MOJJE, CHEVAN, POLISER och GANGSTERS.

Upprinnelsen till dessa händelser började med ett polismord i Nyköping i juli 1966.

SVT tog upp fallet i Veckans Brott i tisdags.
Det året gjorde jag lumpen i flotta och låg på jagaren Gästrikland, just då stationerad i kungliga huvudstaden.

Folk gick man ur huse för att följa spaningarna efter Clark Olofsson och Gunnar Norgren. Småvägarna kring Stockholm var igenkorkade av nyfikna åskådare. Inte fanken tänkte dom på att dom kunde hamna mitt i kulregnet.
Det var som en enda stor pic-nic.

Jakten blev ett folknöje – myten Clark var född.

HÄR MÖRDADES RAGNAR SANDAHL.
Gunnar Norgren och två poliser under rekonstruktionen av mordet på Ragnar Sandahl. Polisen längst till höger föreställer Clark Olofsson, beväpnad med kofot. Norgren har kpisten skjutklar.

Detta är ett foto från rekonstruktionen.






BRÅTTOM TILL BÅTEN.

Jag ägde en Chevrolet Impala, 2-dörrars Hard Top 1964.
Det hela började med att jag var ute och åkte lite på måfå när en tjej vinkade in mig till kanten. Hon undrade om jag ville skjutsa henne hem. Jag har alltid varit en damernas riddersman, eftersom jag inte hade något speciellt för mig så ställde jag upp.

Hon hette Annika och bodde i Handen, som ligger nästan ute vid Berga Örlogsskolor. Egentligen så hade hon inte så vansinnigt bråttom hem, hon var nog mest sugen att få åka i en fin bil. Vi åkte gata upp och gata ner. Hon var väldigt trevlig och vi pratade om allt och inget.
Så småningom drog vi oss mot hennes hemtrakter. Vi hade blivit ganska förtjusta i varandra, vi satt och tjusade, inte i månskenet, skenet från en gatlampa fick duga. Tiden gick men jag gjorde mig ingen brådska, båten låg ju så nära.

Innan vi skildes åt hade jag och Annika bestämt att vi skulle gå på cirkus senare i veckan. Efter en och annan och kanske tretiofyra godnattpussar åkte jag mot Berga. Jag måste ha blivit rejält kärleksberusad, men plötsligt blev jag spiknykter.
Båten låg ju inte längre vid Berga, den låg sedan ett par dagar bakom Nordiska museet vid Djurgårdsbron. Nu brann det i knutarna. Jag hade ingen nattpermis så nu det gällde att stå på.
Jag gjorde en handbromsvändning och trampade gasen i botten. Motorn mullrade och Chevan var lika snabb som en Impalaantilop. Nu var det en kamp mot klockan, men med den farten jag hade skulle jag hinna fram med minsta möjliga marginal.
Jag kom in till Skanstull och hade Götgatan med alla stoppljus framför mig. Jag hade turen att hamna i en grön våg så det flöt bara på. Men det är ju klart, en flottist ska ju ha flyt. Tur att jag hittade ganska bra i huvudstan, annars hade jag lätt kört bort mig i Slussens alla vindlingar.
När jag kom ut på Skeppsbron hörde jag sirener bakom mig. När jag tittade i backspegeln såg jag ett par rödljus från en polisbil. Det var tydligen mig dom var ute efter. Jag fortsatte i samma tempo medan tankarna snurrade i huvudet.
Här hade jag gjort allt för att slippa flottans finka, och var istället på väg att köra mig rakt in i en cell på Långholmen. Jag rundade Kungliga Slottet på två hjul, vidare över Norrbro. När dom fortfarande hängde som blodiglar i röven, tvärbromsade jag utanför Operan så att asfalten skrynklade ihop sig.
Jag hoppade ur bilen och sprang, inte därifrån. Nej, jag sprang fram till polisbilen, som knappt hunnit stanna. Jag vevade med armarna och ropade:
– Faan i helvete, nu kommer jag försent till båten! Nu får jag buren för det här! Helvetes alla djävlar! Å inte gör det saken bättre att ni stoppar mig nu också! Jag blev stoppad i en kontroll i Farsta! Dom skulle kolla hela jävla bilen, fastän jag talade om att jag hade bråttom till båten!
– Var det en sån här bil? frågade han lika uppskruvad som jag var, och pekade på Valianten.
– Nej det var en sån där jävla Amazon! Skrek jag.
Jag visste sen tidigare att länstrafikgruppen, den som hade hand om fordonskontrollerna, åkte Volvo Amazon. Jag svarade rätt, för han kontrade med frågan.
– Har du körkort?
– Ja, det har jag!
– Kör då, men kör inte så fort!
– TACK SKA DU HA! ropade jag över axeln, medan jag rusade tillbaka och hoppade in i Chevan. Jag drog iväg med en rivstart, bara för att det skulle se trovärdigt ut, men höll bara lite högre fart än tillåtet. Poliserna hängde på för att kolla att jag verkligen åkte till båten.
När jag parkerade på Djurgården och rusade mot jagaren, höjde vi händerna i luften som om vi hade en tyst överenskommelse. Dom hade i och för sig inte haft nån anledning att tvivla på mig, jag hade ju flottans permissionskläder på mig. Dessutom låg Gästrikland vid Djurgården.
Även poliser är mänskliga, trots att dom inte alltid är välkomna där dom griper in.
Vad kan man lära av detta? Jo, att anfall är bästa försvar.
Hur gick det då med cirkusbesöket? Det skall jag berätta om i nästa stycke.



