jag ute på en liten rundtur med familjen nordöst om Örebro. Precis innan vi körde in i Fellingsbro fick jag syn på nåt som fick mej att titta både en och två och tre gånger. Det var en vägskylt som visade vägen till rena himmelriket. KORVRIKE 1 stod det med stora bokstäver på skylten. Jag styrde in till kanten, stannade och gick ur. Tårögd av lycka gick jag fram till skylten, tog fram mobilen för att föreviga denna hänvisningsskylt vid porten till himmelriket. Jag fick inte riktigt fokus genom glädjetårarna så jag tog upp näsduken och torkade ögonen och snöt näsan. När jag åter kikade i displayen trodde jag inte mina ögon. Då såg jag vad det verkligen stod på skylten.

Kan det vara så att alla åren i ångan från korvgrytan och stekoset från grillen som gett mej en liiiten hjärnskada som gjorde att jag såg det jag ville se?

Men bilden fastnade i alla fall i kameran så som jag såg den. Å tur var det, annars hade du kanske inte trott på min historia?!

Jan Scherman håller på att skriva en bok som heter: KORVRESAN GENOM SVERIGE. Den handlar om korvkiosker, korvfabriker och allt om korv från norr till söder. Boken kommer snart ut på marknaden.

Janne och hans fru besökte mej i somras. Vi satt i trädgården i solskenet, tog en fika och snackade korv. Janne berättade om sin kommande bok och tog en del bilder på mej. Jag berättade om mitt korvgubbeliv och han spelade in samtalet, så även en del av min story kommer med i boken. Jag ser verkligen fram mot att få läsa den.

Å du Janne, du får gärna använda bilden KORVRIKE i din bok.

Apropå böcker, jag har själv skrivit boken:

FÖRSTA MOSBOKEN. En korvgubbes bekännelser.

Jag tryckte 3.600 ex. och gav ut den på eget förlag. Alla böcker är slutsålda men kan lånas på biblioteken. Den kan också finnas på vissa loppisar för en billig penning.

Jag kan även rekommendera dej att knappa in på www.lekebergsrevyn.se

Där kan du se flera hundra filmklipp och även hela föreställningar ur vår produktion.

Ha ett gott liv och ät mera korv, för du…

KORVEN HAR FÖTT UPP FLER ÄN DEN HAR SLAGIT IHJÄL!
BLI GÄRNA GAMMAL MEN ALDRIG VUXEN!!!

//Korv-Mojje.

EN TUR MED TUR I OTUREN.

EN TUR MED TUR I OTUREN.

Visst har vi haft en härlig sommar. Den började med att min kära hustru är nybliven pensionär. Nu skulle vi verkligen göra massor av saker tillsammans, sånt som man inte hinner med på ”bara” fyra veckors semesterledighet.

Hälsa på släkt och goda vänner, göra shopping och teaterresor, göra cykelturer, äta och fika på trevliga ställen, pöta i trädgår’n, eller bara sitta och gunga i hammocken och njuta av ledigheten. Åsso får man ju inte förglömma alla härliga grillkvällar.

Hustrun har dessutom fått ett nyvaknat intresse för odling, från frö till blomma. Hon ville helt enkelt ha ett växthus. Å jag som tycker om att använda hammare och spik skulle naturligtvis bygga ett sånt.

Ja ja ja… jag vet… hammare och spik är inte det optimala när man ska sätta ihop ett glashus. Därför beställde jag en byggsats i aluminium från ett byggvaruhus.

Nu var det ju några veckors leveranstid. Perfekt, då kunde vi inleda vår redan inplanerade rundtur i Svea Rike.

Vi inledde med en norrlandsresa till min nygifta 74-åriga brorsa i Åskiljeby som ligger mellan Lycksele och Storuman.

Nygift vid 74… den gubben har tydligen krut i kardan.

Ja det står faktiskt kardan och inte kardan, det är en jäkla skillnad. Dessutom är det en betoningsfråga.

Nåväl… nu till det här med tur i oturen på norrlandsturen och min brist på krut i kardan.

Sist vi besökte brorsan var för två år sedan och då åkte vi Inlandsvägen, en nätt tur på drygt 90 mil. Med några bensträckare och lite mat och fika samt en kortare slummer körde jag hela sträckan på en och samma dag. Jag är inte den som blir trött bakom ratten.

Vid ett spontant loppisstopp träffade vi förresten på ”tvillingbrorsan” till vår bil, född bara minuten efter våran.

För att få lite omväxling körde vi denna gång kustvägen. Ungefär samma antal mil. Mat, fika och en slummer samt ett spontant loppisbesök ingick naturligtvis även i denna resa. Det loppiset låg vid Välsta, en mil norr om det ”Glada Hudik”.

När jag styrde ut på E4:an igen efter loppisbesöket small det till under bilen och motorn rusade samtidigt som bilen tappade allt krut i kardan.

Vi blev stående mitt emellan körfälten på den hårt trafikerade E4:an. Men med tur i oturen var det två svängfiler, så i princip var det fyrfiligt just där. Så vi var ju inte nåt direkt trafikhinder. Varningsblink på och på med reflexvästen.

Innan jag hann ställa ut varningstriangeln hade vi ytterligare lite tur i oturen. För det kom ett gult arbetsfordon med en hyvens kille i. Han stannade till, satte igång saftblandaren på taket och kollade om han kunde vara behjälplig. När han förstod att jag inte kunde komma ur fläcken ringde han en polare som hade en bildemontering och en bärgningsbil.

Med ännu mera tur i oturen var att Välsta Bildemontering bara låg tvåhundra meter från haveriplatsen. Så på fem röda var vår bil bärgad till bilskroten.

Visserligen går bilen på sitt nionde levnadsår men har varit en kär gammal vän som förtjänar att leva vidare.

Med risk för att bli tjatig så hade vi turen att han även hade bilverkstad. Han erbjöd sej att kolla vad det var för trasigt fel som var sönder.

Bilen hissades upp och det konstaterades att det var vänster drivaxel som pajjat.

Eftersom bilen är framhjulsdriven så är den ju inte utrustad med kardanaxel.

Det där med krut i kardan är bara ett uttryck som jag slänger mej med då och då och det har sin egen historia, å den kommer här…

… Det var en kille som råkat göra en jänta med barn och då kommenterade kompisen:

—   Ja det är ju inte lätt att bromsa när man har krut i kardan!

Då svarade killen:

—   Å det är heller inte lätt att backa när garaget följer med!

Skönt tänkte jag, då var det alltså bilen och inte jag som tappat krutet i kardan.

När han kollade runt i lagret av bildelar hittade han en begagnad drivaxel som han trodde skulle passa.

Nu gjorde jag ett ekonomiskt överslag. För att slippa väntetid på en ny drivaxel, plus hotellkostnader och ev. kostnad för en hyrbil, accepterade jag den begagnade drivaxeln.

Nu är det ju så att det ska ju jäklas lite också när man ändå har tur i oturen. Det visade sej att den drivaxeln inte hade det exakta måttet, det fattades tydligen nån millimeter nånstans.

Jaha, tänkte jag. Det var alltså nu min tur i oturen tog slut.

Men i samma sekund sa han att han hade en kompis en bit bort som också hade en bilskrot. Jag kan kolla med honom om du vill?

JA TACK GÖR DET, svarade jag.

Efter ett kort telefonsamtal bekräftade han att polar’n hade en drivaxel med rätta måtten.

Gå in i vårt lunchrum och ta en fika medan jag åker och hämtar den.

Det hade börjat duggregna så det var gôtt att få komma in i värmen och få en kopp kaffe och sju sorters Ballerinakex.

Efter fikat tog jag en tupplur i framåtstupa sidoläge över bordet, medan frugan tog en liten hönslur.

Drivaxeln passade och bilen provkördes utan anmärkning.

3.915 kronor kostade hela kalaset inkl. glass, kaffe och kakor. Dessutom lämnade jag en rejäl pappersslant i dricks som tack för vänligt bemötande och jättebra service. Glada och nöjda hoppade vi in i bilen för vidare färd norrut mot midnattssolens rike. För visst blir man glad i Hudik.

Hela proceduren från haveriet tills vi var på rull igen tog lite drygt tre timmar.

Ganska exakt 03:00 landade vi hos brorsan och hans fruga I Åskiljeby. Dom hade slumrat till och från framför Tv:n i väntan på oss. Men nu var dom vakna och tog emot oss med en sen kvällsfika, eller om det var en tidig frukost? Shit happens, gôtt var det och några trevliga dagar hade vi tillsammans i Norrland med midnattssol och vackert väder.

Vi hann även med en liten knaber i brorsans jordkällare som han gjort om till vin och spritkällare och en liten fin och intim bar i mystisk miljö.

Under ett besök i kyrkan där brorsan och hans fruga gifte sej kunde jag inte låta bli att gå upp i predikstolen och hålla en tacksägelsepredikan till allt som gått så bra. För jag är nog så som det står i texten på min T-skirt.

”By the way”, som norskan sa när han passerade Tyskland.

Jag har fått en faktura från Transportstyrelsen på nio spänn eftersom vi passerade Sundsvallsbron. Men va fan… nio spänn?

Nu tror du nog att snålen gråter blod för dessa kronor?! Nädu, snål är jag inte, däremot ekonomiskt sinnad och det är en jädra skillnad. Den summan är som en piss i Atlanten!!!

Men så tänkte jag i mitt stilla sinn… Vad kostar administrationen för att få in några futtiga spänn? Först all utrustning som registrerar passagen, sen avlöning till de som sitter och granskar bilderna och kollar upp vem som äger fordonet, dessutom kuvert, papper och bläck, sen ska ju posten ha en slantöring i porto för att transportera och dela ut brevet. ”ÄR DET BARA JAG”… som Ulf Brunnberg brukar säja.

Visserligen håller systemet många människor i arbete, men kan det betala sej???

Tillägas bör att hemresan gick bra utan några ofrivilliga stopp.

Har man tur på turen så har man.

Stort TACK till dej som stannade och såg till att vi så snabbt kom av den hårt trafikerade E4:an! Tyvärr så glömde jag fråga vad du heter. Men de trevliga hjälpsamma grabbarna på Välsta Bildemontering framförde säkert mitt och hustruns varma tack till dej

MOJJE.