JAHA… DÄ VA DÄ DÄ!

JAHA… DÄ VA DÄ DÄ!

Jahaja, då var denna sommars semester slut och den första arbetsveckan är till ända. Ja inte min, men däremot min kära hustrus.

Hon är så lyckligt lottad att hon fortfarande får semester. Jag däremot min stackars krake har som pensionär förbrukat livets alla semesterdagar.

Nu ska ni inte tro att jag är bitter och bara går och väntar på den oundvikliga döden. Nä nä, inte jag inte. Visserligen är livet en sexuellt överförd sjukdom med 100 % dödlighet.

Jag tar vara på livets alla glädjeämnen så långt det nu går. Men visst säjer kroppen ifrån i vissa lägen men om bara sinnet är ungt så är det lugnt.

Ja lugnt och lugnt är väl kanske synd att säja. Förutom att jag är med i en sångkör och en grabb… öh… ja gubbklubb då… i Karlskoga så är jag scengångare i Lekebergsrevyn.

Nån bild på grabbklubben
har jag dessvärre inte.

Hitintills i år så har jag varit ordförande i ”Valfångst”.

Senare var jag gårdfarihandlaren i folklustspelet ”Larssons Station” som hade final för ett par veckor sedan.

Nästa vecka börjar vi repa en fars som heter: ”Störtlopp och Familjelycka”, premiär 25 oktober.

Dessutom har vi första rep den 16 september för nästa års första fars: ”Hemvärn och Påssjuka”, premiär 31 januari.

Där kanske det vore bra att vara lite schizofren eftersom jag repar och spelar två roller parallellt. Tur att jag har båda hjärnhalvorna i behåll. Dels så ska jag spela virrig gubbe i den ena å en minst sagt ännu virrigare gubbe i den andra farsen, så egentligen behöver jag bara vara mej själv.

”Alltnog och emedan” som gamle Valfrid Lindeman i Hasse Alfredssons skepnad brukar säja.

Det jag egentligen ville komma fram till var detta:

Jag har alltid velat utmana ödet i mångt och mycket. Bl.a. är jag väldigt förtjust i att åka Bergodalbanor, ju högre och häftigare desto bättre.

Jag var inte äldre än 8 år när jag första gången åkte gamla ”trä” som fanns på Liseberg under åren 1923 – 1987.

På Liseberg skulle jag åka allt, utom karusellerna. Berg och dalbanan stod högst på önskelistan. Jag hade aldrig åkt någon sådan tidigare, men det såg väldigt spännande ut. Det var den riktiga banan som var byggd i trä. Efter en del tvekan åkte jag.

Det ruskade och skramlade på vår färd mot toppen, men det var inget mot vad det gjorde när vagnarna började nerfärden. I mitten av tåget satt en bromsare på en ”traktorsits”, det enda han hade att hålla sig i var bromsspaken. Att han bara tordes? Det gnisslade när vagnarna bromsade in och stannade med ett väldigt ryck.

Jag kunde ha ropat: WAOW. (Men det ordet var ju inte uppfunnet än.) Det här är vad jag vill göra resten av mitt liv.

Sedan blev det en och annan tur i nämnda ordning: Super8 1966 – 1979. Flumeride 1973 -. Lisebergsloopen 1980 – 1995. Lisebergsbanan 1987 -. Hangover 1997 - 2002. Kållerado 1997 -. Balder 2003 -. Kanonen 2005 -. För att i år ha avrundat med HELIX.

Förra veckan tog jag och hustrun samt våra två ”sladdisar” och sonens sambo en tur till Liseberg och det var enbart för att vi skulle testa nyhetens behag i HELIX.

Ja nu åkte inte hustrun med i svängarna, hon höll sej kvar på marken och ladda upp inför nästa stora utmaning dagen efter, nämligen damernas nöjestempel: Gekås i Ullared.

Ska jag vara ärlig, å det ska jag, så var hustrun beredd att åka Kållerado. Hon köpte till och med biljetter, men... när vi närmade oss var det ingen kö och flottarna låg och flöt stilla och lugnt. Attraktionen stod stilla p.g.a strömavbrott.
Ja men det hade dom inte behövt upplysa om, i en fors ska vattnet strömma och det gjorde det inte, inte den allra lilla minsta krusning. Alltså var det strömavbrott. Klart som korvspad!

Sockersuget stillas.

Med stora förväntningar äntrade vi rulltrappan upp till Liseberget där stålmonstret hade sugit fast sina rötter i urberget för att stå stadigt och säkert. En skylt förkunnade att det var en väntetid på 1:10. Men va katten… vad gjorde det, för här ska det åkas!

Vi slussades runt, fram och tillbaka och upp och ner i fållorna. Varje gång vi rundade ett hörn trodde man att nu… NU… men icke sa Nicke. Vi tog tålmodigt ett steg i taget genom nya labyrinter medan högtalarna pumpade ut höga bastoner så att pulsen slog i takt med "musiken", 140 slag i minuten. (Hörselskydd rekommenderas.)

