OLIKA FALLA ÖDETS LOTTER…

Efter fyrtio år som korvgubbe, mellan åren 1960-2000, kände jag att jag ville skriva om mitt händelserika liv.

Resultatet blev en bok på 600 sidor om mitt stolliga liv. Det var min första bok och vad ska en bok om en korvgubbes liv och leverne heta om inte:

FÖRSTA MOSBOKEN.

Jag lämnade manuset till flera förlag och fick många olika svar och en ”klapp på axeln” men med ordet tyvärr…

Nåväl, självförtroende har jag aldrig lidit brist på och envis som jag är så gav jag ut boken på eget bevåg. Jag lät trycka 3,300 böcker och har sålt slut på hela bibban. ”Inte illa pinkat av en trähäst”.

Det är inte så lätt att som okänd författare få bokförlagen att nappa på en utgivning. Även om jag som korvgubbe var världsberömd på hela Närkeslätten. Nej heter man inte Jan Guillou, Liza Marklund, Leif GW Persson, Camilla Läckberg eller som någon annan känd författare så är det tydligen kört.

Men skam den som ger sig, även de som numera är framgångsrika har en gång startat från scratch.

Sommaren 2002 blev jag med hund. Inledningen på den historien kan du läsa på min blogg om du klickar på länken längst ner på sidan. Den bekantskapen blev en bok på drygt 200 sidor. Inledningen har legat ute på min blogg i flera år. Jag har efterlyst en förläggare utan att någon nappat.

Jag såg på lokal-TV för ett tag sedan att författaren Håkan Nesser blivit utsedd till filosofie hedersdoktor vid Örebro universitet. I intervjun berättade han att han har skrivit ungefär trettio böcker genom åren och hösten 2016 släpper han ytterligare ett par böcker. Däribland en bok där han är ”spökskrivare” åt sin hund. Han håller på med att skriva de sista kapitlen i den boken.

Jag vill inte påstå att Håkan har snott min idé. Vi hade bara samma tanke och att han, till skillnad från mig, har förmånen att redan vara etablerat hos bokförlagen.

Hur som helst så är min bok redan färdigskriven sen många år så jag var i alla fall först.

Olika falla ödets lotter, en del får WC, andra potter.

Ja så är det… 

Jag tror, och det är min tanke, att förläggarna ser rent krasst ekonomiskt på saken och räknar kronor och ören.

Jaha, å varför gör jag inte likadant med ”Ruff-boken” som med ”Mosboken” och ger ut den på eget bevåg, kanske du tänker.

Nej även jag ser rent ekonomiskt på saken. Mosboken kostade mig i runda slängar 350,000 kr. Pengar som jag tjänade när jag sålde korvmojjen.

När jag ansåg att jag fått igen för mina utlägg hade jag ca 500 böcker kvar.

Det jag fick in på dessa böcker skänkte jag oavkortat till Barncancerfonden.

Visserligen hade jag kunnat satsa de pengarna på att ge ut ”Ruff-boken”. Men jag gjorde det för den goda sakens skull.

Som ”fattig” pensionär har jag inte de ekonomiska resurserna att själv ge ut boken.

Ett par månader efter att jag beslutat att skänka pengarna till Barncancerfonden fick jag veta att mitt yngsta barnbarn, då 9 år, drabbats av cancer.

En cancer som hon förde en ojämn kamp mot och som hon tyvärr förlorade efter 5 års kämpande.

Hon var en alltid glad och positiv tjej som tyvärr fick sluta sitt liv alldeles för tidigt.

Nu blev ju hon inte hjälpt av pengarna men jag hoppas att de kommer till nytta i den framtida forskningen.

Ruff-boken är ju som sagt klar och färdig för tryckning, så det är i princip bara att trycka på startknappen till tryckpressen och då skulle vi hinna före Håkan Nesser.

Dessutom vill man ju dela med sig av det man skriver och inte bara ha nåt att samla i byrålådan.

http://morgandeile.blogspot.se/p/jag-en-ulv-i-faraklader_6.html

Om någon förläggare nappar så är jag beredd att även denna gång skänka överskottet till Barncancerfonden.

BARNEN ÄR VÅR FRAMTID.

UTAN BARNEN FINNS DET INGEN FRAMTID!!!

SÅ MYCKET BÄTTRE.

2014 års gäng av: SÅ MYCKET BÄTTRE.

