NYÅRSFIRANDE 1962.

NYÅRSFIRANDE PÅ LANDET.

   Det här hände 1962. Gänget skulle fira nyår i en sommarstuga på landet. Jag hade som brukligt var på den tiden, klätt upp mig i kavaj, byxor, skjorta och slips. På fötterna hade man s.k. myggjagare. Myggjagare är tunna skor med lädersula och väldigt spetsiga tår, perfekta att jaga myggor med. Dom skulle också vara utrustade med s.k. stäppjärn. Dom var snygga men inte mycket att gå i snö med.

Vi åkte med stadsbussen till vändhållplatsen i Förlunda, ungefär där B&W nu ligger. Ingen hade sagt att vi skulle gå flera kilometer i två decimeter snö.

Jag hade en rullbandspelare och skulle därför stå för musiken. Det var en GRUNDIG TK 46, som säkert vägde trettio kilo. Nog kändes det så, speciellt när man skulle bära den, med halkiga lågskor på fötterna. Å inte kunde jag ställa ner den i snön för att vila mig. Då hade det säkert blivit kortslutning så vi hade blivit utan musik.

GRUNDIG TK46.

Efter mycket konkande och stönande var vi framme vid sommarstugan. Att det var en sommarstuga fattade vi när vi kom dit. Den var helt utkyld, det fanns inga element, bara en vedspis och en öppen spis. Det fanns ingen huggen ved heller.

Det värsta var att det fanns ingen elektricitet i kåken så vi blev utan musik i alla fall, även utan kortslutning. Jag hade alltså slitit och släpat, i mitt anletes fotsvett, till ingen nytta. Om det hade funnits elektricitet och en frysbox i kåken, hade vi kunnat öppna frysen, så att vi åtminstone hade fått lite värme.

RAFFIGT MED SLITS.

Ungefär så här kunde
flickorna klä sej då.

   När jag ändå har nämnt lite om klädstilen på 60-talet kan jag fortsätta lite till.

 Tjejerna var ofta som små tanter. När dom var uppklädda skulle dom vara klädda i dräkt, högklackade skor, handskar, handväska och gärna en liten hatt. En sådan liten tant gick framför mig på Storgatan utanför Röda Kvarn.

Det var vinter och trottoaren var halkig och knölig av nedtrampad snö. Jag hade mina hala myggjagare på mig och hade vissa svårigheter att hålla kursen. Det gick ganska bra ändå för jag hade ju inga höga klackar att tampas med. Det hade däremot den lilla tanten.

Det var ungefär som i visan: Mormors lilla kråka, hon som slank en hit och en dit, utan att slinka ner i diket. Men dratta på ändan, det gjorde hon. Ja, snarare gick ner i spagat, med ena benet framåt och det andra bakåt. Den lilla hatten for av henne, hon försökte få tag på den, innan den ramlade i backen.

Hon jonglerade med den, så där som man brukar se Helan och Halvan göra på bio, och på nått sätt lyckades hon med konststycket. Hon var så upptagen med hatten att hon inte märkte att hon hade spräckt sömmen på den snäva dräktkjolen ända upp till linningen.

Hon reste sig upp och borstade bort snön från benen, rättade till hatten och gick vidare med högt buret huvud och med världens raffigaste slits.

HÅRIGA SLIPSEN.

Håriga slipsen.

   Det var inte bara tjejerna som var prydliga, även grabbarna var stiliga. Det var kavaj, skjorta och slips som gällde och naturligtvis byxor. Min mamma var som jag tidigare berättat road av lite udda saker.

Morsan sydde en slips av konstgjort leopardskinn åt mig. Den var till och med hårig. Jag gjorde stor succé, var jag än gick fram. Det var många tjejer som kom fram och kände på den och undrade om den var äkta — slipsen alltså!

GOTT NYTT (H)ÅR!

Mojje.

DEN RÄTTA KRETSEN.

    Jag har tydligen en väldig förmåga att hamna i knepiga situationer. En sådan var när jag var hemma på permis en helg. Flera kompisar var sjuka eller upptagna med annat så jag kände mig ganska uttråkad på lördagskvällen.

Därför åkte jag tillbaka till Stockholm. Där skulle jag säkert hitta nått att göra. Jag hann precis till sista bioföreställningen. Efter filmen köpte jag korv hos ”StenKalle” på Vallhallavägen. Trots att jag själv är i branschen är jag inte snorkigare än att jag kan äta korv, hos andra korvgubbar, med god aptit.

Min Cheva Impala.

Sen åkte jag fram och tillbaka några vändor på striiitan. Jag tog ut vändorna lite och passerade Kungsholmsbron.

Utanför en liten krog eller klubb eller vad det nu var, stod tre tjejer. Jag tittade till både två och tre gånger medan jag seglade förbi. Var det inte något bekant med den ena tjejen? Jag var tvungen att åka ett varv till för att få visshet. Jovisst var hon bekant. Jag svängde in till kanten och hejade på tjejerna. Dom kom fram till bilen och vi började prata.

