SOLFÖRMÖRKELSEN.

SOLFÖRMÖRKELSEN.

Här är jag friskförklarad
och åter i skolbänken.

    1954 var jag på Ammenäs skollovskoloni utanför Uddevalla.

Onsdagen den 30 juni ca klockan 13:40 var det total solförmörkelse.

Den dagen låg jag ensam på sjukan. Jag hade feber och var allmänt krasslig. Sjuksystern hade sagt att det var farligt att titta på solen, så när det började skymma kröp jag ihop under filten. Men min nyfikenhet på naturfenomenet tog överhand, jag drog undan filten, bara lite, och kikade fram. Men bara med ena ögat, för skulle jag bli blind så skulle jag i alla fall ett friskt öga. Jag såg att det mörknade i rummet, och en kort stund var det nästan alldeles mörkt.

Ögonen tog förresten ingen som helst skada. För jag har sett en hel del sedan dess. Även sånt som inte bara har kunnat skada ögonen, utan även själen.

Å idag är det dags igen. Klockan 10:55 passerar månen mellan jorden och solen och skärmar av ljuset.

Tyvärr så är det väldigt tjocka moln här över Mellansverige så vi lär inte se så mycket av skådespelet. Men å andra sidan så skonar vi ju synen.

Ja... frisk och frisk? Det kanske kan diskuteras, jag är nog liiite tokig iallafall?!

Ha det bra och var rädd om både det ena och andra.

/Mojje.

Här är en som inte läst min blogg och tagit varning av vad jag skrev.

Man ska ta lärdom av de gamla och kloka om det ska gå bra här i livet.

DEN RÄTTA KRETSEN.

    Jag har tydligen en väldig förmåga att hamna i knepiga situationer. En sådan var när jag var hemma på permis en helg. Flera kompisar var sjuka eller upptagna med annat så jag kände mig ganska uttråkad på lördagskvällen.

Därför åkte jag tillbaka till Stockholm. Där skulle jag säkert hitta nått att göra. Jag hann precis till sista bioföreställningen. Efter filmen köpte jag korv hos ”StenKalle” på Vallhallavägen. Trots att jag själv är i branschen är jag inte snorkigare än att jag kan äta korv, hos andra korvgubbar, med god aptit.

Min Cheva Impala.

Sen åkte jag fram och tillbaka några vändor på striiitan. Jag tog ut vändorna lite och passerade Kungsholmsbron.

Utanför en liten krog eller klubb eller vad det nu var, stod tre tjejer. Jag tittade till både två och tre gånger medan jag seglade förbi. Var det inte något bekant med den ena tjejen? Jag var tvungen att åka ett varv till för att få visshet. Jovisst var hon bekant. Jag svängde in till kanten och hejade på tjejerna. Dom kom fram till bilen och vi började prata.

– Dig känner jag igen, sa jag och tittade på ”bekantingen”.

Det var inget jag sa för att inleda en konversation med.

– Jag känner igen dig från Örebro, sa jag.

– Va kul, en gammal Örebroare, har vi gått i samma skola eller…?

Vi kunde inte komma på i vilken situation vi setts, men det var kul ändå. Dom skulle på efterfest i en lägenhet på Söder och undrade om jag ville skjutsa dom dit. Jag var ung och hade livet framför mig, och dessutom skulle jag inte vara tillbaka ombord förrän måndag morgon.

Alla tre klämde in sig bredvid mig på det breda framsätet i Chevan. Vi seglade sakta genom stan mot Söders höjder.

HMS Jagaren Gästrikland.

Jaaa, sjömän seglar fram vad dom än färdas i. Jag intervjuade henne om hennes nya liv i huvudstan. Hon berättade bl.a. att hon gick på teaterskola och var numera i den rätta kretsen. Dom tyckte nog att jag var en trevlig kille för jag blev inbjuden på festen.

Vi kom fram till ett äldre hus med uppgången i hörnet. Hörnet på huset hade en rund inbuktning och hade en staty eller fontän på gräsmattan. Här bor det nog bara fint folk, tänkte jag. Intill väggarna stod det några soffor där det satt ett gäng killar och tjejer i varierande åldrar, som väntade på oss. Porten var låst men en av tjejerna i mitt sällskap hade nyckel.

