ATT SPELA ELLER INTE SPELA... ...DET ÄR FRÅGAN?!

JA...

ATT SPELA ELLER INTE SPELA...

...DET ÄR FRÅGAN?!

Jag såg på nyheterna i morse att spelberoendet ökar nu i dessa corona-karantän-tider därför att man (och även kvinns) lider brist på sysselsättning p.g.a att alla, å då säjer jag alla, evenemang ställs in.
Men det finns en tröst i bedrövelsen, för visst ska man spela, men inte på casinosajter. För där blir man av med en större förmögenhet, för hur det än är så är det BARA DU som spelare som betalar det casinoägarna tjänar, å dä ä inte lite.

Däremot kan du med fördel gå in på:
www.lekebergsrevyn.se
och klicka på FILMKLIPP och HELA FÖRESTÄLLNINGAR. där kan du se och spela upp flera hundra dans, sång, humor-nummer, ungdomsmusicaler, vetenskapspubar, gästartister, revynummer och hela revyer.
Och det bästa av allt är att det är KOSTNADSFRITT OCH ALLDELES GRATIS!
Som sagt, klicka på Lekebergs Revysällskap, glöm inte det!

HA DET SÅ GÔTT OCH TA HAND OM VARANDRA, FAST PÅ LITE AVSTÅND. SPARA KRAMARNA TILLS DET HAR LUGNAT NER SEJ!!!
Å då kan vi även ses på Sparbanksbörsen IRL. Där vi lagar härligt god mat och har fullständiga rättigheter.
//Mojje.

VÄGEN TILL HIMMELRIKET.

DEILES 1968.

I 40 år mellan 1960 – 2000 var jag Morgan, även kallad ”Korv-Mojje”, korvgubbe på DEILES i Örebro. Jag är fortfarande starkt knuten till mitt gamla yrke på flera sätt. Bland annat så står jag ofta i baren hos Lekebergsrevyn i Fjugesta och serverar korv när jag inte står på scenen och tokar mig. Dessutom är jag ofta ute hos olika föreningar, klubbar och boenden och roar och berättar om mitt liv som korvgubbe och om mina möten med olika, mer eller mindre kända kunder och även kungligheter.

Nåväl, detta var en liten bakgrund som ger en förklaring till följande.

För några dagar sedan var jag ute på en liten rundtur med familjen nordöst om Örebro. Precis innan vi körde in i Fellingsbro fick jag syn på nåt som fick mej att titta både en och två och tre gånger. Det var en vägskylt som visade vägen till rena himmelriket. KORVRIKE 1 stod det med stora bokstäver på skylten. Jag styrde in till kanten, stannade och gick ur. Tårögd av lycka gick jag fram till skylten, tog fram mobilen för att föreviga denna hänvisningsskylt vid porten till himmelriket. Jag fick inte riktigt fokus genom glädjetårarna så jag tog upp näsduken och torkade ögonen och snöt näsan. När jag åter kikade i displayen trodde jag inte mina ögon. Då såg jag vad det verkligen stod på skylten.

Kan det vara så att alla åren i ångan från korvgrytan och stekoset från grillen som gett mej en liiiten hjärnskada som gjorde att jag såg det jag ville se?

Men bilden fastnade i alla fall i kameran så som jag såg den. Å tur var det, annars hade du kanske inte trott på min historia?!

Jan Scherman håller på att skriva en bok som heter: KORVRESAN GENOM SVERIGE. Den handlar om korvkiosker, korvfabriker och allt om korv från norr till söder. Boken kommer snart ut på marknaden.

Janne och hans fru besökte mej i somras. Vi satt i trädgården i solskenet, tog en fika och snackade korv. Janne berättade om sin kommande bok och tog en del bilder på mej. Jag berättade om mitt korvgubbeliv och han spelade in samtalet, så även en del av min story kommer med i boken. Jag ser verkligen fram mot att få läsa den.

Å du Janne, du får gärna använda bilden KORVRIKE i din bok.

Apropå böcker, jag har själv skrivit boken:

FÖRSTA MOSBOKEN. En korvgubbes bekännelser.

Jag tryckte 3.600 ex. och gav ut den på eget förlag. Alla böcker är slutsålda men kan lånas på biblioteken. Den kan också finnas på vissa loppisar för en billig penning.

Jag kan även rekommendera dej att knappa in på www.lekebergsrevyn.se

Där kan du se flera hundra filmklipp och även hela föreställningar ur vår produktion.

Ha ett gott liv och ät mera korv, för du…

KORVEN HAR FÖTT UPP FLER ÄN DEN HAR SLAGIT IHJÄL!
BLI GÄRNA GAMMAL MEN ALDRIG VUXEN!!!

//Korv-Mojje.

HUMOR ÄR ALLVARLIGA SAKER.