SÅ MYCKET BÄTTRE.

Det görs TV-såpor på allt numera. Det finns väl snart sagt ingen företeelse som går fri och helst ska dom agera som puckon och vara arga på varandra. Å ju mer förbannade dom är ju bättre tycks det vara:

”Arga Kocken”, ”Arga Snickar’n”, ”Arga Restaurangen”, osv… 

Sen har idioterna julafton i ”Sveriges Värsta Bilförare” och ”Lyxfällan”. 

Vi ska inte förglömma programmen om bönder, mammor och såna som samlar på allt eller skiter i att städa. ”Und so weiter”, som norsken sa när han var i Mjölby. 

Dessutom lever många på hoppet i ”Idol och ”Talang”. 

Åsså alla som pippar runt i ”Big Brother” eller ”Paradise Hotel” och va det nu heter. 

Listan kan bli hur lång som helst och jag har säkert glömt nämna en hel del. 

Jag personligen brukar väldigt sällan titta på såna program, men jag har en kompis som har en kompis som… 

Ång-TV 1950-tal.

…Ja och man har ju hört snacket på stan. 

Programmen kallas ju för såpor. Jag för min del tycker att det mesta är sopor och att det bör städas upp i utbudet, kanske med såpa. 

Så med dagens utbud och alla kanaler som är piskade att överträffa varandra för att få in maximalt med reklampengar undrar jag om det ändå inte var SÅ MYCKET BÄTTRE på ång-Tv:ns tid?! 

Kvällens entrévärd.

Jag för min del ägnar min tid till att vara aktiv i Lekebergs Revysällskap i Fjugesta. Nu är det inte, som namnet antyder, bara revy vi håller på med. 

Förutom revy så har vi körsång, spelar fars, musical och teater. Däremellan har vi temakvällar med föredrag, vetenskapspubar, filmkvällar, dansaftnar samt besök av olika inbjudna orkestrar och showgrupper. 

Dessutom så serveras det oftast nån typ av förtäring vid våra föreställningar. Allt från enklare fika till trerätters middagar, beroende på vilken typ av underhållning. Allt tillagat av vår duktig personal i vårt eget restaurangkök. Förutom allt detta har vi fullständiga rättigheter. 

DÄ NI… DET ÄR INTE KATTSKIT! 

Vi är ett härligt gäng som spänner över alla åldrar, från juniorer till seniorer. Och vi blandar och ger, alla får vara med.

Å är vi inte med på scenen i just den föreställningen kan vi vara med i servicegruppen och vara behjälpliga med att servera och ta hand om gästerna på bästa sätt.

Allt sker på frivillig basis, s.k. ideellt hobbyarbete. 

Och vi gör det med glädje för vi har SÅ JÄLKA KUL TILLSAMMANS! 

Om du vill kan du klicka på länken här nedan och går vidare till filmklipp så kan du kolla på över 300 hundra snuttar och även hela föreställningar ur vår repertoar. 

http://www.lekebergsrevyn.se/

I TV-programmet ”Så Mycket Bättre” som just nu sänds i TV4 där en salig blandning artister framför egna tolkningar av varandras hits. 

På nåt sätt tycker JAG att det skulle vara ganska förnedrande att utsättas för detta... 

Jag menar… 

Tänk dej själv att få lyssna på andra som framför DINA hårt framvärkta alster som 

DU har slitit med och till syvende och sist levererat som genom en tuff förlossning. Å dessutom gör dom det som programtiteln förtäljer, ”SÅ MYCKET BÄTTER”. 

Dessutom ska kvällens huvudperson se mäkta imponerad ut, rörd till tårar, berömma och säja att det var det vackraste, mest välljudande och absolut bästa framförande som gjorts av den låten, samtidigt som det svider i själ och hjärta av avund. 

Allt detta måste du som deltagare utsättas för och förnedras av för att det ska bli så bra TV som möjligt. Det står nämligen i det kontrakt som du har godkänt och skrivit under. 

Visst sjunger ”alla” artister varandras låtar och försöker överträffa varandra, visst är det så. Men att sitta med en närgången kamera mitt i nyllet och se salig ut måste vara pest och pina när man helst av allt vill krypa under bordet. 

Nåja, det kanske bara är min uppfattning?! 

