MARS ATTACKS.

UFON ÖVER STAN.

Nyårsafton nittonhundrasjuttionånting. Exakt årtal är jag lite osäker på. Karin och jag hade i alla fall jobbat i korvmojjen, vi stängde 03:00. Det hade inte varit så mycket kunder på slutet, så vi kunde lämna kiosken ganska snart. Jag skulle som vanligt lämna kassan i serviceboxen. Karin bodde strax bredvid kiosken men följde med i bilen eftersom jag skulle åka förbi hennes bostad på hemvägen.
När vi passerat Eyravallen hade vi rakan upp mot stan framför oss. Plötsligt såg jag en stor ljuspunkt komma fram bakom siluetten av husen på Drottninggatan. Jag hann precis säga:
– Titta där är det nån som har nyårsraketer kvar.
Raketen exploderade inte. Till min förvåning kom det fram ett ljus till, och ett till. Tillsammans var det ca åtta stycken. Vi tittade frågande på varandra. Jag stannade och klev ur bilen.
Jag ropade till en kille som gick på trottoaren att han skulle kolla på himlen så skulle han få se nått fantastiskt. Men han hade alldeles för mycket nyår i kroppen för att reagera.
Ljusskenet var trots alla gatlampor lika starkt som polstjärnan en mörk vinter-natt i skogen. Det var ett klart vitt fast sken. Det hördes inget ljud från föremålen, allt var tyst och stilla. Dom flög lika fort men inte i nån ordnad formation. Dom flög både efter och bredvid varandra. Det gick att avgöra på grund av att dom som kom sist flög om dom som var före. Ett föremål som befinner sig närmre verkar flyga fortare än ett som är längre bort när dom flyger bredvid varandra.
Jag hoppade in i bilen och gjorde en rallarsväng och försökte följa efter, men dom flög så fort att jag inte hade en chans att hänga på. Dom försvann bakom skogen vid Brickebacken.
Det här var en stor sensation som jag ville dela med mig till omvärlden. Jag åkte till Nerikes Allehanda och kände på porten i hopp om att den var öppen och att det åtminstone skulle vara en nattredaktör i tjänst. Nejdå, nyårsfirande var tydligen något heligt, där inget av intresse kunde hända.
När jag kom hem försökte jag komma i kontakt med både Expressen och Aftonbladet utan resultat.

Några dagar senare stod det i alla fall i flera tidningar att föremålen hade siktats på olika ställen i en bana från Norge, snett över Svealand och vidare ner över Polen.


ENSAMMA I UNIVERSUM?

Jag har alltid varit fascinerad av världsrymden. Mitt intresse för himlens alla stjärnor började i väldigt unga år. Jag var inte många år när jag önskade mig en kärn-skikare så att jag skulle kunna skika på kärnorna, (Jag sa så.) och dom som bodde där.
Varför skulle vi vara ensamma i hela universum? Om man jämför våran galax med en sandlåda och att våran sol är ett sandkorn. Varför skulle då ett enda sandkorn bland alla andra, vara så beskaffat att bara det och inget annat, skulle kunna ha en planet som kan ha nån form av liv. Dessutom så finns det ju flera sandlådor (Jag menar naturligtvis galaxer.) i universum.
Förresten så lever vi många gånger i en sandlåda. Åtminstone politiskt sett.

Vi kanske rent av lever i någons ”modelljärnväg”, som styrs av någon som i sin tur lever i någon annans ”modelljärnväg”, som i sin tur lever i …????????????????
Kanske Gud i själva verket är en liten pojke som leker med sitt modelljärnvägs-landskap?


UFO’N FINNS!

En söndagskväll när vi var på väg från stugan till stan frågade Sussi:
– Vad är det där för nått?
– Vadå? frågade jag.
– Det där som lyser på himlen.
Vi var på den slingrande smala vägen mellan skogen och Ekers kyrka. Det var mörkt och fuktigt. Vi fick dessutom flera möten. Dom mötande bilarnas strålkastare blänkte i den våtsvarta asfalten, så av ren säkerhet kunde jag inte titta åt det håll hon pekade. Jag frågade vad det var hon såg?
– Det är nått långt som det lyser om.
– Det är nog ett flygplan.
Hon var envis och sa att det var något annat, något konstigt.
– Titta så får du se! sa hon upphetsat.
Jag försökte kasta en snabb blick åt sidan men hann inte uppfatta nånting. Mariana som satt på fel sida såg inte nått hon heller.
– Det är säkert inget konstigt med det. sa jag och lät säkert som en besserwisser i hennes öron. (Det är ju allom känt att pappor alltid vet bäst.)
– Det är visst nått konstigt! sa hon trumpet.
Sen blev det inget mer sagt om den saken.