Den seriösa teatern har alltid ansetts som "finare" och mer krävande än den lättare genren. Fast man kan undra av vem, med tanke på att många av våra främsta komiska förmågor brukar hävda att det svåraste som finns är att spela fars och revy. Lars Ekborg hörde till dom som tyckte så och som förberedde sig lika noggrant för en tre minuters sketch som för en hel pjäs på Dramaten.

Att jag har tagit Lars Ekborg som exempel beror på att när jag skrev mitt förra blogginlägg om: THE NOBLE ART OF SELF-DEFENCE kom jag att tänka på Lars Ekborgs monolog ”Sunt och Friskt” där han driver med etablissemanget vad det gällde att skydda svenska folket från att ta skada av att av sånt som sändes i radio och visades på TV.

Därför fick nationen gå över gränsen och lyssna på…

Nja, nu ska jag väl inte göra som på TV, köra hela inlägget i repris. Är det nåt du missat så kan du bara ”backa bandet” en bit så får du dej hela den biten till livs.

Men visst är det så att svenskarna måste skyddas till varje pris, men jag tror inte att någon har tagit någon som heheelst ssskkaaakada av skratt och glädje.

Själva dödskallestämpeln var ett påhitt av en anställd på Sveriges Radios grammofonarkiv som komplement till den anteckning som gjordes på katalogkortet. Från början handlade det mest om att skydda lyssnarna från opassande "upphottade" versioner av klassiska "seriösa musikstycken”.

Vissa skivor med texter av ekivok och oanständig karaktär stämplades också. Märkningen var aldrig menad som förbud, det var en rekommendation till producenterna att tänka sig för innan de lade in skivan i sina program.

Bunta ihop dom, med Lars Ekborg, fick aldrig någon dödskalle men det hände att hallåmannen varnade för att innehållet, som kanske inte platsar i kvällsandakten, kunde uppfattas som stötande. Men visst var det så att dessa skivor spelades väldigt sällan, vilket i sin tur betydde att artisterna gick miste om stimpengarna.

En artist som drabbades hårt av detta var Cornelis Vreeswijk, och det var hans ”Hönan Agda” som jag första gången hörde tals om dödskallemärkningen.

”Allt nog och emedan” som gamle Valfrid Lindeman brukar säja, så trodde jag att sånt hörde forntiden till och att vi lever i ett fritt land där varje individ själv väljer vad man vill lyssna på. Men det är faktiskt så att vissa inspelningar fortfarande censureras i nådens år 2013. Och tydligen då det gäller ämnet boxning.

Å hur kan jag påstå det då?

Jo…

… När jag sökte efter filmklipp på Lars Ekborgs monolog ”Sunt och Friskt” på det förträffliga mediet You Tube kammade jag noll. Det fanns massor med klipp med hans olika monologer och sketcher, men inte just det jag sökte, så censuren kan inte vara riktad mot honom.

Nähä tänkte jag, då får jag väl nöja mej med en ljudinspelning då, och sökte vidare på det även så förträffliga mediet Spotify. Men icke sa Nicke. Visserligen hittade jag skivalbumet. MEN…

Lägg märke till att på den andra CD-skivans spellista är andra numret, Sunt och Friskt, överstruket med grått. Och när jag klickade där så dök texten ”Inte tillgängligt” upp.

FAN ANAMMA SÅNT VILL MAN INTE ANAMMA.

Nåväl skam den som ger sej! Jag försökte hitta nåt på Ginza.

Nitlott naturligtvis! Va trodde du???

Envis som en röd gris testade jag med CDON.COM.

Nix Pix i lingonskogen!

Att det ska vara så jävla svårt att delge omvärlden lite ansiktsgymnastik?

Efter ytterligare några koppar kaffe klarnade hjärnan och det gick upp en taljdank. Jag fick en snilleblixt. Biblioteken lånar ju inte bara ut böcker. Dom lånar även ut videoband, talböcker, DVD-film och naturligtvis även CD-skivor.

Jag kollade i Karlskoga biblioteks lånekataloger. Å se på fan och hans moster. Där fanns en skiva som heter ”En rolig stund” som innehåller just den monologen jag har letat efter. Å den var inte ens överstruken.

Glad i hågen slängde jag mej i bilen och drog iväg som en fjärt i natten mot ”bibblan” innan nån annan han dit och låna skivan före mej.

Den vänliga unga damen bakom servicedisken kollade i dator och sa att den var gulmarkerad och förvarades i källaren.

Gulmarkerad, tänkte jag. Är det nån slags varning, typ censur… Hmm?

Efter ca tio minuter kom hon tillbaka å såg ut som ett enda stort ?

Jag kan inte hitta skivan, sa hon och började trycka på tangenterna.

Ja nu var det inte en sorgemarsch hon spelade på piano, hon sökte lite noggrannare i datorn och fann inget annat än ett meddelande om att skivan saknas.