Själv är jag också med i ett glatt gäng pensionärer från Karlskoga. Och visst sjunger och blandar vi många olika artisters låtar. Och vi gör det på vårat eget vis, och vi gör det med glädje och glimten i ögonvrån. 

Kristina Lugn som vi inte
är vana att se henne.

Här visar vi prov på en av låtarna som är med på våran första skiva där texten är skriven av en person som man normalt inte förknippar med låtskriveri, nämligen Kristina Lugn. Musiken är dock skriven av en av Sveriges mest kända musiker: Benny Andersson.

Om du först läser texten innan du lyssnar på sången så kanske du ändå förstår att det är Kristina som totat ihop texten.

Benny Andersson som vi
är vana att se honom.

Inte illa pinkat av en trähäst.

Nu mår jag mycket bättre.

(Text: Kristina Lugn / Musik: Benny Andersson)

Nu mår jag mycket bättre. Tack och lov att jag finns.

Se på mig jag är rasande bra. Ja, jag mår som en prins.

Vad vill du ha till middag? Kanske leverpastej?

Jag ska städa åt dig. När du faller för mig, mår du så mycket bättre.

Säg tack till var dag du får leva. Var glad att du är så normal.

Ditt blodtryck är lagom. Och dina sorger dom har dött av samvetskval.

Nu kommer jag och tar dig. Du blir glad må du tro

När jag satsar på lyxproduktion just där du brukar bo.

Va’ inte dum i huvet Det är stjärnklart ikväll.

Kom och åk är du snäll i min snygga rondell.

Sen mår du mycket bättre.

Min vän, jag ska vakta din oro. Jag är som ett tröstpris till dig.

Jag spritter av lycka. På filten som du bredde ut. Kom sov hos mig

Var har du lagt min mössa? Vill du leva med mig?

Å min blomma i midvintersnö låt mig handplocka dig.

Jag är så mycket bättre än jag vågade tro.

För min oro har flytt. När jag blev som förbytt blev jag så mycket bättre

Vi är så mycket bättre än vi nånsin förstått.

Se på oss vi mår äntligen bra. Och vi luktar så gott.

Nu ska vi fira bröllop det kom plötsligt minsann.

Du är varm, du är skön och ditt motsatta kön gör mig så mycket bättre.

Du är varm, du är skön och ditt motsatta kön gör mig så mycket bättre.

Nu mår jag mycket bättre. Tack och lov att jag finns

Se på mig jag är rasande bra. Ja, jag mår som en prins

Jag är så mycket bättre än jag vågade tro.

När min oro har flytt, när jag blev som förbytt, blev jag så mycket bättre. 

När min oro har flytt, när jag blev som förbytt, blev jag så mycket bättre.

Här kommer låten, så klicka på länken här nedan.

Jag säjer inte att vi gör det ”Så Mycket Bättre”, men vi gör det med själ och hjärta och glimten i ögat.

HÅLL TILLGODO OCH NJUT.

Mojje.

NU SKA VI SE… SA DEN BLINDE.

NU SKA VI SE… SA DEN BLINDE.

Ja det där är väl ett uttryck man har slängt ur sej då och då lite till mans, ja även kvinns för rättvisans skull, när man vill vara lite lustig.

Ingen som är seende kan egentligen förstå hur det är att vara synskadad. Visserligen har vi väl alla lekt blindbock som barn. Dessutom finns det tyvärr en hel del blindstyren ute i trafiken också.

Jag har sagt vid några tillfällen att om jag skulle drabbas av dövhet eller blindhet så skulle jag, om man får välja mellan två onda ting, hellre bli döv än blind.

Men visst, skulle jag bli totalt döv skulle jag tyvärr ändå inte bli av med alla ljud. Jag är drabbad av en svår tinnitus som tjuter i skallen dygnet runt utom när jag sover. Jag skulle vara jäkligt glad om det nån gång går att filtrera bort oljudet.

Men det lär väl aldrig hända inom min livstid. Så den dag jag ska ner twelve feet under kan jag återanvändas som sorkskrämma.

Som döv kan du tyvärr inte höra fågelkvitter och musik, men du kan ändå se allt det som händer omkring dej och du kan läsa tidningar, se på textade TV-program osv.

Sedan många år tillbaka samarbetar Lekebergs Revysällskap med HRF Hörselskadades förening i Lekeberg. På deras initiativ anordnar vi alltid några skrivtolkade föreställningar. Det innebär att hela manuset skrivs in och visas i två rader på en filmduk längst upp i taket ovanför scenen.

