SKRYT, SKVALLER ELLER SVAMMEL? NEJ BARA SANNING!

KUNGLIGHETER OCH ANDRA PROMINENTA GÄSTER.

Jag har varit korvgubbe på Deiles i 40 år, och en stolt sådan, mellan åren 1960-2000.
Jag har avverkat 3 kiosker genom åren. Från 5 kvadrat till 40 och sist men inte minst, utan störst, 130 kvadrat med servering.
Jag säjer som Roy och Roger sjunger: Kunderna kommer kunderna går…
Det var inte bara Svenssons som gillade våra korvar. Vi har även haft många artister och andra kändisar som kunder genom åren. Inte så många dom senare åren men tidigare var det desto vanligare. Förr var turnerande artister hänvisade till korvmojjen om dom ville ha en matbit på nattkröken. Det fanns inte så många nattöppna ställen, bara ett och annat motell.
Jag har under alla mina år som korvgubbe haft många av Sveriges kända personer som kunder. Till exempel artister, musiker, skådespelare, sportkändisar, politiker, landshövdingar och kungligheter.
Det konstiga är att dom ser precis ut som vanliga människor å inte är dom så där små och platta som dom är när man ser dom i TV-rutan.
Här är några av kändisarna som handlat på Deiles genom åren, uppräknade utan nån som helst kronologisk ordning.



Povel Ramel mellanlandade i Örebro och skulle naturligtvis avnjuta en kokt med bröd och morsans världsberömda heminlagda skivgurka. Han tackade artigt innan han försvann bakom hörnet.

När Ronnie Petersons ”manager” Sven-Eric Ericsson mellanlandade hemma i Örebro besökte han jämt Deiles det första han gjorde. För det mesta for han jorden runt och hade ätit all världens kulinariska läckerheter. Men för honom var korv med mos något av det godaste man kunde få. För honom var korv med mos ungefär som mammas köttbullar, för mammas köttbullar är ju ändå mammas köttbullar.
Managern kom in på grillen med tindrande ögon och ståpäls i mustaschen. Han beställde alltid tre moskupor och tre grillkorvar, utan senap, utan ketchup, utan gurka, bara korv med mos. Han köpte inte ens dryck till. Det behövdes inte för man såg hur det vattnades i munnen på honom. När han tog den första tuggan himlade han med ögonen och njöt av denna kulinariska läckerhet, sen sa han:
– Gudars vad gott det är! Det här har jag längtat efter i ett halvår. Men det måste vara erat mos och eran grillkorv. ”Jag är så jävla trött på oxfilé”.

Även Racingföraren Ronnie Peterson tillhörde våran kundkrets. Han var blyg och såg nästan lite generad ut när han märkte att våra ”vanliga” kunder kände igen honom. Han kom oftast på tider när jag inte hade så mycket folk vid luckan. Ronnie sa inte så mycket, han åt sin grillade med mos med god aptit. Han var förmodligen också trött på oxfilé. Han nickade uppskattande och försvann i natten.

När jag ändå är inne på det här med biltävlingar kan jag nämna att Rally-Kungen Stig Blomqvist tittade in emellanåt och åt.

Precis när jag skulle dra igen luckan en kväll i början av 80-talet fick jag se ett välkänt ansikte i gluggen. Det var naturfilmaren och visselkonstnären Jan Lindblads nuna som dök upp. Han la huvudet på sne likt en av alla ugglor han filmat och frågade om jag kunde hjälpa honom med beskrivning till en adress. Jag sa att han var välkommen in bakvägen så skulle jag hjälpa till.
Janne var född i Örebro men lämnade stan i ganska unga år så det var nog inte så konstigt att han var lite desorienterad. När jag hjälpt honom tillrätta undrade han försynt om det möjligtvis fanns nån korv kvar. Jodå, jag hade faktiskt en grillkorv. Den hade jag sparat till mej själv, men det sa inte. Jag serverade den i ett bröd och naturligtvis med skivgurka på. Grillen hade inte hunnit svalna än så jag kunde lätt fixa en ny till mej själv. Han mumsade och åt med god aptit och berömde skivgurkan. Han frågade vad han var skyldig för guidningen och maten.
- Det räcker om du visslar en stump, sa jag.
- Vad vill du höra? Frågade han häpet med ett sånt där typiskt Jan-Lindblad-leende.
- Gärna I En Klosterträdgård, den är så vacker så att man kan bli religiös.
Och naturligtvis visslade Janne, som en Gud.
Sen tog vi i hand bockade djupt och tackade, både han och jag, han för maten och hjälpen och jag för visselkonserten.

Örebros ”starke man” på 60-talet, Harald Aronsson, bodde granne med den första korvmojen, så Deiles var lite av hans ”kvarterskrog”. Han blev sedermera landshövding i Örebro län.

