GULDBAGGEN OCH ANDRA UTNÄMNINGAR.

GULDBAGGEN OCH ANDRA UTNÄMNINGAR.

 

Nyss har ju årets Guldbaggegala gått av stapeln då Guldbaggen utdelades till alla som gjort något bra i olika kategorier innom filmindustrin.

Förutom gyllene baggar och Oscarstatyetter så delas andra gyllene symboler ut till förtjänstfulla personer inom andra kategorier, det kan vara pokaler, bollar, skor, medaljer och annat lull-lull.

Så finns det dom som tycker att dom gjort något bra för mänskligheten och gett sej själva gyllene troféer. Jag tänker i första hand på Vladimir Putin som har en toaborste i guld. Han påstår att det inte är han som köpt den, utan att det är så att han har fått den.

Å där slog han huvudet på spiken. Han har säkert fått den för att han blivit utnämnd till årets skitgubbe eller rövhål.

Sen finns det en annan skitgubbe som tack och lov är på väg bort, å det är ju den där trumpna gubben Donald Trump.

Både han och Putin har rikedomar så dom reder sej. För att markera sin rikedom så är jag ganaka säker på att dom har guldpapper på skithusrullen.

Men hur som helst så är det ändå bara skit dom torkar.

SKÄMS PÅ ER!!!

Det man behöver här i livet är:

Mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet, samt goda vänner och en älskvärd familj.

KRAMA OM VARANDRA NÄR DEN DÄR JÄVLA PANDEMIN ÄR ÖVER!

//Mojje.

 

MINNENA KOMMER, MINNENA GÅR...

          Denna sommar har inte varit av Guds nåde om man ser till hur vädret har varit hittills i år.

Nu drar jag mej till minnes hur sommaren 2002 var och hur första sommaren var med min lilla hund Ruff som då kom in i mitt liv.

Han och jag hängde ihop i vått och torrt och var som ler och långhalm. Ja man kan nästan säja att vi två var ett.

Ruff som nu är en Änglahund sedan drygt ett halvår tillbaka.

Många roliga stunder hade han och jag tillsammans, å här bjussar jag på en episod.

PUH, VILKEN VÄRME!

          Sommaren 2002 var verkligen varm. Det var inte alls skönt att gå omkring i päls när det var över trettio grader varmt. Då var det härligare att vara ute i båten med storfötterna. Att få sitta i fören och känna havets friska fläkt rufsa om i pälsen och när öronen flaxade som ett par måsvingar var toppen.

Jag hade ett visst ansvar för storfötterna, så jag satt och spanade efter stenar och grynnor. Visserligen sa Husse att kan kände till varenda grynna i hela sjön. Men innan han hunnit tala till punkt small det till i botten och båten tog ett skutt mot skyn så att jag höll på att flyga all världens väg.

— TILL HAA-AVS TILL HAAAVS... Gastade jag som den gast jag var.

I och för sej så hade det ju inte gjort nått, för då hade jag ju kunnat få pröva mina ”måsvingar”. Kunde Dumbo så kan jag. ”Bara man har den rätta knycken”, som farbror Melker sa.

Husse harklade sej, och jag såg att öronen blev lika röda som ett par babordslanternor när han sa:

— Där var en av grynnorna.

Båten är bara en Ryd 380 med en 4 hästars motor. Inte mycket att skryta med, men sen jag kom in i Husses liv brukar han säja att han har en båt med Ruff. Inte ljuger väl han?

Husse har alltid två olika strumpor på sej när vi ska ut med båten, en grön och en röd. Jag hade inte fattat vofför, förrän den dag jag såg att han läste på en lapp där det stod:

”Grön – Styrbord. Röd – Babord.”

Visserligen gjorde Husse lumpen i Kungliga Svenska Flottan, och visst var han ombord på både jagare, ubåtar och minfartyg.

Han var kock och hovmästare i officersmässen, så nån riktig sjöman var han aldrig, och nån riktig sjöman lär han aldrig bli.

Att vara på stranden och gräva stora hål i sanden var jättekul. Jag hoppades att jag skulle hitta en eller annan skattkista som nån sjörövare grävt ner och glömt bort. Men icke sa Nicke. Jag hittade inte ens ett gammalt benrangel att gnaga på.

Jag gjorde en stor upptäckt. När man gräver och sprätter i sanden blir man full med sand i baken, man kan verkligen påstå att man har sandidalen. Husse sa att jag var en riktig sprätt

Det bästa var när picknickkorgen kom fram. Det serverades saft och kanelbullar till storfotsvalparna. Jag fick härligt friskt kallt vatten direkt från min egen termos och jag lyckades sno åt mej en och annan bulle när Husse spanade in badbrudarna. Storfötternas termos innehöll rykande hett kaffe.