– Dig känner jag igen, sa jag och tittade på ”bekantingen”.

Det var inget jag sa för att inleda en konversation med.

– Jag känner igen dig från Örebro, sa jag.

– Va kul, en gammal Örebroare, har vi gått i samma skola eller…?

Vi kunde inte komma på i vilken situation vi setts, men det var kul ändå. Dom skulle på efterfest i en lägenhet på Söder och undrade om jag ville skjutsa dom dit. Jag var ung och hade livet framför mig, och dessutom skulle jag inte vara tillbaka ombord förrän måndag morgon.

Alla tre klämde in sig bredvid mig på det breda framsätet i Chevan. Vi seglade sakta genom stan mot Söders höjder.

HMS Jagaren Gästrikland.

Jaaa, sjömän seglar fram vad dom än färdas i. Jag intervjuade henne om hennes nya liv i huvudstan. Hon berättade bl.a. att hon gick på teaterskola och var numera i den rätta kretsen. Dom tyckte nog att jag var en trevlig kille för jag blev inbjuden på festen.

Vi kom fram till ett äldre hus med uppgången i hörnet. Hörnet på huset hade en rund inbuktning och hade en staty eller fontän på gräsmattan. Här bor det nog bara fint folk, tänkte jag. Intill väggarna stod det några soffor där det satt ett gäng killar och tjejer i varierande åldrar, som väntade på oss. Porten var låst men en av tjejerna i mitt sällskap hade nyckel.

Det fanns en gammal hiss med gallergrindar som rymde fyra personer. Jag klev in i hissen tillsammans med ”mitt” sällskap. Medan hissen sakta segade sig uppåt blev jag bjuden på nått färdigblandat ur en medhavd flaska. Eftersom jag inte visste vad det var i flaskan, och dessutom körde jag ju bil, låtsades jag bara ta några klunkar.

Hissen stannade högst upp, det fanns bara en lägenhetsdörr på hela våningsplanet. Namnet på dörren var ett inte helt obekant namn i kändiskretsarna. Vad det stod på namnskylten finns ingen anledning att lämna ut, personen i fråga såg jag inte till. Det verkade mer som att lägenheten var utlånad. Och vilken lägenhet sen.

Det var en jättestor takvåning med stora snedfönster, en sk ateljévåning. Det var mycket konst på väggarna och fula möbler som säkert har kostat en förmögenhet.

Vi gick in i ett stort rum till vänster om en stor hall. Därinne stod det en stor ”säng” som säkert skulle rymma ett helt teatersällskap. På sängen var det fullt med olika djurhudar. I ena hörnet av rummet var det en rejält tilltagen bar, det fanns även en flygel under takfönstret. Jag satte mig på en barstol. Helt plötsligt satt jag med en drink i handen.

Mycket folk, både kända och okända, kom i en jämn ström. En del kom in till oss, andra försvann längre in i våningen. En kille satte sig vid flygeln och började spela nått som jag aldrig hört förr. Då började ett ganska stort och stabilt fruntimmer sjunga operaarior medan pianisten hamrade skiten ur tangenterna, klockan tre en söndagsmorgon.

Hur kul är det att vara granne med ett sånt rövargäng? Där satt jag på barpallen och smuttade pliktskyldigast på drinken och visste inte vart jag skulle ta vägen. När så två killar slängde sig bland djurhudarna och började grovhångla utan att ta någon som helst hänsyn till oss andra fick jag nog. Dom övriga var förmodligen vana vid värre saker än så, för ingen lyfte ens på ögonbrynen.

Finkänslig som jag alltid har varit, rotade jag i mina fickor och ursäktade mig med att jag hade slut på mina cigaretter. Jag skulle gå ner till bilen där jag hade ett paket. Vips var det som alla vaknat ur sin Törnrosasömn. Jag blev erbjuden cigaretter från alla håll och kanter.

– Tack men jag röker bara Marvels, sa jag vänligt men bestämt.

Dessutom kunde jag ju inte vara säker på vad jag fått att röka om jag accepterat. Dom enda laster jag hade var vanliga cigaretter, lite öl och lite sprit, men mycket vackra flickor. Som tur var så var det ingen som rökte Marvels.

Marvels var en väldigt udda cigarett som innehöll rökt tobak. Cigaretter som redan var rökta kan ju inte bli nån försäljningssuccé.

– Här ta med nyckeln så att du kommer in igen sa min bekanting.

– Behövs inte, jag lägger dörrmattan i kläm, sa jag.

Jag brydde mig inte om att vänta på hissen, ifall att dom skulle komma på min list och rusa efter och dra in mig igen. Operaarian var kanske förspelet till något ännu hemskare?

Vem vet… det hade kanske smakat mumma med en oskyldig sjöman i sin bästa ålder?!

Lättad åkte jag ut på Djurgården och somnade några timmar. Köra bil efter att ha suttit och dinglat med benen i baren flera timmar, kanske du tänker. Den sprit jag fått i mig kunde inte ha varit mer än vad som ryms i ett par punschflaskor som man kan köpa i kiosken.

