Här kommer ett "lånat" vardagspoem från Bengt Arne "Plutten" Ericsson.
Skrivet på "genuin" värmländska.
Feskinga.
Du ska vare tyst när du feskar, annars får du ingen fesk, sa farfar.
Tänk hur ja grônna, kan fesken höre tvärs igenom vattne?
Ja dä ä nog så, tänkte je, för de gamle de vet.
Vi satt i båten å stirre på flötena, tyste i över en timme.
Mitt tôlamod börje å svikte, dä börje å kli sä bena,
å pratsjuker va je så dä stôck sä i halsen.
Då veske farfar, tänk att dä int napper –
i däsamme vre je mä om så båten vagge te.
Då skrek gubben så dä jälm över sjön.
Du måste sitte still, fesken ä skygg!
Då tvärnappte dä te, å mitt flöte försvann, je fick en gôrstor abbôrre.
Då veske je te farfar: Har du sôtte still å vare tyst i alle år, när du har feskat?
Den ansiktsmimik från en erfaren man, som vet å kan...
Men abôrrn je feck – den va grann!
Barn har många kloka tankar.
Det säjs att av barn, fyllon och idioter får man höra sanningen.
Mojje.
Dä va att en grann abbôrre, di går int i stim di sôm ä i denne storleka. Fôr dä mäste så bruker en fôll tapp dôm. Dä ä fôll dä sôm kalles fôr feskehistorier, å fôlk tror att en bare hetter på. Ja bruk fôll int tale om ifall ja hadde tappe nôa stor gädde äller lax, dä va int nôen sôm trodd påt ändå.
SvaraRadera