DET BÖRJADE SOM EN SKAKNING PÅ NEDRE DÄCK…

Med anledning av att det är 100 år sedan Titanic gick till botten vill jag berätta om ett sjödrama som jag var med om men som dessbättre hade ett lyckligt slut.
När jag sålt min korvmojj efter 40 år som korvgubbe ville jag avtacka min trogna personal med lite festligheter.

Till onsdagen den 21 juni 2000 hade jag bokat in en kryssning i Vätterns norra skärgård tillsammans med min före detta personal.
Klockan halv sex samlades vi vid kiosken för att åka till Askersund där ångfartyget Motala Express (Vätterns fånge) låg vid kaj. Himlen var full av blytunga regnmoln, och det föll en del rejäla regnskurar på ditvägen.
Strax utanför Askersund öppnades alla kranar och regnet vräkte ner över oss. Vindrutetorkarna orkade knappt hålla undan regnet. Jag fick smyga fram för att över huvud taget se vägen.
– Nu blir det så mycket vatten i Vättern att det inte är nån risk att vi går på grund i alla fall! sa jag skämtsamt.
Monica såg inte alls road ut.
– Tala inte om olyckor! sa hon.
Vi var ute i god tid, så vi satt kvar en stund i bilen medan regnet avtog.
Ombord var det reserverat för oss i aktersalongen. Det var meningen att vi skulle ha varit tretton, men tre av tjejerna hade lämnat återbud.
– Skönt att vi inte blev tretton vid bordet. sa jag.
Inte så att jag är skrockfull men jag har hört andra säga så.
Och inte för att jag är snål heller, det hade varit kul om alla hade kunnat komma.
Båten lade ut och ångmaskinen tuffade så förtroendeingivande: Futt sutt futt sutt futt sutt. lät det. Luckorna till maskinrummet stod öppna och en doft av kol och ånga spreds i fartyget.
Det bjöds på musikunderhållning av en kille och en tjej från Hallsberg. Dom spelade och sjöng välkända visor och schlagers från då och nu under mottot: Så kan det låta.
Jag fick en avskedsgåva i form av en hand som håller en korv med bröd. Den skall få hedersplatsen i bokhyllan.

Jag, frugan och handen.

Vi hade trevligt och gemytligt och pratade om det mesta. Regnet upphörde och molntäcket sprack upp och släppte fram den röda kvällssolen. Vi avnjöt förrätten och passerade under Hammarbron medan vi åt varmrätten. Strax innan kaffet vände styrmannen åter mot Askersund.
Vi hade precis fått in kaffe glass och likör när det lät som någon skrapade med gjutjärnsstolen mot dom gamla ekplankorna på däcket, men samtidigt kände jag en vibration i fötterna. Jag tittade mig omkring ifall någon annan reagerade eller om det var inbillning från min sida. Jag såg i ögonvrån att vi var ganska nära en mindre ö.
Ingen verkade ha märkt något, det var hög stämning och en 50-årsfest pågick för fullt.
I nästa sekund small det till i fartygsskrovet och babordssidan reste sig ur vattnet. Ingen tvekan, båten hade gått på grund och det rejält ändå. Det skrapade och gnisslade när skrovet gled över berget. Alla stannade upp och såg frågande på varandra. Ingen verkade fatta vad som var på gång.
När fartyget glidit av grundet började det vicka fram och tillbaka, fram och tillbaka, från sida till sida så att kaffet skvimpade ur kopparna och likörglasen välte.
En av servitriserna ropade något och vinkade till ett par killar som satt vid ett bord att komma. Dom reste sig och sprang mot bryggan. Dom flesta av passagerarna reste sig och såg sig oroligt omkring och tittade undrande vart dom skulle ta vägen.
– DET ÄR LUGNT! DET ÄR LUGNT! DOM SKALL BARA HJÄLPA TILL!!! ropade servitrisen.
– Jag tänker i alla fall ta på mig en flytväst! sa Monica.
Jag reste mig och öppnade luckan där flytvästarna förvarades och delade ut dom till tjejerna och till dom som fanns i närheten. Vi tog på dom medan fartyget fortfarande krängde, men nu något mindre.
Även musikanterna hade stannat upp och såg oroliga ut, men försökte hålla humöret uppe på oss genom att fortsätta spela.

En glad en, inte för att det hela var roligt,
utan för att allt slutade lyckligt.

Nån souvenir ville jag ha
med från äventyret, men
skeppsklockan satt så hårt
att det fick bli denna meny.