Om nån hade antastat mig så hade jag tagit fram den direkt. Knytnäven alltså.

    Det var alltså detta hon menade med den rätta kretsen. 

 – Var och en blir salig på sin tro. sa Djävulen efter ett maranatamöte.


Men visst låg det ett romantiskt skimmer över oss sjömän... Nya hamnar, nya famnar...

Här kan du lyssna på slagern "SEEMAN" som sjöngs av Lolita och var jättepoppis i början av 60-talet.

EN DEL FÖRGÅR MEDAN ANNAT BESTÅR.

Örebro Slott vid Svartån och "Kvarndammen".
Visst är det vackert!

Tekniska läroverket,
"Teknis".

Igår var jag in till min gamla födelse och forna hemstad Örebro i några ärenden. Jag hade några timmars dötid, så jag spankulerade runt lite mellan Svartån och Änggatan på söder. Jag passade på att knäppa några stämningsfulla bilder i eftermiddagssolen på de få riktigt gamla byggnader som ännu finns kvar, "Teknis" och Slottet.

Jag gjorde som de bruker göre i Norrköööping: Ja gick gate upp å gate ner å bare glytte å glane i skyltfönstrena. Jag drog mej till minnes alla de affärer, vad de hette och vad de sålde, de affärer som inte längre finns kvar.

Deiles 1960-1966.

Deiles 1966-1984.

Nåt som slog mej på min vandring var att där det tidigare var affärer som sålde kläder, böcker, lampor, skor och leksaker. Där det då fanns urmakare, frisörer, skomakare och optiker. Även blomsterhandlare, juvelerare, cafeér, fruktaffärer, konditorier och bosättningsaffärer, ja till och med speciella affärer som sålde hattar... ja listan kan bli hur lång som helst.

 Det var inte så att dessa affärer gapade tomma och öde. Närå, de var numera fulla med andra näringsidkare som tillhandahöll näring av de mest skilda slag. Det var kebaberior, pizzerior, kafferior, sushirior, pasterior, hamburgerior.

Deiles 1984 till 2000, året då jag sålde och avgick efter 40 år som korvgubbe.
Trots att det snart är 15 år sedan blir jag än idag kallad "Korv-Mojje".

MEN... trots att det var mitt i lunchrusningen så var det inte mycket till rusning till dom lokaliteterna. Många lokaler gapade tomma, ja det var nästan så att de gäspade av trötthet på grund av brist på kunder. Det var flera "krögar" som stod i dörrhålet och rökte nervöst och spanade och försökte med blicken locka in presumtiva gäster.

Visserligen har jag själv varit i svängen som korvgubbe i 40 år, men inte sjutton stod det femtielva korvkiosker i samma gathörn. Det skulle aldrig ha fungerat.
Folk är ju väldigt stressade nuförtiden och har inte tid att laga mat hemma och väljer därför att äta ute i större utsträckning än förr. Men med färre butiker i centrum ränner folk inte kring på stan och shoppar. Färre kunder på stan betyder färre som behöver äta och med fler och fler matställen betyder få matgäster till var krögare, vilket betyder få kronor i kassan. Snacka om att bita sej själv i ändan.

Deiles som det ser ut i dag.

Nåja, Teknis och Slottet består, men det gör även Deiles efter snart 55 år. Visserligen med en del förändringar, men hela tiden med expansion och förbättringar. Så det har tydligen varit ett bra koncept.

Här serverar jag vår storsäljare SPECIALBRICKAN.
Den var världsberömd på hela Närkeslätten.
Bilden är från 1968.

Å du... tänk på att korven har fött upp fler än den har slagit ihjäl!

Mojje.

Lägg till bildtext

ATT BYGGA OCH KÖRA GOKART.

   

Utställning i Karlskogas konsthall.
Att tävla i motorsport är en konst!

MOTORSPORT EN KONSTART.

Karlskoga är ju vida känt som Sveriges motorstad nr:1, Det var på Gelleråsen som både Velodromloppet men framförallt Kanonloppet kördes. Där har världseliten med bl.a. Joakim Bonnier och Ronnie Peterson tävlat.

Med anledning av detta reportage om motorstaden i Karlskoga Tidning och bilden på Ronnie Petersons första gokart drar jag mej till minnes denna lilla episod ur mitt liv.

ATT BYGGA OCH KÖRA GOKART.

Min kompis ”Leffes” farsa hade en smidesverkstad i Sörby i Örebro. Leffe hade alla möjligheter att bygga en gokart av skrot från smedjan. Styrningen tog han från en skrotad flakmoppe. Motorn var från en Husqvarna Silverpil. Han byggde den på vintern men kunde inte vänta med provturen tills det blev barmark.

Vi drog ut skapelsen till gamla travbanan bredvid flygfältet och kickade igång.

Det var bara att konstatera att det var alldeles för halkigt, det bara spann. Trots att jag satte mej på huk på bakaxeln och höll mej i sitsen för att tynga ner gokarten, så att den skulle få fäste, slirade det bara i snömoset. Tysta och besvikna drog vi den tillbaka mot smedjan. Leffe såg moloken ut men jag såg samtidigt att han funderade på nånting. 

