MÅNDAGSBLANDNING.

BÖRJAN PÅ EN HÄNDELSERIK DAG.

Måndagen den 9 juli 2012 började med att jag, en stolt morfar, hämtade mitt barnbarn Tilda i Örebro för vidare transport till Falköping. Där skall hon vara på en veckas träningsläger med svenska ungdomslandslaget i volleyboll inför en landskampsturnering, åtta länder, i Italien.

Vi startade i god tid för man vet ju inte vad man har framför sej. Efter ett kort stopp på OK-macken i Laxå för vätskepåfyllning rullade vi vidare.
Vägen var fin och säker med vajerräcken, hastighetsbegränsad till 100. Bra, tänkte jag, då flyter det på.
Helt plötsligt körde det ihop sej och tog nästan stopp. En lång kö som man inte såg slutet på ringlade sej sakta framåt. Den första tanke som dök upp i skallen var att det hänt en olycka. Efter en bra stund såg jag orsaken. Det hade det visserligen hänt olycka, fast inte nu. Det var ett gäng vägarbetare som lagade vajerräcket efter en tidigare incident.
Nu låg vägen fri. Bra, tänkte jag, då flyter det på igen.


KING OF THE ROAD.

Efter cirka en halvmil tjorvade det ihop sej, igen. Inte kan väl vägverket ha så stora resurser att dom kan vara på två ställen, samtidigt? Den här kön var om möjligt ännu längre, men den rullade i alla fall på i sakta mak, så totalstopp var det inte. Snitthastigheten på kön var ungefär 50-60 km i timmen. Där det var dubbelfiligt gick det något fortare men när det blev en fil sjönk hastigheten igen. Efter ca en mil kom vi ikapp orsaken till köbildningen.
En Merca med husvagn och ett äldre par som sniglade sej sakta framåt. Dom såg förnöjda ut och verkade ha all tid i världen utan att slänga en enda liten blick i backspeglarna. Gubben kände sej nog som King of the road. Okay, dom kanske inte hade nån tid att passa. Men vill man njuta av naturen och studera myrstackar kanske man inte ska göra det på en europaväg.
Det var säkert många som var irriterade på dessa sniglar och dåligt humör i trafiken skapar lätt stress som i sin tur kan orsaka olyckor. Sniglar på vägen är lika oönskade som mördarsniglat i trädgården. Och en och annan hade kanske mord i tanken?


FALKÖPING NÄSTA.

Tilda hade varit i Falköping tidigare och guidade mej till rätt adress där landslagstjejerna skulle bo. Efter en kram och ett lycka till, man säjer inte BRÄJK Ö LÄGG till en tjej som ska spela landskamp, tog hon sin packning och rundade hörnet på huset där hon skulle bo.
Sist jag var i Falköping var jag 12 år, alltså för ungefär 55 år sedan. Kan vara kul att återse stan igen. (Den berättelsen, ”Resan till Falköping” kan du läsa i FÖRSTA MOSBOKEN.)
Jag strosade runt en stund i centrum bland gamla kåkar och på trånga gator. Trevlig liten stad på min ära.


EN VÄLDIGT UDDA SEVÄRDHET.

När jag styrde kosan hemåt la jag märke till en märklig hänvisningsskylt i utkanten ac Falköping. Jag var tvungen att titta både en och två gånger och nypa mej i armen för att vara övertygad om att jag läst rätt. Jorå, det stod faktiskt BEGRAVNINGSMUSEUM på skylten.
Min nyfikenhet var naturligtvis väckt på denna bisarra sevärdhet. Skulle jag få se Dracula i sin kista eller vandrande zombies med sönderfallande hud och svepningen släpandes i smutsen? Eller kanske rasslande benrangel dansa schottis?  Närå, ingetdera fick jag se. Museet var lika stängt som mjölkaffären en söndag i min barndom. Måhända att det var dödsäsong?
DÖDSÄSONG… Ha ha!
Det enda jag fick se som påminde om döden var denna gamla likbil i entréns skyltfönster.

Kanske värt att ta en titt i museet nån gång när det är liv i luckan.

Det är dödsäsong nu, sa begravningsentreprenör’n och gnuggade händerna med en förtjust min.
VEM SKA JAG TRO PÅ, TRO PÅ, TRO PÅ?

Nåväl, ska bli skönt att komma hem igen, tänkte jag och styrde norrut på väg 46.

Ganska snart kom jag ikapp en stor långtradare som höll lagstadgad fart på 80-vägen. Det såg jag på GPS:ens hastighetsmätare och ställde in farthållaren därefter. Jag har tidigare konstaterat att min bils hastighetsmätare visa 10 procents högre hastighet än vad GPS:en gör. Så det har jag alltid rättat mej efter.
Helt plötsligt, som en blixt från en klar himmel denna mulna dag, fick jag en blixt från en fartkamera mitt i fejset. Det kan inte ha blivit nån bra bild för jag log inte alls. Jag såg nog mer ut som en sån där gapande gubbe på Gröna Lund som man kastar bollar i käften på. Å den minen stämmer inte alls överens med körkortsfotot. Så mej kan dom inte identifiera.
Men va fan… jag hade då fan i mej inte sett nån skylt med annan hastighet än 80. Det måste ha varit nåt fel på kameran.
Skulle det mot förmodan komma ett inbetalningskort så tar jag strid och säjer:

Det ser ni väl att det är ”Nisse på Gröna Lund” som hade lånade bilen.

När vi kom ut på 26:an knäppte jag en bild på långtradar’n där nummerplåten syns så den lär inte vara svår att spåra.
Eftersom jag blev plåtad måste ju i rimlighetens namn även han ha blivit det. Långtradare har ju färdskrivare så där står det svart på vitt vilken hastighet han har hållit och även klockslaget är registrerat. Fartkamrorna registrerar ju även tiden när korten tas, så tillsammans med åkeriet ska jag knäcka trafikverket.

Så vem ska man tro på, tro på, tro på…

Simma lugnt och kör med ett smil på läpparna, det gläder i alla fall dom på trafikverket.
Mojje.

Signerade ex av Första Mosboken kan du köpa direkt av mej för 100:- + ev. frakt.
Oförskämt billigt!!!

Hela summan går oavkortat till BARNCANCERFONDEN.