Det fanns en gammal hiss med gallergrindar som rymde fyra personer. Jag klev in i hissen tillsammans med ”mitt” sällskap. Medan hissen sakta segade sig uppåt blev jag bjuden på nått färdigblandat ur en medhavd flaska. Eftersom jag inte visste vad det var i flaskan, och dessutom körde jag ju bil, låtsades jag bara ta några klunkar.

Hissen stannade högst upp, det fanns bara en lägenhetsdörr på hela våningsplanet. Namnet på dörren var ett inte helt obekant namn i kändiskretsarna. Vad det stod på namnskylten finns ingen anledning att lämna ut, personen i fråga såg jag inte till. Det verkade mer som att lägenheten var utlånad. Och vilken lägenhet sen.

Det var en jättestor takvåning med stora snedfönster, en sk ateljévåning. Det var mycket konst på väggarna och fula möbler som säkert har kostat en förmögenhet.

Vi gick in i ett stort rum till vänster om en stor hall. Därinne stod det en stor ”säng” som säkert skulle rymma ett helt teatersällskap. På sängen var det fullt med olika djurhudar. I ena hörnet av rummet var det en rejält tilltagen bar, det fanns även en flygel under takfönstret. Jag satte mig på en barstol. Helt plötsligt satt jag med en drink i handen.

Mycket folk, både kända och okända, kom i en jämn ström. En del kom in till oss, andra försvann längre in i våningen. En kille satte sig vid flygeln och började spela nått som jag aldrig hört förr. Då började ett ganska stort och stabilt fruntimmer sjunga operaarior medan pianisten hamrade skiten ur tangenterna, klockan tre en söndagsmorgon.

Hur kul är det att vara granne med ett sånt rövargäng? Där satt jag på barpallen och smuttade pliktskyldigast på drinken och visste inte vart jag skulle ta vägen. När så två killar slängde sig bland djurhudarna och började grovhångla utan att ta någon som helst hänsyn till oss andra fick jag nog. Dom övriga var förmodligen vana vid värre saker än så, för ingen lyfte ens på ögonbrynen.

Finkänslig som jag alltid har varit, rotade jag i mina fickor och ursäktade mig med att jag hade slut på mina cigaretter. Jag skulle gå ner till bilen där jag hade ett paket. Vips var det som alla vaknat ur sin Törnrosasömn. Jag blev erbjuden cigaretter från alla håll och kanter.

– Tack men jag röker bara Marvels, sa jag vänligt men bestämt.

Dessutom kunde jag ju inte vara säker på vad jag fått att röka om jag accepterat. Dom enda laster jag hade var vanliga cigaretter, lite öl och lite sprit, men mycket vackra flickor. Som tur var så var det ingen som rökte Marvels.

Marvels var en väldigt udda cigarett som innehöll rökt tobak. Cigaretter som redan var rökta kan ju inte bli nån försäljningssuccé.

– Här ta med nyckeln så att du kommer in igen sa min bekanting.

– Behövs inte, jag lägger dörrmattan i kläm, sa jag.

Jag brydde mig inte om att vänta på hissen, ifall att dom skulle komma på min list och rusa efter och dra in mig igen. Operaarian var kanske förspelet till något ännu hemskare?

Vem vet… det hade kanske smakat mumma med en oskyldig sjöman i sin bästa ålder?!

Lättad åkte jag ut på Djurgården och somnade några timmar. Köra bil efter att ha suttit och dinglat med benen i baren flera timmar, kanske du tänker. Den sprit jag fått i mig kunde inte ha varit mer än vad som ryms i ett par punschflaskor som man kan köpa i kiosken.

Om nån hade antastat mig så hade jag tagit fram den direkt. Knytnäven alltså.

    Det var alltså detta hon menade med den rätta kretsen. 

 – Var och en blir salig på sin tro. sa Djävulen efter ett maranatamöte.


Men visst låg det ett romantiskt skimmer över oss sjömän... Nya hamnar, nya famnar...

Här kan du lyssna på slagern "SEEMAN" som sjöngs av Lolita och var jättepoppis i början av 60-talet.

SOPPATORSK / LUFTTORSK.

SOPPATORSK.