Jag har grubblat en hel del på hur i hundan termosarna kan veta när drycken ska vara varm eller kall? Kan det kan vara nått elektroniskt tro?

Men det bästa var ändå när männskovalparna fick köpa glass. Visst fick jag smaka lite grann och det slog aldrig fel, det var alltid nån som fumlade och tappade sin glass.

En tappad glass i sanden på stranden kan man verkligen kalla Sand-wich. Det knastrade som om det var karamellströssel på’n. Hur som helst så smakade den bra ändå, och lite skit rensar magen. Dessutom blev den min alldeles egen glass.

Nåväl, jag sprang runt i vattenbrynet så att vattnet stog som en kaskad omkring mej. Hade jag bara hitta dragkedjan på pälsen så hade jag svidat om till badbyxor och kastad mej ut bland svallvågorna efter Husse.

Nu fick jag nöja mej med att bada benen eftersom jag var osäker på om ullpälsen skulle krympa eller ej. Det hade allt sett ut det. Att gå omkring i en alldeles för liten kostym hade sett bra löjligt ut.

I och för sej såg jag tydligen löjlig ut ändå med mina blöta smala ben, för storfötterna garvade och sa att jag såg ut som ett får. Visst, det kan väl hända att jag såg fåraktig ut, och det kan jag bjuda på. Jag är ju ändå en ulv i fårakläder.

Sommarn var som sagt lång och het så det blev fler tillfällen att vara på stranden.

När Husse skulle ha mej till att simma för första gången bar han ut mej en lite bit och sänkte ner mig försiktigt.

Visserligen har jag badat i badkaret men då i så lite vatten att det bara har täckt tassarna, och då har det varit lagom tempererat.

Även om det var varmt i luften så var vattnet kallt. Det värsta var att snorren krympte och försvann in i kroppen och krockade med svanskotan! Nä-ä, för att ta till ett av dom värsta kraftord jag kan: FY KATTEN! Rena rama botten. Här gällde det att springa opp på land fortare än kvickt.

Inte en chans, det var så jädra djupt att jag inte nådde ner till botten. Snacka om att trampa vatten. Men av nån konstig anledning flöt jag och jag tog mej sakta men säkert in mot land. Huvudsaken är att man inte tar sej vatten över huvet.

Det var som i en sån där otäck dröm när man försöker fly från nått farligt och det går så segt och är så jobbigt. Du har säkert haft en sån dröm så du vet vad jag menar.

Även om det hade känts som rena rama botten så måste jag påpeka att det var rent på botten.

När jag väl hade simmat första gången släppte rädslan och det blev fler simturer.

En gång försökte Husse lura ut mig på djupare vatten. Det låg en stock och guppade i vågorna. Husse ropade:

— Ta pinnen!

— Ta’n själv! om du har nått intresse av’et, sa jag och vände ändan till. 

ADIOS AMIGO.

  I lördags fick jag veta att min allra bästa kompis Roffe avlidit i cancer. Jag lärde känna honom och hans underbara hustru Berit 1969 när deras son Johan och våran dotter Susanne lekte i sandlådan. Sen har dom följts åt i lekis och skolan. Dom var så tajt att vi skojade och sa: Dom är som skapta för varandra. Nu blev det ändå inte så, kompisar ska vara kompisar och dom har båda ett härligt liv, var och en på sitt håll.

Nåväl, detta var bara en liten parentes om hur vår bekantskap började.

Här bjuder jag på ett par roliga episoder ur vårt liv.

KRÄFTFESTEN.

    Augusti har ju alltid tidigare varit den tid man hade kräftskiva. Men sedan kräftan avreglerades har luften liksom gått ur firandet. Det här året var premiären i alla fall i augusti. Roffe och Berit skulle komma över till oss.

Att köpa svenska kräftor var inte att tänka på. Priset var allt för högt och dessutom var dom inte större än räkor.

Jag brukar försöka få tag i den sorten som har fått bästa poäng i dom kräfttester som kvällstidningarna brukar ha inför varje premiär. Ibland stämde det, men inte alltid.

Jag tror att dom testar mest för sin egen skull. Bara för att ha en ursäkt att festa till själva. För ingen test är lik den andra. Den ena testpanelen höjer den sort till skyarna som en annan panel helst vill kasta i soptunnan.

Jag gör alltid nytt spad till kräftorna så att dom får den smak som jag är van vid. Men hur jag än trollar med knäna så kan dom aldrig bli som min barndoms kräftor.

Dom kräftor jag fick tag i detta år var som vanligt väldigt små och dåligt matade. På en kräftskiva skall man ha roligt. För att göra det extra roligt köpte jag den största hummer jag kunde få tag på. Jag tog av ena klon och trädde den över den minsta kräftans klo, så att det såg ut som om den hade en jätteklo.

