VACKRA MÖRKA ÖGON.

Jag har alltid haft lätt att drunkna i vackra mörka ögon.

Vid ett tillfälle var det ett zigenarläger i skogen ovanför flygfältet vid Gustavsvik. Det upptäckte jag när jag hade varit och badat i Gustavsvik. Jag var nyfiken och drog dit. Jag stod först på lite håll och spanade. Efter en stund kom det fram en flicka i min egen ålder och började prata med mig. Hon hade dom vackraste mörka ögon jag någonsin sett. Ögonen var svarta som kolbitar. Jag stirrade ner i djupet av hennes brunnar. Det kändes som om jag skulle drunkna. Det var som om blixten slog ner i skallen. Så kär blev jag. Hon såg nog på mig hur stollig jag blev, för hon sa att jag var gullig.

Jag blev så förlägen. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Med blossande kinder lade jag benen på ryggen och skenade iväg till närmsta träd. Det var en hög och kraftig tall som jag försökte klättra upp i. Den var stor och grov, så det klarade jag naturligtvis inte av. Det såg nog mest ut som att jag gav tallen en stor kram. I själva verket hade jag nog hellre kramat ägarinnan till dom vackraste ögon jag sett.
När jag kommit till sans och rodnaden hade lagt sig, sprang jag tillbaka till denna underbara varelse. Vi tittade varandra djupt i ögonen, hon log, vände och sprang fnissande tillbaka till lägret. Nästa dag var jag tillbaka. Platsen var övergiven. Det enda som fanns kvar var lite hästskit och resterna av en lägereld. Med sorg i hjärtat och tårar i ögonen, gick jag med böjt huvud därifrån.

Jag vet inte vad du heter eller vart du tog i vägen, men dina mörka vackra ögon bevarar jag för alltid i mitt minne.


POLIS, POLIS, POTATISGRIS.

I femte klass blev vissa elever utvalda till skolpoliser. Jag var en av dom. Det var Fridolf, min lärare, som valde ut oss i min klass. Jag tror inte att han valde mig för att försöka få nån ordning på mig, det fanns faktiskt dom som var mycket värre. Kanske det var menat som ett lite plåster på den knäckta näsan. (En helt annan historia).

Som skolpolis skulle man vara på plats före alla andra elever. Vi hade ett vitt koppel och vita kraghandskar. Vi skulle stå vid övergångsstället och sträcka ut händerna för att stoppa barnen när det kom bilar.
En vinterdag när jag stod på pass ropade någon mitt namn, jag vände mig om och fick en hård snöboll mitt i ögat. Det sprängvärkte och jag kunde inte se på en lång stund. Undrar om det kan jämställas med våld mot tjänsteman?
Magistern i metallslöjden hade hand om skolpoliserna. Han kom precis runt hörnet och såg när killen slängde snöbollen mot mig. Han tog tag i armen på förövaren och läste lusen av honom. Han delade också ut några dagsedlar för att markera att en skolpolis ger man sig inte på ostraffat.
Hoppas att hans kinderna sved lika mycket som mitt onda öga!


RESAN TILL STOCKHOLM.

Som avgångsvederlag för min anställning vid skolpolisen blev jag och dom andra skolpoliserna bjudna på en resa till Stockholm.

En av skolpoliserna hette Sonja. Hon hade ett härligt leende och såna där mörka ögon som jag så lätt blir betuttad i. Hon hade aldrig lagt märke till mig för jag har alltid varit blyg när det gäller tjejer. Det fanns andra som kunde prata för sig så jag hade bara beundrat henne på avstånd. Jag försökte få en plats nära henne i bussen så att jag åtminstone skulle kunna känna hennes doft, men hon hade redan en hel flock omkring sig, så jag var chanslös.
Tänk så lätt dagens ungar har. Tycker man om någon så ber man bara kompisen att fråga chans åt sig.

Framme i Stockholm fick vi gå ombord på en rundtursbåt. Inte ens där kom jag i närheten av Sonja. Jag satt som tur var bakom henne så jag kunde titta på hennes mörka hår som fladdrade för vinden i den öppna båten. Själva rundturen minns jag inte mycket av.
Resten av dagen var vi på Skansen. När vi kom till entrén satt gubben kvar, han som satt där tio år tidigare och spelade på sin såg. Jag och Janne gick tillsammans. Vi stannade och sköt med gevär på brunbjörnarna.
Inte dom riktiga nallarna, nej det fanns en skjutbana där man sköt på mekaniska björnar. Om man matade den med enkronor fick man skjuta björnarna när dom gick förbi. Snart blev vi väldigt träffsäkra. När vi träffade varje gång var det inte roligt längre, så vi slutade.
Tjugo kronor fattigare men en erfarenhet rikare, gick vi och köpte glass för sista slantarna.