Andra hövdingar på kundlistan var Elvy Olsson, Sigvard Marjasin och Gerd Engman.
Sigvard är nog den som blivit mest omtalad för hans ”hobby”, KKK. Klippa och klistra kvitton.
Jag minns inte om han begärde kvitton på korvköpen.

Sportlegender som tröstade sej med en och annan korv när dom haft en dålig dag var:
Handbollslegenden Rune Åhrling.
Olle Sääv finns med på listan: Stora grabbar i bandy.
Fotbollskungarna Orvar Bergmark och Thomas Nordahl.

Cyndee Peters avnjöt en rödspätta med stekt potatis och remouladsås. Hon var den enda gästen i lokalen vid tillfället så hon fick äta i lugn och ro utan nyfikna blickar… utom mina förståss. Jag var ju tvungen att kolla så hon inte fick nått fiskben på tvären i halsen. Det hade allt sett ut det med de feta svarta rubriker på kvällstidningarnas löpsedlar:
CYNDEE  PETERS GULDSTRUPE TYSTAD FÖR ALLTID PÅ GATUKÖK I ÖREBRO!!!

Alla har vi tydligen våra dubbelgångare. En propert klädd rätt stabil ”kille” köpte våran storsäljare Specialbrickan. Det här var i kiosk nummer 3. Han parkerade sej vid ståbordet i kundfickan. Jag såg hans spegelbild i fönstret. Han var väldigt lik nån, men jag kunde inte komma på vem det var. Jag funderade hit och dit, tillslut gick det upp en taljdank.
- Det är du som är Håkan Hagegård sa jag segervisst.
Han såg lite förnärmad ut och svarade:
- Nej det är jag som är Erland Hagegård.
Det hör till saken att Erland och Håkan är kusiner. I mina ögon var dom väldigt lika, åtminstone lika många.
Alla gör vi våra misstag… sa igelkotten och kröp av rotborsten.

Rockfolket, detta trevliga uppspelta gäng kom med jämna mellanrum i sin turnébuss.
Rock-Ragge, Lejf ”Burken” Björklund, Bertil Bertilsson, Sigge Ernst, Åke Larsén och Per-Arne Eklund var originalmedlemmarna i bandet. Så småningom kom även Rock-Olga med i gänget. Laila Westersund var också med under en period.
Jag har alltid tyckt att ”Burken” var väldigt lik Julia Caesar, svensk films Grand Old Lady.
Hon var liksom ”Burken” en jäkel på att rocka loss. Jag minns när hon rev av ”Annie från Amörka” i Hylands Hörna. Denna ”krutkärring”, sagt med kärlek, som vid 82 års ålder hamnade på Svensktoppen med sin insjungning av Annie.

Svante Thuresson blev intervjuad av Nerikes Allehanda efter ett gigg medan han mumsade på två kokta i samma bröd.
I rubriken på NA dagen efter stod att läsa ungefär detta:
”Svante Thuressons intervju över en korv med bröd vid Deiles.”
Tack för den reklamen Allehanda.

Sten & Stanley hade gästat min korvmojj några gånger. Så en kväll knackade dom på bakvägen sedan jag hade stängt. Dom var hungriga efter spelningen och siktade in sej på en eller annan korv hos Deiles. Men dom hade blivit försenade och gasade på för att hinna fram. Dom chansade på att jag skulle vara bussig nog och hjälpa dom med lite nattamat.
- Välkomna in i stugan grabbar, sa jag och gjorde inbjudande gest.
In klev hela gänget med Sten Nilsson i spetsen följt av hans bröder Ebbe och Per. Stanley Granström, andra halvan i bandnamnet, och trummisen Bo Carlén klev in. Tur att dom lämnade instrumenten i turnébussen, annars hade det blivit jäkligt trångt. Jag hade både mos och korv kvar så jag kunde servera det dom var sugna på. Hamburgaren var på frammarsch men på den tiden var det korv som gällde. Det var aldrig tal om att jag skulle bjuda på maten, dom betalade vad det kostade och bara för att jag var så hyvens fick jag denna signerad LP-skiva.

”Predikanten” Runar Søgaard och en yngre tjej tog en eftermiddagsfika i skarven mellan lunch och eftermiddagsrusningen. Dom var själva i lokalen och satt mitt emot varandra, höll händerna och tittade varandra djupt i ögonen. Han kanske predikade kärlekens evangelium, vad vet jag? Vem hon var har jag ingen aaaning om. Vad jag fick veta senare så sjöng Runars och Carolas äktenskap på sista versen. Ett par månader senare såg jag på löpsedlarna att dom skilt sej.