    Det jag nu ska berätta om hände 1962. Jag var ute och åkte på min motorcykel, både ofta och länge. Ja motorcykel å motorcykel, det var en Husqvarna Silverpil, en s.k. ”Skitraka”, men det var i alla fall exportmodellen med 175 cc och insvängd tank.

Ibland åkte jag så länge att bensinen tog slut. Jag befann mig vid ett sånt tillfälle på väster i Örebro, närmare bestämt på Karlslundsgatan. Soppan räckte precis fram till den Caltexmack som låg mitt emot Wasaskolan. Jag kollade hur mycket pengar jag hade att tanka för. Jag fick ihop trettiosju öre, och med ett literpris på sextiosju öre fick jag i alla fall en dryg halvliter. Det är annat än dagens literpris.

Mackarna hade alltid betjäning på den tiden. När jag fått min halvliter frågade gubben på macken lite spydigt:

– Skall jag nysa i däcken också?

För honom var en halvliter bensin som en piss i Atlanten. För mig var skillnaden med att åka eller gå.

I vissa lägen vore det bra att ha en tidsmaskin så att man skulle kunna återvända i tiden. T.ex. när man behövde tanka. Annars vore det bra om man kunde köra på luft.

 Apropå bensinpriser, hört på stan:

– Bensinen blir bara dyrare och dyrare.

– Mig gör det ingenting, jag tankar alltid bara för en hundring.

LUFTTORSK.

    Jag stod en kväll med min Silverpil på Järnvägsgatan och pratade med ”Maggan”. Jag rökte pipa på den tiden. Ibland är det lite svårt att hålla händerna i styr när man är tillsammans med en snygg tjej. Jag stod och knackade med pipan på tanklocket så att det blev inbuktat. Vi pratade så länge att hon missade sista bussen hem. Gentleman som jag var så erbjöd jag mig att skjutsa henne hem.

Hon bodde där gamla Vintrosavägen mynnade ut på Karlskogavägen. Vi gick västerut, för jag ville inte skjutsa henne i stan, för risken att bli tagen av bylingen. Man fick inte skjutsa på en lätt motorcykel på den tiden.

När vi kommit till Älvtomtagatan tyckte jag att vi var så långt utanför stan att det inte skulle vara någon risk. Jag kickade igång hojen och Maggan hoppade på. När vi åkt några hundra meter började motorn hacka för att strax därpå stanna.

Tankarna började snurra i huvudet, soppatorsk kunde det inte vara för jag var så pass stadd vid kassa, att jag hade haft råd att tanka fullt. Maggan klev av medan jag försökte starta igen. Jag ruskade på motorcykeln för att kontrollera att bensinen inte läckt ur. Nejdå, det skvalpade så rart i tanken. Nya startförsök, fortfarande inget gensvar. Hade någon bytt ut bensinen mot vatten? Jag ville kolla innehållet och skruvade av tanklocket. Suuuuuug, lät det. Ungefär som när man äter kräftor eller kysser en vacker flicka.

När jag stått och knackat pipan mot tanklocket hade jag täppt till luftningshålet så att det blivit vakuum i tanken. Det var alltså lufttorsk som jag råkat ut för. Jag kickade några gånger och fick igång motorn.

Precis när Maggan skulle hoppa upp på bönpallen mötte vi två polisbilar. Det var allt en rackarns tur att jag knackat luften ur tanken annars hade det kunnat bli en polisjakt som i den värsta actionfilm. Nu var vi säkra på att kusten var klar. Maggan hoppade på och vi drog iväg.

I höjd med Karlslunds herrgård mötte vi ytterligare en snutbil. Jag vet inte om dom hann uppfatta att vi var två på bönpallen. För säkerhets skull släckte jag lyset och ropade över axeln att hon skulle hålla i sig.

Vadå säkerhet? Köra i mörker med släckt lyse!??? I vilket fall som helst blev vi inte förföljda, och Maggan kom välbehållen hem.

    Man kan inte köra på bensin allenast, det fordras luft också.

 Stilstudie av mej och brorsans blivande fru INGER.

Prästen var på väg till högmässan i sin bil när han fick bensinstopp. Någon reservdunk hade han inte. I full prästmundering gick han till närmaste gård för att be att få lite bensin, så att han skulle kunna komma till kyrkan. Det skulle gå bra, men det enda som fanns att ta bensinen i var pottan.

