Ja nu är
det påsk igen. Och vi får hoppas att påsken blir som man säjer, nämligen GLAD.
Nu ska jag berätta om hur jag upplevde påsken i början
av 50-talet.
Håll tillgodo.
PÅSKGUBBEN.
Jag var som alla barn, väldigt förtjust i
godis. På den tiden fick man inte godis så ofta. Jag hade hört att om man
ritade påskabrev och klädde ut sig till påskagubbe kunde man få godis. Jag
ritade och stod i, till sist hade jag en stor hög med påskabrev.
Mamma letade
fram en gammal rock och en hatt, hon eldade på en kork och ritade skägg och
mustasch med sotet. Jag gick till grannhuset för att påska. Kompisar som var
för fega för att klä ut sig stod utanför vid trappuppgången, i spänd förväntan
på att få se vad jag skulle få.
Jag gick
nervöst uppför trappan, var beredd med brevet i handen och ringde på. Hjärtat
bultade av spänning i mitt bröst. Jag hörde steg på andra sidan dörren. Jag
fuktade läpparna och svalde. Dörren öppnades, jag ropade:
– GLAD PÅSK!
Jag kastade
in brevet i hallen och rusade ner för trappan. När jag flåsande kom ut frågade
kompisarna nyfiket:
– Vad fick
du, vad fick du, få se, vad fick du?
– Jag fick
inget svarade jag.
När jag
talade om hur jag hade gjort, tyckte dom att jag var bra knasig.
Å den
knasigheten har suttit igenom åren.
Å här är
mitt senaste påskaminne.
Så håll
tillgodo en gång till.
Så håll tillgodo en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar