tisdag 19 mars 2013

EN GÅNG RAGGARE, ALLTID RAGGARE.




Hejsan, det är jag, Ruffe igen.
Long time no seeing, som Tysken sa när han var i Mjölby.
Jag måste bara få lätta lite på trycket och berätta om min stolliga Husse.


I sin gröna ungdom var Husse en raggare.
Jaa… Raggare å raggare…
Nån riktig raggare var han egentligen inte. Han tillhörde snarare gruppen bilburen ungdom. Visserligen ägde han en jänkare en gång och visst for han runt på stadens gator och torg och visst spanade han på brudarna. Men nån riktig raggare var han aldrig.

Husses Cheva Impala.

Ändå får han en nostalgisk blick och en nostalgisk kick när han berättar om forna tiders bedrifter. Då tjejernas hår var blonderat och såg ut som opptuperade hövolmar och grabbarna hade ett halvt kilo Brylkräm i den konstnärligt kammade Elvisfrisyren. Då singel och EP-skivorna knastrade i bilgrammofonerna. Då livet lekte och ingen bekymrade sej för morrondagen.

Som sagt var: En gång raggare...
Även vid 60-plus.
På Husses raggartid kallades brudarna för bönor.

Så gick det till när Husse var ung,
när Husse var ung, när Husse var ung.
Ja så gick det till när Husse var ung,
när Husse var riktigt ung.

Apropå bönor så är det lätt att halka in på ämnet mat.
Husse har en del konstiga matvanor. Han tycker förskräckligt mycket om bruna bönor. Därför tycker han att jag också ska tycka likadant. Jag tycker bara att det är förskräckligt. Sen får man vissa sidoeffekter i form av baksmälla.
Å inte blir det ett dugg bättre för att han kallar bruna bönorna för Hawaiiflickor.


Jag har gjort en jättestor upptäckt som sätter mitt namn på kartan bland alla andra stora upptäckare! Det talas om: Dåtid, Nutid och Framtid. Och däremellan var det en kort period som hette Raggartiden. Min stora upptäckt är att det finns en tidsera till. Det är SENTIDEN!
Exakt när den infaller kan jag inte sia om, men den skall komma!
Hur kan jag påstå nått sånt?
Så här är det:
När Husse frågar barna. Vill du vara snäll och göra det eller det? Så får han alltid till svar:
— SEN!
Spelar ingen roll vad det gäller, alltid samma svar:
— SEN!
— När då, sen?
— JAAAAAA, SEN!
— Vad menar du med sen?
— SEN, SA JAG JU!!!
Å inte blir man ett dugg klokare för det. Men SENTIDEN kommer, var så säker! Det säjer i alla fall barna!

Nu håller Husse på att lära mej raggandets ädla konst. Den om hur man spanar på brudar på rätt sätt. Så fort han ska åka nånstans får jag följa med.
Det är jättekul, jag står i baksätet och spanar så gott det går. Det är inte lätt, för jag har så mycket hår i ansiktet att det är svårt se allt som fladdrar förbi.
Då har Husse bättre koll. Så fort det är en hund i faggorna saktar Husse farten.
Husse är inget vidare på att känna igen om det är en kille eller en tjej, därför överlåter han den saken till mej.
— TITTA, EN VOVVE! ropar han.
— Tack för tipset. Men snälla du, säj inte vovve det låter så barnsligt!
Att känna igen om det är killar eller tjejer är inga problem, det fixar jag med luktsinnet, men vilket märke det är på dom är svårare att veta.
Däremot är jag duktigare på att känna igen bilmärken, det har jag lärt av Husse. Jag ser direkt vad det är, när vi möter en Volvo Granada eller en Saab Camry eller en Folkvagn Mustang eller en Chevrolet Duett. Ja, jag kan dom allihop. Det kunskapen kan jag tacka Husse för.
När vi har åkt runt en stund stiger temperaturen en hel del av förklarliga skäl, både i bilen och i kroppen. Rutorna blir alldeles immiga på insidan. För att jag ska ha den minsta chans att se nått brukar jag slicka rutorna rena.
När Matte har haft bilen, efter våra raider, brukar hon fråga:
— Har ni varit ute och raggat nu igen?
Va, är hon synsk? Eller…
När hon ser min undrande min säjer hon:
— Nej jag är inte synsk, det var bara ett konstaterande. Ni hade väl åtminstone kunnat putsa bort dreglet från fönstren. Egentligen skulle det behövas en vindrutetorkare på insidan också!
— Hur det än är så är det nått visst med bensindoft å att vara raggare! eller hur Husse?
Han säjer inget, han nickar bara instämmande, bara för att inte Matte ska höra vad han svarar.
Ändå vet hon precis vad han tycker.
Är hon synsk? Eller?
Nä’rå, men hon hörde hur det knastrade i Husses nacke när han nickade. För han börjar ju bli så gammal och stel, i vissa leder.
Som sagt var, nån riktig raggare har han aldrig varit.
Å nån riktig raggare kommer han aldrig att bli.

Apropå bensindoft:
Det var en dam som var väldigt irriterad på alla hanhundar som svansade efter, när hennes tik löpte. Därför brukade hon badda tikens röv med bensin för att hålla hannarna borta.
Så en dag sprang tiken bort och damen annonserade i ortspressen:
Bortsprungen cockerspanielflicka försvunnen från östra stadsdelen i onsdags.
Kännetecken: Luktar bensin.
Svar till: Orolig matte.

Svarsannons dagen efter.
Till orolig matte:
Cockerspanielflickan sedd på söder, bensinen slut, schäferhanne sköt på.



Kan man kalla en gammal raggare som har gått i kloster för raggmunk?
Mojje.

Du kan läsa om Chevans  vidare öden och äventyr här på bloggen under rubriken: 


Klicka på rubriken  så kommer du till inlägget.

1 kommentar:

  1. Haha. Det är kul med gamla raggartiden. V8 dunket. Ragg munk, ja kke.

    SvaraRadera