Prästen balanserade pottan försiktigt tillbaka till bilen, för att inte skvimpa över.

Medan han stod och tömde pottans innehåll i tanken passerade en bil med ett par i. När bilföraren såg prästen med pottan utbrast han:

– Den tron skulle man ha!    

Ha det gôtt och tanka fullt!

Mojje.

DET VAR EN GÅNG...

  Hejsan, jag heter Morgan Deile och alltid, redan sedan barnsben, kallats för ”Mojje”. Jag har varit korvgubbe på Deiles i Örebro i 40 år mellan åren 1960 och 2000. Sedan jag började i korvmojjen har jag av somliga kallats ”Korv-Mojje”.

När jag så här 53 år efter premiären sitter och går igenom gamla pärmar från mitt tidigare korvgubbeliv hittar jag detta gulnade papper. Det var ett tillståndsbevis som bekräftade att farsan var kvalificerad att starta om sitt liv som korvgubbe. Och kan du tänka, det kostade i princip bara sex kronor att börja ett helt nytt liv.

Jag började läsa och hamnar som i en dimma och drogs bakåt i tiden. Jag minns hur allting började, ja nästan som om det vore i går.

(Klicka på bilderna så förstorar du texten)

 

KORVKIOSK, KAN DET VA NÅTT?

   Pappa hade under många år haft problem med ryggen. Han hade haft många tunga jobb som han var tvungen att ge upp. Han köpte en bok om höns. Han funderade nämligen på att bli hönsfarmare, ett lagom slitigt arbete. Perfekt, anställa en tupp som gör jobbet och sen ta hem vinsten själv.

Medan han studerade, jobbade han extra i den korvkiosk som fanns i hörnet av Rudbecksgatan och Kungsgatan. Ju mer han läste om höns, desto krångligare verkade det vara. Korvgubbe verkade ju inte vara allt för slitigt. Kanske nått att satsa på, och dessutom hade han viss vana av korv. Han var ju en utmärkt falukorvskock.

   Korvkiosker ställer man inte upp hur som helst. Bara dom som på grund av viss arbetsoförmåga inte orkade med ett vanligt arbete, kunde få tillstånd att öppna korvstånd. Pappa med sin ryggskada var kvalificerad. Den 9 Maj 1960 utfärdades tillståndet. Nu var det bara att leta på en lämplig plats att ställa kiosken på.

Stadsbussarna hade vändplats vid korsningen Norrköpingsvägen och Hagmarksgatan. Det var då stans absoluta utkant. Tybble var i uppbyggnad, därför fick bussen en ny vändplats. Den gamla vändplatsen i omedelbar anslutning till riksvägen var i våra ögon en perfekt plats.

Pappa ansökte om byggnadslov att få ställa en korvkiosk där. Många skeptiker sa att det inte skulle funka. Även på byggnadsnämnden sa man att det var omöjligt att öppna en korvkiosk så långt utanför stan. Vi stod på oss och fick, med viss tvekan, byggnadslov där vi ville. Jag tror att det var mamma som var mest envis vad det gällde platsen. Kunde hon skåda in i framtiden också?

   Paul Larssons Snickeri i Stora Mellösa fick 1960 uppdrag att bygga kiosken. Den var c:a 2,5 x 2,5 meter. Den hade ett kylskåp, en liten diskbänk och en kokplatta. På den tiden var det höjden av moderniteter i en korvkiosk. Den var dessutom den första korvkiosk i landet som utrustades med vattentoalett. Det var till och med studiebesök från andra kommuner för att titta på underverket.

Toaletten upptog en fjärdedel av utrymmet. Man fick gå ut och in i en annan dörr för att komma in på toan. Toan var väldigt så trång så man fick backa in. Då får du ett litet hum om hur liten kiosken var. I kiosken skulle det även vara plats för en grill, grytor för kokkorv, mos och varmt bröd. Och inte att förglömma, en assistent att blanda mos i.

Vi var övertygade om vi skulle lyckas, var vi tvungna att erbjuda den allra bästa maten, plus något som skulle vända uppochner på begreppet korvkiosk. I väntan på att kiosken skulle bli färdigbyggd provade vi korvar från alla tänkbara fabriker. Sedan var det dags att prova olika mosrecept.