– Du pappa som säger att pappor vet och kan allt, kanske kan tala om vem som uppfann telefonen?
– Det var Alexander Graham Bell, min son.
– Men om nu pappor är så duktiga, varför uppfann då inte Alexanders pappa telefonen???

Först uppfann Bell telefonen, sedan skapade Gud kvinnan så att någon använde den.

Några dagar senare fick jag en smärre chock när jag öppnade morgontidningen. Det var flera personer som hade sett ett avlångt föremål på lördagskvällen. Det hade synts i samma väderstreck som Sussi pekade åt. Föremålet hade runda fönster som det stråla-de olikfärgat ljus ifrån. Tidningens tecknare hade gjort en bild av föremålet efter ögonvittnenas anvisningar. Jag visade tidningen för Mariana och frågade om Sussi möjligtvis tittat i tidningen denna dag?
– Nejdå, det har jag inte gjort.
När Sussi kom hem från skolan frågade jag om fröken eller om nån skolkamrat berättat något speciellt under dagen?
– Nej.
– Har du tittat i nån tidning idag?
– Nej.
– Kommer du ihåg vad du såg när vi åkte från landet i söndags?
– Jadå!
– Tror du att du kan rita av vad du såg? sa jag och lade fram penna och papper.
Hon tog pennan och ritade. När hon var klar tog jag fram tidningen och jämförde. Jag svär vid den helige ande att teckningarna nästan var identiska! Sussi sa besviket att det var ingen som trott på henne. Jag svarade att jag inte hade haft någon möjlighet att titta eftersom jag körde men att jag gärna skulle vilja ha sett detsamma som hon.

Jag spanar ofta mot himlen när det är stjärnklart och önskar arr jag har turen att se något annorlunda. Det händer att jag stannar bilen, när det är som mörkast, för att ta en titt mot evigheten.
Vem vet? En dag kanske...

NU ÄR DOM HÄR!!!

Den senaste tiden har jag märkt att dom är här och dom blir bara fler och fler...
Ja dom gröna gubbarna alltså. Först såg jag bara nån enstaka, men den sista tiden tycker jag att dom dyker upp vartåt jag än tittar. Dom försöker smälta in i stadsbilden, precis som Fantomen som går omkring på gatorna som en vanlig man. Dom nästlar sej in i många yrkesgrupper för att dom inte ska märkas. Inte undra på att det är arbetslöshet. Å dom är snabba dom jävlarna. När jag hivar upp kameran och ska fotografera dom vänder dom bort eller döljer ansiktet. Om dom nu har nåt? Precis som kackerlackor slinker dom undan.

Men jag har kommit på hur det ligger till och jag har en plan...

Under tiden, medan jag verkställer planen visar jag lite bilder på några som jag lyckats fota i smyg innan dom har hunnit göra sej osynliga. Bara så du ska inse att det är fara på färde och att det är läge att se upp!

Å var bor då dessa gröningar?

Jo förstår du, det har jag kommit på.

DOM BOR I KARLSKOGA!!!

Och parabolantenn har dom också så att dom kan hålla kontakten med Mars!

Så nu vet du vad vi kan förvänta oss om jag inte får stopp på invasionen.

Förresten så råkade jag på några av deras kvinnor igår när jag var på Konsum, å skam å säjanes så såg dom riktigt skapliga ut, ja som riktigt söta, vad säjer man, Marsipaner kanske?!

Det kanske inte skulle skada med lite uppblandning, inavel är aldrig bra för mänsklighetens överlevnad!
Tål att tänka på, ska be om deras telefonnummer nästa gång jag träffar på dom.


PHONE HOME.

Kom att tänka på en historia jag hörde för länge sen.

Ett flygande tefat landade på plattan utanför en bensinmack, marsianen tittade på bensinpumparna och  rapporterade hem:
- Jordgubbarna verkar sitta fast i marken, dom har fyra meter långa penisar som dom har i öronen tills honorna rullar fram för att bli befruktade. Hannarna stoppar då in penisen i honornas könsorgan och tömmer ca femtio liter sädesvätska i honorna.

ORGASMERA MERA!!!
Mojje.