DRÖMMAR OCH VISIONER.

Hej Hej! Mojje är här igen.

Mina stora intressen genom livet har varit tåg, flygplan, världsrymden och senare flickor.
Jag är inte bara en drömmare i vaket tillstånd. Jag drömmer ofta dom mest vansinniga drömmar när jag sover. Drömmar som jag inte kan förankra i verkligheten.
En sådan dröm var att jag spelade stråke i en orkester som hette:
Morgan and the Morganers.
Har du hört nått så tokigt? Jag menar inte namnet på orkestern. Det ligger rätt så fint i munnen. Nej, jag menar att spela stråke.
När jag tänker efter så vore det nog inte så dumt, det lät nämligen väldigt bra. Jag hade en stråke som jag svängde ungefär som en dirigent svänger sin taktpinne och precis som han framkallade jag musiken. Stråken var som en synthesizer som hade flera hundra instrument inom sig. När taglet vibrerade av svängningarna fick jag fram den vackraste musik som någonsin hörts. Jag fick stående ovationer och folk köade för att höra mig spela. Jag skulle tillomed ut på en världsomspännande turné.


FLYGDRÖMMARNA.

Mina flygdrömmar var drömmar. Jag drömde ofta att jag flög. Drömmarna började oftast med att jag var ute och gick. Jag gick som i slowmotion, men sedan blev stegen längre och längre. Snart trampade jag luft och svävade framåt flera meter innan jag tog mark. När jag fått upp farten slängde jag mig framåt, precis som om jag dök. Jag väntade bara på att jag skulle göra ett rejält magplask rätt i backen som en Jumbojet utan noshjul, men till min stora lycka sjönk jag bara sakta neråt. Då tog jag några ordentliga simtag i luften och vips så svävade jag uppåt. Jag seglade med uppvindarna mot molnen precis som en stor fågel. Jag kände mig fri och lycklig där jag svävade omkring i det blå.
Men säg den lycka som varar för evigt. Jag vaknade och kände stor besvikelse när jag förstod att det bara var en dröm. Den drömmen kom ofta igen. Vad den hade för betydelse finns det säkert någon som kan förklara.
Jag är ganska säker på att det är många av er som haft samma dröm.


FLYGPLANSKONSTRUKTÖREN.

Kan man inte flyga själv så får man bygga nått som kan flyga själv. Jag byggde flygplan i balsaträ som hade gummiband till motor. Dom var väldigt enkla men flög ganska bra. För att planet skulle kunna flyga fick man tvinna gummisnodden genom att snurra propellern baklänges. Det var ett evigt vevande.

När gummimotorplanen inte längre var roliga, köpte jag ett större plan som kunde utrustas med en s.k. jetexmotor. Det var en raketmotor som såg ut som en tub och laddades med bränsletabletter. En stubintråd sattes i ett litet hål i bakändan på motorn. När stubinen tänt bränslet sprutade eld ur det lilla hålet med stor kraft precis som på en riktig jetmotor.

Jag var väldigt sugen på att flyga, men först måste planet byggas färdigt. Det var ett spantbygge. Flygkroppen bestod av ribbor och vingarna av ribbor och spant. Alltihop kläddes med ett tunt "japanpapper" som limmades över spanten. Papperet fuktades med vatten så att det drog ihop sig och spändes när det torkade. För att papperet skulle bli hållbart lackade man det. Jag ville ha det snyggaste plan någon någonsin skådat så jag målade det i fina färger. Men jag var inte riktigt nöjd så jag målade om planet i en annan färg. Tillslut efter flera ommålningar var jag riktigt nöjd.
Efter att ha lagt ner många veckors arbete på mitt bygge skulle jag äntligen provflyga. Många av mina kompisar hade tittat på med avund i blicken när jag byggde planet.
När den stora dagen kom visste alla om att det var dags. Planet hade en vingbredd på en meter. Jag bar den stora färggranna skapelsen till den stora gräsmattan vid Eklunden. Det gick som ett lämmeltåg av både barn och vuxna efter mig som ville titta på. Jag gjorde motorn klar för start och tände stubinen. Det hördes ett sus av förväntan från dom täta åskådarleden.
Med ett öronbedövande vrål från jetexmotorn släppte jag iväg planet. Det var min lyckligaste dag, men med glädjetårar i ögonen var det svårt att se vart planet tog vägen. Jag spanade mot skyn men såg det inte någon stans. Hade det likt Ikaros flugit rätt in i solen, utan att jag hann se min stolta fågel? När jag besviken sänkte blicken fick jag syn på planet bara några meter från mina fötter. Det hade gått i backen som en järnklump. Men man skall ju inte misströsta, större flygplanskonstruktörer än jag har misslyckats. Och jag var ju i alla fall före min tid. Jag lyckades med nått som JAS-byggarna behövde ytterligare drygt fyrtio år till, för att klara av. Jag behövde minsann inte bygga in en massa elektronik och datorer i min skapelse för att åstadkomma en snygg kraschlandning. Nej jag använde bara massor av färg för att få den rätta tyngden.
Å jag säjer bara: Bröderna Wright lyckades heller inte första gången, så jag är i gott sällskap.