   Vad beträffar mos så hade det nyss, åter blivit tillåtet att servera mos i korvkiosk, men endast om det var gjort av mospulver. Och endast i kiosker som hade rinnande vatten. Anledningen till det var att det tidigare varit en korvgubbe som misskött sin rörelse, på det grövsta, när det gällde hygienen.

Var är brudarna?                                                          Här är brudarna!

   Mamma provade även egna gurkinläggningar. Den bästa gurkan fick hon fram, genom att göra nytt spad till en redan färdig gurksort. Efter mycket provande hit och dit, och fram och tillbaka, kom vi fram till att den absolut bästa korven var Sibylla-korven. Vi ingick ett långt och troget äktenskap med Sibylla, och det står sig än idag.

Det bästa moset var Amerikanskt och kom från Idaho. Moset fick vi till en början hämta i Köping, dit det kom med båt. Det moset var dubbelt så dyrt mot övriga sorter. Men vad gjorde väl det, det var ju dubbelt så gott. Vårt mos kommer fortfarande från Idaho.

Efter att ha gratisätit korv och mos i flera veckor, kanske du tror att jag inte vill se korv igen? Sanningen är den: Är jag utan korv för länge kan jag nästan få abstinensbesvär.

Vi resonerade hit och dit och av och an, om vad man skulle kunna hitta på som fick fart på affärerna? Det fanns inte så mycket att bolla med. Därför komponerade vi en tallriksportion som bestod av tre, något kortare grillkorvar, tre moskupor, bröd, lingon, bostongurka och som grädde på moset, våran egen skivgurka. En rejäl portion som bara kostade 1 krona och 95 öre.

Ett namn skulle vi ha på portionen, men vad skulle vi döpa den till? Portionen var väldigt speciell, så något speciellt skulle den heta. Specialbricka fick det bli.

Att marknadsföra sig var redan då väldigt viktigt. Vi lät trycka upp flygblad som brorsan och jag delade ut på kvällarna under en hel vecka. Det var i stort sett alla boende på öster som fick ett exemplar.

Jag har varken förr eller senare sprungit i så många trappor. Det var nog då jag lade grunden till mina starka ben, som har varit bra att ha till allt gåande och ståande som "korvgubbe” genom åren.

Direktreklam var inte så vanligt på den tiden, så flygbladet drunknade inte bland en massa annan reklam som fallet är idag.

Farsan i luckan.

   När öppningskvällen kom blev det panik, pappa hade glömt att köpa peppar. Han fick slänga sig på moppen och åka hem för att hämta peppar. Vi hade inte så mycket hemma, men han fick låna av grannfrun så att det räckte den kvällen.

Tur var det, annars hade kanske ryktet uppstått att Deiles mos var det mest smaklösa som serverats i denna stad. Ett rykte som hade varit väldigt svårt att tvätta bort. Undrar vad jag sysslat med idag, i så fall? Tack för lånet Signe, hoppas att inte pappa glömde att lämna igen pepparn.

Mamma var med i kiosken och gjorde mos. Vi ungar var dom första kunderna. Du skall inte tro att vi åt gratis, nej vi var måna om att betala för oss. Det skulle allt se ut om starten på korvkarriären skulle börja med gratisätare.

Efter en lyckad invigning, samlades vi på natten runt köksbordet och räknade kassan. Det visade sig att pappa och mamma sålt korv för ett par kronor över etthundra. Långt över vad vi hade hoppats på.

Ganska snart spreds ryktet om Specialbrickan till den s.k. bilburna ungdomen, ”Raggarna”. Deiles blev en naturlig mötesplats, inte bara för raggare. Det blev en sport att se vem som kunde samla ihop flest plastgafflar i handskfacket. Engångsbestick i plast var något nytt, och ett bevis på hur många Specialbrickor man ätit.

Raggarna var helt vanliga beskedliga grabbar och tjejer, som inte alls var otrevliga mot vanliga Svenssons.
Även "blöjknuttarna"  upptäckte att vid Deiles var det ett perfekt ställe att spana efter brudar.

 Den som väntar på nåt gott...