Men tänk vad mycket man skulle gå miste om som blind.

Att inte se våren gå i blomning, missa höstens alla färger, inte få se sina barn och barnbarn växa upp, inte kunna läsa eller se film och TV. You name it, som tysken sa. Ja listan kan bli hur lång som helst.

Det enda man skulle se vore ett enda stort svart mörker... om man ens skulle se det.

Å det värsta av allt, man kan inte gå på teater och se nån trevlig revy eller fars…

…Trodde du ja. Nu är det nämligen möjligt att göra just detta.

Å nu åter till rubriken: NU SKA VI SE… SA DEN BLINDE.

I årets fars ”STÖRTLOPP och FAMILJELYCKA” på Sparbanksbörsen i Fjugesta har vi

premiär för syntolkning. Initiativet har tagits av syntolken och eldsjälen Anita Karlsson från Karlskoga tillsammans med Synskadades Riksförbund Örebro län.

Syntolkning innebär att syntolken med ord målar upp de bilder som den synskadade annars går miste om och att detta förmedlas genom hörlurar. Här på Sparbanksbörsen sitter tolken uppe på läktaren. Den synskadade får också träffa skådespelarna före föreställningen och höra deras röster när dom presenterar rollfigurernas karaktärer, kläder och utseende. Dom har också möjlighet att få känna på skådespelarnas hår, kläder, kroppsbyggnad och ev. skäggväxt om dom vill.

Syntolken Anita Karlsson, en glad
pensionär som inte ligger på latsidan.

På genrepet var det ca 20 personer i publiken med olika grad av synskada. En del helt blinda.

När man står på scenen kan man säga att man själv är lätt synskadad eftersom man har starka strålkastare rakt i ögonen och ser inte längre än till scenkanten. Men man hör dom glada skratten som ett bevis på att publiken hänger med.

Jag talade med Anita dagen efter föreställningen. Hon berättade att alla hade haft en jätterolig kväll och ätit god mat. Hon hälsade också att skådespelarna artikulerade bra så att alla skämt gick fram.

Det känns bra, för vi i Lekebergs Revysällskap vill vara tillgängliga för alla.

TIPS: Att jobba som syntolk är ett framtidsyrke. Utbildningen bedrivs bara på ett ställe i Sverige, nämligen på Fellingsbro Folkhögskola i Västmanland Örebro Län. Man tar emot åtta elever/år. Man kan jobba som syntolk antingen på heltid eller hemma vid dator med att översätta filmer på DVD.

Man kan också, som Anita Karlsson, ha det som en ”hobbyverksamhet” att syntolka teaterföreställningar så att så många som möjligt ska ha möjligheten att få ta en kul tur och ”se” kultur.

Om du är intresserad av att lära dig syntolkning kan du läsa mera på:

http://www.fellingsbro.fhsk.se/

Morgan Deile.

(”Egon” 87, virrig gubbe i farsen.)

JAHA… DÄ VA DÄ DÄ!

JAHA… DÄ VA DÄ DÄ!

Jahaja, då var denna sommars semester slut och den första arbetsveckan är till ända. Ja inte min, men däremot min kära hustrus.

Hon är så lyckligt lottad att hon fortfarande får semester. Jag däremot min stackars krake har som pensionär förbrukat livets alla semesterdagar.

Nu ska ni inte tro att jag är bitter och bara går och väntar på den oundvikliga döden. Nä nä, inte jag inte. Visserligen är livet en sexuellt överförd sjukdom med 100 % dödlighet.

Jag tar vara på livets alla glädjeämnen så långt det nu går. Men visst säjer kroppen ifrån i vissa lägen men om bara sinnet är ungt så är det lugnt.

Ja lugnt och lugnt är väl kanske synd att säja. Förutom att jag är med i en sångkör och en grabb… öh… ja gubbklubb då… i Karlskoga så är jag scengångare i Lekebergsrevyn.

Nån bild på grabbklubben
har jag dessvärre inte.

Hitintills i år så har jag varit ordförande i ”Valfångst”.

Senare var jag gårdfarihandlaren i folklustspelet ”Larssons Station” som hade final för ett par veckor sedan.