- Jag tror att jag har kommit på nåt, sa han med en finurlig min. 

Leffe krängde av bakdäcken och drog skruvar genom däcken. Dom förankrade han med en stor bricka på var sida om gummit och en mutter längst ut. Glada i hågen var vi snart på banan igen. Sedan körde han så is och snö sprutade. Himla tur att det funkade, det hade nog inte varit så lyckat att sitta på huk mellan de snurrande ”spikmattorna”.

Detta var en ide som han fick långt innan det fanns dubbdäck. Kom inte sen och säg att ungar kan vara uppfinningsrika.

En gång blöjknutte,
alltid blöjknutte.

Att tävla med gokart var inte så vanligt på den tiden, men i Laxå var dom med från starten. Leffe skulle tävla där, och fick hjälp att frakta dit sitt fartvidunder.

Jag åkte efter på min ”skitraka” (Silverpilen) för att titta på tävlingen. Men strax innan starten fick Leffe inte igång underverket. Det var något fel på förgasaren. Några reservdelar hade han inte med sig.

– Jaha, det var det. Bara att packa ihop och åka hem igen, utan reservdelar kommer jag ingenstans! sa Leffe.

Skulle han vara tvungen att ställa in för en sån bagatell.

– Det ordnar sig, vi har massor med reservdelar! sa jag.

– Driv inte med mig, jag behöver inte höra på några lustigheter från dig.

– Vi har ju min hoj, den är ju full med reservdelar.

Leffe sken upp. Vi skruvade bort min fallförgasare med ställbart munstycke och satte den på gokarten. Det var den tidens direktinsprutning. Vi hann inte finjustera förgasaren, men annars blev allt klart för start. Leffe vann inte, han var inte ens bland dom främsta. För att vara första gången gick det riktigt bra. Och tack vare mig behövde han i alla fall inte bryta loppet.

Ronnies första gokart.
Leffes gokart var väldigt lik Ronnies.
Undrar vem som snott idén från vem?
Dom var ju trots allt nästan grannar.

Det var på gokartbanan i Laxå som Ronnie Peterson körde sina allra första tävlingar. Han kanske rent av var en av Leffes konkurrenter. Att bli slagen av en blivande världskändis är ingen skam.

 

Det var förresten den smidesverkstad som Leffes farsa ägde som byggde Sveriges första serietillverkade husvagn, SMV, (Sörby Mekaniska Verkstad) det s.k. ägget.  

STJÄRNORNA OCH JAG.

Jagaren Gästrikland. 

Originalet

   Jag gjorde lumpen i Flottan 1965-66 ombord på Jagaren Gästrikland. När vi då och då låg vid kaj på Djurgården låg det nära till hands att slinka in på Gröna Lund. En fattig flottist hade inte alltid råd att förlusta sig bland allehanda åkattraktioner. Hade man bara pengar till entré, militärer i uniform betalade bara halv biljett, så kunde man förlusta sig alldeles gratis. Dels var artistuppträdandena gratis och så fanns det många andra attraktioner, nämligen flickor att slå sig i slang med. Och det nöjet kostade helt gratis. Men var man någorlunda stadd vid kassa så bjöd man gärna nån söt flicka på en åktur i spöktåget, bergochdalbanan eller kärlekstunneln. Det var värt några spänn att få sitta tätt intill en vacker tjej.

En regnig kväll var det ganska glest på Grönan. Jag strosade mest runt och tittat på folk, ja tjejer alltså. Det var ingen höjdare att blöta ner sig på några åkturer, därför hade jag extra mycket pluring kvar mot slutet av kvällen.

Jag hade ett flertal gånger tittat på när Al Bergström gjorde karikatyrteckningar av folk. Han överdrev folks speciella utseende på ett kul sätt. Teckningarna blev trots detta väldigt porträttlika. Jag hade ett flertal gånger tänkt att jag skulle låta honom rita av mig.

Karikatyren

I hans bås satt det fullt med teckningar av all världens, svenska och utländska, filmstjärnor och artister. Jag tror inte att någon då levande kändis skulle komma på tanken att avböja att få hamna under Al’s penna.

Jag minns hans teckningar, när jag var barn, på den tidens idrottshjältar i Allers samlarserie. Alla ungar klippte ut bilderna och samlade i pärmar. Det var ett krav från oss grabbar att morsorna skulle köpa Allers.

Som sagt. Jag hade en del pengar kvar. Nu var stunden inne att låta stjärnornas egen konstnär få avporträttera mig.

På fem röda minuter var jag för evigt förevigad bland stjärnorna. 

SOPPATORSK / LUFTTORSK.

SOPPATORSK.

    Det jag nu ska berätta om hände 1962. Jag var ute och åkte på min motorcykel, både ofta och länge. Ja motorcykel å motorcykel, det var en Husqvarna Silverpil, en s.k. ”Skitraka”, men det var i alla fall exportmodellen med 175 cc och insvängd tank.

Ibland åkte jag så länge att bensinen tog slut. Jag befann mig vid ett sånt tillfälle på väster i Örebro, närmare bestämt på Karlslundsgatan. Soppan räckte precis fram till den Caltexmack som låg mitt emot Wasaskolan. Jag kollade hur mycket pengar jag hade att tanka för. Jag fick ihop trettiosju öre, och med ett literpris på sextiosju öre fick jag i alla fall en dryg halvliter. Det är annat än dagens literpris.

Mackarna hade alltid betjäning på den tiden. När jag fått min halvliter frågade gubben på macken lite spydigt:

– Skall jag nysa i däcken också?

För honom var en halvliter bensin som en piss i Atlanten. För mig var skillnaden med att åka eller gå.

I vissa lägen vore det bra att ha en tidsmaskin så att man skulle kunna återvända i tiden. T.ex. när man behövde tanka. Annars vore det bra om man kunde köra på luft.

 Apropå bensinpriser, hört på stan:

– Bensinen blir bara dyrare och dyrare.

– Mig gör det ingenting, jag tankar alltid bara för en hundring.

LUFTTORSK.

    Jag stod en kväll med min Silverpil på Järnvägsgatan och pratade med ”Maggan”. Jag rökte pipa på den tiden. Ibland är det lite svårt att hålla händerna i styr när man är tillsammans med en snygg tjej. Jag stod och knackade med pipan på tanklocket så att det blev inbuktat. Vi pratade så länge att hon missade sista bussen hem. Gentleman som jag var så erbjöd jag mig att skjutsa henne hem.

Hon bodde där gamla Vintrosavägen mynnade ut på Karlskogavägen. Vi gick västerut, för jag ville inte skjutsa henne i stan, för risken att bli tagen av bylingen. Man fick inte skjutsa på en lätt motorcykel på den tiden.

När vi kommit till Älvtomtagatan tyckte jag att vi var så långt utanför stan att det inte skulle vara någon risk. Jag kickade igång hojen och Maggan hoppade på. När vi åkt några hundra meter började motorn hacka för att strax därpå stanna.

Tankarna började snurra i huvudet, soppatorsk kunde det inte vara för jag var så pass stadd vid kassa, att jag hade haft råd att tanka fullt. Maggan klev av medan jag försökte starta igen. Jag ruskade på motorcykeln för att kontrollera att bensinen inte läckt ur. Nejdå, det skvalpade så rart i tanken. Nya startförsök, fortfarande inget gensvar. Hade någon bytt ut bensinen mot vatten? Jag ville kolla innehållet och skruvade av tanklocket. Suuuuuug, lät det. Ungefär som när man äter kräftor eller kysser en vacker flicka.

När jag stått och knackat pipan mot tanklocket hade jag täppt till luftningshålet så att det blivit vakuum i tanken. Det var alltså lufttorsk som jag råkat ut för. Jag kickade några gånger och fick igång motorn.

Precis när Maggan skulle hoppa upp på bönpallen mötte vi två polisbilar. Det var allt en rackarns tur att jag knackat luften ur tanken annars hade det kunnat bli en polisjakt som i den värsta actionfilm. Nu var vi säkra på att kusten var klar. Maggan hoppade på och vi drog iväg.

I höjd med Karlslunds herrgård mötte vi ytterligare en snutbil. Jag vet inte om dom hann uppfatta att vi var två på bönpallen. För säkerhets skull släckte jag lyset och ropade över axeln att hon skulle hålla i sig.

Vadå säkerhet? Köra i mörker med släckt lyse!??? I vilket fall som helst blev vi inte förföljda, och Maggan kom välbehållen hem.

    Man kan inte köra på bensin allenast, det fordras luft också.

 Stilstudie av mej och brorsans blivande fru INGER.

Prästen var på väg till högmässan i sin bil när han fick bensinstopp. Någon reservdunk hade han inte. I full prästmundering gick han till närmaste gård för att be att få lite bensin, så att han skulle kunna komma till kyrkan. Det skulle gå bra, men det enda som fanns att ta bensinen i var pottan.

Prästen balanserade pottan försiktigt tillbaka till bilen, för att inte skvimpa över.

Medan han stod och tömde pottans innehåll i tanken passerade en bil med ett par i. När bilföraren såg prästen med pottan utbrast han:

– Den tron skulle man ha!    

Ha det gôtt och tanka fullt!

Mojje.

FRÅN MOPPE TILL SKITRAKA.

FRÅN MOPPE TILL SKITRAKA.

    När jag var femton och ett halvt år var det inte roligt att åka moppe längre. Jag köpte en Husqvarna Silverpil, en s.k. skitraka. Det var exportmodellen med 175 kubiks motor och insvängd bensintank. Jag putsade och fejade i ett halvår. Under tiden pluggade jag teori. Framkörningen tänkte jag göra direkt, utan att ta körlektioner. Jag hade ju en viss vana från min tid som blöjknutte.

