SJÖFARTSSTADEN ÖREBRO
Örebro är, tro det eller ej, en gammal sjöfartsstad med stor båttrafik förr. Det gick både lastfartyg, tankbåtar och passagerarbåtar till och från Örebro. Örebro I, II och III hette passagerarbåtarna som gick till Stockholm.
Sommarn 1950 åkte jag, min mamma, pappa och min bror med II:an till Stockholm. Jag var då ännu inte fyllda 5 år. Vi gick ombord tidigt på kvällen. Det var dans till dragspel på däck. Min bror Arnold och jag fick sova i en hytt, men mamma och pappa satt på däck och tjusade i månskenet.
Vi kom fram till Ridddarfjärden tidigt på morgonen och passerade under Västerbron. Båten la till vid kajen på Norr Mälarstrand i närheten av Stadshustornet. När vi gått iland fick jag ha en sele med tömmar för att inte ha en chans att rymma i Stockholmsvimlet. Vi gick in mot centrum.
På Strömmen höll dom på med filminspelning. Det var John Botwid som föreställde en gammal fiskaregubbe. Han hade en liten roddbåt med en stor håv i aktern som satt på en ställning. Håven hissade han upp och ner med en vevanordning. Regissören Sören var inte riktigt nöjd så det blev många omtagningar. Det är inte bara glamour att vara filmstjärna, lille "Botte" torkade svetten och kämpade på. Adolf Jahrl var också med på ett hörn, han var nån slags sjökapten som hade en stilig uniform och en tjusig men lite larvig hatt.
Sen åkte vi spårvagn till Skansen. Jag köpte en liten blå plåtbil av en zigenartant som stod utanför entrén.
Där fanns också en farbror som satt och spelade på såg, han hade en hatt framför sig som man fick lägga pengar i. Vi tittade på alla djuren, red på ponnyhästar och åt glass. Jag minns att jag blev stångad av ett rådjur.
Efter besöket på Skansen åkte vi Djurgårdsfärjan till Gamla Stan. Tanken var att vi skulle till Kungliga Slottet och titta på vaktparaden, men förmodligen hade dom redan gått. Istället åkte vi upp i Katarinahissen vid Slussen och tittade på utsikten över Gamla Stan. Vi var även uppe en sväng på västerbron och spankulerade. Vi hann också med ett besök på Hötorget och klättrade på dom där statyerna utan för Konserthuset. Dom statyerna som så småningom blev världsberömda i hela Sverige när dom alltid visades före och efter TV-sändningarna i slutet av femtitalet.
Natten tillbringade vi på Frälsningsarméns hotell på Drottninggatan.
Vi hälsade förresten på hos några bekanta på förmiddagen innan vi åkte hemåt. Dom som hade en pojke som hade ett tunt vitt flygigt hår. Han var väldigt lik John Botwid.
Vid middagstid gick båten tillbaka hemåt. Nu när det var ljust såg vi alla slussarna som vi passerade när vi åkte genom Hjälmare Kanal. Arnold fick stå, under kaptenens övervakning, vid rodret en stund, han såg mycket stolt ut.
Både han och jag blev så småningom sjömän i Kungliga Flottan.
Apropå vaktparaden så sjöng Sune Mangs en gång denna lilla käcka visa:
Har ni sett min döve bror, tjipp tjillevippa tjille tjille vippa
Han som var tamburmajor, tjipp tjillevipp tjille vipp bom bom
Hörde inte vaktparaden gick åt fel håll ut ur staden.
Så har ni sett min döve bror tjipp tjillevipp tjille vipp bom bom!”
Här bjuder jag på en gammal smalfilm från den resan.
Ta fram popcornsskålen, sätt dej tillrätta i skönaste fåtöljen och njut av en nostalgisk tripp till Kungliga Hufudstaden.
Minnena kommer, minnena går,
men på gamla smalfilmer minnena består.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar