TRÄBEN och COMEBACK.

Schhh... Säj inget... Låtsas som ingenting... men det är jag, Ruffe. Jag är lite undercover som man säjer när man inte vill visa sitt rätta jag. Det är ganska skämmigt det jag ska berätta om nu. Det har legat innom mej som en stor finne som måste klämmas ut.
Lova att inte skratta, för mej är det en stor lättnad att äntligen få dela med sej av allt det onda.


TRÄBEN
Alltsedan kullagret trillade ner i kulpåsen har jag lyft på benet när jag pinkar. Men sen en tid tillbaka skuttar jag ofta på tre ben.
Husse har uppmärksammat det här och undersökt tassen flera gånger, ifall jag skulle ha trampat på nått vasst. Han har klämt och vickat på benet utan att hitta nått fel.
Vofför jag gör på detta viset för har jag ingen aning om, det har bara blivit så. I och för sej så är det väldigt praktiskt, jag är i färdigställning och pinkeberedd på sekunden.
Det kanske började den dagen jag och Husse mötte en trebent gubbe.
Husse som anade vad det var för tankar som snurrade i mitt huvud, förklarade:
— Han är inte trebent, han har en krycka.
— Vad är en krycka å vad är den gjord av? undrade jag undrande.
— Den är gjord av trä å den har han som ett stöd, förklarade han stöddigt
— Att vara trebent eller träbent är väl nästan samma sak. Du Husse behöver ju inget extrastöd, jag är ju ditt stöd i livet. Förresten så skulle han kunna få byta pinnen mot mitt gummiben, då skulle han få mer svikt i stegen. Tror du gubben går med på det om jag frågar?
— Nej det gör han inte, han har ont i benet, det är därför han har den. Förresten ska vi ta å ringa till veterinären så att dom får kolla hur det egentligen är med ditt ben. Du har kanske spelat för mycket fotboll? Jag tror att vi ska lägga undan bollen ett tag.
Nu ska jag berätta hur långt ”ett tag” är.
Två dagar senare sa min glömska Husse:
— Varför spelar du inte fotboll nu för tiden? Har du blivit en lat tonåring? Nej ut å rör på dej, det är bara nyttigt! sa han och gav mej bollen.
— Jaha, å vofför sparkar inte du boll då??? sa jag till min döve Husse.

Tre veckor senare åkte Husse och jag till Örebro. Vi var ute i god tid innan veterinärbesöket. Vi uträttade en del viktiga saker före. Det allra viktigaste var att få nått gott i magen. Eftersom Husse är lite korvtokig brukar jag också få korv vid såna tillfällen.
Husse stannade till vid sin ”gamla korvmojj”. Den som han sålde nåra år innan jag kom in i hans liv. Det finns bara ett namn på en som gör en sån stollig handling:
TOKFAN!!!
Gjort är gjort, och sålt är sålt, och kommer aldrig mer igen.
Nåväl, han bjöd mej på två kokkorvar. Bara sôggel, ingen konstig utfyllnad som bröd eller andra onödigheter.
Själv tog han en Specialbricka med massor av olika onödigheter på.
Redan när vi parkerade utanför veterinären fick jag en konstig känsla i magen. Det molade och bubblade. Att det inte berodde på korven är jag övertygad om, för det var prima vara.
Det låg en doft av oro och rädsla i luften, men även ett uns av tillförsikt och hopp.
Inne i väntrummet väntade både hundar och katter på behandling. Här var stridsyxan mellan hund och katt nedgrävd och rasgränsen bortsopad. Sympatin låg som ett mjukt täcke över patienterna. Hussar och mattar tröstade så gott dom kunde.
En och en kallades in. Vi behövde inte sitta så länge innan jag blev uppropad. Jag var nervös men ändå nyfiken på vad som komma skulle. Jag skulle gå in men kom inte ur fläcken, jag var alldeles stel och benen var som fastlimmade i golvet. Husse lyfte opp och bar mej till undersökningsrummet.
Veterinärskan frågade Husse vad det var för fel på mej?
— Han har fel på benet.
— Jag kan se det. Är han stelopererad?
— Nejdå, han är bara stel av skräck. Han går på tre ben.
Orolig och nervös som jag var tyckte jag att han sa att jag går på träben.
— Hörru Husse, än har jag inte sett röken av dom där styltorna du lovade att du skulle göra åt mej.
Veterinärskan hörde tydligen vad han sa för hon började titta och klämma och dra och böja på både ryggen och bakbenen.
— Jag kan inte hitta nått som är fel, men för säkerhets skull ska vi röntga hans höfter. Han ska få en spruta så att han somnar. Det går inte att röntga honom om han inte är avslappnad, sa hon och gav mej en spruta i nacken.
Såja nu somnar han snart. Det kan hända att han blir lite illamående. Jag kommer tillbaka om en liten stund.
Genast började rummet och Hussarna snurra allt fortare och fortare.
— Stoppa jorden, eller åtminstone britsen, jag vill stiga av.
Jag mådde så illa att jag inte kunde hindra den sista måltidens snabba rusning från dom inre organen. Det var som att vända utåin på sej själv.
— Hoppsan Kerstin! sa Husse, samtidigt som han rev av en stor bit från pappersrullen för att torka opp.
Snabbt som en vessla slickade jag opp ”pizzan”, för här får inget förfaras.
— VA GÖR DU? sa Husse förvånat. Äter du opp spyan?
— Det gick bra, det var ju korv, sa jag och började försvinna ut i mörkret.
Under tiden kom veterinärskan tillbaka med en munkorg som hon trädde över min nos och förklarade för Husse.
— Dom kan få hallucinationer av bedövningssprutan och hugga, så för säkerhets skull… var det sista jag hörde innan jag försvann ut i evigheten.
Och visst hade hon rätt, jag hade konstiga syner, och jag högg vilt efter dansande saftiga köttben och helstekta grisar.