Med en stor suck av förtvivlan åkte jag hem och dränkte mina sorger i ytterligare ett antal koppar kaffe som verkmästar’n i magen fick börja sanera.

Jag är ganska envis och har jag bestämt mej för nåt så ger jag mej inte, varken i första, andra eller tredje försöket och heller inte…

Lyckas man inte på hemmaplan så kan man ju försöka på andra sidan Närkes ”Skrynkliga Bergen”, på ”storebror” Örebros stadsbibliotek. Men inte fan hade dom det jag sökte.

Man får leva på hoppet, sa grodan. Min absolut sista idé för att få till det var att kolla i lilla Degerfors. Där fanns, tro det eller ej, den hett efterlängtade skivan. Men det gick inte att låna den. Man var tvungen att låna en hel box med fjorton humorskivor med totalt etthundraåttiosju inspelningar från olika revyer med Sveriges samlade humorelit.

Jag säjer bara:
JIII HAAA!!!
ENVISHETEN HAR SEGRAT.

PRIS SKE GUD FÖR DEN SVENSKA
BIBLIOTEKSVERKSAMHETEN I GLESBYGDEN!
DÄR VET MAN INTE VAD ORDET CENSUR BETYDER.

Tänk att det ska vara så jäkla svårt att vara glädjespridare!

Som sagt som var som gott skulle vara. Humor är allvarliga saker.

Jag gör det inte lätt för mej när jag håller på med den svåra konsten ”Att Vara Rolig” när jag numera, på gamla dar, spelar revy i Lekebergsrevyn. Gå in på länken och orientera dej runt bland filmklippen så kan du välja och vraka bland ca trehundra nummer ur vår produktion. 

LEKEBERGSREVYN.

Det säjs ju att ett gott skratt förlänger livet.

Och jag är helt säker på att ett gott skratt förlänger käften.

Mojje.

HUR MIN STORA DRÖM SLOG IN.

JAG… EN KUL TYP?

    Jag är född i december och har alltid varit yngst i klassen och i kompisgänget. Mina framgångar hos flickorna har inte varit speciellt stora. Tjejerna valde alltid dom äldsta, mest erfarna och tuffaste killarna medan jag var lite mer som en ”hangaround-typ” i gänget. Ungefär som i Hells Angels, fast en harmlös sådan .

För att försöka ingjuta respekt i skolan, bland kompisarna och tjejerna var jag den som man skrattade åt, eftersom jag hävdade mej genom att vara en lustigkurre.

Att jag var blyg inför tjejer är en sak, men att stå på scenen var inget problem för mej. Å det har jag haft mycken nytta av i livet.

BÖRJAN PÅ ARTISTLIVET.

    Örebroexpon var ett återkommande evenemang under många år. Det var en mässa som höll till vid Idrottshuset och hade allt mellan himmel och jord. Vi ungar var där varje dag och fick smakprover och reklam på allt möjligt. Det var även underhållning av olika slag.

Sigge Fürst var fürst på plan. Han sjöng och ledde en musikgissningstävling. Han ville ha upp tio personer på scenen för att vara med och tävla. Kvick som en vessla stod jag redan på scenen innan han hunnit tala till punkt. Han hade nog tänkt sig en något äldre deltagare, men eftersom han var en snäll farbror fick jag stanna kvar.

Kaffepetter.

Det var en utslagstävling. Vi fick stå på rad. Eftersom jag var kortast fick jag stå fürst så att alla kunde se mig. Orkestern spelade fürsta melodin. Sigge frågade mig om jag visste vad det var för djur som fanns i visan. Jag lyssnade noga och tyckte att det lät som en häst som travade. För att göra det lite mer spännande låtsades jag fundera och drog ut på svaret. När musiken tystnat svarade jag tvärsäkert.

– En häst!

– Då har den nog väldigt långa öron! För visan handlade nämligen om en åsna. Men eftersom du ända var så nära skall du få en kaffeburk med hälsningar från Kaffepetter. sa Sigge.

Jag tackade och bockade artigt mot publiken för applåderna.

    Erik Palle Knuthsen var en buktalare som även trollade, hade kasperteater och snabbtecknade. Han hade ett litet tält som han uppträdde i. Jag var en hjälpsam kille och frågade om jag kunde hjälpa till att göra ordning i tältet.

Tältet var redan uppsatt men jag fick hjälpa till att sätta upp bänkarna. Jag hade faktiskt en baktanke med min hjälpsamhet, jag försökte få in en fot i artistlivet.

Palle visade mig hur en buktalardocka fungerade. Han lärde mig hur man gör när man buktalar och trollar. Han frågade om jag ville hjälpa honom att prova något nytt?

Jag som alltid varit pigg på det mesta accepterade direkt. Han ville att jag skulle sitta i hans knä och vara en levande buktalardocka. Han pratade med ”dockan” och när ”dockan” svarade, skulle jag bara röra på munnen när Palle krafsade på min rygg. Eftersom jag är väldigt kittlig kunde jag inte hålla igen utan började gapflabba. Som buktalardocka passade jag inte.

