UJEJUJJEJUJ VA TIDEN GÅR.

Idag, ja igår då den 30 juni om det ska vara så himla noga. Jag hann inte publicera inlägget före tolvslaget. Nåväl, det är nästan exakt 60 år sedan Sverige hade en total solförmörkelse.

Här kommer i alla fall en liten berättelse om hur jag minns den.

Högst upp till vänster: Höjden, förläggningen där jag bodde.

Höger: Sjukstugan och matsalen.

Nedan: Badet där jag lärde mej att simma och bryggan där jag metade krabbor. Där syns även sjukstugan och matsalen.

SOLFÖRMÖRKELSEN.

Andra året jag var på Ammenäs skollovskolloni utanför Uddevalla, var det total solförmörkelse. Det var onsdagen den 30 juni 1954 ca klockan 13:40.Den dagen låg jag ensam på sjukan. Jag hade feber och var allmänt krasslig. Sjuksystern hade sagt att det var farligt att titta på solen, så när det började skymma kröp jag ihop under filten. Men min nyfikenhet på naturfenomenet tog överhand, jag drog undan filten, bara lite, och kikade fram. Men bara med ena ögat, för skulle jag bli blind så skulle jag i alla fall ett friskt öga. Jag såg att det mörknade i rummet, och en kort stund var det nästan alldeles mörkt. Ögonen tog förresten ingen som helst skada. För jag har sett en hel del sedan dess. Även sånt som inte bara har kunnat skada ögonen, utan även själen.

Det var för övrigt den sista totala solförmörkelsen som jag förmodligen hade möjlighet att se här i Sverige. Nästa totala solförmörkelse som kan ses här, inträffar onsdagen den 16 oktober 2126.

Detta är en av många berättelser ur mina memoarer: FÖRSTA MOSBOKEN. En korvgubbes bekännelser.