NÄR JAG BLEV FÖRVÄXLAD MED CLARK OLOFSSON.

Clark Olofsson behöver väl ingen närmare presentation. Han och Gunnar Norgren var på rymmen. Dom hade varit synliga i Stockholmstrakten. Norgren blev gripen ganska snart men jakten på Clark Olofsson pågick på flera platser runt Stockholm och även i Göteborg i ett par månader. Vad har då jag med detta att göra?
Det började på jagaren Gästrikland som nu åter låg vid Berga. Det var en fredag förmiddag. Vi skulle ha ett gäng riksdagsgubbar på lunch i Gunrummet. Vi började direkt efter frukosten med att ställa allt i ordning. Med vita dukar, finaste porslinet, kandelabrar och lull-lull.
STOR PANIK!!! Det fanns inga rena dukar på fartyget!!! Det gick inte att uppbringa den minsta lilla duk på hela Berga Örlogsskola. Hur skulle det nu gå med anslagen till flottan om inte regeringsmedlemmarna fick sitta vid bord med rena dukar???
Vem fanns då som en räddande ängel. Jo jag naturligtvis! Jag erbjöd mig att åka in till flottans förråd på Kastellholmen som ligger mitt i Stockholms Ström. Jag tänkte förstås inte göra det helt gratis, jag har alltid varit affärsmässig. Jag blev lovad fyra fredagar extra permis, med början direkt efter regeringslunchen.
Eftersom jag var ute på tjänsteförrättning brydde jag mig inte om att byta om. Flottans blåställ ser ut som vilka anstaltskläder som helst. Dessutom hade jag tre dagars skäggstubb.
Strax utanför grindarna till Berga stod det en civilklädd kille och liftade. Han fick åka med in till Stockholm där jag släppte av honom på Götgatan utanför Skatteskrapan, innan jag fortsatte in till Kastellholmen.
Jag fick ut rena dukar från förrådet och ställde kosan mot båten. Efter ett lätt uppdrag och en väl genomförd regeringslunch utan missöden, gjorde jag mig i ordning för permis. Det var den fredagen jag och Annika skulle gå på cirkus. Jag skulle plocka upp henne på Hornsgatan på Söder, i närheten av hennes arbetsplats.
Jag hade alltid mina civila kläder i bakluckan. Jag stannade i en skogsbacke och böt om. Jag var ute i god tid och tänkte klippa mig innan jag hämtade Annika. Men först skulle jag köpa cirkusbiljetter så att vi inte skulle bli utan.
Vid Stockholms stadion, innan jag hann fram till cirkusen, blev jag stoppad i en vägspärr. Det var två polisbilar som körde fram och blockerade min färdväg. Samtidigt körde det upp en bil på var sida om mig och slutligen en som stannade precis bakom min bil.
Allt gick så himla fort att jag inte hann reagera innan jag var omringad av poliser med dragna pistoler. Jag fick hålla händerna synliga medan jag klev ur. Dom genomsökte mina kläder innan jag blev överflyttad till ena polisbilen. Jag fick legitimera mig. Sen inleddes ett kortare förhör om vad jag hade gjort under dagen. Jag berättade att jag hade varit ombord på Jagaren Gästrikland.
– Är det din bil, och var har du haft den?
– Ja, den är min, och den har stått på Berga Örlogsskola.
– Har du haft den utlånad?
– Nej, svarade jag.