Andra turnerande predikanter var Arne Imsen och Målle Lindberg som var dragplåster inom Maranatarörelsen. Båda dessa herrar dök upp ibland i korvluckan efter sina möten i Folkets Hus. Hos oss fanns ingen andlig spis, här fanns bara lekamlig spis.

1965 såg jag Målle på Kiviks marknad där han skulle hålla väckelsemöte. Han var en showens man. Han skulle anlända i helikopter och firas ner, klädd i vit kostym med änglavingar på ryggen. Förväntningarna var enorma och folk hade strömmat dit i stora skaror för att se spektaklet.
Och Målle kom, men inte från skyn. Han anlände däremot i en stor vit Cadillac. Klädd i vit kostym men utan vingar. Han hade en stor vit fivegallonhatt på huvudet och såg ut som en äkta Hollywood-pastor. Allt för showen.
Trots att människorna såg besvikna ut för den missade nedstigningen så fylldes tältet till bristningsgränsen liksom kollektbössorna. Målle kunde konsten att göra religion till business och han tjänade säkert stora slanten. Men vad gjorde det, människan vill ju bli bedragen.

Owe Thörnqvist, Mr. Varm Korv Boggie himself, var en av dom som gjorde ett kvick-stopp i mitten av 60-talet på sin resa genom natten. Han kom som en furie och rattade in sin svarta jänkare till trottoarkanten, jag tror att det var en Chevrolet Camaro. Vad han åt minns jag inte. När han skulle betala tänkte jag be honom att sjunga Varm Korv Boogie istället för pröjs, jag hade det på tungan men tordes inte be denne svenska Rock 'n Rollens Alfahanne och Urfader om denna ynnest.
Innan han drog iväg i natten frågade han om jag visste om det var några fartkontroller på vägen mot Stockholm.
- Nej det tror jag inte. Sa han som inget visste.

1994 skulle Peter Flack göra ett program om Svenskarnas EG-enheter. Till ett av avsnitten skulle en musikvideo göras. Det var Meatloaf´s (Köttfärslimpan´s) och Cher´s låt: ”Dead Ringer For Love” som i svensk översättning fick titeln: ”Grillad korv med bröd”. Det var Jörgen ”Hubbas” Andersson och Anna Norberg som tillsammans med dansare och statister skulle sjunga och agera.
Till en video som handlar om korv med bröd behövde man en korvmoj som inspelningsplats. Jag blev tillfrågad om dom fick använda min korvmojj. Naturligtvis nappade jag direkt, dum vore jag annars. Att få visa upp Deiles i TV flera minuter på bästa sändningstid, utan att behöva betala ett enda öre, var en höjdargrej. Här kommer den videon.

Fyra år senare var det dags att spela in TV-såpan ”BrittYnges”. Även då ville Peter Flack låna våra lokaler till en del av inspelningen. Så han var tydligen nöjd med förra resultatet.
Denna gång agerade Peter själv tillsammans med hustrun Marie Kühler, Pierre Lindstedt, Meta Roos, och Thomas Oredsson.

Jerry Williams kom vid nåt tillfälle tillsammans med The Violents.
Dom var förresten förband åt the Beatles under deras Sverigeturné.

Beatles har däremot inte ätit korv på Deiles.
Jag är inte den som skryter. Bara så du vet.

Några som var minst lika stora som The Beatles var ABBA.
ABBA har däremot varit våra gäster, innan ABBA blev ABBA.
Det var på den tiden Agneta, Björn, Benny, och Anni-Frid turnerade under namnet Festfolket.
Turnébussen stannade på Caltex-macken på andra sidan gatan. Den som först stormade fram mot korvluckan var Agnetha Fältskog. Hon hade nåt vilt i blicken å jag tänkte att här kommer en tös som är verkligt korvsugen. Jag förväntade mej att få sälja minst en Specialbricka. När hon nästan var framme såg jag hennes runda mage så tänkte jag i mitt stilla sinne: Den flickan har fått mycket korv. Flämtande efter språngmarschen och med tungan hängande som en röd slips bad hon att få låna toaletten. Nu var det så att på den tiden hade vi ingen kundtoa men som den damernas riddersman jag var så fick hon låna personaltoan.
Å visst hade jag rätt, hennes stora mage berodde på att hon fått mycket korv.
Korv och korv… det berodde mest på korvsåsen skulle jag tro. Det var nämligen en gravid Agnetha Fältskog med påträngande behov som jag hjälpte i hennes nöd.
Det här var på den tiden när turnébussarna var just bussar utan toa och inte som dagens fullt utrustade lyxbussar.
Apropå påträngande så måste jag inflika att ingen kändis någonsin har varit otrevlig och påträngande och ridit på sitt kändisskap.

Här kommer ett klipp när Festfolket sjunger People Need Love.
Jag har inte frågat om lov men jag tycker att Agneta får bjuda på det som tack för lånet av toan.