Trolleri fascinerade mig däremot och det var något som jag sysslade med i liten skala, bl.a. på roliga timmen i skolan.

    Jag kan än i dag snyta fram enkronor ur ungarnas näsor, till deras stora förtjusning. Men helst av allt vill dom att jag snyter fram guldtior.

MIN DRAGNING TILL SCENEN.

    Jag har som du förstår stått på scenen vid flera tillfällen genom åren. Jag är nog lite av en exhibitionist, eller vad det nu heter. En sån där som vill visa upp sig i alla väder.

Ett av dessa tillfällen var när Pekka Langer var programledare för något underhållningsprogram i Stadsparken. Jag och kompisen Per-Arne satt längst fram vid scenen för att se bra.

Pekka frågade:

– Är det nå...

Innan han hunnit till halva meningen stod jag redan på scenen.

...gon som vill äta tårta?

Han ville ha upp två personer på scenen. Jag ropade och vinkade på Per-Arne att han skulle komma upp. Vi fick ta på oss vars ett stort förkläde och sätta oss på varsin sida av ett bord med en jättestor gräddtårta på. Vi fick varsin ögonbindel. Jag kände mig precis som Truxa och försökte läsa folks tankar, men inte fanken såg jag vad dom tänkte på.

Vi skulle mata varandra med tårtan. Per-Arne var dålig på att träffa min mun, det mesta hamnade bredvid. Jag ville väldigt gärna smaka på tårtan, så för att överhuvudtaget få en smakbit tog jag ett par stora slevar av tårtan och stoppade in i mitt eget gap. Publiken tjöt av förtjusning och Pekka sa att jag inte fick fuska. Men vadå? Jag gick tydligen hem hos publiken så jag tog några slevar till. När vi fick av oss ögonbindlarna såg vi att vi var fullkletade med tårta i hela ansiktet, håret och öronen.

Som pris fick vi varsin stor gräddtårta.

TOMTAR PÅ LOFTET.

    Tomtar på loftet fanns det inte. Däremot var vi många ungdomar som samlades på Konditori Loftet. Det var ett kondis i två våningar med tjocka bjälkar i taket ock knuttimmrade väggar på övervåningen.

Loftet på sextitalet.

Loftet var nästan något förbjudet, ja rent av ett farligt ställe att gå till innan man själv blev vuxen (16 år). Men när man väl hade tagit dom första stegen i den slitna spiraltrappan fanns det ingen återvändo, jag var fast. Loftet var ett ställe som jag trivdes jättebra på. Där fick jag många nya kompisar. Det var där som jag kom underfund med vad livet egentligen gick ut på. Det var där jag hade min första kurtis. Det var på övervåningen i skumrasket på det egentliga loftet man smög undan med sin flickvän.   

I början satt man bland nybörjarna på översta våningen, på det s.k. loftet. Det var en stor öppning mellan våningarna. Man satt och spana ner och lära sig hur dom stora grabbarna gjorde när dom kurtiserade flickorna.

Efter något år flyttade man ner till den vuxnare delen, där dom snyggaste tjejerna satt. Jag hade länge suttit där uppe och funderat ut en plan hur jag skulle göra för att komma i samspråk med brudarna där nere.

En lördagskväll med mycket folk på fiket, satt det tre tjejer vid ett fönsterbord. Jag skyndade mig ner och gick fram till brudarna och frågade om jag fick slå mig ner, för att det fanns ingen annan plats ledig. Jag satt redan innan någon hunnit säga varken ja eller amen. Jag överrumplade dom totalt.

Jag fattar inte än idag hur jag tordes. Jag hade förmodligen inte mina sinnen fulla med bruk, eller var det kanske det jag hade. Nu var det bara att köra på innan dom han hämta andan. Jag bröt isen genom att vara trevlig, visa några enkla trolleritrix och berätta roliga historier.

Roliga historier hade jag hört och lagt på minnet från kvällarna på korvmojen. Jag accepterades till etthundratio procent. Vi hade väldigt roligt tillsammans Det fortsatte med att dom kom och satte sig hos mig om jag var först till bords.

Genom dom lärde jag känna fler tjejer, jag blev populär och ganska omsvärmad. Många killar tittade med avund mot vårt bord. Som underhållare och rolig prick var jag oblyg. Därför betraktades jag mer som en kul kompis bland tjejerna. Vad gjorde det, jag hade i alla fall trevligt. Och huvudsaken var att killarna trodde att jag var en riktig Don Juan.

MIN COMBACK PÅ SCENEN.

    Jag och tre tjejkompisar var i folkparken för att titta på Chubby Checker’s Twist & Limbo Show. Vi var ute i god tid och satt i mitten på första bänkraden. Showen drog igång med fullt ös, sång, musik och dans.

Plötsligt frågade Chubby på engelska om det var någon som ville komma upp på scenen och hämta en skiva. Jag tog ett skutt övar orkesterdiket och var snabbast på scen. Det var nog inte många som kunde engelska på den tiden för vi var inte flera än tio som nappade på erbjudandet.

För att få en skiva var man tvungen att dansa Limbo. Att dansa Limbo går till så att man skall ta sig under en låg ribba. Man sitter på huk och flyttar fötterna framåt. Ribban är så låg att när man kommit under med knäna måste man luta sig bakåt för att komma under med resten av kroppen. När alla kommit under sänktes ribban undan för undan. Ju lägre ribban blev, ju fler slogs ut. Tillslut var det bara några få kvar.

Jag klarade mig inte längst men blev heller inte utslagen först. Påhejad av publikens jubel kom jag i alla fall under 80 cm innan knäna sa ifrån och tyngdkraften tog överhand. Jag fick en signerad skiva av Chubby Checker som tack för uppvisningen.

        Den skivan har jag fortfarande kvar i min skivsamling.

KORVGUBBE, DET BLEV MITT LIV.

    Redan som 15-åring började jag min karriär som korvgubbe i farsan och morsans korvmoj. I 40 år var jag som en sång och dansman bakom disken på Deiles.

Jag har ända sedan barnaåren kallats Mojje. Sedan jag började i korvmojen har vissa kallat mej "Korv-Mojje". Det har jag inget emot, jag har alltid varit en stolt korvgubbe!

Roliga historier och fräckisar har varit en del av mitt liv som korvgubbe. Många kunder har förväntat sig att jag har nått kul på lager. Jag har också fått en hel del tillbaka.

Det kan man verkligen kalla för byteskomik.

Så nog har jag i viss mån fått utlopp för min längtan att stå i rampljuset och humorn är och förblir MIN grej.

Men hur roligt det än var så har allt en ände… utom korven som har två.    (Hä hä).

Efter moget övervägande med för och nackdelar med att alltid vara bunden vid korvgrytan på nåt vis tog jag beslutet att…

NU LÄGGER JAG LOCKET PÅ.

    När jag hade serverat den sista 50-öreskorven kom alla tjejerna i personalen och överräckte en stor bukett röda rosor. Det var en ros för varje år. Hade det varit en födelsedagstårta med 40 ljus så hade den sett ut som en smärre skogsbrand. Jag måste säga att rosorna lyste upp tillvaron minst lika mycket.

Jag blev verkligen glatt överrumplad. Jag blev rörd till tårar och visste inte riktigt vad jag skulle säga, men fick ändå till nånting om hur glad jag blev och tackade så väldigt mycket och önskade dom lycka till med sina liv i fortsättningen. Jag gav och fick själv en stor björnkram av alla.

HUR BLEV LIVET EFTER DETTA?

En gång korvgubbe,

alltid korvgubbe.

Gunilla.

   Ja inte blev det tomt och innehållslöst om nån tro det.

I mitt yrke som korvgubbe hade jag lärt känna Gunilla Pihlblad som jobbade med branschtidningen Servicehandlar’n. Hon har gjort ett flertal reportage om Deiles  och om mej där jag varit lite av en frontfigur åt Sibylla.

Sedan 1999 är hon en av drivkrafterna bakom Lekebergs Revysällskap.

2005 blev jag tillfrågad om jag ville vara korvgubbe på en 60-talsfest och servera typisk 60-talsmat, d.v.s. korv med mos.

Eftersom jag är pigg på det mesta svarade jag naturligtvis ja…
Jag frågade Gunilla om hon ville att jag skulle göra nåt mer än att fixa maten.
- Ja om du har nånting får du gärna göra det.
Jag var ute med hundarna på en pinkepromenad när hon ringde. Tankarna började snurra i skallen. Britta Borgs gamla dänga "Ljuva Sextital" satt som en smäck. När jag kom hem satte jag mej vid datorn och skrev om "Mitt Ljuva Sextital", som du förresten han läsa under samma rubrik på mina sidor.

… å på den vägen är det.

Numera står jag på Lekebergsrevyns scen så ofta dom vill ha mej med. Och jag stortrivs.

REVANSCHEN.

    I numret "Ensam Mamma Söker" i årets nyårsrevy var det JAG som charmade mamman och tog hem vinsten (mamman). Det hände i varje föreställning, totalt 13 gånger så det måste bero på min charm. Dom andra gubbsen fick stå där med lång näsa.
Från och med nu är 13 mitt lyckonummer!

Kom då lilla gumman går vi hem!

Det säjs ju att kvinnan tillhör det täcka könet,

tillhör då mannen det otäcka könet???

Du är välkommen till Lekeberg,

till ett leende glatt Lekeberg.

MOJJE.

LIVAT PÅ LANDET.

Den som söka skola finna.

