HUR MIN STORA DRÖM SLOG IN.

JAG… EN KUL TYP?

    Jag är född i december och har alltid varit yngst i klassen och i kompisgänget. Mina framgångar hos flickorna har inte varit speciellt stora. Tjejerna valde alltid dom äldsta, mest erfarna och tuffaste killarna medan jag var lite mer som en ”hangaround-typ” i gänget. Ungefär som i Hells Angels, fast en harmlös sådan .

För att försöka ingjuta respekt i skolan, bland kompisarna och tjejerna var jag den som man skrattade åt, eftersom jag hävdade mej genom att vara en lustigkurre.

Att jag var blyg inför tjejer är en sak, men att stå på scenen var inget problem för mej. Å det har jag haft mycken nytta av i livet.

BÖRJAN PÅ ARTISTLIVET.

    Örebroexpon var ett återkommande evenemang under många år. Det var en mässa som höll till vid Idrottshuset och hade allt mellan himmel och jord. Vi ungar var där varje dag och fick smakprover och reklam på allt möjligt. Det var även underhållning av olika slag.

Sigge Fürst var fürst på plan. Han sjöng och ledde en musikgissningstävling. Han ville ha upp tio personer på scenen för att vara med och tävla. Kvick som en vessla stod jag redan på scenen innan han hunnit tala till punkt. Han hade nog tänkt sig en något äldre deltagare, men eftersom han var en snäll farbror fick jag stanna kvar.

Kaffepetter.

Det var en utslagstävling. Vi fick stå på rad. Eftersom jag var kortast fick jag stå fürst så att alla kunde se mig. Orkestern spelade fürsta melodin. Sigge frågade mig om jag visste vad det var för djur som fanns i visan. Jag lyssnade noga och tyckte att det lät som en häst som travade. För att göra det lite mer spännande låtsades jag fundera och drog ut på svaret. När musiken tystnat svarade jag tvärsäkert.

– En häst!

– Då har den nog väldigt långa öron! För visan handlade nämligen om en åsna. Men eftersom du ända var så nära skall du få en kaffeburk med hälsningar från Kaffepetter. sa Sigge.

Jag tackade och bockade artigt mot publiken för applåderna.

    Erik Palle Knuthsen var en buktalare som även trollade, hade kasperteater och snabbtecknade. Han hade ett litet tält som han uppträdde i. Jag var en hjälpsam kille och frågade om jag kunde hjälpa till att göra ordning i tältet.

Tältet var redan uppsatt men jag fick hjälpa till att sätta upp bänkarna. Jag hade faktiskt en baktanke med min hjälpsamhet, jag försökte få in en fot i artistlivet.

Palle visade mig hur en buktalardocka fungerade. Han lärde mig hur man gör när man buktalar och trollar. Han frågade om jag ville hjälpa honom att prova något nytt?

Jag som alltid varit pigg på det mesta accepterade direkt. Han ville att jag skulle sitta i hans knä och vara en levande buktalardocka. Han pratade med ”dockan” och när ”dockan” svarade, skulle jag bara röra på munnen när Palle krafsade på min rygg. Eftersom jag är väldigt kittlig kunde jag inte hålla igen utan började gapflabba. Som buktalardocka passade jag inte.

Trolleri fascinerade mig däremot och det var något som jag sysslade med i liten skala, bl.a. på roliga timmen i skolan.

    Jag kan än i dag snyta fram enkronor ur ungarnas näsor, till deras stora förtjusning. Men helst av allt vill dom att jag snyter fram guldtior.

MIN DRAGNING TILL SCENEN.

    Jag har som du förstår stått på scenen vid flera tillfällen genom åren. Jag är nog lite av en exhibitionist, eller vad det nu heter. En sån där som vill visa upp sig i alla väder.

Ett av dessa tillfällen var när Pekka Langer var programledare för något underhållningsprogram i Stadsparken. Jag och kompisen Per-Arne satt längst fram vid scenen för att se bra.

Pekka frågade:

– Är det nå...

Innan han hunnit till halva meningen stod jag redan på scenen.

...gon som vill äta tårta?