Det var dom som lade grunden till vår stora popularitet bland ungdomarna, som senare blev föräldrar som visade sina barn var deras föräldrars favoritkorvmoj låg, och som just vuxit upp och gift sig och fått barn, som också visat barnen var pappa och mamma åt sin favoritkorv.

Efter bion och dansen var det en regel att avsluta en trevlig kväll på Deiles. På den tiden fanns bara krogen och korvgubben att välja mellan när man ville äta ute. Hade man inte kostym och slips så kom man inte in på krogen. Då återstod ”bara” korvgubben.

På pristavlan stod det DEILES KORVBAR i stora bokstäver. Vi har alltid varit noga med att tala om vilka vi var. Dessutom sysslade vi ju inte med nått som man behöver skämmas för. Jag kan berätta att korven kostade 40 öre, brödet 5 öre, gurkan 5 öre och moskupan 10 öre.

Det såldes en del fattigmansportioner s.k. Luffare som bestod av ett bröd med en moskupa och senap. Priset för portionen var ynka 15 öre. Det fanns även en lyxvariant med två kupor och gurka för 30 öre.

Vi hade även en skylt med öppettiderna. Vi öppnade alltid på angivet klockslag, men det hände att det inte alltid gick att stänga på utsatt tid. Många gånger var det full kö, när det var stängningsdags. Då vart det övertid som gällde. Tillslut kunde man i alla fall hinna dra igen luckan. Men vad hjälpte det, det var mer regel än undantag att det knackade på bakdörren och folk frågade om det fanns nått kvar. Fanns det nått så sålde vi det med, inget svinn där inte. Det blev så att vi beslutade att ha öppet till klockan två på lördagarna. Även efter den senare stängningen kom det kunder bakvägen.

Det var oftast så att korvkioskerna öppnade efter korvgubbarnas godtycke. Det var till och med någon som skrev en insändare i NA-NT att han uppskattade att vi hade öppettider som vi följde. Då visste han vart han skulle åka när han blev hungrig och dessutom berömde han våran Specialbricka.

Jag var med i kiosken redan som femtonåring och hjälpte till, jag tyckte att det var roligt att se allt folk och få höra alla roliga historier. Det har blivit en hel del genom åren.

En gång fick jag frågan:

— Korv kan man väl inte leva på?

— Johodå… Det har jag gjort i 40 år!

”Korv-Mojje”

KRAVALLERNA PÅ EYRAVALLEN I ÖREBRO.

KRAVALLERNA PÅ EYRAVALLEN I ÖREBRO.

Söndagen den 25 oktober 1970 var det knökafullt på läktarna. Drygt 13000, mestadels örebroare men också en hel del göteborgare var på plats.

Anledningen till det stora publikintresset var att matchen var avgörande för både ÖSK’s och IFK Göteborg’s fortsatta allsvenska existens. ÖSK hade en poäng tillgodo på göteborgarna och ett oavgjort resultat var guld värt, i varje fall en garanti för ÖSK’s fortsatta spel i allsvenskan. IFK Göteborg måste vinna matchen för att inte dela GAIS´öde att trilla ur allsvenskan.

Jag minns det som om det vore igår:
Det var ju en viktig match som drog mycket folk och det var ont om parkeringsplatser i området. Folk parkerade på gräsmattor och varhelst det fanns en liten plätt.

Jag stod i korvmojjen och tänkte:

Det här blir fint för affärerna.
De flesta hade bråttom till matchen men en och annan stannade upp och köpte nått att stoppa under näsan.
En av dessa hade en gammal arméhjälm på skallen.
Är han rädd för hackspettar? tänkte jag.
Göteborgarna låg under med ett mål och när matchen gick mot sitt slut stormade dom planen för att avbryta matchen och få till ett omspel. Dom ryckte till och med upp målstolparna.
Stor kaos rådde när publiken tog sej därifrån men tack och lov så gav sej ingen på korvmojjen.
DEN DAGEN BLEV DET INGEN KIOSKVÄLTARE.

Dagen efter var tidningen fylld med kravallbilder och en av de värsta bråkmakarna var han med hjälmen. Så han hade i alla fall planerat attacken och var tydligen rädd om det lilla vett han hade.

Nånstans har jag hört att sport förbrödrar…

…är det bara jag… eller?

Mojje.

ETT EXOTISKT INSLAG.