Då blev jag införd till polisstationen för ett mer ingående förhör.
– Din bil har varit synlig på Götgatan på förmiddagen där en orakad mansperson i anstaltskläder släppt av en passagerare som hade en stor bag. Vad har du att säga om det?
Då först kom jag ihåg att jag varit i stan och hämtat dukarna.
– Varför sa du inte det förut, skyddar du nån?
Jag förklarade så gott jag kunde. Dom ställde hela tiden nya frågor utan att förklara varför. Sen kom samma frågor igen flera gånger. Det var väl för att se om jag ändrade i berättelsen.
Dom kom så småningom i kontakt med vakthavande befäl på Gästrikland som bekräftade min berättelse. Jag släpptes med en ursäkt och en förklaring: Det var nån som sett Clark Olofsson släppa av en annan skum typ på Götgatan på förmiddagen.
Gripandet och förhöret hade tagit flera timmar och det var bara att inse att det inte skulle vara nån ide att försöka få tag i några cirkusbiljetter. Jag skulle ha hämtat upp Annika för länge sedan. Vi sågs aldrig mer. Jag hade varken hennes adress, telefonnummer eller efternamn. Allt jag visste var att hon hette Annika.
Visserligen visste jag i vilket bostadsområde hon bodde, men att leta efter en person utan efternamn i ett hus med sex uppgångar och säkert tretton våningar i varje var dömt att misslyckas. Likaså att försöka hitta henne på jobbet eftersom jag inte visste var hon arbetade. Jag är ganska övertygad om att det var fredagen den 13:e den dagen!
Hennes tanke var säkert:
Ännu en sjöman som inte kan gå iland, utan bara seglar vidare...
... Varthän?
Tja säj det...
... Nya hamnar, nya famnar...
Alltihop mynnar ut i ett enda stort FRÅGETECKEN!



NÄR ”SVARTEN” STAL CHEVAN.

Min Cheva Impala som jag sålde efter något år hade köpts av brandmannen Lars-Enoch Pettersson, som jobbade i Örebro men bodde i Kumla.
När han passerade Kumlafängelset mötte han en sopbil som styrde rakt mot honom. Hans första tanke var att sopgubben hade blivit sjuk och inte hade kontroll på sopbilen. Sopbilen stannade med skrikande bromsar strax framför honom. Lars-Enoch gick ur för att kolla hur sopgubben mådde.

Året var 1973 då Lars-Inge ”Svarten” Svartenbrandt, Bo ”Bosse Dynamit” Wickman, Nils ”Nisse Pistol” Nilsson och Björn Åkerdal hoppade ur sopbilen och snodde Chevan. Dom hade övermannat sopgubben, när han skulle tömma soporna inne på anstalten, och kört sopbilen rakt genom grindarna.
Nu ville dom åka mer ståndsmässigt, då passade tydligen Chevan bra.
Det gick storlarm direkt efter rymningen. Polisen var hack i häl på rymlingarna. Jag hörde allt på polisradion och kunde följa hur jakten gick på både stora och små vägar.
Rymlingarna sket i hur dom behandlade bilen, den användes till murbräcka när dom forcerade flera vägspärrar. Jakten pågick i ca en timme innan färden tog slut mitt inne i ett villaområde. Dom hade plöjt fram som med en stridsvagn över stock och sten. Tillslut hade den en gång mycket fina bil gjort sitt och såg mer eller mindre ut som en skrorbil.

Jag pratade senare med Lars Enoch och han berättade vilka svårigheter han hade med försäkringsbolaget att få ut ersättning för bilens rätta värde.

FÖRLORADE VACKRA FLICKOR OCH TJUSIGA BILAR SÄTTER DJUPA SÅR I SJÄLEN.

FÖRBANNADE JÄVLA BOVAR OCH BANDITER!!!

MOJJE.