När det var dags att åka hem hade jag bestämt mig. Jag skulle till varje pris sitta nära Sonja, kosta vad det kosta ville. När vi samlades för att gå på bussen stod jag alldeles bakom henne. Jag gick hack i häl när hon klev upp. Jag gick så nära att om jag gått ändå närmre, hade jag så småningom kunnat bli instämd i ett faderskapsmål.
När hon satte sig ner skyndade jag mig att lägga beslag på platsen framför. Jag tog mod till mig och vände mig om och tittade djupt i hennes mörka ögon.

Hon tittade tillbaka och såg nog hur det var ställt med mig. Hon tog inte alls illa upp. Det verkade som hon uppskattade mina blickar. Jag tror till och med att hon blev lite förlägen.
Jag hade tidigare lagt märke till att hon hade för vana att vifta lite med näsvingarna. Det var nog bara jag som hade sett det. Jag vände mig om då och då för att titta in i hennes ögon samtidigt som jag viftade nästan omärkligt med mina näsvingar. När hon såg vad jag gjorde, kunde hon inte låta bli att göra likadant, samtidigt som hon log mot mig. Nästan hela resan hem satt jag bakofram och beundrade Sonja och jag tror inte att hon hade något emot det.

Väl hemkomna flockades alla grabbar omkring henne igen så jag hade ingen chans att komma nära henne och föresten var jag nog redan glömd.


NÄR JAG TOG FEL TJEJ.

När jag gjorde lumpen i flottan ombord på jagaren Gästrikland låg vi ofta i hamn mitt i Stockholms ström. Så fort jag hade tillfälle strossade jag runt på gatorna som en vanlig man, ungefär som Fantomen, och jag hade alltid min sjömanskostym på mej.
Jag hade nämligen kommit på att flottister hade en viss framgång hos flickorna.

Jag satt på ett kondis på Kungsgatan bredvid Kungstornen och avnjöt en räkmacka och drack en kopp te. Det kom fram en mörkögd tjej och undrade om hon fick slå sig ned hos mig, eftersom det var så ont om lediga bord.
Aha, tänkte jag, hon är helt klart intresserad av mig eftersom hon kör med samma metod som jag brukar göra. Vi började prata. Hon undrade hur det var att ligga i flottan, osv. Hon berättade att hon jobbade på varuhuset PUB. Vi hade en trevlig stund men hennes fikarast var alldeles för kort. Vi bestämde att jag skulle möta henne utanför personalingången när hon slutade.

Jag var ute i god tid och stod på andra sidan gatan och spanade upp mot fönstren på varuhusets kontorssida. Snart stod hon där i fönstret på femte våningen och tittade ner på mig. Jag vinkade och hon vinkade tillbaka.
Efter några minuter som jag tyckte var en evighet kom hon ut genom dörren. Hon satte kurs åt mitt håll och jag gick henne till mötes. Hon var sig inte riktigt lik, hade hon ändrat frisyr till min ära? Men dom vackra mörka ögonen fanns där i alla fall.

Jag gick fram till henne och gav henne en kindpuss. Hon såg helt överrumplad ut. Jag fick ingen örfil, så det jag gjorde var tydligen inte helt fel. Vi började prata lite trevande, och jag kände inte riktigt igen henne från fiket. Förmodligen hade jag drunknat i hennes djupa blick och inte lagt märke till hennes utseende. Hon verkade också vara lite reserverad.
Då fick jag se ”min tjej” komma ut genom personalingången. När hon såg mig i samspråk med en annan tjej, svartnade hennes ögon och förvandlades från leende ögon, till ögon som kunnat döda.
Hon vände genast på klacken och gick raskt därifrån. Jag försökte hejda henne men hon försvann i folkmassorna som strömmade ut från kontor och affärer. Inte nog med att han förmodligen har en flicka i varje hamn, nu är han på god väg att samla ihop ett helt harem tänkte hon förmodligen.
”Miss misstag” försvann åt andra hållet, när hon förstod att det var en annan som jag var intresserad av. Där stod jag som en åsna mellan två hötappar och visste inte åt vilket håll jag skulle gå.

Kärleken är beständig, det är bara föremålet som växlar.

Killen till sin kompis:
– Jag är tillsammans med en tvilling numera.
– Är det inte svårt att skilja dom åt?
– Näädå, hennes bror har mustasch.

Här bjuder jag på en bild av en kvinna som har de vackraste mörka ögon jag någonsin sett.
Mojje.