THE NOBLE ART OF SELF-DEFENCE.

Om boxning kan man tycka vad man vill, och det är det många som gör...

Så här kunde det gå till när jag var ung på sextiotalet.

Ibland drack man grogg på Loranga och Renat,

och visst blev man lite vinglig i bena,

men aldrig så full att man trilla omkull.

I kampen om just den tjejen, gav vi grabbar ibland varann en smäll på truten,

och vi klarade upp’et, utan inblandning av snuten.

När den ene fightern låg på marken efter en smäll på hans trut,

såg vi åskådare till att matchen var slut.

Vi tillät inga som helst sparkar och ytterligare slag,

så var den tidens ungdomens lag.

På det härligt ljuva sextitalet.

… men låt oss nu ta det från början.

Kan bara nämna så där i förbigående att på våren 1958 var Ingemar ”Ingo” Johansson på Ingmars kläder vid Järntorget i Örebro.

Ingo var ännu inte världsmästare utan "bara" EM-mästare i tungvikt.
Affären hette och heter än idag Ingmars. Ägaren hette Ingemar Johansson, precis som Ingo.

Klädhandlare Johansson skrev ett kontrakt med Ingos manager Edwin Ahlqvist om att Ingo skulle komma som dragplåster under ett par eftermiddagstimmar till Ingmars och sälja kläder. Gaget var hela 1000 kronor. Ca 11.800 i dagens penningvärde, en bra timlön.
Ingo sålde Ingemarbyxan, Ingemartröjan och Ingemarmössan under några eftermiddagstimmar.

Utanför butiken samlades många örebroare. Järntorget såg närmast ut som en myrstack.

Jag var tolv år och ganska stabil, jag hade inga problem med att knö mej ända fram till Ingo där han stod utanför affären och skrev sin autograf på fotografier. Jag hade turen att få en bild av kämpen.

INGO vs FLOYD.

Den 26 juni 1959 satt över 3 miljoner svenskar uppe mitt i natten och lyssnade på Ingo mot Floyd på Yankee Stadium i New York. Referatet gick på Radio Luxemburg, eftersom Sveriges Radio av moraliska skäl inte fick sända boxningsmatcher i radio och på TV.

Första matchen.

Kommentatorn Henrik Ottoson skrek sig hes när Ingemar Johanssons fruktade höger golvade Floyd sju gånger i tredje ronden innan matchen avblåstes och Ingemars seger var ett faktum. Ingo vann, och Sverige fick sin hittills ende tungviktsvärldsmästare.

INGOS RETURMÖTE MED FLOYD.

   1960 skulle Ingo boxas mot Floyd och försvara mästartiteln. Det var en stor händelse som engagerade hela svenska folket. Det fanns inte så många nöjen då. Till och med min morsa var väldigt intresserad. Boxningsmatchen skulle gå i USA och sändas i radio på natten. Matchen gick i Polo Grounds i New York den 20 juni

Alla höll naturligtvis på Ingo, alla utom morsan. Hon tyckte synd om dom som kom från dom underutvecklade länderna, och ville därför att Floyd skulle få vinna.

– Floyd gör mos av Ingo! sa hon.

Natten när matchen gick hade morsan laddat upp med kaffe och cigaretter. Hon tordes inte gå och lägga sig ifall hon skulle somna ifrån radion. Hon ville inte missa matchen för allt smör i kylen. När sändningen började drog hon upp volymen och kröp nästan in i radion. Det var inte lönt att försöka yttra sig.

– TYST! TYST! JAG HÖR INGET! VAR TYSTA! ropade hon.

Hon levde verkligen med i fighten. När det gick dåligt för Floyd skrek hon:

– NEJ! NEJ! NEJ!

Gick det däremot bra skrek hon:

– JA! JA! JA!

HAN VANN! HAN VANN!! FLOYD VANN!!!

Floyd golvade Ingo som inte reste sej igen, till morsans stora lycka. Och tur var väl det, annars hade det aldrig gått att tala med henne igen.

   Vad grannarna trodde om hennes guaterala läten kan man bara gissa.

1960 blev Floyd den förste att återerövra VM-titeln i tungvikt. Efter 1 minut och 51 sekunder i 5:e ronden var Ingemar Johansson knockad med en kraftfull vänsterkrok och världsmästartiteln var åter i Floyds händer.