Jag byggde upp ett berg av kräftor på serveringsfatet och lade den lilla kräftan med den stora klon allra högst uppe. Klon gömde jag i kräfthögen så att den inte syntes. Den lilla kräftan låg så till att det var naturligt att ta den först. Jag sa åt Roffe att börja.

– Gästerna först!

– Jag tar väl den här lilla, den är som gjord för mig. sa Roffe.

– Gör det du, den är som gjord åt dig!

Den min han hade när han fick upp den lilla lilla kräftan med den jättestora klon går inte att beskriva med ord, det ska ha upplevts i verkligheten.

001, 002, 003...

    Man kan roa sig på många sätt. När vi var på väg från Stockholm fick jag ett uppslag till en lek. Vi stod för rött på Sveavägen. Framför mig hade jag en bil med siffrorna 001 i registreringsnumret och bredvid den en bil med siffrorna 002. Jag visade ungarna så att dom såg numren.

– Nu skall vi se om vi ser någon bil med 003.

Efter en stund var det någon som såg 006.

– Det gillas inte, först skall vi se 003 innan vi får räkna med något annat nummer.

Innan vi hade kommit hem hade vi i alla fall sett både 003, 004 och 005 i rätt ordning.

Några dagar senare berättade jag för Sussi att jag hade sett 006 på Västra Bangatan. Hon slängde sig på cykeln för att själv se numret. Hon kom tillbaka alldeles knäckt och talade om att bilen hade åkt därifrån. Det är inte så lätt att hitta numren i rätt ordning som man kanske kan tro. Och det är inte lätt att sluta heller, det blir gärna ett begär.

Jag berättade för Roffe om våran lek. Han hakade på direkt och avrapporterade så fort han hade sett ett nytt nummer.

När jag efter ett halvår hade kommit till 019 insåg jag det hopplösa i att fortsätta. Men jag var tvungen att stålsätta mig rejält för att inte trilla dit igen. Jag måste säga att det var betydligt lättare att sluta röka. Sussi la också av så småningom men hon halkade dit några gånger ändå.

Jag tror däremot att Roffe håller på än i dag. 

Men egentligen är det inte fel att få sig ett nummer emellanåt.

    Jag har haft väldigt få riktiga polare genom åren. Mycket p.g.a. att jag har haft det jobb jag hade.

Jag känner många människor, mest då kunder och då som kunder.

Men Roffe var en sann vän som man kunde lätta sitt hjärta för, prata känslor och diskutera allt med. Och vi spelade badminton tillsammans, men bara så länge som jag fortfarande var Örebroare.

Var rädd om såna vänner för dom växer inte på trän.

    1986 skiljdes min hustru och jag, för att jag enkelt uttryckt:

Jobbat ihjäl äktenskapet.

1987 emigrerade jag över Närkes Rocky Mountain till Karlskoga och började ett nytt liv.

    Nu blev kontakten med Roffe väldigt sporadisk. Vi var ju inte grannar längre. Men vi träffades ibland, ringde, önskade God Jul och grattade varandra på högtidsdagar.

Sist jag ringde var i mitten på december. Berit svarade och jag frågade det där vanliga om hur det är och så.

– Det är inte så bra med Rolf. sa hon.

Hon berättade att han hade cancer och att han var väldigt trött och sov för det mesta.

- Jag ska se om han är vaken och om han orkar prata en stund.

När hon kom tillbaka sa hon att han sov.

Vi hade ett långt samtal och när vi avslutade det bad jag att hon skulle hälsa honom så mycket.

Som sagt… Nu är Roffe död och livet får gå vidare.

ADIOS AMIGO.

Adios amigo, adios min vän,

jag hoppas vi nån gång får mötas igen.

För vi ska nu skiljas och du måste gå,

du har kommit till slutet när hjärtat ej orkar slå.

Din röst den har tystnat och ditt skratt likaså,

men minnet av dej, ska alltid hos mej bestå.

Farväl min bästis, jag torkar bort en tår,

och glädjes åt tiden vi haft i alla år.

Adjö min kompis, farväl min vän.

Adjö min kompis, farväl min vän,

jag hoppas vi nån gång får mötas igen.

Det är dej han har kallat, det är nu du ska gå

den dagen har kommit då hjärtat ej mer ska slå.

När vi nu ska skiljas och gå från varann,

finns minnet bevarat av den vänskap som brann.

Du flyger mot Solen och kommer inte igen,

men minnet ska ej blekna av min bästa vän.

Adjö min kompis, farväl min vän.

Farväl Roffe, farväl…

Morgan.