TÅGDRÖMMEN.

Mitt stora intresse för tåg har jag haft med mig genom livet. Jag har alltid drömt om en stor modelljärnväg i ett stort landskap med mycket räls och många tåg.
Att det går att förverkliga fanns det bevis för. Det sattes upp ett tält som innehöll ett stort, jag säger stort, och då menar jag ett riktigt stort tåglandskap på Hamnplan. Det var visning varje timma och kostade några kronor i entré. Det var en farbror med stinsmössa som satt vid ett stort kontrollbord och körde tågen. Han såg ut som en liten lycklig pojke när han berättade om alla tågen som åkte runt i landskapet. Som final körde han dom allihopa på en gång. Det var ett mirakel att det inte blev en enda stor kollision av alltihop. Jag spenderade säkert en hel veckolön på entrén och hoppades att han skulle lägga märke till mitt intresse. Det hade varit roligt att få vara med på en specialvisning och kanske få prova stinsmössan. Det hade inte varit fy skam att få köra tågen heller. Nu var intresset från dom stora pojkarna, eller rättare sagt, dom små leklystna farbröderna väldigt stort, så jag märktes tyvärr inte i mängden av tindrande ögon. Att han med stinsmössan såg så lycklig ut berodde säkert på att han fick betalt medan han lekte.
Det som skiljer dom stora pojkarna från dom små, är storleken på leksakens prislapp.


I HAD A DREAM…

Vad skall en avdankad korvgubbe som stått vid korvgrytan i 40 år syssla med i framtiden? För nått ska man kanske jobba med även i fortsättningen, men då skall det vara nått som inte är så slitigt. Tankar och idéer avlöste varandra både i vaket tillstånd och i drömmarna. Jag hade en gång en dröm som inte var så pjåkig. Jag drömde att jag inredde en stor amerikansk van med en svängd bardisk i jakaranda. Framför baren fanns det plats för åtta läderklädda barpallar. Bakom disken hade jag byggt in både fatölskylare ismaskin och ett fullsmockat kylskåp. På väggen trängdes allehanda flaskor i hyllorna och ovanför bardisken hängde glas i mängder. Dämpad belysning bidrog till en skön avslappad stämning och ur dolda högtalare strömmade härligt soft musik. I min dröm åkte jag runt i kvarteren och stannade till likt en hemglassbil så att törstande kunder kunde besöka min rullande bar för en stunds avkoppling. Precis som hemglassbilen spelade jag en välkänd trudelutt så att det hördes att jag var på gång. Valet av signaturmelodi var givet. Naturligtvis var det HELAN GÅR som skulle kalla till fest.

ENSAMMA I UNIVERSUM?

Jag har alltid varit fascinerad av världsrymden.Mitt intresse för himlens alla stjärnor började i väldigt unga år. Jag var inte många år när jag önskade mig en kärnskikare så att jag skulle kunna skika på kärnorna, (jag sa så) och dom som bodde där. Varför skulle vi vara ensamma i hela universum? Om man jämför våran galax med en sandlåda och att våran sol är ett sandkorn. Varför skulle då ett enda sand-korn bland alla andra, vara så beskaffat att bara det och inget annat, skulle kunna ha en planet som kan ha nån form av liv. Dessutom så finns det ju flera sandlådor (Jag menar naturligtvis galaxer.) i universum. Förresten så lever vi många gånger i en sandlåda. Åtminstone politiskt sett.

Vi kanske rent av lever i någons ”modelljärnväg”, som styrs av någon som i sin tur lever i någon annans ”modelljärnväg”, som i sin tur lever i …????????????????

Kanske Gud i själva verket är en liten pojke som leker med sitt modelljärnvägslandskap?

Allt det där hör forntiden till.
Därför vill jag bjuda på en lite modernare dröm.

FRAMTIDSDRÖMMAR.

Två pojkar och en flicka i 5-årsåldern stod på en balkong i övre Östermalm och tittade ner på gatan, där det stod det tre flotta bilar, en Porsche, en Ferrari och en Rolls Royce.
- När jag blir stor ska jag bli direktör och köpa en sån sa ena pojken och pekade på Porschen.
- När jag blir stor ska jag bli miljonär och skaffa en sån sa den andra killen och pekade på Ferrarin.
- När jag blir stor ska jag bli prostituerad sa flickan.
- Prostituerad, sa pojkarna, vad är det?

 Det vet jag inte men det är min syster och hon äger alla tre bilarna.

Ha det gôtt i sandlådan och glöm inte att titta ut i universum då och då,  för en dag kanske...Mojje.