Man visste att man var från Örebro när man betraktades som ett exotiskt inslag i stadsbilden och fick lystna blickar från flickor och kvinnor när man gick omkring i flottans permissionsuniform på stadens gator och torg.

HMS Jagaren Gästrikland.

Och man vet att man har legat i flottan och försvarat fostervattnet när man kan rabbla Flottistens Fader Vår om man blir väckt mitt i natten.

   Fader vår som bor i kanslihuset.

   Helgad varde disciplinen och den noggranna marschen.

   Ske din vilja såsom i matsalen, så och på kaserngården.

   Våra dagliga flingor och den sura mjölken, giv oss idag.

   Och förlåt oss våra marketenteriskulder,

   såsom och vi förlåta dem oss i poker skyldiga äro.

   Inled oss icke i arrestlokalen, utan led oss till krogen.

   Korpralen välsigna oss, furiren bevara oss,

   och låt den flintskallige flaggstyrmannens måne lysa över oss.

   När muckardagen är inne, skola sänghalmen utkastas

   och inskrivningsboken återfås.

   Och låtom oss återgå till ett evigt civilt liv.

   Till fänrikens, löjtnantens och den

   nyutnämnde kaptenens stora förtret.

                                        Amen.

EN GÅNG SJÖMAN ALLTID SJÖMAN sa Vilgot Sjöman.

Femton gastar på död mans kista

Hej och hå å´ en flaska med rom!

Drick ty Hin Håle har sörjt den sista

Hej och hå å´ en flaska med rom!

KACKERLACKSMYSTERIET

               I morse när Husse skulle släppa ut mej och ”Lillfjanten” på gården för den första morronpinken höll jag på att få spader. Det var ju för fasen vinter igen.

Spåren förskräcker.

- Husse, nu får du allt ta den där spadern eller vad det heter och skotta en gång till ”toan” om jag överhuvudtaget ska ta klivet över tröskeln, annars uträttar jag mina behov på ”äkta mattan”.

Tror ni att han har nåt hjärta i kroppen? Närå, han lyfte resolut upp mej och Lillfjanten och ställde ut oss på gården och stängde altandörren.

Själv gick han in på den med golvvärme försedda varma toan och uträttade sina behov samtidigt som han löste sudoku. Det tog ju en bra stund eftersom han inte är så speciellt smart, ja han har ju inte alla getterna hemma, om man säjer så. Det är en himla tur att vi inte är några nakenhundar, vi har ju i alla fall päls.

               Nu ska jag berätta om nåt hemskt som jag var med om när jag upplevde mitt första snöfall.

KACKERLACKSMYSTERIET

               Snön kommer och snön försvinner och plötsligt är det barmark igen och det blir mörkt och trist. Men det låg lite i luften att det kunde börja snöa igen. Jag hade knappt tänkt tanken till slut när luften fylldes av dansande snöflingor som var stora som hemstickade Lovikavantar. Det tog inte många minuter innan det var vitt och fint igen. Jag jagade flingorna och fångade dom i munnen.

               Plötsligt blev marken full av kryllande kackerlackor, speciellt under belysningsstolparna. Var kom dom ifrån och vad gjorde dom här i kalla nord. I och för sej så säjs det att den enda varelse som överlever jordens undergång är just kackerlackan eftersom den är så anpassningsbar.

Jag tog opp kampen mot jordens nära förestående undergång. Jag jagade dessa otrevliga snabba rackare medan Husse bara stog och asgarvade.

Var han dum i huvet eller var han från Mjölby? Hade han inte förstått stundens allvar?

Det skulle visa sej att det var ett helt omöjligt jobb att utrota dom, för så fort jag skulle bita nacken av den första, försvann han ner i snön, och inget hål vart det efter’n heller. Jag snodde runt för att ta nästa. Samma sak igen.

Jag höll på i gott och väl i en halvtimme utan att hinna nacka en endaste en. Lika bra var det för dom smakade säkert inget annat än äckel.

Alldeles utpumpad lät jag Husse förstå att det bara var att gå hem och invänta undergången. Husse skrattade fortfarande och hade svårt att ta sej hem. Väl innanför dörren försökte han, mellan skrattattackerna, att berätta för Matte om min sorglustiga dans i jakten på skuggorna från fallande snöflingor.