Men se, som i ett trollslag var vi framme vi stationen och tog plats och spändes fast så det inte fanns en chans att varken ångra sej eller ramla ur. Trots all förväntan var jag väldigt lugn och trygg inför åket. Jag hade planerat att filma hela åket med mobilen för att på så vis låta hustrun få en liten uppfattning av vad det rörde sej om. Dels ett åk framåt samt ett åk där jag filmade mej själv, ett s.k. selfisch, som är så populärt. Men stora plakat talade om att det var strängeligen förbjudet att ha lösa föremål med sej under åkturen p.g.a. skaderisken med tappade saker.

Dessutom fick jag den
stora äran att skaka
hand med Sten-Åke.

Vi satt ganska långt bak i tåget och plötsligt var det som om nån tryckte på en knapp så var det nån som tryckte på en knapp. Å piff sa det å huj vad vi for iväg som i ett huj. Det gick upp och det gick ner och det gick runt och det gick i spinn och det gick i skruv och det gick i lop och så gick det hit och så gick det dit och det gick upponer och neroupp och efter ett i mitt tycke tog det slut alldeles för fort.

Jag måste säja att från den platsen vi satt så såg man mest bara dom av skräck resta nackhåren på passagerarna framför om man inte kollade åt sidan.

LOOKI-LOOKI NO HANDS! Först Helix å sen Balder.
Sonen och hans tjej ville tydligen bara vara med på Helixbilden.
Att jag är så grön i ansiktet på högra bilden beror inte på att jag är illamående,
det är för att jag känner mej som Hulken.

Sonen och hans tjej åkte ”bara” en gång eftersom dom tyckte att väntetiden var för lång. Dotra mi var lika sugen som jag på att åka minst en gång till å då skulle vi sitta längst fram. Efter att vi åkte de andra attraktionerna i väntan på att kön förhoppningsvis skulle vara aningen kortare tog vi oss upp för att finna att denna gång var väntetiden 1:35. Men va fan… shit happens… vi är ju här för att åka Helix å Helix ska vi åka! Denna gången satt vi längst fram å det var en helt annan upplevelse. KAN REKOMMENDERAS Å DET VARMASTE! Naturligtvis åkte vi med händerna i luften! Å den här gången ropade jag både WAOW och JIIIHAAA!!!

Eftersom jag inte fick filma åket kommer här ett klipp från första provturen med HELIX.

En blöt en.

Jag värmde även upp med radiobilarna inför nästa dags trängsel och knuffande med kundvagnarna på Gekås. Å det gick så hett tillväga att jag fick svalka av mej i Flumeride.

När jag träffade min kära hustru 1987 var hon så tuff att hon åkte med i Flumeride och även i Lisebergsbanan, två gånger. På senare år har hon även hängt med i Kållerado och dessutom i Balder, trots att hon är höjdrädd, dä du. Hon blev nog smittad av min trygghet. Man ska inte tro att kvinnor lugnar ner sej med åren, dom bara sparar krafter till kommande utmaningar.

Å det måste jag säja, Helix är det häftigaste jag åkt hittills.

Jag hoppas att jag nån gång ska få ihop så mycket stålar att jag kan bjuda mina barn och barnbarn på en resa jorden runt och åka det värsta och det bästa som finns vad det gäller bergodalbanor.

Jag kanske skulle plocka fram alla ”gamla pengar” som vissa tror att jag har samlat på kistbotten sedan korvgubbetiden.

Eller så kanske jag ska köpa en och annan Triss-Lott, för plötsligt händer det…

…kanske?

Dessutom har jag varit på följande nöjesfält och åkt alla deras bergbanor genom åren: Gröna lund. Furuvik i Gävle. Ölands och Eskilstunas djurparker. Skara Sommarland samt Rättviks sommarrodelbana. Inte att förglömma Tivoli i Köpenhamn och Bakkens tivoli strax norr om Danmarks huvudstad.

Flumeride, Kållerado och rodelbanan i Rättvik är ju egentligen inga bergodalbanor men ganska häftiga ändå.

Kärlekstunneln på Gröna Lund kan ibland bjuda på äventyr som i vissa fall kan bli livslånga.

Karuseller har däremot inte varit min grej, snurra runt åt ett och samma håll fixar inte jag. Det beror nog på att jag är tillräckligt snurrig förut.

Så nu får vi se… Den som väntar på nån som har gått behöver inte vänta längre.

Bli gärna gammal, men aldrig vuxen. För när människan slutar leka är inte livet värt att leva längre.

Å du… det är bättre att ha roligt i 70 år än tråkigt i 100!!!

Mitt motto här i livet har alltid varit:

DET ÄR ROLIGT ATT LEVA FÖR DÅ FÅR MAN SE HUR DET GÅR.

Äventyret Ullared är en helt annan historia å den kan du läsa om du följer länken här nedan.

NÄR KÄRRINGERA BLIR SOM GALNA.

Morsning från Mojje.