Jag läste teorin på Windahls bilskola. I teoriboken fanns det en bild från olyckan mellan tåget och grusbilen som jag berättat om tidigare. Gissa vem som syntes på bilden. Rätt gissat, Mojje i egen hög person.

Tiden sniglade sig fram. Äntligen var det dags för framkörning. Jag skulle använda min egen motorcykel. Jag ledde den hemifrån till Ånäsgatan på väster där framkörningen skulle börja. Teorin gick perfekt. Körningen gick sämre. Tänk vad ett halvårs frånvaro från moppeåkandet kan betyda.

Jag hade beställt framkörning på min födelsedag. Jag är född i mitten på december så det var ju inte den bästa tid att köra fram på motorcykel. Till råga på allt snöade det ganska ymnigt. Min körlärare undrade om jag inte skulle skjuta upp framkörningen till en annan dag. Sugen på körkortet och envis som jag var ville jag klara av det direkt.

Besiktningsmannen talade om vilken väg jag skulle köra, sedan satte han sig bredvid min körlärare i följebilen. Ska jag vara ärlig hade det varit bättre att köra upp en annan dag, och det, det fick jag göra. Det var inte det lättaste att köra i snömoset. Jag fick två motorstopp, dessutom körde jag fel för jag hade glömt vilken väg jag skulle köra. Det var bara att tacka för kaffet, och försöka en annan gång.

FÖRSTA TUREN MED FÄRSKT KÖRKORT.

    Efter att jag fått en ny tid några veckor senare, klarade jag uppkörningen galant. Snön hade smält och en blek vintersol tittade fram bakom lätta skyar. Glad i hågen ledde jag motorcykeln hem. Visst var jag sugen på att hoppa på och göra en rivstart, men det hade betraktats som olovlig körning. Man fick nämligen inte körkortet på en gång. Det skickades inte in för tillverkning förrän man klarat uppkörningen, sen fick jag vänta ca två veckor innan jag hade det i min hand.

Den magiska dagen tog jag mammas cykel och trampade iväg till Våghustorget där bilskolan låg. Det var en lika fin dag som den dag jag körde upp, kanske bara en aning kyligare.  

Jag hade inte tänkt att jag skulle åka nån långtur, men för säkerhets skull klädde jag mig väl. Jag hade kortskaftade läderstövlar med raggsockar i, långkalsonger under jeansen och en tjock tröja under skinnpajen. Avslutningsvis hade jag kraghandskar och en vit hjälm som såg ut som en halv vattenmelon som spändes fast under hakan med en läderrem. Jag höll på att glömma att jag hade ett par såna där häftiga motorcykelglasögon också.

Det var trots kylan väldigt roligt att susa fram. Jag fick upp knarren i åttiofem kilometer. Hur det nu var så hamnade jag i Karlskoga. Jag fikade på konditori Continental som låg på torget. Det värmde gott med rykande varm choklad och ostfralla. Sen slank jag in på Kungsbion för att magasinera lite extra värme inför hemfärden.

När jag kom ut från biografen höll jag på att trilla baklänges. Det hade kommit en decimeter blötsnö, och det snöade fortfarande. Det var bara att hoppa upp och kicka igång. Ååh vad jag önskade att jag hade en snöskrapa och ingen skitraka att åka på.

För att över huvud taget kunna hålla balansen var jag tvungen att använda fötterna som stödhjul. Jag slirade bara omkull en gång, farten var låg och jag landade mjukt i snön. Blötsnön sprutade upp på jeansen när jag plogade mig fram. Jag blev blöt ända upp på låren, och snart frös blötsnön till ett ispansar. Jag såg ut som en ishockey-målvakt i mina stora benskydd. Benen domnade bort av kylan.

När jag passerat Kilsbergen och var halvvägs hemma, slutade det att snöa och på slätten var det barmark. Nu skulle jag äntligen kunna sätta upp fötterna på fotpinnarna. Det gick inte, jag trodde att jag förfrusit benen. Det kändes som om jag var stelopererad. Nu var det inte fullt så illa, visserligen var jag genomkall om benen.

Byxorna hade ett så tjockt ispansar att jag inte kunde böja på benen. Jag fick fortsätta med fötterna i backen. Hade sulan slitits ut helt hade jag nog inte märkt om jag fortsatt på fotsulorna, jag hade nämligen ingen känsel kvar i fötterna.

När jag sent omsider kommit in i värmen och lyckats trassla av mig stövlarna och byxorna kunde jag ställa alltihop i badkaret. Du läste rätt, byxorna stod, precis som om jag fortfarande hade dom på mig. Dom stod stadigt för byxorna var som hopsvetsade med stövlarna.

Man har ju hört talas om kvinnan utan underkropp. Här stod mannen utan överkropp.

Efter den resan förstod jag varför man helst skall åka motorcykel på sommaren.

Stilstudie av mej och brorsans blivande fru Inger.

DET VAR EN GÅNG...

  Hejsan, jag heter Morgan Deile och alltid, redan sedan barnsben, kallats för ”Mojje”. Jag har varit korvgubbe på Deiles i Örebro i 40 år mellan åren 1960 och 2000. Sedan jag började i korvmojjen har jag av somliga kallats ”Korv-Mojje”.