Första returmötet.

Bästa julklappen det året.
Det är inte så att morsan var för våld, hon tyckte bara synd om Floyd eftersom han var underutvecklad. Hur hon nu kunde veta det?

ALLTING GÅR ATT SÄLJA MED MÖRDANDE REKLAM.

Vid den här tiden var jag ”springschas” i Sandbergs Livs på Järnvägsgatan. Jag var en buspojke redan då och tog fasta på morsans ord om att Floyd skulle mosa Ingo.

Nu fick jag en lysande ide. Vi sålde lingonsylt i glasburkar som hade vita etiketter med texten LINGONSYLT. Jag klistrade vita prislappar över L:et och andra N:et så att det stod INGO SYLT på burken. Det där kom jag på ett par veckor före matchen.

Jag visade prototypen för Knutte i charken, han var en riktig spelevink och tyckte att det var en kul grej. Vi klistrade lappar på ett tiotal syltburkar som vi ställde på charkdisken. Knutte textade en skylt där det stod: Denna INGO SYLT säljas endast under en begränsad tid. (Gissa vart Mc Donald´s har knyckt idén till sin slogan?)

Sigvard, chefen, som var en försiktig general tyckte att det var lite genant att lura folk. Men han ändrade snart uppfattning, när han såg vilken åtgång det blev på INGO SYLTEN. Det hade aldrig, varken förr eller senare, sålts så mycket LINGONSYLT i den butiken.

Som sagt var: Allting går att säljas med mördande reklam!    

Året därpå möttes de en tredje och sista gång i Convention Hall i Miami Beach. Floyd Patterson vann på nytt på knockout efter 2 minuter och 45 sekunder i sjätte ronden. Floyd Pattersons popularitet i Sverige ökade för varje möte.

Andra returen.

Floyd Patterson behöll sin världsmästartitel till 1962 då han förlorade den till Sonny Liston. Han fortsatte dock att boxas i tio år till och gick sin sista match i Madison Square Garden i New York 1972 mot Muhammed Ali.

För svenskarna var Floyd Pattersons idolstatus då redan befäst sedan flera år. Han var den snälle tungviktsmästaren som blev vän för livet med vår egen mästare Ingemar Johansson.

Floyd Patterson var också en Sverigevän och återkom hit flera gånger.

Tre år efter att han lagt handskarna på hyllan satsade Floyd Patterson på att sälja hamburgare i Sverige. En kedja med det självklara namnet "Floyds" startade han sin första restaurang i Sundsvall. Det blev restauranger även bland annat i Örebro och Uppsala.

Under premiärdagen av öppnandet av Floyds hamburgerrestaurang på Drottninggatan i Örebro sommaren 1976 var Floyd där. Han stekte hamburgare och visade upp sig och det kunde då, för trettiosju år sedan, räcka för att dra folk att köpa den allra dyraste Floydburgaren.

Men trots Floyds popularitet gick det allt sämre för hans hamburgare och efter bara något år köptes kedjan upp av Clock hamburgerrestauranger.

Inte för att det gick dåligt utan beroende på att Sveriges korvhandlare protesterade högljutt mot Lithells som alltså var de som drev restaurangerna och som blev ett direkt konkurrenshot mot Sveriges gatukök.

Det har ju skämtats en del om boxare som fått ta emot många smällar mot skallen. Å visst ligger det en hel del sanning i det snacket.

Apropå boxare så sägs det att dom blir mindre smarta av alla smällar mot huvudet. Bosse Parnevik skämtade om Ingo som fick ett erbjudande om att få  en tredjedel av matchintäckterna.

– Skall jag överhuvudtaget ställa upp så skall jag ha minst en fjärdedel.

1961 gjorde Lars Ekborg monologen Sunt och friskt om proffsboxning apropå VM- matchen mellan Ingo och Floyd och att det var förbjudet  att sända matchen i radio och visa den i TV i Sverige.

Här kan du lyssna på hans upplevelse som boxare.

Sätt in tandskydden och häng med i rallarsvingarna,

för ett gott skratt förlänger käften!

Två boxningsvärldsmästare som gjort busieness

i lilla Örebro, inte illa pinkat av en trähäst!

Mojje.