Han ville ha upp två personer på scenen. Jag ropade och vinkade på Per-Arne att han skulle komma upp. Vi fick ta på oss vars ett stort förkläde och sätta oss på varsin sida av ett bord med en jättestor gräddtårta på. Vi fick varsin ögonbindel. Jag kände mig precis som Truxa och försökte läsa folks tankar, men inte fanken såg jag vad dom tänkte på.

Vi skulle mata varandra med tårtan. Per-Arne var dålig på att träffa min mun, det mesta hamnade bredvid. Jag ville väldigt gärna smaka på tårtan, så för att överhuvudtaget få en smakbit tog jag ett par stora slevar av tårtan och stoppade in i mitt eget gap. Publiken tjöt av förtjusning och Pekka sa att jag inte fick fuska. Men vadå? Jag gick tydligen hem hos publiken så jag tog några slevar till. När vi fick av oss ögonbindlarna såg vi att vi var fullkletade med tårta i hela ansiktet, håret och öronen.

Som pris fick vi varsin stor gräddtårta.

TOMTAR PÅ LOFTET.

    Tomtar på loftet fanns det inte. Däremot var vi många ungdomar som samlades på Konditori Loftet. Det var ett kondis i två våningar med tjocka bjälkar i taket ock knuttimmrade väggar på övervåningen.

Loftet på sextitalet.

Loftet var nästan något förbjudet, ja rent av ett farligt ställe att gå till innan man själv blev vuxen (16 år). Men när man väl hade tagit dom första stegen i den slitna spiraltrappan fanns det ingen återvändo, jag var fast. Loftet var ett ställe som jag trivdes jättebra på. Där fick jag många nya kompisar. Det var där som jag kom underfund med vad livet egentligen gick ut på. Det var där jag hade min första kurtis. Det var på övervåningen i skumrasket på det egentliga loftet man smög undan med sin flickvän.   

I början satt man bland nybörjarna på översta våningen, på det s.k. loftet. Det var en stor öppning mellan våningarna. Man satt och spana ner och lära sig hur dom stora grabbarna gjorde när dom kurtiserade flickorna.

Efter något år flyttade man ner till den vuxnare delen, där dom snyggaste tjejerna satt. Jag hade länge suttit där uppe och funderat ut en plan hur jag skulle göra för att komma i samspråk med brudarna där nere.

En lördagskväll med mycket folk på fiket, satt det tre tjejer vid ett fönsterbord. Jag skyndade mig ner och gick fram till brudarna och frågade om jag fick slå mig ner, för att det fanns ingen annan plats ledig. Jag satt redan innan någon hunnit säga varken ja eller amen. Jag överrumplade dom totalt.

Jag fattar inte än idag hur jag tordes. Jag hade förmodligen inte mina sinnen fulla med bruk, eller var det kanske det jag hade. Nu var det bara att köra på innan dom han hämta andan. Jag bröt isen genom att vara trevlig, visa några enkla trolleritrix och berätta roliga historier.

Roliga historier hade jag hört och lagt på minnet från kvällarna på korvmojen. Jag accepterades till etthundratio procent. Vi hade väldigt roligt tillsammans Det fortsatte med att dom kom och satte sig hos mig om jag var först till bords.

Genom dom lärde jag känna fler tjejer, jag blev populär och ganska omsvärmad. Många killar tittade med avund mot vårt bord. Som underhållare och rolig prick var jag oblyg. Därför betraktades jag mer som en kul kompis bland tjejerna. Vad gjorde det, jag hade i alla fall trevligt. Och huvudsaken var att killarna trodde att jag var en riktig Don Juan.

MIN COMBACK PÅ SCENEN.

    Jag och tre tjejkompisar var i folkparken för att titta på Chubby Checker’s Twist & Limbo Show. Vi var ute i god tid och satt i mitten på första bänkraden. Showen drog igång med fullt ös, sång, musik och dans.

Plötsligt frågade Chubby på engelska om det var någon som ville komma upp på scenen och hämta en skiva. Jag tog ett skutt övar orkesterdiket och var snabbast på scen. Det var nog inte många som kunde engelska på den tiden för vi var inte flera än tio som nappade på erbjudandet.

För att få en skiva var man tvungen att dansa Limbo. Att dansa Limbo går till så att man skall ta sig under en låg ribba. Man sitter på huk och flyttar fötterna framåt. Ribban är så låg att när man kommit under med knäna måste man luta sig bakåt för att komma under med resten av kroppen. När alla kommit under sänktes ribban undan för undan. Ju lägre ribban blev, ju fler slogs ut. Tillslut var det bara några få kvar.