När jag så här 53 år efter premiären sitter och går igenom gamla pärmar från mitt tidigare korvgubbeliv hittar jag detta gulnade papper. Det var ett tillståndsbevis som bekräftade att farsan var kvalificerad att starta om sitt liv som korvgubbe. Och kan du tänka, det kostade i princip bara sex kronor att börja ett helt nytt liv.

Jag började läsa och hamnar som i en dimma och drogs bakåt i tiden. Jag minns hur allting började, ja nästan som om det vore i går.

(Klicka på bilderna så förstorar du texten)

 

KORVKIOSK, KAN DET VA NÅTT?

   Pappa hade under många år haft problem med ryggen. Han hade haft många tunga jobb som han var tvungen att ge upp. Han köpte en bok om höns. Han funderade nämligen på att bli hönsfarmare, ett lagom slitigt arbete. Perfekt, anställa en tupp som gör jobbet och sen ta hem vinsten själv.

Medan han studerade, jobbade han extra i den korvkiosk som fanns i hörnet av Rudbecksgatan och Kungsgatan. Ju mer han läste om höns, desto krångligare verkade det vara. Korvgubbe verkade ju inte vara allt för slitigt. Kanske nått att satsa på, och dessutom hade han viss vana av korv. Han var ju en utmärkt falukorvskock.

   Korvkiosker ställer man inte upp hur som helst. Bara dom som på grund av viss arbetsoförmåga inte orkade med ett vanligt arbete, kunde få tillstånd att öppna korvstånd. Pappa med sin ryggskada var kvalificerad. Den 9 Maj 1960 utfärdades tillståndet. Nu var det bara att leta på en lämplig plats att ställa kiosken på.

Stadsbussarna hade vändplats vid korsningen Norrköpingsvägen och Hagmarksgatan. Det var då stans absoluta utkant. Tybble var i uppbyggnad, därför fick bussen en ny vändplats. Den gamla vändplatsen i omedelbar anslutning till riksvägen var i våra ögon en perfekt plats.

Pappa ansökte om byggnadslov att få ställa en korvkiosk där. Många skeptiker sa att det inte skulle funka. Även på byggnadsnämnden sa man att det var omöjligt att öppna en korvkiosk så långt utanför stan. Vi stod på oss och fick, med viss tvekan, byggnadslov där vi ville. Jag tror att det var mamma som var mest envis vad det gällde platsen. Kunde hon skåda in i framtiden också?

   Paul Larssons Snickeri i Stora Mellösa fick 1960 uppdrag att bygga kiosken. Den var c:a 2,5 x 2,5 meter. Den hade ett kylskåp, en liten diskbänk och en kokplatta. På den tiden var det höjden av moderniteter i en korvkiosk. Den var dessutom den första korvkiosk i landet som utrustades med vattentoalett. Det var till och med studiebesök från andra kommuner för att titta på underverket.

Toaletten upptog en fjärdedel av utrymmet. Man fick gå ut och in i en annan dörr för att komma in på toan. Toan var väldigt så trång så man fick backa in. Då får du ett litet hum om hur liten kiosken var. I kiosken skulle det även vara plats för en grill, grytor för kokkorv, mos och varmt bröd. Och inte att förglömma, en assistent att blanda mos i.

Vi var övertygade om vi skulle lyckas, var vi tvungna att erbjuda den allra bästa maten, plus något som skulle vända uppochner på begreppet korvkiosk. I väntan på att kiosken skulle bli färdigbyggd provade vi korvar från alla tänkbara fabriker. Sedan var det dags att prova olika mosrecept.

   Vad beträffar mos så hade det nyss, åter blivit tillåtet att servera mos i korvkiosk, men endast om det var gjort av mospulver. Och endast i kiosker som hade rinnande vatten. Anledningen till det var att det tidigare varit en korvgubbe som misskött sin rörelse, på det grövsta, när det gällde hygienen.

Var är brudarna?                                                          Här är brudarna!

   Mamma provade även egna gurkinläggningar. Den bästa gurkan fick hon fram, genom att göra nytt spad till en redan färdig gurksort. Efter mycket provande hit och dit, och fram och tillbaka, kom vi fram till att den absolut bästa korven var Sibylla-korven. Vi ingick ett långt och troget äktenskap med Sibylla, och det står sig än idag.

Det bästa moset var Amerikanskt och kom från Idaho. Moset fick vi till en början hämta i Köping, dit det kom med båt. Det moset var dubbelt så dyrt mot övriga sorter. Men vad gjorde väl det, det var ju dubbelt så gott. Vårt mos kommer fortfarande från Idaho.

Efter att ha gratisätit korv och mos i flera veckor, kanske du tror att jag inte vill se korv igen? Sanningen är den: Är jag utan korv för länge kan jag nästan få abstinensbesvär.