Nästa vecka börjar vi repa en fars som heter: ”Störtlopp och Familjelycka”, premiär 25 oktober.

Dessutom har vi första rep den 16 september för nästa års första fars: ”Hemvärn och Påssjuka”, premiär 31 januari.

Där kanske det vore bra att vara lite schizofren eftersom jag repar och spelar två roller parallellt. Tur att jag har båda hjärnhalvorna i behåll. Dels så ska jag spela virrig gubbe i den ena å en minst sagt ännu virrigare gubbe i den andra farsen, så egentligen behöver jag bara vara mej själv.

”Alltnog och emedan” som gamle Valfrid Lindeman i Hasse Alfredssons skepnad brukar säja.

Det jag egentligen ville komma fram till var detta:

Jag har alltid velat utmana ödet i mångt och mycket. Bl.a. är jag väldigt förtjust i att åka Bergodalbanor, ju högre och häftigare desto bättre.

Jag var inte äldre än 8 år när jag första gången åkte gamla ”trä” som fanns på Liseberg under åren 1923 – 1987.

På Liseberg skulle jag åka allt, utom karusellerna. Berg och dalbanan stod högst på önskelistan. Jag hade aldrig åkt någon sådan tidigare, men det såg väldigt spännande ut. Det var den riktiga banan som var byggd i trä. Efter en del tvekan åkte jag.

Det ruskade och skramlade på vår färd mot toppen, men det var inget mot vad det gjorde när vagnarna började nerfärden. I mitten av tåget satt en bromsare på en ”traktorsits”, det enda han hade att hålla sig i var bromsspaken. Att han bara tordes? Det gnisslade när vagnarna bromsade in och stannade med ett väldigt ryck.

Jag kunde ha ropat: WAOW. (Men det ordet var ju inte uppfunnet än.) Det här är vad jag vill göra resten av mitt liv.

Sedan blev det en och annan tur i nämnda ordning: Super8 1966 – 1979. Flumeride 1973 -. Lisebergsloopen 1980 – 1995. Lisebergsbanan 1987 -. Hangover 1997 - 2002. Kållerado 1997 -. Balder 2003 -. Kanonen 2005 -. För att i år ha avrundat med HELIX.

Förra veckan tog jag och hustrun samt våra två ”sladdisar” och sonens sambo en tur till Liseberg och det var enbart för att vi skulle testa nyhetens behag i HELIX.

Ja nu åkte inte hustrun med i svängarna, hon höll sej kvar på marken och ladda upp inför nästa stora utmaning dagen efter, nämligen damernas nöjestempel: Gekås i Ullared.

Ska jag vara ärlig, å det ska jag, så var hustrun beredd att åka Kållerado. Hon köpte till och med biljetter, men... när vi närmade oss var det ingen kö och flottarna låg och flöt stilla och lugnt. Attraktionen stod stilla p.g.a strömavbrott.
Ja men det hade dom inte behövt upplysa om, i en fors ska vattnet strömma och det gjorde det inte, inte den allra lilla minsta krusning. Alltså var det strömavbrott. Klart som korvspad!

Sockersuget stillas.

Med stora förväntningar äntrade vi rulltrappan upp till Liseberget där stålmonstret hade sugit fast sina rötter i urberget för att stå stadigt och säkert. En skylt förkunnade att det var en väntetid på 1:10. Men va katten… vad gjorde det, för här ska det åkas!

Vi slussades runt, fram och tillbaka och upp och ner i fållorna. Varje gång vi rundade ett hörn trodde man att nu… NU… men icke sa Nicke. Vi tog tålmodigt ett steg i taget genom nya labyrinter medan högtalarna pumpade ut höga bastoner så att pulsen slog i takt med "musiken", 140 slag i minuten. (Hörselskydd rekommenderas.)

Men se, som i ett trollslag var vi framme vi stationen och tog plats och spändes fast så det inte fanns en chans att varken ångra sej eller ramla ur. Trots all förväntan var jag väldigt lugn och trygg inför åket. Jag hade planerat att filma hela åket med mobilen för att på så vis låta hustrun få en liten uppfattning av vad det rörde sej om. Dels ett åk framåt samt ett åk där jag filmade mej själv, ett s.k. selfisch, som är så populärt. Men stora plakat talade om att det var strängeligen förbjudet att ha lösa föremål med sej under åkturen p.g.a. skaderisken med tappade saker.

