ADIOS AMIGO.

  I lördags fick jag veta att min allra bästa kompis Roffe avlidit i cancer. Jag lärde känna honom och hans underbara hustru Berit 1969 när deras son Johan och våran dotter Susanne lekte i sandlådan. Sen har dom följts åt i lekis och skolan. Dom var så tajt att vi skojade och sa: Dom är som skapta för varandra. Nu blev det ändå inte så, kompisar ska vara kompisar och dom har båda ett härligt liv, var och en på sitt håll.

Nåväl, detta var bara en liten parentes om hur vår bekantskap började.

Här bjuder jag på ett par roliga episoder ur vårt liv.

KRÄFTFESTEN.

    Augusti har ju alltid tidigare varit den tid man hade kräftskiva. Men sedan kräftan avreglerades har luften liksom gått ur firandet. Det här året var premiären i alla fall i augusti. Roffe och Berit skulle komma över till oss.

Att köpa svenska kräftor var inte att tänka på. Priset var allt för högt och dessutom var dom inte större än räkor.

Jag brukar försöka få tag i den sorten som har fått bästa poäng i dom kräfttester som kvällstidningarna brukar ha inför varje premiär. Ibland stämde det, men inte alltid.

Jag tror att dom testar mest för sin egen skull. Bara för att ha en ursäkt att festa till själva. För ingen test är lik den andra. Den ena testpanelen höjer den sort till skyarna som en annan panel helst vill kasta i soptunnan.

Jag gör alltid nytt spad till kräftorna så att dom får den smak som jag är van vid. Men hur jag än trollar med knäna så kan dom aldrig bli som min barndoms kräftor.

Dom kräftor jag fick tag i detta år var som vanligt väldigt små och dåligt matade. På en kräftskiva skall man ha roligt. För att göra det extra roligt köpte jag den största hummer jag kunde få tag på. Jag tog av ena klon och trädde den över den minsta kräftans klo, så att det såg ut som om den hade en jätteklo.

Jag byggde upp ett berg av kräftor på serveringsfatet och lade den lilla kräftan med den stora klon allra högst uppe. Klon gömde jag i kräfthögen så att den inte syntes. Den lilla kräftan låg så till att det var naturligt att ta den först. Jag sa åt Roffe att börja.

– Gästerna först!

– Jag tar väl den här lilla, den är som gjord för mig. sa Roffe.

– Gör det du, den är som gjord åt dig!

Den min han hade när han fick upp den lilla lilla kräftan med den jättestora klon går inte att beskriva med ord, det ska ha upplevts i verkligheten.

001, 002, 003...

    Man kan roa sig på många sätt. När vi var på väg från Stockholm fick jag ett uppslag till en lek. Vi stod för rött på Sveavägen. Framför mig hade jag en bil med siffrorna 001 i registreringsnumret och bredvid den en bil med siffrorna 002. Jag visade ungarna så att dom såg numren.

– Nu skall vi se om vi ser någon bil med 003.

Efter en stund var det någon som såg 006.

– Det gillas inte, först skall vi se 003 innan vi får räkna med något annat nummer.

Innan vi hade kommit hem hade vi i alla fall sett både 003, 004 och 005 i rätt ordning.

Några dagar senare berättade jag för Sussi att jag hade sett 006 på Västra Bangatan. Hon slängde sig på cykeln för att själv se numret. Hon kom tillbaka alldeles knäckt och talade om att bilen hade åkt därifrån. Det är inte så lätt att hitta numren i rätt ordning som man kanske kan tro. Och det är inte lätt att sluta heller, det blir gärna ett begär.

Jag berättade för Roffe om våran lek. Han hakade på direkt och avrapporterade så fort han hade sett ett nytt nummer.

När jag efter ett halvår hade kommit till 019 insåg jag det hopplösa i att fortsätta. Men jag var tvungen att stålsätta mig rejält för att inte trilla dit igen. Jag måste säga att det var betydligt lättare att sluta röka. Sussi la också av så småningom men hon halkade dit några gånger ändå.

Jag tror däremot att Roffe håller på än i dag. 

Men egentligen är det inte fel att få sig ett nummer emellanåt.

    Jag har haft väldigt få riktiga polare genom åren. Mycket p.g.a. att jag har haft det jobb jag hade.

Jag känner många människor, mest då kunder och då som kunder.

Men Roffe var en sann vän som man kunde lätta sitt hjärta för, prata känslor och diskutera allt med. Och vi spelade badminton tillsammans, men bara så länge som jag fortfarande var Örebroare.

Var rädd om såna vänner för dom växer inte på trän.

    1986 skiljdes min hustru och jag, för att jag enkelt uttryckt:

Jobbat ihjäl äktenskapet.

1987 emigrerade jag över Närkes Rocky Mountain till Karlskoga och började ett nytt liv.

    Nu blev kontakten med Roffe väldigt sporadisk. Vi var ju inte grannar längre. Men vi träffades ibland, ringde, önskade God Jul och grattade varandra på högtidsdagar.

Sist jag ringde var i mitten på december. Berit svarade och jag frågade det där vanliga om hur det är och så.

– Det är inte så bra med Rolf. sa hon.

Hon berättade att han hade cancer och att han var väldigt trött och sov för det mesta.

- Jag ska se om han är vaken och om han orkar prata en stund.

När hon kom tillbaka sa hon att han sov.

Vi hade ett långt samtal och när vi avslutade det bad jag att hon skulle hälsa honom så mycket.

Som sagt… Nu är Roffe död och livet får gå vidare.

ADIOS AMIGO.

Adios amigo, adios min vän,

jag hoppas vi nån gång får mötas igen.

För vi ska nu skiljas och du måste gå,

du har kommit till slutet när hjärtat ej orkar slå.

Din röst den har tystnat och ditt skratt likaså,

men minnet av dej, ska alltid hos mej bestå.

Farväl min bästis, jag torkar bort en tår,

och glädjes åt tiden vi haft i alla år.

Adjö min kompis, farväl min vän.

Adjö min kompis, farväl min vän,

jag hoppas vi nån gång får mötas igen.

Det är dej han har kallat, det är nu du ska gå

den dagen har kommit då hjärtat ej mer ska slå.

När vi nu ska skiljas och gå från varann,

finns minnet bevarat av den vänskap som brann.

Du flyger mot Solen och kommer inte igen,

men minnet ska ej blekna av min bästa vän.

Adjö min kompis, farväl min vän.

Farväl Roffe, farväl…

Morgan.