Hon röntgade mej utan att finna nått som var galet. Jag skulle ändå få inflammationshämmande piller, för säkerhets skull. Sen fick vi en återbesökstid.
När jag kom ut ur undersökningsrummet skulle nästa patient in. Det var en stor St. Bernhardshund som totalvägrade. Dom drog och dom sköt på, men i hundan att dom fick honom ur fläcken.
Då kunde min lustigkurre till Husse inte hålla truten:
— Sätt rullskridskor på’n.

Efter veterinärbesöket konstaterade i alla fall jag att det enda som är galet med mej är min stolliga Husse! Ja, han är rent av blarrig. Vissa dagar kan jag sälja honom billigt. Får jag 50 öre för’n så ä han din. Tänk vad jag får skämmas jämt. Han borde in på nån sorts uppfostringsanstalt. Men det är i alla fall tur att han blev som han blev när kan inte blev som han skulle.
Så var dä dä där med medicinen. När vi kom hem försökte Husse lura i mej pillren genom att kalla dom för godis.
Kyss mej i aschlet så får du en go puss, tänkte jag. Skulle jag ta ett av dom där pillren skulle jag få samma smak i mun som du skulle ha efter den kyssen.
Men Husse är inte dum på det viset. Han mosade pillren till atomer och ka-mouflerade den äckliga medicinen i hackkorv. Å hackkorv har jag aldrig kunnat motstå.


MIN COMEBACK
Efter tre veckor var jag återlämnad till veterinären.
Var det pant på mej så att jag skulle returneras som en urdrucken colaburk?
Var jag tom och innehållslös?
Var jag förbrukad?
Var jag slut som människa?
Skulle jag ta ner skylten?
Har jag satt min sista potatis?
Skulle jag kasta in handduken?
Har sista tåget gått?
Är matchen slut?
Har korvmojjen gått i konkurs?
Var det dags att kila om hörnet?
Skulle jag bita i gräset?
Ska jag lämna dom sälla jaktmarkerna?
Har jag fått fukt på stubinen?
Har jag svalt sista tuggan?
Är det nu jag ska trilla av pinn?
Är det dags för råttorna att lämna skeppet?
Har proppen gått?
Har jag soppatorsk?
Är det dags att skyffla kol?
Har jag missat sista bussen?
Har jag släpp min sista brakskit?
Var det dags att vända nosen i vädret?
Är det dags att hala flaggan?
Har gökklockan stannat?
Ska jag kola vippen?
Har gonggongen gått för sista ronden?
Är flyget inställt?
Är det dags att raderas?
Har jag fått körförbud?
Står det error på skärmen?
Snubblade jag på mållinjen?
Har jag inte betalat elräkningen?
Har jag spillt ut fredagsgroggen?
Är jag inne i återvändsgränden?
Har ändan gått i baklås?
Har skutan gått på grund?
Har bildröret pajat?
Har jag fastnat i tullen?
Har jag sålt korven och tappat pengarna?
Har snuten hämtatapparaten?
Är åkpasset ogiltigt?
Har jag pissat sista slatten?
Har Fantomens mjölk surnat?
Har jag satt på min sista brud???

…Javisstja — jag har ju inte ens fått göra det!
Jag ska alltså få kila vidare obegagnad, utan att ha fått sätta på en enda löptik?
Ska jag sluta som ett benrangel utan att själv ha fått tagit en enda liten tugga på ett ben? JÄMMER OCH ELÄNDE — BOMBER OCH GRANATER — ÄRTSOPPA OCH KULSPRUTOR!
Husse såg att det snurrade i mitt huvud och att jag var orolig.
— Du behöver inte vara rädd grabben, det ordnar sig, vi ska bara kolla hur det är med ditt ben!
— Vilket ben? Jag har då aldrig sett röken av nått ben! Vofför ska dom kolla nått som inte finns? Vill du kasta bort pengar på nått som aldrig har existerat så är det din sak. Men får jag säja vad jag tycker så kan du lägga dom surt hopsparade slantarna på ett saftigt köttben — till mej!!!

Efter sedvanlig kontroll sa veterinärskan:
— Nä-ä, jag kan inte hitta nått fel. Jag tror att det är en fix ide han har lagt sig till med. Prova med att ha honom i koppel och låt honom dra så att han måste använda benet. Annars är det risk för att han alltid kommer att skutta på tre ben. I och för sej så är han så lätt att han klarar sig bra med tre ben. Men ändå, låt honom dra. Blir det inte bättre så får ni höra av er igen.
— Här har du Husse betalat dyra pengar på lydnadskurser för att jag ska gå fint. Helt plötsligt ska jag kasta alla kunskaper i soptunnan som Sverker Olofsson i Plus. Bestäm er, ska jag vara en bra hund eller ska jag vara draghund?
Ska jag dra så får du skaffa en riktig dragsele, annars blir jag blir lika sned i ryggen som en halv falukorvsring.
Jag tror jag skiter i det här och drar dit pepparn växer.

Förresten så klarar ju Husse av att gå på två ben. Han skulle ju kunna uppträda på cirkus — så clown han är.

Ruffe, en ulv i fårakläder.