Dessutom fick jag den
stora äran att skaka
hand med Sten-Åke.

Vi satt ganska långt bak i tåget och plötsligt var det som om nån tryckte på en knapp så var det nån som tryckte på en knapp. Å piff sa det å huj vad vi for iväg som i ett huj. Det gick upp och det gick ner och det gick runt och det gick i spinn och det gick i skruv och det gick i lop och så gick det hit och så gick det dit och det gick upponer och neroupp och efter ett i mitt tycke tog det slut alldeles för fort.

Jag måste säja att från den platsen vi satt så såg man mest bara dom av skräck resta nackhåren på passagerarna framför om man inte kollade åt sidan.

LOOKI-LOOKI NO HANDS! Först Helix å sen Balder.
Sonen och hans tjej ville tydligen bara vara med på Helixbilden.
Att jag är så grön i ansiktet på högra bilden beror inte på att jag är illamående,
det är för att jag känner mej som Hulken.

Sonen och hans tjej åkte ”bara” en gång eftersom dom tyckte att väntetiden var för lång. Dotra mi var lika sugen som jag på att åka minst en gång till å då skulle vi sitta längst fram. Efter att vi åkte de andra attraktionerna i väntan på att kön förhoppningsvis skulle vara aningen kortare tog vi oss upp för att finna att denna gång var väntetiden 1:35. Men va fan… shit happens… vi är ju här för att åka Helix å Helix ska vi åka! Denna gången satt vi längst fram å det var en helt annan upplevelse. KAN REKOMMENDERAS Å DET VARMASTE! Naturligtvis åkte vi med händerna i luften! Å den här gången ropade jag både WAOW och JIIIHAAA!!!

Eftersom jag inte fick filma åket kommer här ett klipp från första provturen med HELIX.

En blöt en.

Jag värmde även upp med radiobilarna inför nästa dags trängsel och knuffande med kundvagnarna på Gekås. Å det gick så hett tillväga att jag fick svalka av mej i Flumeride.

När jag träffade min kära hustru 1987 var hon så tuff att hon åkte med i Flumeride och även i Lisebergsbanan, två gånger. På senare år har hon även hängt med i Kållerado och dessutom i Balder, trots att hon är höjdrädd, dä du. Hon blev nog smittad av min trygghet. Man ska inte tro att kvinnor lugnar ner sej med åren, dom bara sparar krafter till kommande utmaningar.

Å det måste jag säja, Helix är det häftigaste jag åkt hittills.

Jag hoppas att jag nån gång ska få ihop så mycket stålar att jag kan bjuda mina barn och barnbarn på en resa jorden runt och åka det värsta och det bästa som finns vad det gäller bergodalbanor.

Jag kanske skulle plocka fram alla ”gamla pengar” som vissa tror att jag har samlat på kistbotten sedan korvgubbetiden.

Eller så kanske jag ska köpa en och annan Triss-Lott, för plötsligt händer det…

…kanske?

Dessutom har jag varit på följande nöjesfält och åkt alla deras bergbanor genom åren: Gröna lund. Furuvik i Gävle. Ölands och Eskilstunas djurparker. Skara Sommarland samt Rättviks sommarrodelbana. Inte att förglömma Tivoli i Köpenhamn och Bakkens tivoli strax norr om Danmarks huvudstad.

Flumeride, Kållerado och rodelbanan i Rättvik är ju egentligen inga bergodalbanor men ganska häftiga ändå.

Kärlekstunneln på Gröna Lund kan ibland bjuda på äventyr som i vissa fall kan bli livslånga.

Karuseller har däremot inte varit min grej, snurra runt åt ett och samma håll fixar inte jag. Det beror nog på att jag är tillräckligt snurrig förut.

Så nu får vi se… Den som väntar på nån som har gått behöver inte vänta längre.

Bli gärna gammal, men aldrig vuxen. För när människan slutar leka är inte livet värt att leva längre.

Å du… det är bättre att ha roligt i 70 år än tråkigt i 100!!!

Mitt motto här i livet har alltid varit:

DET ÄR ROLIGT ATT LEVA FÖR DÅ FÅR MAN SE HUR DET GÅR.

Äventyret Ullared är en helt annan historia å den kan du läsa om du följer länken här nedan.

NÄR KÄRRINGERA BLIR SOM GALNA.

Morsning från Mojje.

