SJ SJ GAMLE VÄN…

Sett på nyheterna denna morgon:

Med anledning av att SJ ska göra stora neddragningar kom jag att tänka på mina egna erfarenheter som järnvägare.

TÅGDRÖMMEN.

    Mitt stora intresse för tåg har jag haft med mig genom livet. Jag har alltid drömt om en stor modelljärnväg i ett stort landskap med mycket räls och många tåg. Att det går att förverkliga fanns det bevis för.

Det sattes upp ett tält som innehöll ett stort, jag säger stort, och då menar jag ett riktigt stort tåglandskap på Hamnplan. Det var visning varje timma och kostade några kronor i entré.

Det var en farbror med stinsmössa som satt vid ett stort kontrollbord och körde tågen. Han såg ut som en liten lycklig pojke när han berättade om alla tågen som åkte runt i landskapet. Som final körde hann dom allihop på en gång. Det var ett mirakel att det inte blev en enda stor kollision av alltihop.

Jag spenderade säkert en hel veckolön på entrén och hoppades att han skulle lägga märke till mitt intresse. Det hade varit roligt att få vara med på en specialvisning och kanske få prova stinsmössan. Det hade inte varit fy skam att få köra tågen heller.

Nu var intresset från dom stora pojkarna, eller rättare sagt, dom små leklystna farbröderna väldigt stort, så jag märktes tyvärr inte i mängden av tindrande ögon.

Att han med stinsmössan såg så lycklig ut berodde säkert på att han fick betalt medan han lekte.

Det som skiljer dom stora pojkarna från dom små, är storleken på leksakens prislapp.

TÅGET I KARTONGEN.

    Mycket av dom pengar som jag tjänade som springgrabb gick till det tåglandskap jag en gång skulle förverkliga. Det skulle bli minst dubbelt så stort som det i tältet. Jag köpte räls, växlar, lok, och vagnar allt eftersom pengarna flöt in. Jag köpte även små matchboxbilar och små figurer. Jag köpte även hus så att dom små figurerna skulle ha någonstans att bo. Jag köpte till och med en elektrisk trådbussbana. Men eftersom jag inte hade någon plats att sätta upp landskapet, magasinerade jag alltihop i stora kartonger. Jag tog fram tågen ibland och gjorde en liten bana på rumsgolvet, bara för att få lyckan att se tågen åka.

    Jag har bara vid ett tillfälle börjat att bygga ett landskap, det varade inte så länge. Det blev aldrig färdigt förrän det var dags att packa ner det igen. Det var andra intressen som tog över, nämligen tjejer. Men en vacker dag när det regnar så…

    Nu hoppar vi ca 25 år framåt i tiden

NU SKULLE MODELLJÄRNVÄGEN UPP.

    Vi sålde sommarstugan och flyttade från lägenheten till en lagom stor kåk med källarvåning med ett stort torkrum. Huset hade ett visst renoveringsbehov som jag tog tag i med liv och lust. När jag renoverat färdigt började jag sätta upp modelljärnvägen som jag så länge lovat min son Tommy. Eftersom jag moderniserat tvättstugan med bl.a. torktumlare så hade vi inget behov av nåt torkrum, därför tog vi det utrymmet i anspråk och byggde upp ett landskap med sängbottnar och underreden till gamla uttjänta bord som stomme. Vi sågade ut bergsprofiler och banvallar i plywood, gjorde tunnlar och drog räls, kopplade växlar och signaler. Allt fungerade perfekt och tågen kom och gick, precis som i verkligheten. Det som återstod var att forma landskapet med myggnät och papjemarcé...

DAGS ATT RIVA MODELLJÄRNVÄGEN.

    Visserligen är SJ snabba med att lägga ner järnvägslinjer men det här tar nog priset i snabbhet. En kväll när vi satt framför TV-n och jag lade armen om hustrun sa hon:

– Ungarna kan se.

– Vad gör det jag håller ju bara armen om dig?

Tillslut kröp det fram att hon tyckte att jag var för tjock. Å visst, jag hade ju ätit en och annan korv eller två genom livet.

– Okay! sa jag. Det går att ändra på!

Jag började motionera. Jag och min kompis Roffe började spela badminton. Jag började också att gå i motionsspåret vid GIH. Efter ett tag sprang jag kortare sträckor. Det slutade med att jag sprang, inte fort, men jag sprang i alla fall, hela milen utan avbrott. Jag började till och med på danskurs för att komma i form. När jag hade gått ner tolv kilo frågade jag hustrun om hon märkte något?

– Nej, vadå?

– Jag har faktiskt gått ner tolv kilo, jag hade hoppats att det skulle märkas!

Det var alltså inte där skon klämde. Alltihop hade börjat ett par år tidigare. Några detaljer behöver jag inte gå in på. Jag kan bara nämna att numera är hon gift med bilskolläraren.

Jag säjer bara: JÄRNVÄGARS!

    Så nu var det bara att göra som SJ, lägga ner järnvägen. (I kartongerna igen.)

Korven har fött upp fler än den slagit ihjäl. Men den hade tydligen slagit ihjäl mitt äktenskap.

Men den danskurs jag gick hade varit till stor nytta för vid fyrtiotvå års ålder träffade jag en ny härlig kvinna på en logdans. Resultatet av den kvällen är att vi har firat silverbröllop och har två härliga ”sladdisar” som numera är utflugna.

Vid sextiofem års ålder insåg jag att jag aldrig nånsin skulle, ha varken tid eller plats att, bygga nån modelljärnväg. Därför sålde jag alltihop till en entusiast för sextusen spänn. Att han verkligen var en entusiast förstod jag när jag såg hans lyckliga min och tindrande ögon när han rotade i kartongerna. För honom var det som rena hjulafton.

Det finns andra, verkliga entusiaster, som har byggt fantastiska modellandskap, kolla bara på detta klipp.

Bli gärna gammal, men aldrig vuxen!

Mojje.