Vi resonerade hit och dit och av och an, om vad man skulle kunna hitta på som fick fart på affärerna? Det fanns inte så mycket att bolla med. Därför komponerade vi en tallriksportion som bestod av tre, något kortare grillkorvar, tre moskupor, bröd, lingon, bostongurka och som grädde på moset, våran egen skivgurka. En rejäl portion som bara kostade 1 krona och 95 öre.

Ett namn skulle vi ha på portionen, men vad skulle vi döpa den till? Portionen var väldigt speciell, så något speciellt skulle den heta. Specialbricka fick det bli.

Att marknadsföra sig var redan då väldigt viktigt. Vi lät trycka upp flygblad som brorsan och jag delade ut på kvällarna under en hel vecka. Det var i stort sett alla boende på öster som fick ett exemplar.

Jag har varken förr eller senare sprungit i så många trappor. Det var nog då jag lade grunden till mina starka ben, som har varit bra att ha till allt gåande och ståande som "korvgubbe” genom åren.

Direktreklam var inte så vanligt på den tiden, så flygbladet drunknade inte bland en massa annan reklam som fallet är idag.

Farsan i luckan.

   När öppningskvällen kom blev det panik, pappa hade glömt att köpa peppar. Han fick slänga sig på moppen och åka hem för att hämta peppar. Vi hade inte så mycket hemma, men han fick låna av grannfrun så att det räckte den kvällen.

Tur var det, annars hade kanske ryktet uppstått att Deiles mos var det mest smaklösa som serverats i denna stad. Ett rykte som hade varit väldigt svårt att tvätta bort. Undrar vad jag sysslat med idag, i så fall? Tack för lånet Signe, hoppas att inte pappa glömde att lämna igen pepparn.

Mamma var med i kiosken och gjorde mos. Vi ungar var dom första kunderna. Du skall inte tro att vi åt gratis, nej vi var måna om att betala för oss. Det skulle allt se ut om starten på korvkarriären skulle börja med gratisätare.

Efter en lyckad invigning, samlades vi på natten runt köksbordet och räknade kassan. Det visade sig att pappa och mamma sålt korv för ett par kronor över etthundra. Långt över vad vi hade hoppats på.

Ganska snart spreds ryktet om Specialbrickan till den s.k. bilburna ungdomen, ”Raggarna”. Deiles blev en naturlig mötesplats, inte bara för raggare. Det blev en sport att se vem som kunde samla ihop flest plastgafflar i handskfacket. Engångsbestick i plast var något nytt, och ett bevis på hur många Specialbrickor man ätit.

Raggarna var helt vanliga beskedliga grabbar och tjejer, som inte alls var otrevliga mot vanliga Svenssons.
Även "blöjknuttarna"  upptäckte att vid Deiles var det ett perfekt ställe att spana efter brudar.

 Den som väntar på nåt gott...

Det var dom som lade grunden till vår stora popularitet bland ungdomarna, som senare blev föräldrar som visade sina barn var deras föräldrars favoritkorvmoj låg, och som just vuxit upp och gift sig och fått barn, som också visat barnen var pappa och mamma åt sin favoritkorv.

Efter bion och dansen var det en regel att avsluta en trevlig kväll på Deiles. På den tiden fanns bara krogen och korvgubben att välja mellan när man ville äta ute. Hade man inte kostym och slips så kom man inte in på krogen. Då återstod ”bara” korvgubben.

På pristavlan stod det DEILES KORVBAR i stora bokstäver. Vi har alltid varit noga med att tala om vilka vi var. Dessutom sysslade vi ju inte med nått som man behöver skämmas för. Jag kan berätta att korven kostade 40 öre, brödet 5 öre, gurkan 5 öre och moskupan 10 öre.

Det såldes en del fattigmansportioner s.k. Luffare som bestod av ett bröd med en moskupa och senap. Priset för portionen var ynka 15 öre. Det fanns även en lyxvariant med två kupor och gurka för 30 öre.

Vi hade även en skylt med öppettiderna. Vi öppnade alltid på angivet klockslag, men det hände att det inte alltid gick att stänga på utsatt tid. Många gånger var det full kö, när det var stängningsdags. Då vart det övertid som gällde. Tillslut kunde man i alla fall hinna dra igen luckan. Men vad hjälpte det, det var mer regel än undantag att det knackade på bakdörren och folk frågade om det fanns nått kvar. Fanns det nått så sålde vi det med, inget svinn där inte. Det blev så att vi beslutade att ha öppet till klockan två på lördagarna. Även efter den senare stängningen kom det kunder bakvägen.

Det var oftast så att korvkioskerna öppnade efter korvgubbarnas godtycke. Det var till och med någon som skrev en insändare i NA-NT att han uppskattade att vi hade öppettider som vi följde. Då visste han vart han skulle åka när han blev hungrig och dessutom berömde han våran Specialbricka.

Jag var med i kiosken redan som femtonåring och hjälpte till, jag tyckte att det var roligt att se allt folk och få höra alla roliga historier. Det har blivit en hel del genom åren.

En gång fick jag frågan:

— Korv kan man väl inte leva på?

— Johodå… Det har jag gjort i 40 år!

”Korv-Mojje”