Det här var några av alla ”Kändisar” som har ätit sej mätta och glada på DEILES genom åren.
Kunder är som kärlekar, man kan inte minnas dom alla.

Å nu till det där med kungligheterna.

En vardagskväll i början av 60-talet nära stängningsdags, med få kunder och duggregnet hängande i luften, stannade en stor svart bil vid busshållplatsen ute på Norrköpingsvägen. I dag kallar man sådana bilar för limousiner.
Ur den blankpolerade bilen klev det ut en chaufför i klanderfri uniform. När han kom fram till kiosken såg vi att han hade ett stort guldmärke på uniformsmössan och guldsnören på ena axeln. Han beställde tre kokta korvar med bröd och stark senap. Han lämnade två av korvarna till den eller de som satt i baksätet, och tog den tredje själv på stående fot utanför bilen.
Det var farsan och jag som jobbade den kvällen. Vi var ju naturligtvis väldigt nyfikna på vad det var för prominenta personer i baksätet. Det var som sagt mörkt så det fanns ingen möjlighet att se vem det var. Farsan sa åt mig att smyga ut bakom bilen och titta på nummerskylten.

Jag tog av mig den vita båtmössan och korvgubberocken för att inte synas så bra. Jag gjorde precis som Fantomen brukar göra när han är i Morristown, gå omkring på gatorna som en vanlig man. Jag smög upp bakom bilen och såg att det stod A 1 på nummerplåten. Jag sneglade in i limon när jag gick förbi och försökte, utan att lyckas, se vem eller vilka det var som satt i bilen.
När chauffören ätit upp sin korv öppnade han bakdörren och tog emot servetterna och lade dom mycket ordentligt i papperskorgen. (Fint folk håller skiten ifrån sig). Därefter tog han plats bakom ratten och bilen gled sakta och mjukt vidare i natten.
När jag kom tillbaka in frågade farsan nyfiket vad det stod på nummerskylten. När jag berättat det sa han:
- Det där var kungen i egen hög person, för bara han och hans närstående får åka i gamla A1:an.
- Ja det måste ha varit kungen själv eftersom dom betalade med enkronor som det stod Gustaf VI Adolf på.
Varför skulle inte en kung välja en kunglig korv. Sibylla-korven är ju ändå uppkallad efter prinsessan Sibylla.

Så nog kan vi kalla oss för kungliga hovleverantörer.
Det vore inte så dumt att vara kung, man kan ju legitimera sej med en enkrona.

Det har ju diskuterats en hel del om korvens och snabbmatens nyttighet genom åren.
En gång i början av 90-talet sa en kund så här medan han strök senapen ur mustaschen:
- Korv kan man väl inte leva av.
- Jodå, svarade jag, det har jag gjort i över trettio år.

För det är ju så att korven har fött upp fler än den har slagit ihjäl.

P.S.

Anders Jacobsson, ena halvan av "SUNE" var också min kund som dök upp då och då. En eftermiddag när det för ovanlighetens skull var tomt på kunder släntrade han in på grillen för att få sej lite gott i magen. Vi snackade vi om lite ditten och datten. Tillslut tog jag mod till mej och frågade:
- Gissa vad jag håller på med?
- Ja förutom att du serverar stans godaste korv, så snackar du med mej, sa han samtidigt som han var på väg att resa sej.
- Jo det är klart, men jag håller på och skriver, vänta lite så ska du få se.
Jag hämtade de första ca 75 sidorna om mitt liv. Han satte sej ner igen började läsa.
Jag fyllde på hans kaffekopp och tog hand om en ny kund som just kom in.
Anders blev sittande i gott och väl en halvtimme och småmyste. Sen tittade han på klockan och reste på sej.
- Jag måste tyvärr gå nu. Jag skulle gärna ha suttit en stund till om jag hade tid. Du Morgan, det här är så jäkla roligt att du måste försöka ge ut boken. Men du ska veta att av tusen inkomna manus blir det en bok av ett. När du har skrivit klart så vill jag ha en diskett som jag ska lägga på min förlagschefs skrivbord.
Å det är ju klart som korvspad att en förlagschef ska ha ett SKRIV-bord! (Mojjes anm.)
Jag gjorde som Anders sa. Jag fick ett mycket trevligt svar av förlagschefen att tyvärr...
Jag skickade även in till flera förläggare där jag fick både ros och ris.
Jag hade ett manus och det gjorde jag bok av och gav ut på "eget förlag".
Det var i alla fall Anders som gav mej modet att tro på mej själv och min "FÖRSTA MOSBOKEN".

D.S.


Ett ord på vägen:
Vilken väg du än väljer i livet så för det alltid något gott med sej, det är som att bita i rätt ände av korven.

Mojje.