INTE GRÅT, men däremot TANDAGNISSLAN.

 

Jag råkade bita bort ett liiitet hörn på en framtand i underkäken när jag gnavde på ett sånt där gott fläskkotlettben för ett tag sedan.

Naturligtvis slant tungan hela tiden mot det vassa hörnet.

Ja ja ja, tungan vänjer sej snart och får en liten valk, ungefär som en valk under foten efter en sko som skaver, tänkte jag.

Men icke sa Nicke.
Så fort jag öppnade truten, å det gör jag ganska ofta, så åkte tungan alltid ut och in och bättrade på skavet.

Tänk att en sån liten grej kan göra så jäkla ont.

Här gäller det att ta saken i egna händer. För inte fanken lägger man etthundrafemtioelva kronor på ett tandläkarbesök för en sån bagatell, tänkte Mojje.

Har man ett förråd fullt med diverse verktyg så finns det alltid nåt som går att använda.

Efter lite rotande i det organiserade kaoset som råder i mitt förråd samlade jag ihop några små filar i varierande grovlekar.

(En vacker dag när det regnar ska jag röja i förrådet… en gång för alla.)

Styrkt av beslutsamhet och mitt ekonomiskt tänkande sinnelag gick jag till handling.

Jag ställde mej framför spegeln i badrummet och provade först med den fil som var finast.

Jag filade lite försiktigt en stund, men när inget verkade hända tog jag till den grövsta filen.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Å se, efter en stund kändes det riktigt behagligt.

Visserligen skaver det fortfarande lite grann, men tungan måste ju få chansen att vila upp sej.

Å jag säjer som Emil i Lönneberga:

”På så vis sparde jag 25 öre”.

Mitt nya valspråk skall hädanefter vara:

SJÄLV ÄR BÄSTE DRÄNG.

Mojje.

ETT GÄNG GUBBAR.

Över denna bro vid Parbo mellan Björneborg och Degerfors
drog Karl XII:s likfärd fram.

Ett gäng gubbar.

Vi är ett gäng grab… öh… gubbar från Karlskoga som träffas och löser världens alla problem.

Vi är pigga och alerta och inte redo för nåt ålderdomshem.
När vi fikat, snackat och vänt ut och in på orden,
så blir livet så mycket bättre här på jorden.

Nu är vårens sista gubbträff här,

som betyder att sommar det är.

Vi knör oss in i bilen

och kör dom få milen

på slingrig väg genom obändig natur.

Vi lyss till gökens Ko-Ko när vi kliver ur.

Till Ulfs stuga i Parbo vi ställde färden,

och lyssnar till fåglarnas kvitter i träden.

Solen glittrar i björkarnas näver.

I bäcken bygger en otröttlig bäver.

Vi bjuds på kaffe, kokt på gammaldags vis,

på en gammal hederlig gjutjärnspis,

som har eldats röd med björkved.

Och härliga mackor fick vi med,

som bakats med kärlek och nymald råg.

Långt bort i fjärran hör vi ett tåg.

I fönstret surrar en envis fluga.

I bakgrunden tassar Ulfs fruga.

Vi skrattar och berättar gamla minnen,

som sätter sprätt på alla sinnen.

Det knäpper i spisen och brummar i röret.

Vi tar en rejäl klick av det gula smöret.

Ost, korv och skinka det bjuder han på,

tomater, gurka och paprika lika så.

Vi äter och njuter i naturens egen park,

som faktiskt också är historisk mark.

Jo det är sant, ja jag lovar.

Man kan ana klappret från hästars hovar.

Det gnisslar i hjulen, det luktar svett.

Det dammar från soldater på reträtt,

som här en gång drog fram,

mellan stenar och trädens stam.

Dom gick här över stenvalvsbro

på ömma fötter i sliten sko.

Vi förnimmer historiens vingslag från Karl XII:s likfärd.

Stort tack till dej Ulf, det är du värd!

Till hösten är vi åter på.

Med darr på rösten vi säjer som så:

Ha det gôtt och vi ses snart go vänner!

Men en liten tår i ögat vi känner.

Man vänder sej bort och kisar mot solen,

snörvlar lätt och skyller på pollen,

och säjer sen hurtigt, snart ses vi åter,

för en riktig karl står minsann inte och gråter.

TREVLIG SOMMAR GUBBAR!!!

Önskar Mojje.