Nu så här på det nya årets första skälvande veckor drar alla TV-kanaler igång på allvar med allehanda följetånger för att få tittare till just sin kanal så företagen pytsar in reklampengarna just dit.

Ja jag vet…

Jag skrev följetång med flit, för det är just det dä handlar om.

TV-producenterna vill att tittarna ska sitta fast i fåtöljen som i en kniptång och följa dyngan.

Det är viktigt att producenten får del av procenten när deltagarna visar upp potensen.

Det här med tävlingar och dokussåpor i TV är ju så populärt. Men ska man få vara med där så ska man antingen vara jävlig, visa snorren, jobba som psykoteraputt eller så ska man ha gjort om bröstena.

Å dynga är just vad det handlar om i alla dessa varianter av hur det går till i livet på landet och i livet i landet. Bonde söker… Ensam mamma söker… O.s.v. o.s.v….

Se bara på den där Farmen som nyss har dragit igång igen, efter många års uppehåll, tydligen en värdefull mjölkko. Vi får väl se hur det artar sej, eller snarare urartar sej, den här gången.

Farmen-gänget 2013. En brokig blandning. 

Nåväl, i förra omgången var dom ju bara jävliga mot varann. Och ju jävligare dom är ju längre blir dom kvar. Från början fanns det faktiskt dom som verkligen gick in för att jobba för farmens bästa. Men dom tröttnade ganska snart och åkte hem när somliga bara satt på aschlet. Eller så blev dom utmobbade av dom värsta gnällspikarna.

Att han den där psykoterroristen försvann så snabbt var inte mer än rätt. Han får det nog inte så lätt på arbetsmarknaden i fortsättningen, det är ingen som har förtroende för en sån gaphals. Och vem skulle vilja lämna ut sig till en sån.

Och att Jan-O fick gå runt så länge i sin gula toppluva och skämma ut hela det manliga släktet var rent ut sagt förjävligt. Han skulle ha tvingats att sätta en luva på snorren istället och kalla den för snoppluva, men såna smålekar går det inte att sticka.

Efter utslagningen åker han runt på krogarna och gör propellern under ”artistnamnet” "Naken-Janne" och kallar sig en av dom största stjärnorna i landet. Har ni hört va? Är kulturlivet i Sverige så fattigt?

Nej ut med dom jävlarna och sätt in vanligt folk med sunt bondförnuft. Jag trodde i min enfald att man skulle vara snälla och hjälpsamma för att kunna driva en farm. Den enda som var snäll var grisen, och ni vet säkert hur det gick för honom. Han blev ju uppäten.

Om det nödvändigtvis måste visas hur det går till i ”det riktiga livet på vischan” så slå ihop hela skiten i en kanal och kalla det:

”Ensam bonde söker ensam mamma till det ensamma livet på Farmen”.

Då kan det ge plats i dom övriga kanalerna för vettiga program.

Det här var bara min högst egna åsikt.

Titta på vad du vill, vi lever i ett fritt land.

Mojje.

Egentligen så skulle jag kanske ha varit med, jag har ju en viss erfarenhet som burlesk potatisodlare i Lekebergsrevyns sommarfars "Marknadskraft".
Ä dä så att du vill så kan du se när vi sjunger och agerar i "Tuttilurium lej".

DET HANDLAR OM FYLLA.

”DET HANDLAR OM FYLLA”
Citat från ett nummer i Lekebergsrevyns nyårsrevy MOVIE.

Kring jul och nyår förekommer det en hel del fylla i både slott och koja.
För min egen del har det blivit väldigt lite av den varan. Jag är ju med och spelar revy med det glada kamratgänget i Lekebergsrevyn. I år hade vi premiär på självaste Nyårsafton.
Det har varit många och långa repmöten. Vi höll på i ganska exakt två månader, då vi repade nästan var och varannan kväll. Det har inte varit något som helst problem med att fylla ”fritiden” med aktiviteter. Så nog kan jag sätta ”Repgubbe” på det visitkort som jag aldrig haft.
Vi har slitit hårt med repliker och hur vi ska gå och stå. Men vi har samtidigt haft väldigt roligt. Vi vill ju uppfylla publikens förväntningar om en bra show.
Biljettförsäljningen har gått strålande och premiären var slutsåld redan till första advent, inga problem med att fylla salongen med en förväntansfull publik. Det kan man verkligen kalla salongsfylla.
Premiärkvällen strömmade publiken till och slog sej ner vid dukade bord för att få i sej en rejäl bukfylla. Dom fattade flaskorna för att fylla upp ädla drycker till glasets rand.
Visst har det förekommit en del fylla på scenen också, men bara i form av intagande av fusksprit. Jag bjöd på en rejäl stänkare när jag fibblade och tappade en ”gin & tonic” i ”Karaoke-baren” på självaste genrepet.
Premiärföreställningen gick jättebra, publiken/gästerna var entusiastiska och skrattfyllda. Det var så hög stämning i den överfyllda lokalen att regissören inte behövde hänga sej i genrepet.
Runt klockan 23 var själva showen över men i väntan på tolvslaget festade en större del av publiken vidare medan vi i revygänget drog oss bakom scenen till logefyllan… ops… jag menar naturligtvis logehyllan, ovanför köket. Vår fantastiske kock Kjell Edlund hade sett till att vi fick njuta av samma jättesmarriga revymeny som publiken bjuds på.
När en halvtimme återstod av det gamla året blev vi nedkallade till teatersalongen där vi överraskades av ett sceneri från en välkänd nyårstradition. Det var Gunilla Pihlblad och Dag Stranneby som gjorde ett bejublat extranummer för dom som valde att stanna kvar och fira in det nya året på Sparbanksbörsen.
Rätt gissat! Det var den klassiska ”Grevinnan och betjänten”. Nu framförd i färg och riktigt breeeeed WiiiiiiiideSkreeeeeen. En sketch som viiiiida överskred originalet. Och som ni vet så förekommer det en hel del fylla i den sketchen.