Det var ju tur att det var så som det var och att det inte var jordens nära förestående undergång.

UPPLYSNINGSVIS

Häromdan satt jag i doktorns väntrum. Jag var där i god tid och slog mej ner i en av stolarna. Jag gjorde så som man förväntas göra när man sitter i ett väntrum, nämligen vänta. Det är ju bättre att jag får vänta än att läkaren behöver vänta på mej. 

Även om man har en bokad tid så kan det ju dra ut på tiden om patienten före mej har många problem som den vi vill dryfta med doktorn, och patienten före den patienten har… osv, osv…

Som en gammal stressad pensionär har jag all tid i världen. Jag bläddrade igenom högen med tidningar som alltid finns i ett väntrum hos doktorn. Många tjocka tidningar med glättiga omslag var det, men inget intressant för herrar. Inga tidningar om bilar eller andra intressanta saker för en herre, inte ens en Clas-Ohlson-katalog. Nåväl, allt nog och emedan som gamle Valfrid Lindeman brukade säja. Det är väl bara att bejaka sin kvinnlighet och angripa högen med damtidningar.

Jag tog den tjockaste tidning som fanns i högen. Här måste det väl finnas nåt intressant i alla fall?

Det första jag såg var ett ”hemma-hos-reportage” hos en galant kvinna som heter Mary.

Jag såg en gång en rolig film som heter ”Den där Mary”. Kan det vara hos henne dom har varit?

Nej det här var hos nån annan Mary. Den här Mary’n hade 212 lampor i sitt hem. Det är ju jättebra att fint folk blir upplysta om saker och ting som t.ex. nöden i världen.

Men att hon dessutom har 22 toaletter är väl till att ta i. Eller har hon konstant dålig mage så att hon måste ha ett lättilgängligt fjöl i varje hörn i varje rum???

Nej jag tror att det bara är för att skryta om sin rikedom. Två to-or anser jag vara tillräckligt i ett hem.

Å jag är säker på att hon torkar röven med guldpapper också, men det är ändå bara skit hon torkar!

Upplysningsvis så kan jag meddela damen ifråga och alla andra omåttligt rika knösar.

Om hon istället för de resterande tjugo toaletterna hade investerat dessa pengar i friskvattenkällor i en by någonstans i nåt U-land så hade hon gjort mycket gott. Istället för att förorena grundvattnet med sin skit.

Apropå dam och herrtidningar så bjussar jag på ett minne från mitten av 50-talet då jag var så där nio-tio år.

HERRTIDNINGSFÖRSÄLJARE.

   Är man en liten herre som säljer tidningar så kan man väl kalla sig herrtidningsförsäljare? Jag har alltid varit företagsam och haft gått om idéer. Om sen idéerna är så goda kan väl diskuteras.

   Jag och en kompis hade någonstans fått tag på en bunt ”herrtidningar”. Raff, Paff, Piff, och Puff, eller vad dom nu hette. Dom var fulla med tatueringar, ja nakna tanter alltså, som såg väldigt trevliga ut. Synd att tidningarna skall ligga här till

ingen nytta. tänkte vi.

Heter dom dessutom likadant som ekorrarna i Kalle Anka så kan det inte vara nån fara. tänkte vi, och började knacka dörr. Vi tog 10 öre styck och sålde slut på hela lagret.

Konstigt nog var det bara farbröder som handlade av oss. Tanterna såg bara konstiga ut och smällde igen dörren.

För förtjänsten köpte vi tomtebrus och candysocker. När vi festade som bäst blev vi hämtade av våra föräldrar. Vi fick en riktig avhyvling med orden:

– Ni borde verkligen skämmas!

Skämmas för vad då? Vi hade ju gjort många farbröder glada. Att tanterna inte ville köpa några tidningar var ju förståeligt, det fanns ju inga herrar i dom. Dessutom kunde det inte vara så farligt med nakna tanter. Morfar hade ju nakna tanter tatuerade på sina armar, och han var den snällaste morfar som fanns.  

   Dumt att kalla dom för herrtidningar! Det fanns ju bara damer i dom, alltså borde dom heta damtidningar istället.

Hade dom innehållit bilder på herrar också så är jag övertygad om att även tanterna hade handlat av oss.

MOJJE.