Det var inte utan att en viss TITANIC-känsla smög sig på oss.
När servitrisen sa: Vi kan ju testa att ta på oss flytvästarna!
Då var det redan gjort.
Jag var aldrig orolig för att vi inte skulle klara oss iland. Vi var väldigt nära flera småöar.
Plötsligt blev fönstren alldeles fuktiga på insidan och en doft av varm ånga spreds i aktersalongen.
Som gammal sjöman förstod jag att fartyget sprungit läck och att vatten trängde in i maskinrummet. Jag manade på mina tjejer att gå förut. När jag skulle passera luckan till maskinrummet tittade jag ner och såg att vattnet forsade in. Hålet måste varit ganska stort för jag såg hur vattennivån steg väldigt fort. Det bubblade och fräste och ångade som ur en stor gryta när sjövattnet nådde den heta pannväggen.
Precis när jag gick förbi luckorna störtade vattnet in i den öppna pannan. När vattnet fyllde pannan trycktes rök och sot ut och upp i fartyget så att sikten helt försvann. Vi som ännu inte hunnit ut på fördäck blev sotsvarta. Vi drog i oss stenkolsdamm och sot. Vi hostade och hackade men tog oss ut på däck utan allt för stora besvär.

Samling på backen passagerare hitåt.

Under tiden styrde styrmannen fartyget mot närmaste ö och satte henne på grund. Maskinrummet och lastrum vattenfylldes snabbt. Aktern sjönk och satte sig på botten.
Det var en rasande tur att vi inte var längre från land och att vi inte var ute på djupt vatten för då hade fartyget gått till botten ganska snabbt.
Men å andra sidan hade inget hänt om vi varit ute på djupt vatten.

Den nyblivne båtägaren skröt på premiärturen för sina vänner.
– Jag känner till varenda grund i den här sjön!
I samma sekund small det till ordentligt i kölen.
– Här har vi t ex ett!

En sotig kille från besättningen tog plats på kommandobryggan och förklarade läget och sa att hjälp var larmad och att det inte var nån fara för vare sig brand eller explosion.
Kaptenen verkade hålla sig i bakgrunden. Honom såg jag bara en hastig skymt av när jag gick tillbaka in i aktersalongen för att plocka ihop våra tillhörigheter.

Pressmeddelande från REDERI AB KIND Motala:

PÅ GRUND!

Musikanterna spelade upp på den enda gitarr dom lyckats få med sig i den allmänna villervallan. Dom sjöng bl.a: Sommaren är kort, alldeles för kort…
Jag har skrivit en ny text som jag presenterar i slutet av stycket.

Serveringspersonalen delade ut öl till den som ville ha. Och det fanns det dom som ville. Det var en del som inte fattade stundens allvar, utan passade på att partaja på gratisöl. Andra mådde väldigt dåligt. Men alla var nog glada att det inte blev värre än det blev.
En av killarna i maskinrummet var skadad i armen. Om han var bränd eller om han brutit sig vid grundstötningen vet jag inte. Dessutom var han svårt chockad och togs omhand av en sjukvårdskunnig passagerare.
Den andra maskinkillen var lärling och ute på sin första resa. Kroppsligt klarade han sig utan skador men han var mycket svårt chockad. Jädra otur att råka ut för en olycka på första (o)turen.
Dom två var dom första som fördes iland av tillskyndande småbåtägare som fanns i närheten.
Medan vi väntade på vår tur att föras iland tornade stora svarta olycksbådande åskmoln upp sig vid horisonten. Blixtarna ljungade och molnen liksom rullade fram som en skenande lavin.
Fler och fler båtar slöt upp och förde oss mot land där redan flera ambulanser och räddningsfordon välkomnade oss med sina blåa saftblandare. En av armens vertolhelikoptrar svepte fram mot Vätterns Fånge, som jag trodde hade gjort sin sista resa.
Tillkallade bussar förde oss dom två milen till Askersund. Vi blev väl omhändertagna av en snabbt inkallad krisgrupp på hotell Norra Vättern där det ordnades med kaffe och mackor.
Åskan mullrade oavbrutet, det var nästan inte mörkt mellan blixtarna. Blixten slog ned någonstans i närheten så strömmen försvann under några minuter. Det var ett av dom värsta åskväder på många år som drog fram över Mellansverige.
Jag måste ge beröm till alla som var engagerade i räddningsarbetet som genomfördes till största belåtenhet.

Här kommer den nya texten som jag tycker passar bättre:

Resan den blev kort, alldeles för kort.
Det var ju synd och skam, vi nådde aldrig fram.
Vi körde på ett grund, vi fastna där en stund.
Sen bjöds det ju på skjuss, vi fick då åka buss.
Vi kom till Askersund, vi bjöds på kaffestund.
Där fick vi prata ut, med nån som hette Rut.
Jag hoppas ni mår bra, då blir jag väldigt gla.
Sen fick vi åka hem, det kosta ej en spänn.

Under bilresan hem hade vi fått en viss distans och talade om det som hänt. Ingen verkade må dåligt, men visst hade vi fått en tankeställare om värderingar här i livet.
Klockan halv två var vi hemma. Det var skönt att få ställa sig under den varma duschen. Öronen och näsan var fulla av sot. Jag sov, mig veterligt, utan några mardrömmar om äventyret.

– Vet du att den säkraste platsen på ett fartyg är toan?
– Varför då?
– Där kommer det inget vatten förrän man spolar.

Man ska gå till botten med problemen!

Här kan du lyssna på Micael Wiehes sång TITANIC.

Mojje.