Klicka så får du se den absolut bästa versionen av Grevinnan och betjänten.

Nu tillbaka till det här med min egen fylla. I och med att jag pendlar över Närkes Rocky Mountain, (Kilsbergen) så måste jag naturligtvis hålla mej spiknykter. Inte ens vid tolvslaget på nyårsnatten skålade jag in nyåret med champagne. Visserligen hade jag ett glas riktig bubbel i handen och skålade med de övriga. Jag höll glaset under näsan, kände doften och stänket från dom bristande bubblorna mot nästippen, sen återgick jag till min finöl av klass I. Första klass är alltid första klass, åtminstone om man får tro SJ. Å det är alltid finare att halsa än att dricka i glas, för då håller man på etiketten.

Det enda starka jag tog den kvällen/natten var ett rejält glas Jack Daniel´s som medicin mot den jävulusiska tandvärk som jag dragits med sen före jul.
Å varför det då, undrar du säkert? Jo av den enkla anledningen att det inte fanns någon akuttid. Så ä dä!

The show must go on, som tysken sa när han invaderade Ryssland.

MEN…
Så idag fick jag min hett efterlängtade fylla. Jag fick komma till tandläkaren som påbörjade proceduren med att ge mej en rotfylla.
Å nu tar jag mej ett rejält glas Jack Daniel´s, eller två, men bara som medicin.

SKÅL TAMEFAN!!!
HÖRDE JAG SKÅL???
Mojje.

EFTER LEKEBERGSREVYNS NYÅRSREVY MOVIE

Efter Lekebergsrevyns nyårsrevy MOVIE på Sparbanksbörsen skålade vi för en lyckad premiärföreställning och njöt av ”Kjelles” goda revymeny på hyllan bakom scenen.
Publiken stannade kvar i salongen och festade i väntan på tolvslaget.
Halv tolv blev vi nedkallade till salongen där alla bjöds på en överraskning. Det var Gunilla Pihlblad och Dag Stranneby spelade upp sin version av Grevinnan och betjänten. En sketch som är många gånger bättre än originalet och dessutom i färg.
Plötsligt kom jag på att jag borde filma och dela med mej till er som inte var där. För det här var en show bara för just denna speciella afton. Som ”Ett one night stand”, men ett bra sådant.
Tyvärr så hann jag inte få med början på spektaklet p.g.a. att jag garvade röven av mej.
MEN…
Av nån jäkla anledning hamnar bilden på tvären hur jag än beter mej. Jag kan inte skylla på att jag var på sniskan när jag filmade för jag skålade in nyåret i fuskbubbel eftersom jag rattade hemåt i natten.
Det enda starka jag tog när jag kom hem var ett rejält glas Jack Daniel´s som medicin mot min jävulusiska tandverk som jag dragits med sen före jul. Å varför det då, undrar du säkert? Jo av den enkla anledningen att det inte har funnits några akuttider. Så ä dä!

Den där filmsnutten jag tog kan jämföras som en råkopia till den proffsiga inspelning som vår eminente filmfotograf L.M.Pettersson filmat från teknikhyllan.
Filmen finns nu på Lekebergsrevyn.se och på YouTube. Och nu lägger jag ut den här på bloggen.

Å får jag säja vad jag tycker, å det får jag, så borde SVT byta ut den gamla svartvita filmen mot denna som är både i färg och riktigt WIIIIIIIIDE-SCREEEEEEEN.
Dessutom är den fan så mycket bättre.

Håll tillgodo gott folk och kära församling!!!
Hörde jag skål???

Tack alla goa glada Lekebergare för en oförglömlig kväll.
Och ett extra stort TACK för att jag, som bor på andra sidan Närkes Skrynkliga Bergen, får vara med i detta ”kärleksfulla gäng”!

”Korv-Mojje”.

BONDE SÖKER

Ja fundelera på om ja int skull anmäla meg te "BONDE SÖKER" näst säsång. Dä ä mytche man söker... jag sök te exempel ätter motorsåga sôm jä int vet vars ja la siste gangen jä va utta i skogn. Åsså kansk dä ä noen sôm kan hjälp mä te å hitt e ny brunn.
Svar te:
Jonas, pootatisodlare.

Här gôtt fôlk å kära församling så bjussar jag på ett litet filmklipp.
Klicka bara på länken så rullar det igång.

https://www.youtube.com/watch?v=_ZgsC86AdjA

Pootatisodlare Jonas gör entré i Lekebergsrevyns sommarfars "Marknadskraft" på Sannabadet Fjugesta 2012.
Personer:
Morgan Deile: Jonas, potatisodlare.
Lotten Gustavsson: Stella, mäklare på mäklarfirman Sälj och Stick.
Lennart Jinnestrand: Bo, marknadschef på Sannamarken.
Kajsa Henricson: Doris, hans hustru.
Sanna Pernerdal: Sanna, deras barnbarn.
Detta är en liten del ur sommarfarsen "Marknadskraft" 2012.
Du kan se ytterligare ca. 350 klipp ur vår produktion om du söker på länken nedan och går vidare till filmklipp.

http://www.lekebergsrevyn.se/

Varmt välkomna och se oss live.
Mojje.

SPARKA BÔLL.

Att en plats i Fotbolls-VM ska bero på hur andra spelar tycker jag är skit.
Egna resultat är det enda som räknas i mina ögon.
Man ska inte glida in på en räkmacka.
Det var annorlunda på Gunnar Nordahls och min tid när jag spelade i Dyngbacka-IF.
Jag blev aldrig nåt proffs. Det berodde till stor del på att man inte hade nån rejäl utrustning. Det hände tillochmed att man lirade i sandaler. Men bra... det var jag.

NÄR JAG ÅKTE DAMCYKEL ÖVER STAN I KJOL.

Nu kanske du tror att jag har transvestitiska böjelser, så illa är det nu inte. Låt mig förklara:
Vi hade syslöjd i fjärde klass. Först fick vi brodera små dukar med korsstygn och kråksparkar. Snart blev vi så avancerade att vi fick sy en gympapåse och ett par gympabrallor att ha i påsen. Påsen blev bra för det var inte så noga med storleken. Det var värre med byxorna, visserligen såg dom bra ut men hade inte riktigt min storlek.

Klassen brukade cykla ut till Hästhagen och spela fotboll och avsluta med ett svalkande bad. Jag hade fortfarande ingen egen cykel men brukade låna mammas.
Nåväl, jag brukade få spela back. Jag var en rätt så stadig bit, jag var en bra bollstoppare. Uppfödd på sill och korvsås var det inte många som sprang omkull mig. Byxorna var i tajtaste laget och i en vild närkamp höll inte sömmen i grenen. Vips förvandlades byxorna till en kort kjol, ja man kan säga kortkort.
Jag hade cyklat dit i gympabrallorna så jag hade varken ombyte eller kallingar. Hade jag haft kvar mitt långa ljusa hår från barndomen så hade jag sett ut som en tjej när jag cyklade hem i kjol på morsans cykel. Jag försökte dölja klockspelet så gott det gick.
Det fläktade i alla fall skönt i grenen.


SISTA ÅRET PÅ KOLLO.

Jag fick åka på kollo ytterligare en sommar. Den här gången bar det iväg till Värhulta Ö som ligger i Hjälmaren. Att jag blev placerad på en ö var nog för att det inte skulle gå att rymma så lätt. När jag utforskat ön var jag säker på att den var lika rymningssäker som Alcatraz. Jag hade, på min upptäcktsfärd, hittat ett perfekt ställe att tjuvbada på. En månad på fängelseön skulle jag nog uthärda. Förresten så ordnades det en hel del aktiviteter för interner redan på den tiden.
Jag har alltid varit en bra simmare, men tog för säkerhets skull guldmärket den sommaren, ifall jag fick för mig att jag skulle simma till fastlandet. Sen var det ju alltid bra att ha en liten guldreserv att starta ett nytt liv med.
Jag var en bra bollstoppare och hade en given plats som back i öns ena fotbollslag. Det var inte många som tog sig förbi mig. Skulle dom ta sig förbi fick dom springa runt mig. Hade dom lyckats ta sig förbi var dom för uttmattade för att orka avsluta. Det gjorde till ock med en hejarramsa till min ära. Den lät så här:
Hejja Mojje ner på backen, vänd på skon och skjut med klacken! Hejja, Hejja, Hejja!

Helt apropå kommer här ett klipp från Revymusikalen "Matchad i Lekeberg" från 2010:

Det spelades bättre boll.

Som sagt. Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls och min tid.

Mojje.