Jag klarade mig inte längst men blev heller inte utslagen först. Påhejad av publikens jubel kom jag i alla fall under 80 cm innan knäna sa ifrån och tyngdkraften tog överhand. Jag fick en signerad skiva av Chubby Checker som tack för uppvisningen.

        Den skivan har jag fortfarande kvar i min skivsamling.

KORVGUBBE, DET BLEV MITT LIV.

    Redan som 15-åring började jag min karriär som korvgubbe i farsan och morsans korvmoj. I 40 år var jag som en sång och dansman bakom disken på Deiles.

Jag har ända sedan barnaåren kallats Mojje. Sedan jag började i korvmojen har vissa kallat mej "Korv-Mojje". Det har jag inget emot, jag har alltid varit en stolt korvgubbe!

Roliga historier och fräckisar har varit en del av mitt liv som korvgubbe. Många kunder har förväntat sig att jag har nått kul på lager. Jag har också fått en hel del tillbaka.

Det kan man verkligen kalla för byteskomik.

Så nog har jag i viss mån fått utlopp för min längtan att stå i rampljuset och humorn är och förblir MIN grej.

Men hur roligt det än var så har allt en ände… utom korven som har två.    (Hä hä).

Efter moget övervägande med för och nackdelar med att alltid vara bunden vid korvgrytan på nåt vis tog jag beslutet att…

NU LÄGGER JAG LOCKET PÅ.

    När jag hade serverat den sista 50-öreskorven kom alla tjejerna i personalen och överräckte en stor bukett röda rosor. Det var en ros för varje år. Hade det varit en födelsedagstårta med 40 ljus så hade den sett ut som en smärre skogsbrand. Jag måste säga att rosorna lyste upp tillvaron minst lika mycket.

Jag blev verkligen glatt överrumplad. Jag blev rörd till tårar och visste inte riktigt vad jag skulle säga, men fick ändå till nånting om hur glad jag blev och tackade så väldigt mycket och önskade dom lycka till med sina liv i fortsättningen. Jag gav och fick själv en stor björnkram av alla.

HUR BLEV LIVET EFTER DETTA?

En gång korvgubbe,

alltid korvgubbe.

Gunilla.

   Ja inte blev det tomt och innehållslöst om nån tro det.

I mitt yrke som korvgubbe hade jag lärt känna Gunilla Pihlblad som jobbade med branschtidningen Servicehandlar’n. Hon har gjort ett flertal reportage om Deiles  och om mej där jag varit lite av en frontfigur åt Sibylla.

Sedan 1999 är hon en av drivkrafterna bakom Lekebergs Revysällskap.

2005 blev jag tillfrågad om jag ville vara korvgubbe på en 60-talsfest och servera typisk 60-talsmat, d.v.s. korv med mos.

Eftersom jag är pigg på det mesta svarade jag naturligtvis ja…
Jag frågade Gunilla om hon ville att jag skulle göra nåt mer än att fixa maten.
- Ja om du har nånting får du gärna göra det.
Jag var ute med hundarna på en pinkepromenad när hon ringde. Tankarna började snurra i skallen. Britta Borgs gamla dänga "Ljuva Sextital" satt som en smäck. När jag kom hem satte jag mej vid datorn och skrev om "Mitt Ljuva Sextital", som du förresten han läsa under samma rubrik på mina sidor.

… å på den vägen är det.

Numera står jag på Lekebergsrevyns scen så ofta dom vill ha mej med. Och jag stortrivs.

REVANSCHEN.

    I numret "Ensam Mamma Söker" i årets nyårsrevy var det JAG som charmade mamman och tog hem vinsten (mamman). Det hände i varje föreställning, totalt 13 gånger så det måste bero på min charm. Dom andra gubbsen fick stå där med lång näsa.
Från och med nu är 13 mitt lyckonummer!

Kom då lilla gumman går vi hem!

Det säjs ju att kvinnan tillhör det täcka könet,

tillhör då mannen det otäcka könet???

Du är välkommen till Lekeberg,

till ett leende glatt Lekeberg.

MOJJE.